Kategoriarkiv: Svenskt visarkiv

See the butterflies of Haga – en dokumentationsresa i Övre Mellanvästern

Postat den av

Resan till Amerika

Kring månadsskiftet augusti-september 2022 hade jag möjlighet att göra en dokumentationsresa till svenskbygderna i övre Mellanvästern i USA. I Svenskt visarkivs löpande verksamhet ingår dokumentation inom arkivets verksamhetsområde, det vill säga kulturarv inom folkmusik, visa, jazz och äldre populärmusik. På arkivet gör vi alltså fortlöpande intervjuer med musiker och musikengagerade, dokumenterar musikhändelser och konserter, dansande och festivaler. Ibland gör vi resor för att dokumentera ett särskilt evenemang, som till exempel Zornmärkesuppspelningarna, eller för att spela in och intervjua personer som inte bor alldeles i närheten. Men ganska sällan gör vi resor till USA för dokumentation. Så vad menas med ”svenskbygderna”? Mellan 1851 och 1930 utvandrade 1,2 miljoner svenskar till USA. Idag räknar man med att över tre miljoner amerikaner har svenskt påbrå. Svenskarna bosatte sig, i likhet med andra invandrargrupper, i områden där det fanns många som delade samma geografiska ursprung. I den tidiga migrationen samlades man i Övre mellanvästern, särskilt Minnesota, North och South Dakota, Iowa och Wisconsin, men senare migration sökte sig också till övre Stillahavskusten (Washington och Oregon) och Kalifornien. Även New England tog emot många svenska invandrare, särskilt delstaten Maine. Det är sådana områden med hög svensk immigration, inte sällan återspeglad i ortsnamn som Mora, Stockholm, Jemtland eller till och med New Sweden (Maine), som brukar kallas ”svenskbygder”.

KARTA: By Svenskbygderna – Own work, data from https://www.census.gov/newsroom/press-kits/2021/acs-5-year.html, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=116369441

 

Det fanns redan extern finansiering för resa och boende vid början av året, så jag hade kontaktat forskarkollegor i USA som jag visste hade förankring bland svenskättlingar. Med deras hjälp hade jag fått tag i personer som på olika sätt var engagerade i svenskamerikanskt musikliv. När resan började närma sig hade jag haft zoomsamtal med en av dem jag skulle träffa, och intervjuat ytterligare en person som varit viktig i dokumenterandet och vidareförandet av svenska musiktraditioner i USA och som spenderade sommaren i Sverige. Fokus hamnade på Duluth, i sydvästra hörnet av Övre sjön (Lake Superior).

 

Så varför var det viktigt att dokumentera det svenskamerikanska musiklivet i den här delen av USA, och varför just nu? Till att börja med har inte Svenskt visarkiv några större samlingar av svenskamerikansk musik, av förståeliga skäl. Arkivets uppdrag handlar ju om musik i Sverige, och det har inte funnits någon mer övergripande ambition eller möjlighet att även dokumentera hur svensk musik förändrats och utvecklats i samband med migration till andra delar av världen. Med det sagt så har arkivet ändå gjort några transatlantiska dokumentationer av migranternas musik. I slutet av 1970-talet företog Märta Ramsten och Uno ”Myggan” Ericson i samarbete med Sveriges radio en kortare resa till USA som bland annat resulterade i skivproduktionen ”From Sweden to America” (Caprice, 1981), och inom ramen för projektet ”Musik, medier, mångkultur” företogs under det sena 1990-talet intervjuer med framförallt amerikanska nyckelharpspelare, och ytterligare några mindre dokumentationsinsatser kring bland annat svenskt midsommarfirande i USA har utförts. Men sammantaget kan sägas att arkivet gott kunde ha mer. Att göra en sådan här insats just nu kändes angeläget och intressant: det var framförallt den första och ibland andra generationen som behöll språket eller delar av språket, i de former av svenskamerikanska som uppstod i mötet med engelskan. Under en tid fanns en hel svenskspråkig social infrastruktur i Amerika, med kyrkor, skolor, flera svenska tidningar, förlag och skivbolag (för en spännande samling med inspelningar från ett sådant – Wallin’s Svenska Records – se ”Swede home Chicago”, 2021). Flera forskare har visat på hur ordlösa traditioner på grund av språkbortfallet i samband med migration ofta är betydligt mer seglivade: i familjer med svenska anor kan man fortfarande efter flera generationer i USA tradera matrecept, traditioner kring högtider, och inte minst musik. Därtill finns ett svenskamerikanskt förenings- och institutionsliv som på olika sätt arbetar med att sprida och förvalta kunskap, genom språkkurser, spelmanslag eller anordnandet av till exempel midsommar- eller luciafiranden. Några av dem jag intervjuade menade att det också finns ett ökande intresse för svenskamerikanskt kulturarv, där yngre generationer söker sina rötter. Att om än utifrån ett begränsat litet nålsticksprov undersöka hur svenskamerikanska musiktraditioner ser ut idag kan kanske också säga oss något om musik och migration mer generellt, och ge oss uppslag till tänkbara framtida scenarier för musik bland invandrare som kommit till Sverige (förstås med förbehåll för alla skillnader i kontexter).

Midsommarfirande, American Swedish Institute, Minneapolis. Foto: John Dahlin.

 

I det följande berättar jag om några av de personer som jag intervjuade under resan. Tillsammans utgör de en provkarta på hur ett samtida svenskamerikanskt musikliv ter sig ut i Duluth och Twin Harbors, två städer vid Övre sjön.

 

Mary Johnson och Svenska sångarna

Mary Johnson. Foto: Sverker Hyltén-Cavallius.

Jag intervjuade Mary Johnson, en pensionerad kvinna i 60-årsåldern, i hennes hem i de östra villaförorterna till Duluth i slutet av augusti. Duluth har utpräglat inlandsklimat, med varma somrar och ibland mycket kalla vintrar, och just den här dagen var det sommarvärme. Vid matsalsbordet berättade hon om sitt engagemang i kören Svenska sångarna, som hon leder sedan något drygt år tillbaka. Mary jobbade, efter att ha utbildat sig vid en musikhögskola, i många år som brevbärare, ett slitigt jobb i en stad som bokstavligt talat är byggd utmed en ganska brant sluttning ner mot sjön, och sadlade sedan om för att arbeta som fastighetsmäklare. Hon föddes och växte upp i tvillingstaden Superior, som hänger ihop med Duluth men ligger i grannstaten Wisconsin. Hennes egen bakgrund är inte svensk utan tysk, schweizisk och tjeckisk, och hon har både varit med i och lett flera körer tidigare, kopplade till de kyrkor hon själv tillhört. Hon gick med i Svenska sångarna när hon anslöt sig till den lutheranska kyrka i Duluth som kören är knuten till.

 

Svenska sångarna repeterar inte regelbundet utan i perioder med sikte på framträdanden, ofta i samarbete med kyrkan eller the Nordic Centre, ett nordiskt kulturcenter i staden. Det är högtiderna midsommar och Lucia som står i fokus, och repertoaren består framförallt av vis- och  schlagerklassiker, gärna med anknytning till högtiderna. Kören leddes fram till nyligen av ett par, där kvinnan ledde gruppen och mannen gjorde arrangemang och också översatte texter från svenska till engelska (se bilden). Den tidigare ledarens far ledde också två olika körer i Duluth, och hon har till vårt möte skickat med fina bilder av honom där han står tillsammans med sin kör. Mary uppskattar verkligen mannens arbete med arrangemang och texter (de två kunde själva inte delta pga sjukdom). Att uppträda med svenska sånger för en publik som ofta inte kan mer än enstaka fragment av svenska men ändå vill höra språket innebär att man behöver översätta åtminstone bitar av sångerna för att ge en känsla av vad de handlar om. Ibland kan översättningen tryckas i ett programblad, ibland kan man inleda en sång med svensk text och sedan gå vidare till den engelska översättningen. Att höra kören sjunga de svenska sångerna kan vara starka upplevelser för publiken. Mary minns hur gamla kvinnor på äldreboenden som de uppträtt på har fallit i gråt när de hört sånger på föräldrarnas eller far-/morföräldrarnas språk och ibland kanske till och med igenkända melodier. Ibland har det hänt att de boende sjunger med. Exempel på sånger som kören framfört är ”Fjäriln vingad syns på Haga/See the butterflies of Haga”, ”Nikolina”, ”Hälsa dem där hemma” och ”Midnatt råder” (”Tomtarnas julnatt”). Mary tycker att det är riktigt anmärkningsvärt vilken hängivenhet medlemmarna har visat genom åren, både genom att de lärt sig sina stämmor och lärt sig att sjunga på ett för de flesta främmande språk.

 

Medelåldern i Svenska sångarna är hög. Men ibland dyker det upp någon ny medlem som är betydligt yngre. Den senaste var en yngre kvinna med italiensk bakgrund som fastnade för körens sånger. Påtagligt både i Marys egen berättelse och i andra sammanhang jag får lära mig om i Duluth är att de svenska föreningarna och körerna inte har några krav på att man ska ha svensk bakgrund, här är det viktigare att man vill vara med. Som Swedish Cultural Society of Duluth uttrycker det i sociala medier: “We are a group of people of Swedish descent (or those that want to be) who want to keep our heritage alive.” Detta stämmer också väl med iakttagelser som folkloristen Barbro Klein gjorde kring olika former av etniska firanden i USA under 1980-talet. Det var möjligt att så att säga ”kliva in” i tillfälliga etniska tillhörigheter i samband med till exempel irländskamerikanernas St Patrick’s Day eller svenskamerikanernas midsommarfiranden.

Fotografier ur arkivet efter Saga Singers, University of Minnesota, Duluth.

 

Körer som Svenska sångarna har funnits runtom i USA, och även Duluth har haft andra liknande körer. I arkivet på University of Minnesota i Duluth får jag se dokumentation från kören the Saga Singers, sammansatt av medlemmar från Norden, som bildades i slutet av 1930-talet. I körens samlade dokumentation finns brevkorrespondens med Rädda barnen i Sverige och hjälporganisationer i Norge och Finland, som visar hur kören har samlat in pengar för att hjälpa till med till exempel vaccinationskampanjer. Programmen från körens framträdanden under 1940- och 50-talen påminner ibland om Svenska sångarnas idag, med undantag för sångöversättningarna. Båda körerna har inlett vissa framträdanden med den amerikanska nationalsången (men Svenska sångarna har också inkluderat ”Du gamla du fria”), och midsommar och lucia/jul verkar ha varit viktiga tidpunkter i bådas kalendrar. Saga singers uppträder i folkdräkt, i program där också dansgrupper och ensembler ingår. Svenska sångarna gör både egna program och framträder i program där också andra ingår.

 

Från ”Du skåning” till polskor

Ross Sutter I Duluth. Foto: Sverker Hyltén-Cavallius.

Ross Sutter föddes i den lilla staden Ross i norra Minnesota, och växte upp i en familj där fadern var pastor. Familjen flyttade runt en del, först från gränsen mot Kanada till södra Iowa, och sedan till Minneapolis. Faderns släkt kommer från Dalarna (farfarsfar var klockare på Sollerön), moderns från Skåne. Efter college arbetade Ross några år i England och tillbaka i USA på ett konferenscenter. Därefter har han mestadels försörjt sig som kringresande musiker och artist. Med en bred uppsättning samarbeten och konsert- och workshopteman skräddarsydda för olika slags publik uppträder han på allt från större scener till skolor, bibliotek och äldreboenden. Det är inte minst sångerna från farmor, uppvuxen i USA med svenska föräldrar, som han har hållit fast vid. Sånger och ramsor som för många svenskar fortfarande är välkända som ”Du skåning” eller ”Rida rida ranka”, men som fått en helt annan symbolisk funktion när de utgör bevarade spår av en familjehistoria. Det svenska arvet är viktigt för honom, men han gör också konserter med irländsk och skotsk inriktning (Ross spelar bland annat trumman bodhran) i samarbete med andra musiker. I samarbete med brodern Bart, som är poet, gör han också föreställningar. Han har också gjort flera skivor, bland annat ”Songs from the heart” (1996), som utgår från de visor han fick lära sig som barn.

 

Paul Dahlin är 68 år gammal och bor i Twin Harbors, en halvtimme nordost om Duluth. En intervju med Paul Dahlin fanns redan tidigare i Svenskt visarkiv, men den gjordes för nästan 25 år sedan och utfördes inom ramen för forskningsprojektet Musik – Medier – Mångkultur. Dahlin flyttade för några år sedan upp till Twin Harbors från födelsestaden Minneapolis, där han i många år var anställd som fiolreparatör. Nu är han egenföretagare, men tar fortfarande många beställningar från orkestrar i Minneapolis.

 

Paul och Marikay Dahlin i Two Harbors. Foto: Sverker Hyltén-Cavallius.

