Merit Hemmingson kopplar av i pausen på Svt med en coca-cola, den 5 mars 1963. Foto: Ove Alström/Svenskt visarkiv

Månadens bild från Svenskt visarkiv föreställer Merit Hemmingson (född 1940), organist, pianist, sångerska och kompositör, och tar oss drygt 50 år tillbaka i tiden.

Fredagen den 26 april 1963 fick tv-tittarna i Sverige vara med om något mycket ovanligt. På bästa sändningstid, mellan klockan 19 och 19.30, framträdde i programmet Trumpeten – Jazzmusikaliskt allehanda en orkester bestående av fem kvinnor.

Vid denna tid hade Svt bara en kanal vilket gör att många tittare, som dukat fram tv-kannan med kaffe för en stunds ”fredagsmys”, bör ha sett detta inslag i ett program, som också bjöd på annan ”god” jazzmusik av mer traditionellt manligt slag.

Presentatör var den imposanta tv-profilen Simon Brehm som inledningsvis intervjuar en något blyg Merit Hemmingson, som vid detta tillfälle var endast 22 år. Orkestern, som kallade sig Merit H. and her Girl Stars, bestod förutom Merit på piano av: Jean Davis, trumpet, Bert Etta Davis (Lady Bird), altsax, Eileen Chance, bas, och Bernadine Warren, trummor.

Producent för programmet var den geniala Lasse Sarri.

I en intervju på nätet (2013) berättar Merit för Jan-Erik Zandersson:

Du var också en vända i USA då, hur kom det sig och vad var bakgrunden till kvintetten Merit H. And her Girl Stars – och hur togs ni emot på den tiden när rasismen var vardag?
– Min plan var att gå på Oscar Petersons jazzskola i Toronto, men istället blev jag ivägskickad för att sätta ihop ett band med kvinnliga svarta jazzmusiker, vilket jag också gjorde under tre månader i New York (altsax, trumpet, bas och trummor och mig själv på piano). I NY fick jag bl.a. sitta in med Miles Davis’ band en kväll på Village Vanguard och fick privatlektioner av både Lalo Schifrin och Joe Zawinul. Med tjejbandet turnerade vi därefter i Sverige ett drygt halvår – som också blev ”drygt” från mitt perspektiv med mycket raskomplex etc… Efter avslutad turné var jag tvungen att ta något sabbatsår från spelandet och det blev också min definitiva brytning med den renodlade jazzen.

Gruppen framträdde också på danssalongen Nalen i Stockholm, 15 februari 1963, vilket recenserades i jazztidskrifterna Estrad och Orkesterjournalen.

I Estrad skrev en i stort sett nöjd Rolf Dahlgren (Estrad nr.3, 1963)

”Flickorna spelar en renhårig, frisk jazz som har kraft och sting och i sina bästa stunder svänger ganska fint”

Om ”Lady Bird” skriver Rolf Dahlgren:

”Att påstå att den frodiga miss Lady Bird spelade som en hel karl kanske tas som en förolämpning i ett ambitiöst damband, men det är vad man närmast skulle vilja säga”

Sammanfattningsvis Rolf Dahlgren:

”Överhuvudtaget var det anmärkningsvärt med vilken kraft flickorna vågade spela ut – det var inget försiktigt ’frökenlir’ där inte!”

Göran Leijonhufvud intervjuade Merit Hemmingson i Orkesterjournalen (OJ nr.3, 1963)

Merit Hemmingson säger:

”Egentligen är det lite larvigt att tussa ihop ett gäng musiker bara för att dom råkar vara flickor, men dom är ju så bra, så nu är det bara roligt. Inte tror jag det blir nån speciell sorts jazz av det hela. Varför skulle inte tjejer kunna spela jazz? Egentligen borde jag bli förbannad när dom bedömer vår musik och ’manlig’ musik olika, men det är naturligtvis vad dom kommer att göra”.

Göran Leijonhufvud skrev om konserten:

”Men det vore felaktigt och förolämpande att snegla till kvintettmedlemmarnas kön vid bedömning, likväl som det är fel att låta sig påverkas av en musikers hudfärg. Samtidigt kan det inte förnekas att det är just de inblandades kön som gör det hela till en säljbar gimmick, men det har ju inte med det jazzmusikaliska värdet att göra”.

/Roger Bergner