Bilagor till Studier i folkets visor

Bilagor till Ulf Peder Olrogs Studier i folkets visor.

Förord

I boken Studier i folkets visor (Svenskt visarkiv/Samfundet för visforskning 2011) har vi redaktörer Mathias Boström, Märta Ramsten och Karin Strand i en volym samlat Ulf Peder Olrogs outgivna och tidigare publicerade forskningsarbeten om visor. När det gäller Olrogs viktiga, men tidigare otryckta licentiatavhandling i nordisk och jämförande folklivsforskning vid Uppsala universitet (1951) beslöt vi att inkludera samtliga bilagor i boken. För de två andra opublicerade föredragen valde vi en annan väg på grund av bilagornas stora omfång och eftersom vi bedömde att bilagorna främst torde intressera specialiserade visforskare. I Studier i folkets visor återges därför, med något undantag, endast exempel ur bilagorna i dessa texter. Istället publicerar vi de inskannade bilagorna i sin helhet som pdf-filer nedan.

Bilagor till Text III

Bilagor till Text III, Studier i folkets visor under 1800-talet. Skillingtryck och uppskrifter (föredrag, 1960).

Till detta föredrag sammanställde Olrog en omfattande samling bilagor, vilka presenterar en stor del av resultaten av Olrogs och Svenskt visarkivs arbete under 1950-talet med att ordna upp och försöka överblicka det förtecknade vismaterialet i arkivet. Olrog arbetade utifrån två huvudsakliga ordningsprinciper. Den ena var att visor kunde typbestämmas med utgångspunkt från de numrerade registranter över särskilda, oftast äldre, vistyper som fanns tillgängliga. Till denna grupp hör medeltida ballader, 1500- och 1600-talens efterklangsvisor, småvisor och sånglekar. Den andra principen rörde visor som var vanliga i skillingtryck, vilka sorterades alfabetiskt efter textbörjan hos den vanligaste varianten. De förra kallade Olrog för "numrerat stoff" ("N-stoff"), medan de senare benämndes "textbörjan-stoff" ("T-stoff"). Övrigt vismaterial som fanns i ett flertal belägg men inte rymdes inom N- eller T-stoffet hamnade i kategorin "Diverse frekventa visor".

Bilaga 1 till text III

Bilaga 1 presenterar uppgifter om N-stoffet i skillingtryck. Medeltida ballader typbestämdes vid denna tid med utgångspunkt från den danska balladutgåvan Danmarks gamle Folkeviser (1853–1976) och angavs med DgF + nummer. Eftersom arbetet med det danska standardverket ännu inte var avslutat kring 1960 fanns också registranter för tillägg (DgF add. + nr) och otryckta (DgF utr. + nr) balladtyper till utgåvan. Dessvärre saknas dock förteckningen över balladerna i skillingtryck i Svenskt visarkivs exemplar av Bilaga 1. Svenska medeltida ballader i skillingtryck presenteras dessbättre i kapitel 3 av Bengt R. Jonsson doktors­avhandling Svensk balladtradition I. Balladkällor och balladtyper (1967). I förteckningen över balladerna i Text III i OlrogsStudier i folkets visor (s. 219) har vi kompletterat med motsvarande nummer i Sveriges medeltida ballader (1983–2001), vilken är den aktuella svenska balladutgåvan som innehåller i stort sett samtliga belägg på svenskspråkiga medeltida ballader, däribland alla skillingtryck med ballader.

De äldre vistyper med rötter i 1500- och 1600-talet, som med en lätt poetisk term kallas balladens efterklang eller efterklangsvisor, typbestämdes också utifrån en dansk registrant. Efterklangsvisor finns av två slag, andliga (Ekl A + nr) och världsliga (Ekl B + nr).

Även beträffande äldre skämtvisor fanns en dansk registrant att utgå ifrån vid typbestämning (Skv + nr). Senare har flera av skämtvisorna inordnats under de medeltida balladerna.

För att typbestämma diverse barnvisor, småvisor och vallvisor utgick Olrog ifrån Johan Nordlanders utgåva Svenska barnvisor ock barnrim (1886), där på liknande sätt som ovan beträffande balladerna olika varianter av samma vistyp samlats under ett nummer (Nordl. + nr hos Olrog).

För sånglekarnas vidkommande fick folkmusikforskaren Nils Dencker i uppdrag av Svenskt visarkiv att utarbeta en registrant, vilken han presenterade 1954 (D + nr).