 

Dahlin lärde sig spela fiol av sin morfar, Ivares Edvin Jonsson som kom från Röjeråsen, Rättvik, och morbrodern Bruce, spelandes tillsammans i en trio på familjesammankomster och i Dalaföreningen i Minneapolis. Vid en festival i Minneapolis 1977 upptäcker en företrädare för the Smithsonian familjetrion, och någon månad senare får de spela på Smithsonians Folklife Festival i Washington DC. Släktskap och musik har många gånger fört honom till Sverige, där han spelat och lyssnat på stämmor runtom i landet. Men han har också varit flitig gäst på Nisswa-stämman, en skandinavisk folkmusikfestival som under drygt tjugo år arrangerades i Nisswa, några timmar väster om Duluth. Många av de låtar som Paul spelar har han förstås lärt sig vid resor till Sverige och vid lyssnande på skivor med till exempel Rättviks spelmanslag. Men ett femtontal låtar har han efter sin morfar Edvin. När jag besökte Paul och hans fru Marikay i deras hem spelade de bland annat en av dessa låtar på fiol och cittra, ”Polska efter Nall Jon”, en vän till Edvin som också kom till Minneapolis från Sverige.

 

Polska efter Nall John, med Paul och Marikay Dahlin

 

Avslutande reflektioner

En reaktion från flera som jag mötte under resan var att jag genom mitt intresse hade satt igång ett reflekterande kring vad det man gör betyder, i ett större sammanhang. Mary Johnson menade att hon nu såg tydligare att hennes arbete betyder någonting mer, och den tidigare körledaren menade att hon nu kände sig stärkt i sin ambition att göra en sammanställning över Svenska sångarnas historia. Bart Sutter, poeten och brodern till Ross ovan, menade i slutet av vår intervju att det är betydelsefullt att någon kommer hela vägen från Sverige för att lyssna på boende i Duluth, en mindre stad i en del av USA som sällan nämns eller syns på nationell nivå – ett slags blind fläck i den nationella offentlighetens öga. Den amerikanske folkloristen James P Leary har i olika studier av musik bland skandinav-amerikaner i övre Mellanvästern pekat på hur deras ofta kreoliserade och hybridiserade traditioner har kommit i skymundan av populärkulturellt dominanta angloamerikanska och afroamerikanska traditioner, och i jämförelse har ansetts lantliga och ibland också bakåtsträvande.

 

Relationen till det gamla landet kan å ena sidan vara nostalgisk, men inte i bemärkelsen längtan till ett förflutet utan längtan till ett symboliskt hem eller ett sammanhang. Dessa tredje- eller fjärdegenerationsinvandrare är ofta väl medvetna om att de villkor deras förfäder och förmödrar lämnade bakom sig i Sverige inte var hållbara. Men med migrationen följde ändå en förlust av ett visst sammanhang, som även om det ersattes av ett nytt fortfarande kan vara föremål för längtan. Bland svenskar i Sverige har jag ibland stött på en överseende eller ironiserande attityd mot de svenskamerikaner som reagerar starkt emotionellt i mötet med viktiga platser eller avlägsna släktingar i tv-serien ”Allt för Sverige” (som sändes på SVT 2011-2022). De känslorna blir kanske mer begripliga om man försöker leva sig in i vad det innebar att lämna hela sin sociala värld bakom sig, och sedan förvalta den slitningen som ett halvt anat släktminne genom generationer. Men med detta sagt så finns det förstås lika många migrationserfarenheter som det finns migranter.

 

Men relationen till det gamla landet kan också innehålla ambivalens. Paul Dahlin berättade att en svensk spelman en gång hade kommenterat en svenskamerikans fiolspel med att det inte var autentiskt. ”Men vem är han att säga det egentligen?”, påpekade Dahlin. Ross Sutter beskrev hur ett midsommarfirande i Sverige kan framstå som allvarligt och rituellt, medan svenskamerikansk midsommar kan vara mer lekfull och hitta nya sätt att utföra danslekar för att roa barnen. Samtidigt beskrev han hur mycket ett beröm från en ”äkta svensk” betydde för människor från Mellanvästern. Det här är några exempel på en ambivalens och ibland också motsättning som andra forskare också har påpekat, och som handlar om att svenska traditionsutövare inom olika områden ser det de gör och de egna måttstockarna som mer korrekta och autentiska, medan de svenskamerikanska uttrycken uppfattas som mindre korrekta i jämförelse, samtidigt som svenska uttryck och ideal kan upplevs som i andra bemärkelser mindre autentiska bland svenskamerikanerna (se t ex Lizette Gradéns avhandling om ”Svensk hyllningsfest” i staden Lindsborg (2003)).

 

Det spretiga, mångfacetterade svensk-amerikanska består å ena sidan i en mängd olika uttryck, från offentliga som midsommarfiranden, historiska byggnader, körsång eller spelmanslag, till privata, som ett bevarat fotografi, brev eller recept. När jag lämnar Duluth i september 2022 så är det dels med en känsla av att ha fått några glimtar av ett mångfacetterat svenskamerikanskt musikliv, dels med en stor tacksamhet mot de människor som tagit emot mig så generöst och välkomnande.

 

 

Rejvarkiv tillgängligt på Visarkivet

Postat den av

”Gediget material om techno och rejv bortskänkes.” Så stod det i rubriken på ett mejl som socialantropologen Anna Gavanas fick våren 2016. Gavanas tog emot materialet, skrev boken Från diskofeber till rejvhysteri (2020) som till stor del byggde på det materialet och donerade sedan hela samlingen till Svenskt visarkiv. Allt enligt överenskommelse med mejlets avsändare.

Men vi backar. Mejlets avsändare var rejvforskaren Elisabeth Tegner. Materialet hade hon samlat in under sent åttio- och tidigt nittiotal, som underlag till en tänkt avhandling som aldrig skrevs klart. Samtidigt med slutfasen för hennes arbete med avhandlingen nådde rejvhysterin nämligen sin höjdpunkt, och alla som inte tog avstånd från rejvkulturen ansågs vara drogliberaler. Tiden var inte mogen för en nyanserad analys av vad som skedde inom den kulturen. Därför packades materialet ner i lådor där det förvarades i tjugo år.

Elisabeth Tegner var inte bara forskare utan hade flera olika roller i relation till rejvkulturen. Hon var en av arrangörerna som drev den legendariska svartklubben Draupner i Göteborg. Som forskare gjorde hon fältarbete bland annat som deltagare på en mängd rejv i Sverige och utomlands. Hon blev också uttolkare av rejvkulturen då hon ofta blev intervjuad i medier.

Men så blev tiden mogen. Anna Gavanas som tog emot materialet är filosofie doktor i socialantropologi och docent i genusvetenskap. Hon är själv aktiv inom klubbmiljön, bland annat som DJ, producent och arrangör. Genom att skriva boken gav hon röst åt de rika vittnesmål, fältanteckningar och inspelningar som vilat i lådorna.

I boken berättar Gavanas om rejvens pionjärer, miljöer och människor. Hon beskriver rejvens plats i samhället och inom politiken, samt om dess relation till myndigheter och polis. Till exempel om hur Brottsförebyggande rådet i efterhand kritiserade Ravekommissionens och polisens förstärkta insatser mot rejven, och konstaterade att många ungdomar i onödan utsatts för polisens tvångsmedel. Och genom texten framgår också att mycket av Tegners material handlar om rejvkulturens väldigt stora betydelse för människorna som deltog i den. Det är med andra ord en rik och nyanserad bild av rejvkulturen som framträder, jämfört med hur den framställdes i media under 90-talet.

Gavanas bok börjar dock med diskokulturens framväxt i Sverige, och om hur denna så småningom övergick till klubbkultur och rejv, vars influenser kom från USA via London och Ibiza. Hon kopplar denna övergång både till identitet och personliga drivkrafter, liksom till dåtida kulturpolitik och politisk ekonomi. Men hon beskriver också själva musikens förändring, från diskomusik till house. I en intervju som Gavanas själv genomförde inför boken, säger en informant:

House var som en backlash från diskon, den var befriad från glada och catchy trudelutt-sånger. House var en form av revolt mot disko, den som var glättig, massproducerad och spårade ur till slut. Till skillnad från disko, som ofta gjordes av och med musiker, så gjordes house av tekniskt intresserade producenter som programmerade trummor och ljudbilder (Gavanas 2020:122.)

Flera röster uttrycker att rejven erbjöd en känsla av befrielse vad gäller identitet och sociala interaktioner. I och med diskoteken och nattklubbarnas intåg upplevde många en lättnad i att kunna dansa hur de ville och med vem de ville, jämfört med hur man tidigare dansat pardans. Men dessa miljöer kom för många att förknippas med alkoholkultur och heterosexuellt raggande. I rejvmiljön upplevde många i stället att det fanns ett fokus på själva dansandet. En kvinna säger:

På rejv bjuder DJ:n in på en resa i ditt inre, du är själv inte där för att träffa andra och bli raggad på […] Att dansa flera timmar i sträck ger en gemenskap med de andra på dansgolvet som är svår att förklara – det är det där ’mellanrummet’ som man ibland talar om. (Gavanas 2020:170.)

I en recension av Gavanas bok i tidskriften RIG skriver Lars Kaijser, professor i etnologi, följande om dansens betydelse:

Dansmusiken och dess miljöer är en viktig del av kulturhistorien. Den utgör en plats för drömmar, självförverkligande och vardagsflykt. Det är platser som öppnar upp för en förståelse av olika samtiders kulturella villkor och samhällsideal. De visar på det som tas för givet och det som väcker uppmärksamhet och ifrågasättande. Som sådana är de berättelser som Gavanas lyfter fram en viktig källa för att förstå hur vardagsverkligheten förändras och utformas i olika tider och sammanhang. (RIG 2021:4)

Åter till arkivet. När Anna Gavanas fick rejvmaterialet av Elisabeth Tegner för att kunna skriva boken, gjordes en överenskommelse om att Gavanas efteråt skulle donera samlingen till ett arkiv där det skulle bli tillgängligt för allmänheten. Det hamnade på Svenskt visarkiv, i danssamlingarna där kopplingen mellan dansmusik och dansgolven redan finns representerad inom andra genrer.

Rejvsamlingen innehåller fältanteckningar från över 80 rejv som Elisabeth Tegner deltagit i. Det finns fantastiska noteringar om hur hon sent på natten tog taxi ut till olika rejv, för att där – på etnologens typiska sätt – utföra etnografi och deltagande observationer. Det finns över 100 intervjuer med DJ:ar, dansare och arrangörer. Dessutom finns artiklar, uppsatser och manuskript, liksom enkäter, fotografier, VHS-filmer, korrespondens med olika aktörer inom rejvmiljön, samt hundratals flyers.

I dag är rejvsamlingen tillgänglig för forskare och andra som är intresserade av att ta del av materialet. Bäst är att boka tid för besök, så att materialet kan förberedas för besökaren.

Liksom rejvkulturen fortsätter att leva och utvecklas, så utökas rejvsamlingen alltjämt. Anna Gavanas har själv fortsatt att göra intervjuer och samla in material, och i januari i år släpptes ytterligare en bok, Tillbaka till underjorden: 80/90-talens klubbrevolution i Sverige, som hon skrev tillsammans med författaren och DJ:n Anna Öström. I den boken bidrar Elisabeth Tegner med ett efterord och hon skriver:

Jag var med på det första ravet, 1989 i Torslanda där Papa Dee rappade och 25 extacytabletter togs i beslag. Sedan följde jag under flera år den här kärnan av ungdomar som skapade och bar upp ravekulturen i Göteborg. […] Technomusiken som för en natt fyllde övergivna industrilokaler, flyghangarer eller skogsgläntor. Jag upplevde allvaret hos dom dansande … djupet, en längtan efter en andlig dimension, ett försök att ena splittrade livssammanhang … Det pulserande laserljuset, visuals som glittrande glasfönster, stjärnhimlar ovanför. Platsen får en själ och förvandlas till en engångskatedral (Gavanas 2023: 230).

En del av Elisabeth Tegners material synliggjordes genom Anna Gavanas bok. Annat väntar än på att bli upptäckt på nytt. 1980- och 90-talens rejvande är ett intressant och berörande kulturarv som nu både finns bevarat hos Svenskt visarkiv och i kropparna och minnet hos alla dem som deltog i rejven.

 

Kommentar: I dag är både rave och rejv vedertagna stavningar. Vi väljer att använda det rekommenderade rejv, medan vi i citaten behåller den stavning som den citerade personen själv använt.  

Nyckelharpsfrossa – Femhundra fria inspelningar på Wikimedia Commons

Postat den av

Svenskt visarkiv publicerar fortlöpande ljudinspelningar och annat arkivmaterial på webben för att göra våra samlingar mera tillgängliga. Det sker främst via vår egen hemsida, till exempel i databasen Inspelningar i Svenskt visarkiv.

Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson

Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson

Men vi tillgängliggör också mycket material på Wikimedia Commons. Förra året gjorde vi ett särskilt projekt kring nyckelharpan i samarbete med Wikimedia Sverige där vi publicerade inspelningar och fotografier ur musiketnologen Jan Lings arkiv. Resultatet blev 537 inspelningar och 134 fotografier som nu finns fritt tillgängliga för allmänheten via Wikimedia Commons. Projektet är en del av ett mångårigt samarbete mellan Svenskt visarkiv och Wikimedia Sverige. I det här blogginlägget ska jag berätta om samarbetet och ge exempel på vad vi har uppnått för resultat. Men också problematisera dagens tillgänglighetsideal inom arkivsektorn.

