Vi knackar hos på Anna Sigalet som bor i den tyska grannbyn Schlangendorf. Det hänger ett lås på dörren och vi ser inget tecken på att någon är hemma. Anna är svårt sjuk och ibland mycket förvirrad. Antagligen har hennes dotter låst in henne när hon gick ut på ärenden. Anna är den näst sista av de gamla kvinnorna vi ska träffa, som talar den ålderdomliga gammalsvenska dialekten. Nu har vi bara en kvar. Henne ska vi träffa senare på eftermiddagen. Nu åker vi till närmaste stad för att ta ut pengar och för att titta på den blå kyrkan som flyttades dit från Poltavatrakten i slutet på 1700-talet.

Lenin står alltjämt och vakar över torget i Bereslav. Foto: Dan Lundberg

Huvudgatan i Bereslav slår alla rekord. Kanske inte i skönhet men väl i gropighet. Vi väjer undan de flesta av hålen och hamnar så småningom vid torget som domineras av Lenin. Han står till synes helt oberörd av politiska svängningar och ålder i sin vanliga keps och rock. Han ser ut att hålla minst ett vakande öga över medborgarna i staden.

Kyrkan avtecknar sig glittrande av grönt och blått när vi närmar oss på den trasiga vägen som tar oss förbi tomma fabrikslokaler och avsomnade kolchoser. På kyrkans port finns ett hänglås. En vänlig dam öppnar men tittar strängt på oss när vi skrattar. Kyrkan är mycket liten och känns nästan som ett vardagsrum. Vi ser oss omkring med känslan av att ha klivit in i liv som inte tillhör oss.

Anna Annas tar emot i favoritsoffan. Foto: Torbjörn Ivarsson

Tillbaka i byn släpps vi in hos Anna Annas som föddes i byn 1937. Hon är ingen talför person men Lena Willemark lockar henne att tala om sig själv och sitt liv i byn. Hon berättar om ett liv i hårt arbete, om sjukdom men också om lek och dans. Vi hittar i hennes gammalsvenska språk många ord som Sofia Joons känner igen från estniskan. Det är i sig inte alls anmärkningsvärt eftersom de svenskspråkiga från Dagö så klart hade med sig låneord från sitt gamla hemland Estland.

Lilia Malmas är en av de unga i byn som lärt sig svenska i vuxen ålder. Då är det inte gammalsvenska utan rikssvenska som gäller. Foto: Torbjörn Ivarsson

Nu har vi träffat alla de som talar gammalsvenska i byn som har haft kraft att prata med oss. De är samtliga mycket gamla. Det kommer inte att dröja många år förrän deras språk dör ut. Det är med mycket blandade känslor som vi inser att vi som varit här med största sannolikhet aldrig kommer att få höra detta språk igen.

Svenskan som språk kommer antagligen att leva vidare i byn någon generation till men den ålderdomliga dialekten kommer att dö med dessa få kvarlevande kvinnor. Den svenske prästen Karl-Erik Tysk som under resan varit vår guide och dörröppnare kommer fortsätta att resa tillbaka till byn. Men vi andra tar farväl på söndag.

Läs tidigare rapporter:

Inför resan

Dag ett

Dag två

Dag tre

Dag fyra

Ett regn sveper in norrifrån och mjukar upp den torra, hårda jorden. Det är ljummet i luften när vi springer undan vätan, in på Maria Norbergs gårdsplan. Hon tar emot i ett hus hon egentligen redan har stängt för vintern.

Maria Norbergs utekök. Foto: Torbjörn Ivarsson

Det är för stort och för dyrt att hålla varmt under de kalla årstiderna. Vi pratar en stund och sen får vi kaffe. Det är vänligt av henne för vi förstår att hon har det mycket, mycket påvert. Vattnet kokar hon ute på gården i ett plåtskjul som säkert såg sina bästa dagar redan för femtio år sedan.

Efter en stund kommer hennes dotter Maria och dotterns kusin Anna. Bägge två är i 40-årsåldern och läser svenska i skolan två kvällar i veckan. Vi pratar på svenska och de är lite blyga. De sjunger alla tre i byns kör. Nu sjunger de för oss på svenska och ryska. Maria Norberg sjunger dessutom flera sånger på tyska. Hon har trots sina 81 år en stadig röst som klingar djupt och tonsäkert.