Till bilaga 1 till Text III

Bilaga 2 till text III
 
Bilaga 2 presenterar det sammanlagda antalet belägg över N-stoffet i uppteckningar och skillingtryck, det sistnämnda återgivet i form av de frekvensförteckningar som Olrog utvecklade för att kunna överblicka en visas utgivning i skillingtryck över tid. (För uttydning av frekvensförteckningar, se Studier i folkets visor s. 206.) Den del av Bilaga 2 som behandlar ballader motsvarar delvis bilagan till Text IV, "Om ballader i levande tradition", med skillnaden att där inkluderas endast ballader med minst sju belägg, medan samtliga då kända balladbelägg återges här.

I det inskannade exemplaret har de maskinskrivna förteckningarna kompletterats av Olrog med anteckningar om antalet inspelningar av de ballader, skämtvisor och efterklangsvisor som Sveriges Radio vid det laget hade gjort (inringade siffror). Dessutom antecknade Olrog i vilka fall som inspelningar gjorts med de tre "storsångerskorna" Svea Jansson ("S"), Lena Larsson ("L") och Ulrika Lindholm ("U"), vars stora repertoarer Olrog hjälpte till att kartlägga och dokumentera.

 
Bilaga 3 till Text III
 
Bilaga 3 presenterar N- och T-stoffet i skillingtryck uppdelat efter decennium, där så var möjligt. I rubriker och frekvensförteckningar över N-stoffet är decennieangivelserna förkortade på ett lite egenartat sätt. Eftersom det är 1800-talet som var Olrogs främsta undersökningsperiod så var seklet här underförstått: "1" betecknar alltså 1810-talet, "5" avser 1850-talet osv. För 1700- och 1900-talen däremot används tre siffror – exempelvis anges 1790-talet "179".

Även i denna bilaga har Olrog gjort anteckningar i marginalen. Ett "x" i vänster­marginalen anger att visan blev populär under det aktuella decenniet; med "populära" avsåg han visor som utkommit i minst tre tryck under ett decennium. Siffrorna i marginalen betecknar de decennier som visorna blev populära – "17" står för 1700-talet, "2" för 1820-talet osv. Olrog har även antecknat de fall där han identifierat författare (i vänstermarginalen) och tonsättare (inringade till höger) till visan. Även antalet inspelningar anges (inringade siffror). Denna bilaga är alltså delvis en förlaga till Bilaga 2 till Text V (se nedan).

Till bilaga 3 till Text III

Bilaga 4 till Text III

Bilaga 4 rymmer de 356 "diverse frekventa" visorna, alltså visor som inte passar in under N- eller T-stoffet, men som samtidigt har varit så pass spridda under lång tid eller i ett flertal uppteckningar att Olrog inte ville förbigå dem.

Till bilaga 4 till Text III

Bilaga 5 till Text III
 
Bilaga 5 ordnar visorna, oavsett typ, efter antalet belägg. Endast visor med fler är tio ingår i bilagan. Detta är det närmaste en topplista över de mest populära äldre svenska visorna man kunde komma. Med "populär" avses här förekomst i skillingtryck och de samlingar av uppteckningar som Svenskt visarkiv hade hunnit gå igenom – Olrog hade också många reservationer angående tolkningen av listan (se Studier i folkets visor, s. 209). För sånglekarna finns två antal angivna: det första avser antalet i Nils Denckers sångleksregistrant, det andra antalet katalogkort i Svenskt visarkivs register 1960.
 

Text V

Bilagor till Text V. Kända och okända skalders visor, populära under 1800-talet (föredrag, 1962)

Till detta föredrag bifogade Ulf Peder Olrog endast två bilagor av mindre omfattning.

Bilaga 1

Bilaga 1 –  i vilken skalder identifieras vars visor fanns i skillingtryck på 1830- och 1880-talen, återges i sin helhet i den tryckta utgåvan Studier i folkets visor, s. 270 ff.

Bilaga 2

Denna bilaga om 13 sidor återger frekvensförteckningar för visor i skillingtryck under 1830-talet. För uttolkningen av frekvensförteckningar, seStudier i folkets visor, s. 206. Siffrorna i kolumnen "Decennium" anger det decennium under vilket visan blev populär, vilket i det här fallet innebär att den trycktes minst tre gånger. I enlighet med förkortningsförfarandet som beskrev ovan angående bilagorna till Text III står "2" för 1820-talet, "3" för 1830-talet. Visor som blev populära under 1700-talet anges med "17". Understrykning av visans textbörjan indikerar att den blev populär under 1830-talet. Siffror i kolumnen "Melodier" anger antal melodibelägg, medan ett "N" i den avslutande kolumnen anger att visan antingen dokumenterats i nutidstraditionen (alltså ej att förväxla med N-stoff) eller att förutsättningarna bedömdes som goda av Olrog.

Till bilaga 2 till Text V