 

Fenomenet Wikipedia

Låt oss börja med fenomenet Wikipedia. Tidigare hade Wikipedia kanske lite negativ klang, och många uppfattade informationen där som amatörmässig och inte fullt tillförlitlig. Idag är situationen annorlunda och Wikipedia är den mest använda informationskällan för många människor, och idag ser man källhänvisningar till Wikipediaartiklar även i vetenskapliga texter. Ett tydligt exempel på denna statusförändring är att Wikimedia Sverige i december tilldelades Lars Salviuspriset som årligen delas ut till framstående insatser inom forskningskommunikation och populärvetenskap, med följande motivering:

”Wikimedia Sverige är organisationen bakom Wikipedia. Wikipedia är en icke-kommersiell insats som blivit världens största populärvetenskapliga plattform och har förnyat forskningskommunikationen. Många studenter, journalister, författare, forskare, liksom en brett sammansatt, intresserad allmänhet använder dagligen uppgifter från Wikipedia, där snabbheten är en stor fördel. De mest använda sökmotorerna leder ofta till Wikipedia. Wikipediaartiklar används också för att finna ytterligare relevanta och auktoritativa källor.”

 

Det är en ganska talande motivering, som också säger något om vikten av att vi arkivinstitutioner finns tillgängliga i Wikimedia-sfären. Därför har Statens musikverk och Svenskt visarkiv samarbetat med Wikimedia Sverige sedan många år. Vi har bidragit både med vår kunskap genom att skriva nya wikipediaartiklar, och med upphovsrättsligt fritt arkivmaterial som publicerats på Wikimedia Commons. Bland det material vi publicerat kan nämnas Sveriges Radios äldre folkmusikinspelningar och porträttfotografier av spelmän. Samarbetet har sett ut på lite olika sätt. Vi har vid flera tillfällen anlitat en så kallad ”wikimedian in residence”, där någon från Wikimedia Sverige jobbat hos under en period för att ladda upp material ur samlingarna – det har varit en förutsättning för att kunna tillgängliggöra så stora mängder som vi till exempel gjort i nyckelharpaprojektet. Vi har också anordnat ”skrivstugor” där vi bjudit in allmänheten eller särskilda intressegrupper att skriva artiklar på Wikipedia. Så sent som i december i förra året anordnade vi en sådan skrivstuga på temat nyckelharpa.

 

Problematiskt tillgängliggörande

Trots uppenbara fördelar är det dock inte oproblematiskt att publicera arkivmaterial på webben. För även om upphovsrätten är fri så finns också en etisk aspekt att ta hänsyn till, där vi alltid måste ställa oss frågan bör det här materialet göras fritt tillgängligt? Vi kan ta nyckelharpaprojektet som exempel. De inspelningar och fotografier som vi nu har publicerat på Wikimedia Commons är en del av musiketnologen Jan Lings arbetsmaterial till doktorsavhandlingen Nyckelharpan – Studier i ett folkligt instrument (1967). De inspelade personerna har det gemensamt att de spelade och/eller byggde nyckelharpa och var bosatta i norra Uppland.

Eric Sahlström. Foto ur Jan Lings arkiv.

En del var säkert ovana vid uppmärksamheten från en akademiker från Uppsala, men många var också rutinerade musiker och underhållare. För att nämna några av de mest flitigt förkommande personerna i materialet så var till exempel Eric Sahlström något av en nationellt känd artist med många år av radioframträdanden och skivutgivningar bakom sig. Andra, som Justus Gille och Viktor Vikman, hade decenniers erfarenhet av att spela inför publik vid midsommarfiranden och andra lokala tillställningar.

Eric Sahlström – Lärkan, polska efter Byss-Calle (accessionsnummer MMF7_0654):

 

Viktor Vikman och Justus Gille. Foto ur Jan Lings arkiv.

 

Justus Gille och Viktor Vikman – Vagnshusmarsch (accessionsnummer SVA BA 0016):

 

Jan Lings doktorsavhandling bidrog till att skapa något av en renässans för nyckelharpan, som fram till dess levt ganska undanskymt i norra Uppland där instrumentet spelats av en minskande skara utövare.

Joel Jansson. Foto ur Jan Lings arkiv.

Många av de inspelade blev därmed förebilder för en ny generation nyckelharpaspelare under 1960- och 70-talens folkmusikvåg. Spelmannen Joel Jansson fick tillexempel något av en senkommen karriär med skivutgåvor och offentliga framträdanden i radio och på konserter under 1970-talet. Han uppträdde bland annat på Gärdesfesten 1971, där han lär ha inspirerat proggbandet Träd, gräs och stenar som tog upp hans låtar på repertoaren.

Joel Jansson – Tegenborgsvalsen (accessionsnummer SVA BA 0018)

 

Träd, gräs & stenar – Tegenborgsvalsen:

 

Arkiv för framtida forskning

Jan Lings doktorsavhandling var en del av 1960- och 70-talens räddningsaktioner för att bevara resterna av vad som uppfattades som en utdöende folkmusiktradition, samtida med Svenskt visarkivs landsomfattande inspelningsresor för att dokumentera spelmän och sångare. De som spelades in ställde sitt musikaliska kunnande till förfogande för ”framtida forskning” där arkivet skulle ansvara för det inspelade materialet för kommande generationer – det var så inspelningsbesöken presenterades och motiverades. Nu är framtiden i någon mån här, och det finns stora förväntningar från både användare och politiska beslutsfattare på öppna och tillgängliga arkiv. Men det innebär samtidigt att de som finns inspelade i våra samlingar nu kan höras i sammanhang och på sätt som de förmodligen aldrig skulle ha kunnat föreställa sig när inspelningarna gjordes.

 

När man lyssnar på just Jan Lings inspelningar är det en ofta hörbart vänskaplig och god stämning mellan Ling och de inspelade. Visst kan någon uttala missnöje över sin spelinsats, men det dominerade intrycket är att de som spelades in är stolta över sitt musikaliska kunnande och sin hantverksskicklighet som instrumentbyggare, och att de gärna ställde sina kunskaper till förfogande.

 

Av den anledningen känns det ganska oproblematiskt att tillgängliggöra inspelningarna – man kan på goda grunder att anta att de inspelade skulle ha uppskattat det! Men inspelningarna är ändå inte helt okomplicerade. Att de spelats in till ett konkret forskningsprojekt sätter sin prägel. Det är väldigt många tagningar av samma låt, demonstrationer av resonanssträngarnas klang, skalor och annat som inte alltid är helt relevant att lyssna på taget ur sitt sammanhang. Jan Ling hade också ett inspelningsideal där han föredrog det informella samtalet före uppstyrda intervjuer, banden kan innehålla såväl skratt och munter stämning som långa sjok av pinsam tystnad. Han var inte heller så noggrann med att registrera inspelningarna – det var ett arbetsmaterial i stunden och uppgifter om innehåll som skulle varit till hjälp för dagens lyssnare saknas ofta. Det har därmed krävts ett stort förarbete i form av genomlyssning, identifiering och redigering av de inspelningar som nu finns tillgängliggjorda.

 

537 tillgängliga inspelningar

Resultatet är alltså 537 inspelade låtar som tillsammans med ett hundratal fotografier från inspelningstillfällena har publicerats. Det här är första gången som Jan Lings inspelningar görs tillgängliga så gott som sin helhet. För ett otränat öra kan nyckelharpans kärva klang tillsammans med spelmännens ofta höga ålder göra att musiken kan framstå som svårtillgänglig. Men förmår man lyssna bortom det så hör man en säregen repertoar, ett rustikt sväng och i många fall väldigt skickliga musiker. Så vår förhoppning är att inspelningarna ska väcka intresse och användas av såväl dagens nyckelharpaspelare som av andra intresserade.

Det är dock endast musiken som vi publicerar, medan interjuver, prat och allt annat som hörs mellan låtarna har klippts bort. Det gör att inspelningarna kanske inte kommer helt till sin rätt – stämningen i inspelningssituationen och allt man kan höra så att säga mellan raderna går förlorat. Men för den som vill fördjupa sig ytterligare i inspelningarna så finns det alltid möjlighet att besöka Visarkivet för att lyssna på materialet i sin helhet.

Wictor Johansson, chef för Enheten för ljud och rörlig bild, Svenskt visarkiv

Klädkod: Spelman

Postat den av

En av fröjderna med att arbeta på ett arkiv är enkelheten i att snabbt få överblick över något man funderar på genom den direkta tillgången till den interna databasen med dess stora jämförelsematerial. Uppgifterna i Visarkivets databas är förstås ämnade även för de intresserade utanför arkivet, men långt ifrån allt finns publicerat på vår hemsida. För nöjes skull ville jag testa vad ett strövtåg i databasen kunde ge och bestämde jag mig för att ställa en fråga och se om jag kunde göra en högst ovetenskaplig, men snabb första inventering genom några knapptryck.

Redan den första frågan som av någon outgrundlig anledning seglade upp i mitt huvud gav frukt: hur har spelmän varit klädda när de har låtit sig fotograferas genom tiderna? Jag sökte i deldatabasen fotografier (vilken innehåller bilder i Svenskt visarkivs samlingar) med sökordet spelman och fick på så sätt tillgång till fotografier föreställande enskilda spelmän, liksom gruppfoton av spelmän i spelmansförbund, vid spelmanstävlingar och vid spelmansstämmor, närmare bestämt 1290 bilder. Jag bestämde mig direkt för att bara jämföra männens klädsel, även om de betydligt färre spelkvinnorna hade gått mycket snabbare. Syftet var att använda ett stort jämförelsematerial. Kvinnors klädsel fångar vanligtvis större intresse i många sammanhang, men för min del var jag mer nyfiken på spelmännens klädsel.

Efter en snabb genomskrollning (tja, jag kanske inte har tittat på precis alla 1290 bilderna som kom upp och så vidare värst snabbt gick det då inte), kunde jag först och främst konstatera den givna skillnaden mellan olika moden under olika tider. En annan faktor som visar skillnader i klädsel är den gällande fotosituationen; vid scenframträdanden, till dans, i en fotoateljé, vid jam och repetitioner eller när någon kommit hem till spelmannen för att dokumentera honom. Den givna frågan huruvida spelmännen burit folkdräkt eller inte kunde också lätt iakttas. Jag tog mig an det hela i kronologisk ordning och insåg ganska sent att en odyssé över hela bildmaterialet skulle bli ett större projekt än vad tiden gav. De tidiga fotona från spelmansrörelsens begynnelse räckte bra. Jag insåg däremot ganska snabbt hur bristfälliga mina kunskaper i mode och klädterminologi är, men anar att det bor en slumrande – om än något hemsnickrad – modehistoriker inom mig. Många frågeställningar väcktes, men låt mig visa några exempel utifrån det ovan nämnda:

Malis Anders Andersson 1844-1871, Kyrkbyn, Svärdsjö, Dalarna. Trol. 1860-talet. Fotograf: okänd.

Det här fotot är gissningsvis redan taget någon gång på 1860-talet föreställande den unge spelmannen Malis Anders Andersson (1844—1871) från Svärdsjö i Dalarna som avled blott 27 år gammal. Han bär på fotot en halvlång typisk 1800-talsjacka/rock, enkelknäppt väst, fluga och den obligatoriska klockkedjan. Skjortkragen är mellanhög och byxorna har några slags revärer. Här är det fråga om en fotoateljésituation, så hur Malis Anders var klädd när han spelade till dans eller i ceremoniella sammanhang vet vi inte. När man skulle fotograferas på 1860-talet satte man nog på sig det finaste man hade, vilket väl var samma klädsel man bar vid ceremoniella sammanhang och högtider som bröllop då spelmansmusiken var ett viktigt inslag.

Hins Anders Ersson i början av sekelskiftet. Fotograf: okänd

Nästa foto är taget någon gång runt sekelskiftet, ungefär tre-fyra decennier senare, men den på bilden åldrade spelmannen föddes redan 1829. Här är det troligtvis fråga om en situation då folkmusikinsamlaren Nils Andersson kommit hem till Frost Anders Ersson (kallad Hins Anders) i Östnor i Mora, Dalarna för att uppteckna låtar efter honom. Han har till fotograferingen satt på sig hatten fast han är inomhus och klädseln i övrigt är en jacka (stickgärdströja?) med skinnbröst och mönstrade ärmar i något som ser ut att vara stickad ull, till ett par kraftiga hellånga byxor och kängor. Han bär också ett arbetsförkläde av läder. Först tolkade jag det som att han lite nonchalant kommit direkt från verkstan och inte ens bemödat sig om att byta om inför finbesöket. Men det stämmer inte riktigt med den fina hatten som han satt på sig inomhus. Efter lite grubblande tror jag i stället att man ska anta att Hins Anders har satt på sig läderförklädet för att klä upp sig, vilket man närmare kan förstå om man jämför med nästa spelmansfoto. Markerade förklädet en yrkesstolthet (Hins Anders var till yrket klockreparatör), och kunde det dessutom signalera en bygdetillhörighet (tänk Moraklockor)? Observera den lilla nyckeln som hänger synligt på bröstet, kanske en nyckel till en Moraklocka för att komma åt urverket.