Lidia Utas på rymmen från ålderdomshemmet. Foto: Torbjörn Ivarsson

På eftermiddagen genomför vi en djärv kupp. Vi parkerar vår hyrbil bakom ålderdomshemmet och Karl-Erik Tysk, vår språkkunnige guide, smyger in och kidnappar Lidia Utas som villigt låter sig enleveras. Allt detta för att vi vill få en chans att prata ostört med Lidia som vi vet har mycket att berätta. Och kanske till och med sånger att sjunga för oss.

Lidia berättar långsamt och omsorgsfullt för oss, först på rikssvenska men sedan mer och mer på gammalsvenska. Hon är en fantastisk kvinna med en mimik som förtrollar. Hennes gester, ansikte och ögon förvandlar henne ständigt. Hon är alla sina åldrar på en gång och hon sjunger med en försiktig röst som blir klar och ung i de höga registren och raspar behagligt i de lägre. Vi är betagna!

Maria Malmas i finrummet. Foto: Torbjörn Ivarsson

Dagens sista besök är hos Maria Malmas som bor i den närliggande byn Schlangendorf. Hon fick ett slaganfall i juli och har svårt att gå. Hon är ledsen idag. Hennes vuxna son som varit nykter så länge har fått ett återfall och börjat supa igen. Hon hoppas att dottern som bor i Kashovka på andra sidan Dnjepr ska komma och hjälpa henne.

Maria välkomnar oss ändå in i sitt hem. Hennes hus ligger hänförande vackert alldeles ovanför floden som hon och hennes älskade lillebror Johannes badade i när de var små. Hon ger oss sina minnen från kriget och berättar om alla de skolor hon fått börja i utan att kunna språken som undervisningen skedde på. Nu talar hon, som så många av de andra som vi har träffat, tyska, ryska, ukrainska och gammalsvenska. Hennes humör stiger under samtalet och så småningom sjunger hon vackert några psalmer på svenska. När vi går får hon en osthyvel och en potatisskalare av Dan Lundberg. Hon blir uppriktigt glad och hennes dag blev i varje fall lite ljusare till slut.

Läs mer i tidigare rapporter:

Inför resan

Dag ett

Dag två

Dag tre

Vi vaknar till ljudet av gäss, getter och skällande hundar. Kvällen innan hade mörkret redan lagt sig över Gammalsvenskby när vi väl anlände. Nu skiner en blek sol över byn. Krispigt kallt med en nordan som biter i kinderna.

Morgon vid Dnjepr. Foto: Torbjörn Ivarsson

Dagens första upplevelse bestod i att klättra upp på en skytisk gravhög. Därifrån kan man se hur byn bredde ut sig ner mot Dnjeprs stränder. Floden är bred i norr och smalnar av mot söder där den gör en svag krök för att fortsätta mot Kherson och så småningom rinna ut i Svarta havet. Det ryker ur skorstenarna på de små cementförstärkta husen med sina färgstarka grindar.

Lena Willemark och Elsa Kozenko (Utas). Foto: Jonas Nyberg

Elsa Kozenko Utas tar emot oss utanför sitt turkosa hus under vinrankorna som bildar tak över ingången. Elsa föddes i Sverige 1931 men kom till byn när familjen flyttade tillbaka redan året därpå. Hon berättar om den fruktansvärda hungersnöden under trettiotalet, om hur hela familjen tvingades till Tyskland under kriget och hur de inte fick komma hem. Istället skickades de till arbetsläger i Komi väster om Ural, långt upp i permafrosten.

När de väl kom tillbaka till Gammalsvenskby 1947, var många hus totalförstörda. Bara väggarna stod kvar. Torkan och missväxten varade i flera år och umbärandena var större än ord kan beskriva.

Elsa berättar med glittrande ögon och stadig röst. Hennes syster Emma kommer in i huset efter ett tag. Hon är djupt religiös och sekunderar sin äldre syster men helst vill hon tala om sin tro. Lena Willemark sjunger en koral efter deras släkting Katarina Utas vars sånger nedtecknades av Olof Andersson 1929 då svenskbyborna kom till Sverige. För ett ögonblick stannar allt till i det lilla rummet där vi trängt ihop oss. Efter en sund börjar Elsa letar efter orden Lena sjunger i sin psalmbok och följer noga med.

Vi lämnar de gamla kvinnorna med varma hjärtan och kanske lite fuktiga ögon.