Gössa Anders Andersson 1922. Fotograf: Karl Lärka

När Gössa Anders Andersson (1878–1963) blev förevigad av fotografen Karl Lärka 1922 hade han klätt upp sig i en traditionell klädnad enligt seden i Orsa. Vi ser även här ett läderförkläde (förskinn), liksom Hins Anders bar, en väst (livstycke) och en jacka i vit vadmal. Knäbyxorna av sämskskinn är av 1700-talssnitt. Strumpebanden har inga bollar, men sådana återfinns i stället i både hattbrättet och runt halsen. Även Gössa Anders poserade med en hatt inomhus vid fotograferingstillfället.

Gössa Anders Andersson och Nils Andersson 1907. Fotograf: okänd.

När Gössa Anders fick besök av Nils Andersson för att uppteckna låtar efter honom i Orsa, Dalarna 1907 bar han också samma klädnad, men vid själva uppteckningsarbetet åkte både hatt och halstofsar av. Idag skulle man benämna Gössa Anders klädsel för folkdräkt, vilket man nog inte skulle kalla den klädsel Hins Anders bar, trots de faktiska likheterna. Fotona på Hins Anders och Gössa Anders togs ungefär samtidigt.

Anders Andersson på Skansen 1910. Fotograf: okänd.

Vår fjärde Anders har inget gårdsnamn, liksom de dalaspelmän som jag hittills visat (jag hade också kunnat visa Hjort Anders och Blank Anders), men är en dubbelanders liksom Malis Anders och Gössa Anders: Anders Andersson (1851–1936) från Lästringe i Södermanland. Han ses sittandes på en stol på Skansen i samband med den första Riksspelmansstämman där i augusti 1910. Hans klädsel skiljer sig inte nämnvärt från Malis Anders ett halvsekel tidigare; en lång jacka med liknande slag som Malis Anders, väst med klockkedja och hellånga ganska vida byxor. Klädseln har klar 1800-talsprägel och Anders Andersson tillhörde faktiskt samma generation som Malis Anders. Det som sticker ut hos Anders Andersson är att han saknar huvudbonad trots att han är utomhus, något som ansågs högst olämpligt för män vid denna tid. Med tanke på vinkeln på Anders Anderssons stråke, så kanske ett brett hattbrätte skulle ha varit en direkt risk för spelprestationen.

Riksspelmansstämma på Skansen 1910. Fotograf: okänd.

Innan vi lämnar spelmän som heter Anders kan vi konstatera att Anders Andersson hade på sig en hatt liksom alla de andra när det var gruppfotografering på samma Riksspelmansstämma. Men hans ljusa filthatt sticker ut i sammanhanget och det breda brättet styrker teorin om dess menlighet på stråkföringen. På bilden är det plommonstop som dominerar, men mössor och framför allt mörka filthattar förkommer också. Huvudbonaderna på de som bär folkdräkt ser högst individuella ut.

Vi fortsätter att titta på några gruppfoton för att få en överblick från samma tid. Här följer en rad foton från de olika spelmanstävlingar som arrangerades 1907–1910. Vinnarna från de olika deltävlingarna runt om i landet blev sedan inbjudna till den stora Riksspelmansstämman på Skansen ovan.

Spelmanstävling på Ohnbacken i Bollnäs 1909. Fotograf: okänd.

Vid spelmanstävlingen på Ohnbacken i Bollnäs i Hälsingland 1909 bär ingen av de tävlande männen folkdräkt. Alla män bär huvudbonad och plommonstopen dominerar, men en hel del kepsar och (student-?) mössor kan också ses. Det är ungefär lika många flugor som slipsar och de längre 1800-talsjackorna är färre. Slipsarna är mestadels små och bärs till snibbkrage, något som ganska snart efter detta helt föll ur mode. Slipsarna blev sedan större och till snibbkrage bars senare endast fluga.

 

Spelmanstävling i Mora 1907. Fotograf: okänd.

Från spelmanstävlingen i Mora 1907 ser vi fler 1800-talsjackor och bredare byxben. Folkdräkter hade 1907 ännu inte stiliserats, men om vi ser hur kvinnorna är klädda så skulle mycket senare komma att betecknas folkdräkt, men var fortfarande helt enkelt den klädsel man bar på landet. Männen på fotot bär nog också sin ”naturliga” klädsel, vilket idag inte betecknas som folkdräkter, då ingen av männen (eller möjligtvis mannen i mitten) bär knäbyxor à la 1700-tal.

Spelmanstävling i Östersund 1908. Fotograf: okänd.

Vid spelmanstävlingen i Östersund 1908 är byxbenen smalare än de mer 1800-talspräglade byxorna i Dalarna. Ingen bär folkdräkt.

Spelmanstävling Delsbo 1910. Fotograf: okänd.

Spelmanstävling i Delsbo 1908. Man kan utifrån detta foto konstatera att hattar var en åldersmarkör, då man på detta foto kan se åtminstone fyra pojkar vilka alla bär keps eller mössa.

Spelmanstävling i Lindesberg 1909. Fotograf: okänd.

Spelmanstävlingen i Lindesberg 1909.

Spelmanstävling i Vaxholm 1910. Fotograf: okänd.

Spelmanstävlingen i Vaxholm 1910 (MM 793)

Örebros läns folkmusik(spelmans)förbund, okänt år. Fotograf: okänd.

Från en festlig sammankomst inomhus med Örebros läns spelmansförbund omkring 1919-1920 som det står på fotot, (fastän Örebro läns folkmusikförbund bildades först 1928) har de åtta spelmännen med folkdräkt placerats längst fram, sånär som på en spelman med folkdräkt utan rock som fick ge upp sin frontplats för en man med ett otympligt psalmodikon. På alla föregående gruppfoton har de med folkdräkt också fått de mest framträdande placeringarna. Kavajerna är nu mycket högre knäppta med ett modernare snitt. De enda som bryter etiketten att inte bära huvudbonad inomhus är de två spelmännen längst fram i mitten. Folkdräkterna har vid det här laget i Örebros län sedan länge slutat att vara en vanlig klädsel och i sin stilisering och fixering frikopplats från att följa gängse etikett.

Riksspelmansstämma på Skansen 1927. Fotograf: okänd.

Från den tredje riksspelmansstämman på Skansen 1927 ser vi ungefär tio folkdräkter, vilket är lika många som på den motsvarande stämman 1910. På bilden är det nästan bara de spelmän med folkdräkt som bär hatt som en del i en fixerad outfit. Har de i kostym ombetts ta av sig sina hattar för att inte skymma varandra, eller bar de inte längre hatt 1927?

Spelmanstävling i Mariestad 1933. Fotograf: okänd.

Från en spelmanstävling i Mariestad 1933 ser man bland männen två folkdräkter och fjorton kostymer av lite skiftande snitt, men de flesta är tredelade. Nio spelmän med synbar slips, två med fluga och två utan någonting kring halsen. Alla bär hatt eller mössa, förutom två yngre spelmän.

Hallands spelmansförbund 1937 eller 1938. Fotograf: okänd.

Med detta sista gruppfoto har vi hunnit fram till 1937 eller 1938. På bilden ser vi en fotosession med Hallands spelmansförbund som bildats 1931. Vi ser ingen folkdräkt och ingen huvudbonad. Avsaknaden av folkdräkter kanske förvånar lite, då Halland har en mycket rik folkdräkttradition. Men förklaringarna kan vara mycket enkla. Fotot är kanske taget från ett årsmöte där man förutom formellt möte, träffades för att jamma ihop, men utan någon publik och offentlig spelmansstämma. Själva klädnadsskicket var troligen sedan länge helt övergett i Halland och folkdräkten en mer eller mindre rekonstruerad ceremoniell dräkt.

Ja, frågan jag ställde till databasen var ju hur spelmän var klädda när de lät sig fotograferas i olika slags situationer. I fotomaterialet från den tidiga period jag i detta blogginlägg har studerat, har spelmän i ögonblicksbilder och från danstillfällen lyst med sin frånvaro. Det var intressant att fundera över folkdräkter och utifrån denna minimala översiktsstudie kan man konstatera att spelmansrörelsens musik först senare blev ”knätofsmusik”. Jag gjorde också många intressanta iakttagelser från folkmusikvågen och framåt med dess många färgstarka och vackra folkdräkter parallellt med enkla skjortor med och utan kragar, t-shirts, jeans och utställda manchesterbyxor. Dessa foton rymdes inte i detta lilla blogginlägg, men det kanske får bli en del två så småningom.

Madeleine Modin, forskningsarkivarie

Christer Landergren fångade musiken i sina bilder så att man kan höra den…

Postat den av

För många, särskilt för läsare av tidskriften Orkesterjournalen OJ, numera JAZZ, var fotografen Christer Landergren (1941-2006) välbekant. Besökare på jazzställen, klubbar och festivaler i Stockholm under 1960-, 70-, 80- och 90-talen minns mannen med Prins Valiant-frisyren och helskägget, ständigt närvarande med sin kamera och med blicken genom sökaren mot det som hände på scenen. Från 1965 och fram till sin död arbetade Landergren för OJ och blev med tiden en av tidningens främsta fotografer.

Duke Ellington foto av Christer Landergren

Duke Ellington, foto: Christer Landergren

I en separatutställningen Foto: Christer Landergren på Scenkonstmuseet i Stockholm visas nu ett stort urval av hans bilder från 40 år av fotograferande, många som inte publicerats tidigare. Utställningen som öppnar den 10 juni pågår fram till den 15 januari 2023.

Christer Landergren växte upp i Uppsala och i Visby. Hans stora jazzintresse grundlades i de tidiga tonåren och han har själv berättat om ett avgörande biobesök i början av 50-talet då han såg filmen New Orleans med Louis Armstrong och Billie Holiday. Jazzen blev därefter en livslång kärlek. Landergrens musikaliska husgud var Duke Ellington och hans orkester, som han fick möjlighet att personligen lära känna i studion i samband med en TV- inspelning 1966. Hans musikintresse var brett och omfattade förutom jazz, även blues och rock.

Landergren hade redan fotograferat en del när han sökte in på Fotoskolan i Stockholm 1964. Han blev antagen, vilket kom att få en avgörande betydelse för hans fotograferande. Fotoskolan leddes då av den mycket berömda fotografen Christer Strömholm (1918-2002). Efter Fotoskolan fortsatte Landergren på Dokumentärfilmskolan. Därefter började Landergren 1968 att arbeta som lärare på Fotoskolan, vilket han fortsatte med till 1984. Skolan kom med tiden att drivas i Kursverksamhetens regi som senare blev Nordens fotoskola.

Landergren utvecklade en stor hantverksskicklighet och en alldeles egen estetik. Hans skicklighet i kopieringskonst påverkade andra fotografer, inte minst hans elever.

Det är Landergren som har kopierat bilderna till Strömholms berömda fotobok Poste restante (1967). Efter tiden på Nordens fotoskola var Landergren verksam som frilansande fotograf fram till sin död.

Janis Joplin foto av Christer Landergren

Janis Joplin, foto: Christer Landergren

På 60-talet bevakade han i stort sett allt som hände på jazzklubben Gyllene Cirkeln i ABF-huset i Stockholm. Han besökte även flitigt Konserthusets många blues-, jazz- och rock-konserter. Han företog en resa till USA 1969, hans enda, med sin dåvarande fru, en resa som resulterade i många fina bilder. På 70-talet och senare var det jazzklubb Fasching som gällde men också jazzfestivaler runt om i landet.

Landergrens bilder är inte bara en dokumentation av jazzhändelser i stort, utan också självständiga konstverk som definitivt kan jämföras med bilder av de främsta jazzfotograferna i världen. Han var också en enastående porträttfotograf. Förutom att fotografera musiker på scen, tog Landergren även bilder i samband med musikreportage och till fonogram-produktioner.

Att fånga det väsentliga i motivet och bevara dess specifika uttryck till eftervärlden var något av Landergrens kännetecken. En väl avvägd balans mellan det konstnärliga och det tekniska.

Han har själv formulerat det på följande sätt: ”Något av det svåraste, i alla uttryckssätt, är att formulera sig enkelt. Detta är inte detsamma som simpelt utan tvärt om ett rakare och sannare språk, utan trendigt grumleri som leder bort från grundbudskapet. Den tekniska färdigheten är viktig, men den får aldrig bli ett självändamål. Den är inget budskap i sig, bara nödvändig för att ge det enkla språket en chans. Och det är först då som en alldeles självklar musik, eller bild, också väcker förundran”. (ur Body and Soul, 1987)

När det gäller att ta jazzbilder har han sagt: ”En bra jazzbild är en bild som är inträngande och känslig och som förmår visa något mer än bara utseendet hos en musiker. Och som också säger något om fotografen, om hans hållning och personliga upplevelse”. (OJ, nr.12, 1986)

Jag lärde känna Christer personligen i samband med bokprojektet Den Gyllene Cirkeln – Jazzen på 1960-talet (Prisma, 2002). Han var en varm och generös människa med en enkel livsstil. Hans hem var också hans arbetsplats, där mörkrummet var inrymt i ett ombyggt badrum. Det var där i lägenheten i Abrahamsberg i Bromma, som alla dessa fantastiska bilder blev till de konstverk som de är. Christer hann aldrig med att lära sig digital bildhantering. Jag minns ett telefonsamtal några dagar innan han dog, att han då sade att han skulle undersöka den ”nya” tekniken, men så blev det inte. Redan i samband med bokprojektet nämnde Christer att han så småningom, när tiden var inne, skulle donera sitt bildarkiv till jazzavdelningen vid Svenskt visarkiv. 2006 förvärvade Svenskt visarkiv/Statens musikverk genom en donation hela Landergrens bildarkiv, som förutom många tusen papperskopior, som Landergren själv framkallat i mörkrummet, innehåller ca.150 000 negativ. Många av hans bilder finns också i OJ:s bildarkiv, som numera förvaltas av Svenskt visarkiv. Genom ett särskilt projekt som startade våren 2015 har SVA nu digitiserat negativen.

Christer Landergrens utställningar och utmärkelser i urval:

Some faces in jazz. (första egna utställningen) Jazzfestivalen i Umeå 1968.

Fotografiska museet (samlingsutställning) på Moderna museet, 1986.

Grand Prix vid en tävling utlyst av International Jazz Federation och tidskr. Jazz Forum 1986, vilket ledde till en stor utställning i Warszawa 1987.

Gyllene Cirkeln – En bit av 60-talet, Stockholms Stadsmuseum 17 nov. 1995 – 4 feb. 1996.

Jazz Moments, Stockholms Konserthus, 2007.

En av hans bilder på Lars Gullin blev också frimärke 1983.

Böcker i urval:

Body and Soul (Fotografcentrums förlag och Folket i bild/Kulturfront, 1987) monografi

Chet Baker (förf. Björn Borgström, Eklund & Joost, 1990)

Jazz – En kärlekshistoria (red. Erik Centerwall, Föreningen Faschings vänner, 1992)

Den Gyllene Cirkeln – Jazzen på 1960-talet (red. Roger Bergner, Prisma, 2002)

Roger Bergner

Roger Bergner är forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv med ansvar för jazz- och fotosamlingarna och curator för Landergrenutställningen på Scenkonstmuseet.

Digitalt kulturarv för framtida generationer

Postat den av

Bakgrund och sammanhang

Ingenting varar för evigt, utan allting förgås förr eller senare. Detta är ett faktum som i skrivande stund förefaller smärtsamt påtagligt, givet den aktuella säkerhetspolitiska situationen. Historien påminner oss också om hur utsatt kulturarv är i tider av oroligheter, i yttersta synnerhet andra världskriget. Alldeles särskilt bekymrande är det när kulturarv utgör själva måltavlan, som i fallet med de antika tempel, gravkammare och statyer i Palmyra i Syrien som förstördes så sent som 2015-2017. Kulturarvet spelar en betydande roll för historieskrivningen och kan därmed generera en hotbild mot sig själv, exempelvis av ideologiska eller religiösa skäl, som i fallet Palmyra.

Källa: Wikimedia Commons, (licens CC0)

En av arkivens och andra minnesinstitutioners mest centrala uppgifter är att skjuta fram tidpunkten för att informationens ska upphöra så långt det är möjligt. Helst ännu längre. Lika viktigt som bevarandet av arkivhandlingarna i sig är att bevara den kontextuella information som exempelvis beskriver hur och varför de tillkommit, vem som upprättat dem, handlingarnas inbördes ordning med mera. Ett sammanfattande begrepp för denna typ av information är proveniens, vilket för många säkert är bekant genom Antikrundan. För att arkivinstitutionerna ska kunna fullgöra sina bevarandeuppdrag på bästa möjliga vis finns omfattande riktlinjer, standarder och föreskrifter, i typfallet framtagna av eller i nära samverkan med Riksarkivet och andra nationella och internationella institutioner.

Bild på ett ljudband där skiktet som håller den magnetiska ljudinformationen helt har släppt från polyesterbasen. källa: Wikimedia commons, Public Domain

I somliga fall är arkivhandlingar rent materiellt mycket beständiga, som exempelvis tjockt papper tillverkat av linnefibrer. Särskilt så om bläcket som använts för påskrift inte är av den typ som orsakar frätning över tid. Bloggförfattaren har själv erfarenhet av att hantera handskrifter från 1600-talet som är i så gott skick att de faktiskt ser ut att vara helt nyskrivna, nästan som om bläcket nyss torkat, vilket är en säregen upplevelse i sig. För denna typ av handling vore förmodligen en yttre katastrof, såsom brand, vattenskada eller stöld, det största hotet. I andra fall är den återstående livslängden begränsad av andra skäl, som till exempel egenskaper i själva materialet. Så till exempel i vissa exemplar av ljudband där det bindemedel som håller den faktiska magnetiska informationen till basen (plastremsan) kan påverkas negativt av inträngande fukt. I detta fall räcker sannolikt inte ens optimala förutsättningar för klimat och temperatur i den omgivande arkivlokalen. En samtida lösning på detta är att överföra informationen från analogt till digitalt format, så kallad digitisering. För en fullständig definition av digitisering samt det mer vanligt förkommande digitalisering och andra för diskussionen relevanta termer och begrepp, se Digisams termlista. För mer information om problem med digitisering av analoga ljudsamlingar, läs gärna en tidigare bloggtext från Svenskt visarkiv på detta tema.

Digitala filer har många fördelar, framför allt att de är så lätta att mångfaldiga och sprida vidare. Som nämnts kan de utgöra utmärkta säkerhetskopior, om det som inte får hända ändå skulle inträffa, eller om den analoga förlagan av olika skäl inte är tillförlitlig som lagringsmedium på längre sikt. För vidare användning blir det avsevärt lättare att bygga tjänster med informationen i digital form, till exempel för en extern app-utvecklare, i enlighet med den så kallade PSI-lagen. Dessutom öppnar digitiserat kulturarv möjligheter till storskalig analys av data och sammanlänkning materialet över hela världen. Förutsättningar för ovanstående är att informationen kan läsas av maskiner/datorer och dessutom tydligt rättighetsmärkt, det vill säga vad användaren får göra med informationen.

Men myntet har åtminstone två sidor och de problem som kulturarvssektorn har att hantera i en alltmer digital värld är omfattande. Faktum är att det digitala långsiktiga bevarandet är en av de absolut största utmaningarna vi står inför. Det finns dessvärre inte någon patenterad helhetslösning på problemen, men väl en aktiv samverkan i kulturarvssektorn. Konsekvensen av en ökande digitisering är också att man står med två arkiv att förvalta: ett analogt och ett digitalt. Musikverket har under de senaste 10 åren deltagit mycket aktivt i denna samverkan, främst genom den nationella samverkansplattformen Digisam, där experter från Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och alla statliga museer tillsammans hjälps åt att göra kulturarvet digitalt tillgängligt. Att Musikverket ingår i detta sammanhang beror på vi räknas som museimyndighet.

Under de senaste åren har fokus inom Digisams samverkan varit på att ringa in de områden som är särskilt viktiga att prioritera. Rent praktiskt har det bildats arbetsgrupper med uppgift att formulera användbara vägledningar gällande dessa områden. Musikverket har deltagit arbetsgrupperna för digitalt långsiktigt bevarande respektive för termlistan. De områden som givits prioritet är:

Termlistan och vägledningarna beslutades och publicerades under 2021 och implementeringen av dessa pågår för närvarande vid Musikverket, däribland vid Svenskt visarkiv.

—

Problem och centrala begrepp

Problemen med långsiktigt bevarande av digital information är som nämnts många. Till att börja med är en grundförutsättning för att kunna lagra informationen att det finns en hårdvara i botten (till exempel hårddiskar, USB-stickor och servrar), vilken faktiskt slits ut, går sönder eller blir tekniskt föråldrad och obsolet över tid. Detta faktiska förhållande kräver en medveten och långsiktig strategi. Organisationen för lagring kan vara att man huserar, underhåller och successivt byter ut lagringen själv, att man lägger ut den på en extern leverantör som en tjänst (ofta som molntjänst) eller en kombination av båda. Några parametrar att särskilt beakta är kostnader (säker lagring är fortfarande dyrt!), hur snabb tillgång man behöver till informationen i sin arbetsvardag, vem som ska kunna leverera data till systemet, hur mycket datamängden kommer att öka per år, om det finns känslig eller sekretessbelagd information som ska lagras samt var informationen faktiskt lagras rent geografiskt.

Eftersom digitala filer i dagsläget är så lätta att redigera och retuschera är autenticitet ett centralt begrepp inom digitalt bevarande, vilket i Digisams termlista definieras som ”egenskap som styrker vad informationen är, dess skapare och tidpunkt”. Den som läser den bevarade informationen om, säg 200 år från nu (människa eller maskin) måste då kunna vara säker på och se belägg för att informationen är vad den utger sig för att vara, vem som skapat den, när den tillkommit och när/hur den eventuellt kompletterats. Även information som medvetet raderats av ansvarig personal ska detta kunna spåras, varför och av vem det gjordes och vid vilken tidpunkt

Viktigt att notera här är att autentisk information i denna mening inte nödvändigtvis behöver vara sann i sig, i innehållslig mening. Därmed kan digitalt bevarade ”fake news” alltså, om kriterierna för autenticitet är uppfyllda vill säga, också betraktas som helt autentiska.

Ett annat centralt begrepp i sammanhanget är dataintegritet, vilket Digisams termlista definierar som ”egenskap att informationsinnehållet är fullständigt och inte har ändrats”. Exempel på hot mot dataintegriteten är yttre intrång, att data förändras av misstag när man kopierar från en lagringsyta till en annan och när man av olika skäl behöver konvertera från ett filformat till ett annat. Om filformat ändras bör detta alltid dokumenteras. Ett sätt att hålla koll på dataintegriteten hos en fil är att använda sig av kontrollsummor, vilket fungerar bra mot fel som uppstår vid kopiering, konvertering och lagring under lång tid (jfr bitröta).

Metadata, ofta lite slarvigt kallat ”data om data” är också en absolut förutsättning för att information (se termlistan för definition) ska vara användbar och förståelig på såväl kort som lång sikt. Metadata definieras av Digisam som ”strukturerad information som beskriver och identifierar annan information eller data för att underlätta förståelse, sökning och användning”. Metadata kan också finnas i en helt analog form, som till exempel en gammeldags manuell kortkatalog eller register, vilka många arkiv- och biblioteks- och museianvändare i vissa fall fortfarande är hänvisade till.

I den digitala världen kan metadata representera olika aspekter av den information som ska bevaras långsiktigt. Lite grovt kan man dela upp dessa i tre typer – beskrivande, administrativa och strukturella metadata. Beskrivande metadata kan vara datering, namn på författare eller förlag, det vill säga sådant som typiskt anges i en katalog- eller arkivpost i en databas (jfr även med proveniens ovan). Administrativa metadata kan vara av teknisk art som filtyp, eller information om upphovsrättslig status. Strukturella metadatabeskriver hur olika element i en digital fil förhåller sig till varandra som till exempel sidornas ordning i en bok, eller hur den förhåller sig till andra digitala representationer av samma bok, se exempelillustration ur Digisams termlista nedan.

Det finns en uppsjö av olika filformat för bilder, ljud, rörlig bild och annat. Rekommenderat är att alltid använda så kallade öppna format (dvs inte exempelvis Word-filer), format utan komprimering, format som har en bred användning världen över och även de format som Riksarkivet eller andra institutioner med nationellt ansvar föreskriver.

För att förbättra det långsiktiga bevarandet av digital information på Musikverket pågår för närvarande en utredning av ett nytt och ändamålsenligt arkivlagringssystem. Sammanfattningsvis måste detta system, nu samt över tid

  • möta aktuella krav från Riksarkivet och andra nationella ansvarsinstitutioner
  • följa riktlinjerna i Digisams vägledning till digitalt långsiktigt bevarande
  • följa Musikverkets egna styrdokument
  • möta aktuella lagkrav gällande sekretess och personuppgifter
  • vara lätt att förstå och använda

För den verkligt nyfikne rekommenderas att läsa Digisams vägledning till digitalt bevarande, som länkats ovan.

Avslutningsvis kan konstateras att de digitala utmaningar som arkivinstitutionerna står inför är något som också i allt högre grad präglar de flesta sfärerna i samhället, inte minst privatlivet och våra personliga minnen. Det kan vara fråga om semesterbilder och barnens dokumenterade uppväxt i telefonen. Det sistnämnda är något som även bloggförfattaren brottas med i vardagen.