Nästa anhalt är ålderdomshemmet där vi får möta Lidia född 1933 och Milita, 1926. Själva hemmet är värt ett eget kapitel men det får bli en annan gång. Jag nöjer mig med att säga att jag om möjligt väljer ett annat hem när det väl är dags för mig.

Detalj från en av alla vackra grindar. Foto: Torbjörn Ivarsson

Vi får höra mer om kriget, om hungern och om deporteringen till Ural. När Militas familj kom tillbaka till sitt hus efter kriget var det redan bebott. Där bodde ryssar som vägrade flytta. Familjen fick till slut köpa tillbaka sitt eget hus. Kostnaden för det drogs från lönen från arbetet på byns kolchos.

När dagen närmar sig sitt slut är vi omskakade av alla möten, öden och historier. Vi har kastats mellan nu och då, mellan öst och väst och mellan liv och död. Nu ska vi smälta våra upplevelser och vila oss inför för morgondagens många möten. Då hoppas få höra Lidia sjunga sina sånger. Det ser vi fram emot!

/Jonas Nyberg

Läs tidigare rapporter:

På jakt efter Sverige i Ukraina

Dag ett

Dag två

Så anlände Visarkivets delegation till den slitna flygplatsen i Odessa. Hyrbilen väntade snällt och vi gav oss av genom den täta trafiken och hann säkert 500 meter innan vi fastnade i den första trafikstockningen.

Hökrasch på motorvägen. Foto: Torbjörn Ivarsson

En lastbil full med hö hade vält över sex filer motorväg. Kreativa ukrainare genade över närliggande fält medan vi svenskt och lydigt stannade i den stillastående kön. Det tog lite tid (läs väldigt lång) att komma ut ur stan.

Sen började färden längs Svarta havets kust västerut över de breda flodbäddarna, de vida fälten och oändliga vinodlingarna. Skruttiga byar klättrar på flodbankarna med slitna hus täckta av vinrankor och flagnad puts. Idyll med dissonans, om ni förstår vad jag menar.

Dan Lundberg och Sofia Joons kollar om kartan stämmer med verkligheten. Foto: Torbjörn Ivarsson

Efter en lång och tålamodsprövande närkontakt med ett dussintal blekblå skördetröskor närmade vi oss den sista avtagsvägen. Den vägen går spikrakt ut mot Dnepers strand och Gammalsvenskby. Vägen byggdes inför svenska kungaparets besök år 2008 (den spolades visserligen bort året därpå och man tvingades bygga om den från grunden) och vid dess ände står skylten som välkomnar oss till byn Zmijivka som Gammalsvenskbyn är en del av, på fyra språk dessutom.

Våra fina gammalsvenska värdar har nu sett till att vi har fått mat och sängar. Lite trötta är vi men mycket nöjda med att ha kommit fram. Men efter att ha träffat vår pratglada värdinna Elsa är känns det fjompigt att beklaga sig det minsta.

Krum, liten men med pigga och glittrande ögon säger hon gonatt och förklarar:

–Beina värker, ryggen värker, hjärta värker men tunga värker int!

/Jonas Nyberg

Tidigare rapporter

Inför resan

Dag ett

Onsdagen den 24 oktober reser en expedition från Visarkivet till Ukraina för att dokumentera det som återstår av den svenska kulturen i Gammalsvenskby. En person är redan på plats med en rykande färsk dagsrapport.

Förutom Visarkivets chef Dan Lundberg är filmaren och ljudteknikern Thorbjörn Ivarsson, sångerskorna Lena Willemark och Sofia Joons, som specialiserat sig på just folkliga koraler från Gammalsvenskby, Karl-Erik tysk, Svenskbykännare och präst i Svenska kyrkan och tidningen Symfonis redaktör Jonas Nyberg med på resan.

En förväntansfull Jonas Nyberg tjuvstartade innan de andra och är redan på plats i Odessa:

”I dag skiner solen över den gigantiska industrihamnen i Odessa och Svarta Havet krusas av en kylig vind från norr. Ett rytmiskt dunkande från enorma pålkranar som slår ner fundamenten till den nya oljehamnen ekar ut över bukten. Det doftar svagt av stenkol.

Odessas pampiga operahus. Foto: Jonas Nyberg

Ungefär samtidigt som de utvandrande dagösvenskarna nådde fram till sitt nya hem i Ukraina 1780-talet utspelade sig striderna om den befästning som så småningom skulle växa fram till att bli Svarta Havets pärla – Odessa. Köpmän från hela Europa drogs till den fria staden som snabbt utvecklade sig till det ryska rikets port till de sydliga länderna kring Medelhavet. Ännu bär gatorna i centrala stan stolta prefix som den grekiska, franska, italienska och den hebreiska.