Från privatinspelning till gemensamt kulturarv – Ett nedslag i Svenskt visarkivs audiovisuella samlingar

Postat den av

Svenskt visarkivs audiovisuella samlingar (ljud och/eller rörlig bild) innehåller ett stort och varierande material med över hundra års inspelningshistoria; från fonografrullar med bara någon minuts speltid till dagens digitala format som möjliggör flera timmars inspelningar. Även sett till innehåll så har samlingarna en stor bredd. Svenskt visarkiv samlar in, bevarar, forskar om och publicerar material inom områdena folkliga och litterära visor, spelmansmusik, schlagers och äldre populärmusik, folklig dans samt svensk jazz – genrer som följaktligen återfinns även i de audiovisuella samlingarna.

Rullband ur Svenskt visarkivs ljudsamlingar.

Jag har sedan 2014 haft den stora förmånen att arbeta som forskningsarkivarie med särskilt ansvar för de audiovisuella samlingarna. I mitt arbete ingår bland mycket annat att planera och arbetsleda digitisering av ljudsamlingarna, webbpublicering av inspelat material och att svara på frågor från och expediera inspelningskopior till musiker, forskare och den intresserade allmänheten. Visarkivet tar också regelbundet emot donationer av inspelningar från privatpersoner, musikföreningar och andra. Det handlar då ofta om inspelningar som gjorts med andra ambitioner än att hamna i ett arkiv men som nu får status som kulturarvsmaterial.

 

Nyförvärv till samlingarna

Att ta emot donationer är en rolig del av arbetet. Det innebär ofta trevliga möten med dem som donerat materialet och som är tacksamma över att en kulturarvsinstitution vill ta hand om (ofta) kartongvis med rullband, kassetter och andra ljudbärare som annars riskerat att gå förlorade för eftervärlden. Arbetet med att gå igenom och registrera inspelningarna innebär förutom möjligheten att lyssna på unika ljudupptagningar också spännande möten med de engagerade eldsjälar som gjort inspelningarna. Inte sällan är de samlingar vi får in resultatet av ett livslångt intresse för musik och inspelningsteknik.

Samtidigt är det ett arbete som förpliktigar. När vi tar emot en donation så innebär det att vi får förtroendet att förvalta ett arv efter en person eller organisation – när inspelningarna hamnar innanför Svenskt visarkivs väggar blir det en del av det gemensamma kulturarvet. Det ställer stora krav på att vi tar hand om det donerade materialet på ett ansvarsfullt sätt. Det handlar om att förvara materialet i ändamålsenliga lokaler, och att registrera inspelningar så att de blir sökbara och tillgängliga för arkivets besökare. Som en del av både ett långsiktigt bevarande och en ökad tillgänglighet så digitiserar vi fortlöpande inspelningar – ett tidskrävande arbete där det är svårt att hålla jämna steg med de donationer vi tar emot. I den mån det är möjligt så tillgängliggör vi digitiserade inspelningar via en inspelningskatalog på Visarkivets webbsida.

Donation av rullband efter musikjournalisten Olle Helander.

Detta är en grannlaga uppgift. För samtidigt som vi vill göra inspelningar tillgängliga för så många som möjligt så ska vi se till att upphovsrätt och andra rättigheter tillvaratas. Det finns också en etisk aspekt där hänsyn måste tas till varje inspelnings innehåll när vi beslutar om det är lämpligt att den sprids till allmänheten eller inte. Till detta kommer den inte alltid helt angenäma uppgiften att gallra i materialet. Allt som doneras är inte nödvändigtvis intressant kulturarvsmaterial, och vi måste alltid ta ställning till vad som är värt att spara eller inte. Det kan tyckas handla om praktiskt handhavande men i slutändan är det också en maktfråga. Arkivarien har i sin hand möjligheten att avgöra vad som ska bli ett offentligt vårdat och tillgängligt kulturarvsmaterial eller inte. För att avdramatisera så ska jag kanske påpeka att vi i de flesta fall friar hellre än fäller, och att det material som gallras i första hand är dubbletter, inspelningar där det saknas uppgifter om innehåll eller där innehållet är av uppenbart ointresse ur ett kulturarvsperspektiv (inspelningar från radio/tv, kopior från utgivna skivor med mera).

Under 2021 genomförde Svenskt visarkiv en stor flytt till nya lokaler i Frihamnen i Stockholm. Under den perioden hade vi ett donationsstopp, men sedan vi kommit i ordning i de nya lokalerna har samlingarna åter börjat fyllas på med nya (eller snarare gamla) inspelningar. Jag ska nu presentera två av de större samlingar med ljudinspelningar som vi tagit emot det senaste halvåret, som en illustration av hur vi jobbar men också över den stora bredden av material som kommer in till arkivet.

 

Arne Lindgrens samling dokumenterar kyrkans kulturarv

Arne Lindgren är pensionerad präst numera bosatt i Linköping, men som arbetat i många församlingar runt om i landet under sitt yrkesverksamma liv. Redan i mitten av 1950-talet skaffade han en rullbandspelare och började spela in gudstjänster och musikevenemang inom svenska kyrkan. Till en början i Piteå landsförsamling där han själv är uppvuxen och hade sina första tjänsteår, men bandspelaren har sedan följt med i alla de församlingar där han varit verksam. Totalt är det ett hundratal band med gradualpsalmer, koralintrotius, postludium och annat som hör det kyrkliga musiklivet till inspelade från 1950-talets mitt till slutet av 1970-talet. Genremässigt kan det tyckas ligga utanför Visarkivets verksamhetsområde. Men samtidigt är det en unik dokumentation av ett kyrkligt kulturarv och musikutövande som dels visar på hur musiken används i de kristna ceremonierna inom Svenska kyrkan, dels dokumenterar det lokala musikliv som haft sin grund i kyrkans verksamhet. Här hörs lokala kyrkokörer, amatörorkestrar och kyrkomusiker som också fungerat som musiklärare inom församlingarna. Bland rariteterna i samlingen hör inspelningar från den lutherska församlingen i Öjebyn utanför Piteå, känd för sin unika sångtradition som även Svenskt visarkiv dokumenterade på 1970-talet.

Arne Lindgren har fört noggranna protokoll över sina inspelningar i maskinskrivna anteckningsböcker.

Arne Lindgren är ett typiskt exempel på den hängivne inspelningsamatören som är rikligt representerad i Visarkivets audiovisuella samlingar. Han har noggrant protokollfört sina inspelningar i maskinskrivna anteckningsböcker, som också innehåller uppgifter om inspelningsutrustning och mikrofonfabrikat samt instruktioner om bandhastighet och spårriktningar. På äldre rullband kunde man spela in upp till fyra spår på ett band och dessutom i olika hastigheter. Ju lägre hastighet desto längre speltid (men sämre ljudkvalitet). Det innebär att ett enda band kan vara väldigt långt. Arne Lindgren har som regel spelat in på låga hastigheter. De äldre banden är dessutom sköra acetatband som lätt går sönder. Det innebär att digitisering av banden är en tidskrävande process där det kan ta en hel arbetsdag att föra över ett band (i ett tidigare blogginlägg beskriver vår ljudtekniker Mats Lundell digitiseringsarbetet mera ingående). Hittills har vi hunnit digitisera ett urval av banden, och arbetet pågår ännu med att registrera innehållet i Arne Lindgrens protokollsböcker till vår databas så att det blir sökbart för arkivets besökare.

Ungdomskör i Piteå landsförsamlings kyrka, Kristihimmelfärdsdagen 1957:

 

 

Gunnar Svenssons samling – samtidsdokumentation för framtiden

Gunnar Svensson (1955-2014) var en ljudtekniker från Göteborg som vid sin död efterlämnade en stor samling med inspelade konserter från 1980-talet och framåt. Till vardags arbetade han som ljudtekniker vid Burgårdens gymnasium i Göteborg, men han var ofta anlitad av artister och konsertarrangörer för att sköta ljudet på klubbar, festivaler och turnéer. Den efterlämnade samlingen som donerades till Visarkivet i början på året innehåller konsertdokumentation av folkmusik, jazz, visa och annan musik – sammantaget en omfattande samtidsdokumentation av de genrer som vi har till uppgift att bevara för framtiden. Till exempel finns här inspelningar från alla Ransäterstämmorna mellan 1998-2014.

Arbete pågår med att registrera Gunnar Svenssons samling.

Gunnar Svensson var en omvittnat skicklig och omtyckt ljudtekniker, han skötte inte bara ljudet utan fanns alltid till hands för musikerna när något behövde lagas eller fixas. Den efterlämnade samlingen vittnar också om ett intresse för den inspelningstekniska utvecklingen. De äldsta inspelningarna är gjorda på VHS-band, alltså videoband som använts enbart för ljudupptagning som då var en populär inspelningsmetod eftersom ljudåtergivningen ansågs särskilt bra på vissa VHS-band (s.k. Hifi VHS). Under 1990-talet gick han över till digitala A-DAT-band med möjlighet att spela in åtta kanaler samtidigt för att slutligen använda hårddiskinspelning med möjlighet 16-kanalsinspelning. Intresset för dokumentation och protokollföring verkar dessvärre inte ha varit lika starkt – uppgifter om vem som spelar kan ibland vara ganska knapphändiga vilket inneburit ett visst detektivarbete för att identifiera musiker och artister.

Katalogpost i Svenskt visarkivs databas över band ur Gunnar Svenssons samling.

I skrivande stund är omkring halva samlingen registrerad och sökbar i vår databas, medan arbetet med att gå igenom alla hårddiskinspelningar ännu pågår. Vi har heller inte digitiserat några av de fysiska ljudbärarna, ett arbete som återstår och är angeläget eftersom såväl banden som de digitala inspelningarna på hårddiskar har en begränsad livslängd om de inte förs över till arkivbeständiga digitala format.

 

Tillgängligt idag, bevarat imorgon

Sammanfattningsvis: en ljudarkivaries arbete är mångfacetterat och rymmer allt från juridiska och etiska ställningstaganden till högst praktiska handgrepp. Allt byggt på en kulturideologisk grund om tillgängliggörande för dagens användare och bevarande för framtiden. Så om ni inte redan gjort det – sök och lyssna i Svenskt visarkivs ljudsamlingar. Vi bevarar, registrerar, digitiserar och tillgängliggör det inspelade kulturarvet för att det ska inspirera och användas av forskare, musiker och andra intresserade både idag och i framtiden! 

Digitisering av det audiovisuella arkivet

Postat den av

I Visarkivets och Musik och Teaterbibliotekets samlingar finns en stor mängd inspelningar och fotografier. Arkivet digitiseras löpande av främst tre orsaker: för att göra samlingarna mer tillgängliga, minska slitaget på materialet vid framtagning samt säkra det material som har en begränsad livslängd eller som kräver utrotningshotad uppspelningsutrustning.

" "

Rullband förekommer i en mängd olika format och system

Den huvudsakliga uppgiften för det audiovisuella arkivet är att garantera tillgängligheten till bevarad information, som är registrerad i analog eller digital form i olika fysiska material såsom silver, färgpigment, magnetiserad järnoxid eller graverade och pressade spår.

Uppgiften kan delas upp i tre delar:

1: Stabiliteten och läsbarheten hos originalet bör bevaras så länge som möjligt.

" "

Ett ovanligt men förekommande problem: när oxiden släpper från basmaterialet är det för sent att digitisera bandet

" "

När det informationsbärande skiktet släpper från basen är det väldigt svårt att rädda inspelningen, men om man har tagit rätt på samtliga fragment existerar det metoder för att återställa inspelningen

2: Den tekniska utrustning som är nödvändig för att läsa informationen måste underhållas och förnyas utifrån den driftskapacitet som efterfrågas.

" "

Bandspelare för uppspelning av rullband

3: Digitisering av materialet skall göras till så långlivade format som möjligt. Under denna process måste man försäkra sig om att innehållets ljud och bildkvalité inte degraderas, eller att relaterad information – metadata, inte går förlorad.

Kvalitet?

En kvalitetssäkring av digitiseringsprocessen är nödvändig, dels av ekonomiska orsaker (pengarna för personal och utrustning skall vara väl investerade), men även av en etisk aspekt: En så sann och begriplig digital representation som möjligt av arkivet är nödvändig för att kommande generationer ska få tillgång till autentisk information och upplevelser. Eftersom arkivmaterial ej kan bevaras i dess ursprungliga form i evighet,  måste man utgå ifrån att informationsförlusten som sker vid digitiseringen kan vara definitiv.

Digitiseringsarbetet är kostsamt av flera anledningar: det är relativt tidskrävande eftersom inspelningarna spelas upp i realtid för att få en så korrekt representation som möjligt.

Det behövs även noggrannhet och förberedelser eftersom olika typer av inspelningar behöver en uppsjö av unika uppspelningsmaskiner, och individuell inställning av flera parametrar såsom referensnivåer, tonhuvudets läge, uppspelningshastighet samt korrektionskurva.

Obsoleta format som kräver komplicerad uppspelningsutrustning blir oläsbara när utrustning som inte tillverkas längre är utsliten, och kunskapen att reparera den är förlorad.

" "

Den komplicerade precisionsmekaniken i en videobandspelare förkortar formatets livslängd

" "

Störningen i bildens ovankant går att korrigera med apparaturen nedan:

" "

Gamla tidbaskorrektorer kan vara bättre på att lösa problem i signalen från videobandspelare än nyare utrustning

Digitala filer är betydligt dyrare att långtidslagra än analogt arkivmaterial eftersom digitala arkivlösningar kräver konstant drift och uppdateringar.

" "

Lagringssystem för digital information behöver förnyas med täta intervall

Innan arbetet med en strategi för kvalitetssäkring påbörjas, måste man definiera vad begreppet ”kvalitet” betyder i sammanhanget, samt vilka kompromisser man är beredd till för att få ett effektivt arbetsflöde. Kraven anpassas också till materialet utifrån hur unikt det är, och hur det förväntas användas.

Olika aspekter på begreppet kvalitet:

Vad betyder ”kvalitet”, hur mäts det? Vilka är toleranserna? Vid snävare krav kommer fler fel att rapporteras och mer arbete behöva göras om.

Perfektionism kan vara ett hinder, eftersom risken finns att man inte blir klar med samlingen innan materialet är förlorat eller pengarna är slut. Det blir också allt dyrare att vänta med digitiseringen eftersom det blir allt svårare att läsa informationen.

Kvalitet ur användarens perspektiv kan betyda att materialet presenteras på ett begripligt sätt, att det är lätt att hitta bland inspelningarna, och att inte upplevelsen störs alltför mycket av eventuella skador eller mediespecifika artefakter.

Kvalitet från ett objektperspektiv kan betyda att resurser satsas på att digitisera signalen och annan information så obearbetad och ren som möjligt från bandet eller skivan, och lämna korrigeringar och bearbetning till ett senare tillfälle i den digitala domänen. En sådan digital arkivfil kräver mycket, lagringsutrymme och metadata för att vara användbar i framtiden.

Exempelvis innehåller 78-varvare ett större frekvensomfång än vad epokens grammofoner kunde återge och knaster är lättare att reducera i efterhand om det registreras med hög upplösning. Ljudband kan innehålla ohörbara frekvenser som går att nyttja i restaureringsarbete och videoband kan innehålla metadata i form av tidkod.

" "

En grammofonskivas spår kan scannas och sparas som en bild

Kvalitet ur ett autenticitetsperspektiv kan betyda att den digitala avbilden ska ge en upplevelse så lik den avsedda som möjligt, inklusive uppspelningsapparaturens egenheter. En autentisk återgivning kan skapa förståelse för hur lyssningssituationen såg ut vid tidpunkten för inspelningen. Detta perspektiv innebär ofta förlust av användbar information eftersom det alltid finns mer information lagrad i materialet än vad historiska reproduktionsmaskiner kan återge.

" "

Autentisk (?) återgivning av en 78-varvare

Hantering av defekter i materialet:

Alla medier har defekter, vissa uppkommer redan innan inspelningen är gjord, andra uppstår över tid. Reproduktionssystem är ofta anpassade för att till en viss del kompensera för defekter i materialet, efter en tid kan även nya defekter uppstå som inte hanteras av uppspelningsmaskinen. I denna situation uppstår ett etiskt dilemma: skall man vid digitiseringen kompensera för defekter i mediet, eller istället skapa en så autentisk reproduktion som möjligt. Grundregeln är att endast korrigera för de fel som innebär förlust av information, och lämna eventuell retusch till framtiden.

Skadade grammofonskivor kan behöva olika metoder för att få nålen att följa spåret genom tvång eller baklängesavspelning. Viktigt är också att spara information om hur skador ser ut, exempelvis kan en låt på en grammofonskiva vara avsiktligt repad, eller anvisningar finnas markerade med penna på fotografisk film som riskerar att tvättas bort vid scanning.

" "

Ibland är skador avsiktliga och en källa till information i sig

Specifikation av metod och leverans:

En specifikation är nödvändig som fastställer hur arbetet skall utföras för varje steg i processen, vilka val som teknikern behöver ta ställning till (subjektivitet bör undvikas), samt hur besluten dokumenteras i databasen. En mall för nödvändig metadata fastställs. De olika parametrarna för de färdiga filerna för långtidslagring och dagligt bruk måste också specificeras: tex. bitdjup (dynamik), samplefrekvens (frekvensomfång), codec (hur den digitala informationen är kodad) och container (filändelse).

Kvalitetssäkring-kvalitetskontroll, riskmedvetenhet:

Förutom tydliga specifikationer bör kvalitetssäkringen innehålla utbildning och kompetensförsörjning, tekniskt underhåll med regelbunden service, dokumentation av processen samt kvalitetskontroll.

Kvalitetskontroll betyder att man samlar information om när resultatet inte motsvarar specifikationen för bevarande, finna källan till felet, samt förändra systemet så att felet inte uppträder igen.

Exempel på fel som kan uppträda på grund av den tekniska utrustningen är många: komponenter, tex. kondensatorer åldras och kan leda till intermittenta fel eller att maskinen ej lever upp till specifikationerna. Apparater kan ha konstruktionsfel som leder till störningar. Slitage på mekaniska delar kan ge en smygande försämrad återgivning. Exempelvis kan det kan vara svårt att avgöra exakt vid vilken tidpunkt ett tonhuvud eller en nål är för sliten för att användas.

" "

Normalt (?) slitet tonhuvud på en rullbandspelare

Människan är annars en ofrånkomlig faktor. Efter ett stort antal repeterade handgrepp uppstår alltid misstag, och de val som måste göras för att matcha inspelningen till uppspelningsutrustningen ger ständigt en möjlighet till felaktigheter.

Till exempel kan felaktig inspelningsnivå leda till att den digitala signalen klipper (överskrider sin maximala utstyrning). En dåligt centrerad grammofonskiva svajar, videoband uppspelade med smutsigt videohuvud ger brus i bilden och knastrigt ljud, och digitala inspelningar på band som ej är synkroniserade med inspelningsprogrammet ger knäppar och hack. Val av fel uppspelningsmaskin kan leda till att flera inspelningar som ligger på olika spår på bandet hörs samtidigt. Band kan av misstag spelas upp i fel riktning (baklänges), eller i fel hastighet.

Här har bandets baksida vänts mot tonhuvudet vilket ger dålig diskantåtergivning (Zyklus av Karlheinz Stockhausen):

Här är ett exempel på en inspelning, (Vittringar av Bengt Emil Johnson), som har digitiserats utan rätt brusreduktionssystem inkopplat (DBX):

 

Återkoppling från kvalitetskontrollen måste ske snabbt innan en stor mängd fel uppstått, och redan när systemet är under uppbyggnad. Kontrollpunkter längs produktionslinjen upprättas så att inte ytterligare arbete kastas bort på felaktigt material. Färdigt material måste kontrolleras snarast medan det ännu finns en möjlighet till reklamation.

Maskinbaserad kvalitetskontroll: kontrollerar allt/missar inget.

Vid manuell provlyssning kan man av erfarenhet avgöra om kvaliteten motsvarar vad man kan förvänta sig från källan. Manuell kontroll av filer är tidsödande och psykiskt tröttande, vissa fel kan bara upptäckas om man spelar upp filen och har tillgång till originalet för jämförelse. Därför kan manuell kontroll endast utföras som stickprov eller vid speciellt krävande material.

Datorer kan i viss mån utföra automatisk kontroll av vissa parametrar såsom filegenskaper och att metadata finns registrad. Eller så kan speciellt utformade program skicka filer med misstänkta fel vidare till manuell kontroll. Visualiseringsprogram är även ett hjälpmedel för att förenkla den manuella kontrollen vid videodigitisering där en mångfald av parametrar i signalen görs överskådliga över tid.

" "

Med anpassad programvara kan man åskådliggöra olika parametrar över tid i en sammansatt signal

Eftersom våra lagringsmedier för ljud och bild blir allt mer kortlivade är det ett ständigt arbete med att bevaka och migrera det audiovisuella kulturarvet. För tillfället ligger fokus på bandbaserade analoga medier. Runt om i världen har det dragits igång storskaliga projekt med att digitisera 1900-talets filmer, videokonst, TV och radio-program samt musikinspelningar. Vissa har satt år 2030 som slutår för obsolet uppspelningsteknik.

Beskrivning av arbetet med kvalitetskontroll på Indiana Universitys audiovisuella samlingar: Quality Control as Risk Management – Media Digitization & Preservation Initiative Blog (iu.edu)

Save our Sounds | Projects | The British Library – The British Library (bl.uk)

En artikel om svårigheterna med digitalt bevarande av filmhistorien: The Lost Picture Show: Hollywood Archivists Can’t Outpace Obsolescence – IEEE Spectrum

Fransäs på Karlberg

Postat den av

Först när alla de högtidsklädda dansparen har ställt upp sig i en stor fyrkant som fyller hela balsalen, uppenbarar sig dansmästaren och officeren Johan Fock. Iklädd frack och plymhatt, och med ett slags dirigentpinne i hand, gör han entré genom att glida in på knä på dansgolvet för att starta dansen. Så sätter han an stämningen för kvällen. Orkesterledaren Elon Wahlgren, som är en bra bit över 90 år gammal, svarar an på dansmästarens signal och musiken börjar.

Det är vinterbal på militärhögskolan på Karlbergs slott i Solna och kadetterna som går sitt första år ska dansa fransäs, förmodligen för första och kanske enda gången i livet. De har övat fransäs och vals kvällen innan, och på själva balkvällen är det först middag, fyrverkerier och annan dans då det spelas wienervals och swing. Fransäsen dansas i tre omgångar under kvällen; det finns inte plats för alla kadetterna och deras partner i balsalen på samma gång.

Kadetternas vinterbal

Militärhögskolan Karlberg är världens äldsta militärutbildning som bedrivits oavbrutet på samma plats. Den bildades 1792 och det var också det året de började dansa fransäs. På 1700- och 1800-talen ingick dans i officersskolningen. På den tiden var det en hovdansmästare från Kungliga Teatern – nuvarande Kungliga Operan – i Stockholm som ledde dansen på Karlberg. ”Gubben Öberg” var den mest omtalade, liksom hans instruktioner. ”Hoppa upp och kom ner igen!” Eller: ”Viga som ekorrar framsväva kadetterna, lätta som kautschukfigurer utan att knuffas eller trängas.” Under 1900-talet har det i stället varit kurschefen, det vill säga officeren, som varit ansvarig för dansträningen. Johan Fock har varit dansmästare i flera år. Först när han hade axlat den uppgiften fick han veta att hans egen morfar Valdemar hade haft samma roll på 1920-talet.

Länge dansades fransäsen på tedanser, vilka anordnades för att främja ett socialt nätverkande. På den tiden var det bara män som gick på skolan, och på tedanserna fick de möjlighet att träffa kvinnor. Mödrarna var med på dessa tillställningar och det bjöds på sockertopp och saft. Fortfarande på 1920-talet var det så, men sedan började skolan anordna baler i stället.

Karlbergs slott, Solna

 

 

Om fransäs

Bert Persson, tidigare lektor och huvudlärare i folkdans på dåvarande Danshögskolan, berättar att fransäs kom till när 1700-talets kontradanser inte längre var populära. Kadriljerna hade en enklare uppbyggnad med olika turer och en refräng, och en hel kadrilj dansades till samma musik. 1800-talets fransäser bestod i stället av ett antal olika refränger som dansades till olika melodier, taktarter och tempi. Detta blev framför allt städernas dans.

Också formen var skilde sig. De äldre kadriljerna dansades i uppställningar som bestod av fyra par i fyrkant, men i fransäsen dansade festens alla par i samma uppställning. Om det fanns få par så gjordes detta på två linjer, fanns det flera par utfördes dansen i en stor fyrkant. På vissa håll, till exempel på landsbygden i Skåne, fortsatte kadriljen att vara populär långt in på 1800-talet. Den influerades av fransäsen på det viset att man även dansade kadrilj i en enda stor uppställning, med många par på varje linje.

Det finns inte så mycket dokumentation om vilken musik som använts till fransäserna. Bert Persson tror att detta kan bero på att man helt enkelt använde sig av den tidens populära melodier. Musikerna visste vilken typ av taktart och tempo som krävdes till fransäsens olika delar, och så valde man sådant som fanns till hands. Precis likadant resonerar orkesterledare Elon Wahlgren på militärhögskolan Karlberg idag. Han påpekar att orkesterledarens roll är att både ha kontakt med dansmästaren som ger tecken när det är dags för nästa del av musiken, samt att leda orkestern. Han väljer musik som han tycker passar till de olika turerna, och hans musiker kan alla delarna utantill för att kunna svara an på dansmästarens och orkesterledarens instruktioner: Det är inte säkert att fransäsen utförs precis likadant varje gång.

 

 

Dansmästarens roll

Johan Fock menar att dansmästarens främsta uppgift är att vara en slags dirigent för dansarna. Han ropar ut turerna och visar samtidigt med gester vad som ska ske; genom att titta på dansmästaren förstår man vad som ska ske härnäst. Han har även kontakt med orkesterledaren och ger signal om när en tur startar, om en tur ska tas om eller när det är dags att ska sluta.