Här frodades de sköna konsterna och ett av världens vackraste operahus byggdes redan på 1830-talet. Här bodde Gogol och Pushkin. Mistlav Rostropovitj internatskola för unga musikstuderande ligger fortfarande mitt bland de vackra trevåningshusen som dominerar den koloniala stadsbilden. Här bodde det fina folket, på behörigt avstånd från den fattiga landsbygden.

I dag, onsdag, anländer delegationen från Visarkivet. Då börjar en resa som ska ta oss från det välbärgade södern till jordbrukslandskapen i öster. Vid målet i Gammalsvenskby väntar de åldriga svensktalande kvinnorna med rötter i för länge sedan svunna tider. Vilken resa det kommer att bli! Följ oss gärna här så ska vi försöka ta er med på resan.”

/Jonas Nyberg

I Gammalsvenskby i Ukraina lever ännu spillrorna av en svensk kultur. Svenskt visarkiv är nyfikna på det nyvaknade intresset för det svenska hos bybefolkningen men också på vad som finns kvar av den gamla vistraditionen.

I dag är den svenska kulturen i Gammalsvenskby en spillra av vad den en gång var, men det finns fortfarande åtta kvinnor i livet som har svenska som modersmål. Onsdagen den 24 oktober åker Visarkivet på en sex dagars dokumentationsresa till den lilla byn i södra Ukraina.

Under den ryska kejsarinnan Katarina II beordrades den svenskspråkiga befolkningen på Dagö i Estland att flytta till södra Ukraina. Omkring 1 000 personer gick till fots den långa vägen, knappt 500 kom fram. Många dukade under av köld och sjukdomar under vandringen.

I Ukraina fortsatte man att leva som man gjort på Dagö. Man fortsatte att tala svenska – en dialekt som kommit att kallas ”gammalsvenska” – man behöll sin lutherska tro och sin identitet som svenskar. Tyska nybyggare i samma område gav byn namnet ”Altschwedendorf” – Gammalsvenskby

1929 genomfördes en massflytt då 885 personer under Röda korsets beskydd fick lov att åka ”hem” till Sverige. Där hade man startat en nationalinsamling till byborna, men det hade gått trögt. För många av byborna var Sverige det ”förlovade landet” – ett drömland där den udda minoriteten äntligen skulle ingå i majoritetskulturen.

Men så blev det inte riktigt. Sverige var då drabbat av svår lågkonjunktur med stor arbetslöshet. Ett stort antal av gammalsvenskbyborna placerades i ett läger utanför Jönköping. En väldig besvikelse för många.

Men folklorister, folkminnes-, språk- och musikforskare jublade. För dem utgjorde gammalsvenskbyborna förstås fantastiska studieobjekt. Drömmen om den orörda kulturen slog in. Redan i lägret i Jönköping gjordes insamlingar, intervjuer och fonografinspelningar.

Sverige visade sig dock inte vara något förlovat land. Det var svårt för många av gammalsvenskbyborna att etablera sig i landet. De flesta blev ändå kvar, men stora delar fortsatte sin migration till Nordamerika och nära 250 personer återvände faktiskt till Gammalsvenskby.

Den här gången drömmer vi kanske inte om någon orörd kultur, men genomför likafullt en liten inspelningsexpedition i elfte timmen för att se om det fortfarande finns några delar av den gamla sångrepertoaren kvar i tradition och om inte annat dokumentera minnen och berättelser om den gamla tiden.

Med på resan finns också två svenska sångerskor, Lena Willemark och Sofia Joons, som specialiserat sig på just folkliga koraler från Gammalsvenskby. Förhoppning är att vi ska kunna skapa möten och workshops där Lena och Sofia ska kunna inspirera och väcka minnen till liv hos de gamla damerna i byn

Förutom sångerskorna består resesällskapet av Karl-Erik Tysk som är präst i Svenska kyrkan och en verklig Svenskbykännare med över 40 resor bakom sig, dessutom musiketnologen Dan Lundberg (Visarkivets chef), filmaren och ljudteknikern Torbjörn Ivarsson samt tidningen Symfonis redaktör Jonas Nyberg.