Han tycker det är viktigt att dansmästaren bjuder på sig själv. Därav plymhatten och dirigentpinnen som han ärvt av sin föregångare. Kadetterna, som oftast inte är vana dansare av den här typen av dans, blir mer avspända och kommer i stämning när dansmästaren på det här sättet ger lite extra.

Johan Fock började som assistent åt den förra dansmästaren. Efter några år kunde han ta över och själv leda dansen. Nu har han en egen assistent, och ytterligare en som håller på att läras upp. På så sätt har dansmästarrollen gått i tradition från officer till officer. De har inte ambitionen att försöka dansa fransäs så likt 1800-talets utförande som möjligt, utan låter dansen förändras efterhand – syftet är hela tiden att dansen ska fungera så bra som möjligt på Vinterbalen, med deltagare som oftast aldrig dansat något liknande förut. På så sätt har Karlberg en alldeles egen variant av fransäs. Du kan se ett kort klipp av den här.

Vad Johan Fock vet, så dansas det inte fransäs på någon annan militärutbildning i Sverige än på Karlberg. Om man utbildar sig till militär i Norge får man i stället dansa polonäs och i Danmark dansar militärerna – liksom de danska gymnasiestudenterna – lanciärkadrilj. Men fransäs dansas även utanför det militära, till exempel inom ordensväsendet. Så är fallet inom Innocenceorden och Amaranterorden, där fransäs dansas på de årliga balerna. Fransäs dansas även av olika typer av dansgrupper som intresserar sig för äldre tiders högreståndsdanser.

Dansmästare Fock hoppar upp i fönstersmygen och ropar ut nästa tur. Kadetterna dansar vilt och frejdigt, och när turen är slut ropar de att de vill dansa den här turen en gång till. Dansmästaren ger tecken åt orkesterledaren, som i sin tur signalerar till sina musiker att spela samma stycke igen. Det gör de, och spelar melodin så länge som det behövs. De är väl förtrogna med de särskilda behov som fransäsdansarna har av musiken. Efteråt fortsätter kadetterna festen på ett annat våningsplan. Dansmästaren och musikerna vilar kort, sedan är det dags för nästa omgång fransäsdansare. Uppställningarna blir allt större, för några av dem som dansat tidigare på kvällen smyger in och vill vara med igen. Det är likadant varje år.

 

 

Vidare förkovran

Eva Helen Ulvros 2004: Dansens och tidens virvlar: Om dans och lek i Sveriges historia

Dansböcker på Visarkivets hemsida.

Intervjun med Johan Fock och Elon Walhlgren finns i Visarkivets samlingar, liksom filmer med fransäs, både från ovan nämnda vinterbaler och till exempel från St. Knutsgillets baler i Lund och Landskrona från tidigt 1980-tal.

Pandemin och musiken: en utblick mot memevärlden

Länk

I december 2019 rapporterade medierna om de första fallen av covid-19 från Wuhan i Kina. Resten är historia, som det brukar heta. Sjukdomen spred sig över världen, och idag räknas de döda i miljoner. Men vid sidan av själva sjukdomen, med konsekvenser från lite halsont till intensivvård och i värsta fall döden, hur har pandemin uppenbarat sig för oss? Det har varit nyhetsrapportering med dagliga uppdateringar om smittspridning och dödlighet, Folkhälsomyndighetens presskonferenser, nyheter om smitta och smitthantering runtom i världen, inställda konserter, strömmade operaföreställningar och idrottsevenemang utan publik, protester mot karantäner eller nedstängningar, och så vidare och så vidare. När man tänker efter så verkar det lite som att ”pandemin” – i alla fall så som vi kan erfara den – fungerar som ett slags kluster av en mängd olika företeelser som har mer eller mindre att göra med varandra. Det är själva idén och talet om ”pandemin” som får alla de här olika företeelserna – från vaccinationsläget i mars 2021 till hamstrandet av toalettpapper i mars 2020 – att hänga samman.

Den amerikanska sociologen Susan Leigh Star menade att för att grupper av människor med olika kunskaper, till exempel forskare och dokumentärfilmare, ska kunna prata med varandra så behöver de vad hon kallade ”gränsobjekt”. Ett gränsobjekt kan vara ett begrepp som båda parter kan förstå och använda, även om de exakta innebörderna kan skilja sig åt beroende på vem som använder det. Gränsobjekten är alltså samtidigt tillräckligt fasta för att utgöra en gemensam grund att stå på, och tillräckligt flexibla för att tillåta skiftningar i både tolkningar och vad man vill med gränsobjektet. Men gränsobjekt kan också vara konkreta föremål eller symboler. Pandemin nådde oss tidigt i form av grafer eller kurvor – gränsobjekt som låter en epidemiolog tala med journalister, som i sin tur kan tala med en bred allmänhet, men som gör det möjligt för alla dessa att förstå att till exempel en smittspridning ökar. För mig, som sedan januari 2019 forskar kring hur klassisk musik framställs och förhandlas i sociala medier, så har det varit intressant och tankeväckande att se hur en mängd sådana gränsobjekt, som ryms inom klustret ”pandemin”, har letat sig in i den klassiska musikens värld i sociala medier. Toalettpappersrullar, ansiktsmasker och grafer utgjorde gränsobjekt som snart också talade om hamstringsbeteende, smittprevention och smittspridning – och förstås mycket annat – inom den klassiska musiken.

I mitt forskningprojekt, som är en delstudie i projektet Klassisk musik för en medialiserad värld (i vilket också ingår forskare vid universiteten i Göteborg och Stockholm) blev jag snart intresserad av memes. Memes, eller memer som de ibland kallas på svenska, är korta visuella eller audiovisuella uttryck som sprids i sociala medier och mikrobloggar. Kännetecknande för memes är att de omformas av användarna. Ungefär som med en snapsvisa eller en vandringssägen så uppstår det varianter: nya användare fyller på, byter ut element i och förändrar memen, men aldrig mer än att man känner igen att det fortfarande är samma meme. Just när det gäller memes är själva variantskapandet poängen. Du som läser det här – om du använder sociala medier – har med största sannolikhet redan sett ganska många memes och – om du inte redan kände till fenomenet alltså – kanske tänkt på dem som roliga kombinationer av text och bild. Memes är digital folklore, alltså en digital form av folklig expressiv kultur, och därmed en samtida släkting till allt från vaggvisor till folksagor. De har ofta både en humoristisk poäng och kan sätta igång interaktion: ibland leder en meme till kommentarer om vilka andra memes man skulle kunna göra kring samma tema, och ibland uppstår i kommentarsfält ett slags serier av komiska kommentarer där en spinner vidare på en annan. Men i alla fall inom det fält som jag intresserat mig för, den klassiska musikens, så kan interaktionen också bli mer allvarsam. En meme med kompositören Carlo Gesualdo kan snart landa i kommentarer om alltifrån det tragiska dubbelmordet till lyssningstips för nykomlingen. Memes som sprids i de grupper för klassisk musik som jag följt kan handla om notbilder och musikaliska begrepp, om arbetsförhållanden och sociala villkor i orkestrar, om kända kompositörer och om särskilda instrument. Så vad hände då med dessa memes under corona?

Vet du vem Papageno är? I Mozarts sångspel Trollflöjten är han en fjäderprydd fågelfångare och en nyckelperson i handlingen. En känd bild på Papageno är från omslaget till första upplagan av librettot, där vi ser honom i form av Emanuel Schikaneder, som både skrev librettot och spelade Papageno i uruppsättningen. I memens form – en bild delad i subredditen (ett slags deltagarformade kanaler på sajten Reddit) Classical Memes i juni 2020 med kommentaren ”Papageno in 2020” – har han givits ett munskydd, och istället för sång hör vi ett hummande läte (eller rättare sagt: det står Hm hm hm… osv). Är det såhär pandemin enligt denna meme får en opera att låta, som ett hummande? Ja. Men memes om klassisk musik förutsätter ofta lite mer än så av sin publik. Det krävs ett slags musikhistoriska och musiktekniska kompetenser för att avläsa alla nivåer. I första akten av Trollflöjten beslår de tre damerna, utsända av Nattens drottning, Papageno med ett munlås som straff för att han tagit åt sig äran för att ha dödat en jättelik orm. Och här förekommer faktiskt den hummande sången i operan. Så lika mycket som munskyddet – ett av pandemins grundläggande gränsobjekt – pekar mot pandemin och mot nedstängningen, det symboliska tystandet av musiklivet, så pekar munskyddet mot munlåset. Trollflöjten utgör alltså redan en egen symbolisk resurs för att gestalta hur sång tystas. Såhär kan det ofta se ut i memes om klassisk musik: även om denna meme kan se rolig ut med det ditsatta munskyddet, så får den sin verkliga mångtydighet och humoristiska rikedom först om betraktaren är insatt i Trollflöjtens handling. På det sättet kan man säga att memes om klassisk musik å ena sidan delas och sprids i publika användarkonton och grupper och i den meningen är öppna för alla, å andra sidan kräver flera slags kompetenser – från själva bemötandet, kommenterandet och vidarespridandet till de musikhistoriska och teoretiska – och därigenom samtidigt riktar sig internt till de som kan.

Social distansering, eller som det snart också blev känt, fysisk distansering, har varit ett annat centralt gränsobjekt i pandemin. Antagligen råder det inte någon total konsensus ens mellan forskare om vilka avstånd som ger vilken smittbegränsning, och på ett sätt kanske poängen i att förmedla de här kunskaperna snarast handlar om att få folk att inte trängas, snarare än att internalisera en väl kalibrerad avståndsradar. Kunskapen om att ett visst avstånd, till exempel 1,5 eller 2 meter beroende på land och sammanhang, skulle hållas för att begränsa smittspridningen behövde i alla fall snabbt föras ut till allmänheten, och hur skulle man då få folk att förstå ungefär hur långt det här är? Där kroppens mått – tumme, armlängd eller steg – slutar måste nya referenspunkter in. Från olika delar av världen flödade förklarande bilder in, och djuren tycktes ett tag vara alltings måttstock. En bild från det kanadensiska territoriet Yukon visade hur det är lagom med en caribous (en ren vanlig i territoriet) avstånd, och i Australien rekommenderades en kängurus avstånd. Snart dök också en bild med japansk text upp som rekommenderade en kontrabas avstånd, och en engelskspråkig som rekommenderade en fullt utdragen trombon. Flera av de här bilderna var från början allvarligt menade, eller hade i alla fall en allvarlig målsättning. Vad skulle Yukons invånare kunna identifiera sig med bättre än en caribou, och för en orkestermusiker är väl en utdragen trombon ett utmärkt mått? Men när de börjar spridas i sociala medier händer någonting. När bilderna blir virala flyttas de in i ett komiskt sammanhang, där de väcker skratt och uppmuntrar till lager på lager av nya skämt. Snart blev social distansering och regleringar kring folksamlingar något av en egen genre inom memes, som på musikområdet kunde ta formen av bilden av en person som spelar kontrabas i ett gathörn med texten ”Beginning tomorrow, bass players will be posted on street corners playing solos to prevent crowds from assembling”, eller en bild av Yoko Ono och texten ”Yoko Ono Sings on City Streets to Ensure NY Residents Stay Inside”. Som så ofta med humor så sker den på någons eller någras bekostnad, och det behöver kanske inte ens påpekas att till exempel Yoko Ono-memen följdes av både försvar och kritik av Onos musik.

Det här är bara några exempel på hur pandemin, i form av olika gränsobjekt, flyttades in i memes, och in i sammanhang som präglas av intresse för musik och särskilt klassisk musik. Pandemin var och är fortfarande i allas medvetande, i alla medier, och olika kunskapsdomäner gör den till sin genom att väva in gränsobjekten i deras egna samtal. Lyfter vi blicken så ser vi snabbt att olika yrkesgrupper, etniska grupper, nationaliteter eller konstformer alla har sina egna coronamemes. Du kommer också att hitta skotska coronamemes och coronamemes för programmerare eller ingenjörer.

Samtidigt drabbades musik, teater och dans särskilt hårt av pandemin, och många har frågat sig varför köpcentra och varuhus hållits öppna medan konserthus och teatrar tillfälligt stängts eller tvingats till svåra begränsningar. Här påminner dessa memes oss om en av folklorens grundfunktioner, såsom de en gång beskrevs av den amerikanske folkloristen William Bascom, nämligen rollen som säkerhetsventil. Folklore, som till exempel memes, gör det möjligt att lätta på olika tryckpunkter, sådant som skapar social friktion eller väcker existentiella frågor. I formen av memes kan de här svåra frågorna för en stund hållas upp i en lekfull skrattspegel, och vi kan le åt hur Papageno fått en ansiktsmask och hummar. Och så komma på att han ju faktiskt får ett munlås i operan, och så i nästa stund kanske också reflektera över hur ansiktsmasken blivit ett inslag i vardagslivet, hur vi lever efter riktlinjer och rekommendationer, och så kanske reflektera över hur pandemin släckte ner scenerna och tystade musiken. Det får bli en ”gilla” på den. Undrar när man kan se Trollflöjten igen?