Att samla visor

De gamla svarta vaxduksböckerna med vistexter och slagdängor – vad har de egentligen att säga oss i dag? Skrivna av kvinnor och män, ofta i ungdomen, inte sällan som följeslagare genom hela livet. Här samsas texter till favoritsånger med handstilsövningar, kassaboksnoteringar, poesi och stundens infall.

Böckerna kan också rymma illustrationer: enkla eller mer konstfärdigt utförda avskiljningstecken och bilder. I sjömännens böcker möter vi till exempel ofta skepp, kompassrosor och vackra kvinnogestalter. I många fall finns exakta noteringar för när och var olika texter har skrivits in i boken. Och inte minst – av vem. Visbokens ägare och eventuella ”gästskribenter” undertecknar ofta texterna med sin signatur. 

Det privata vissamlandet har tagit sig olika former genom historien: från sirliga handskrifter mellan marmorerade pärmar till sporadiskt nedtecknade lösa blad. Med ursprung i högreståndsmiljöer under 1500- och 1600-talet kom bruket att skriva visbok i takt med den ökade läs- och skrivkunnigheten att sprida sig till gemene man, i synnerhet från 1800-talets senare del.

En viktig materiell förutsättning för denna popularisering var det ökade utbudet av billiga skrivdon som pennor och skrivböcker – inte minst det vaxdukshäfte som närmast har blivit synonymt med den folkliga handskrivna visboken. Av betydelse är också en växande tillgång till textförlagor, däribland skolsångböcker och skillingtryck. 

Den verkliga storhetstiden för de handskrivna visböckerna var decennierna runt 1900 då man kan räkna med att var och varannan ung människa höll sig med en egen visbok – eller flera! Svenskt visarkivs samling kan uppvisa många fall där privatpersoner har skrivit flera böcker under sitt liv.

Ibland förde man två böcker parallellt: det lär till exempel ha varit vanligt bland beväringar (värnpliktiga) att ha en visbok bland kamraterna, en annan som kunde visas upp för familj och käresta vid hemkomsten. Man kan lugnt utfå ifrån att det är den senare sortens böcker som främst når folkminnesarkiven, men emellanåt hittar även så att säga ocensurerade repertoarer hit.

Brukarna och bruket

Det var framför allt i ungdomen man skrev visbok. Bland de flitigaste skrivarna bland männen märks rekryter, sjömän, rallare och brandmän – personer i kollektiva (homosociala) värv som innebar perioder borta från hemmet. I dessa miljöer var visboken del i det sociala umgänget och tidsfördrivet: man skrev av sångtexter ur varandras böcker och antecknade vitsar, kortspelsresultat, pengaskulder och adresser.

För kvinnor tycks det främst ha varit åren före äktenskapet som man ägnade sig åt visboksskrivande, i en fas när framtiden ännu låg relativt öppen och innan förväntade roller som maka och mor tog vid. Till skillnad från männens visböcker är kvinnornas repertoarer mer sällan kopplade till kollektiva (yrkes)identiteter. Men här finns avtryck av andra sociala nätverk i form av föreningsanteckningar och väninnors inskrifter. Eftersom anteckningsboken kunde fylla flera funktioner kan man i kvinnors visböcker till exempel stöta på recept som intressanta bifynd.

Som musiketnologiskt källmaterial ger de handskrivna visböckerna rika uppslagsändar till vardagens text- och musikumgänge. Att böckerna ändå har varit relativt förbisedda av forskningen beror på att man länge har betraktat dem som rena kopiesamlingar av populära visor. Eftersom de representerar en skriftlig (i motsats till muntlig) tradition är inte heller de lokala variationerna särskilt stora.

Inom visforskningen talar man lite skämtsamt om den stora delade repertoar som förekommer i visböcker från olika delar av landet vid ungefär samma tid i termer av ”allsvenskan”. I denna allmänna repertoar återfinns populära skillingtrycksvisor (Lejonbruden, Elvira Madigan), folkvisor (Till Österland vill jag fara, Liten Karin), hembygdssånger och schlager.

Man tänker sig gärna att de handskrivna visböckerna har varit böcker att sjunga ur men det är inte riktigt så enkelt. Folkmusikinsamlare som spelat in sjungande traditionsbärare kan vittna om att den repertoar som personen ifråga har levande många gånger skiljer sig från visbokens i de fall sångaren har en sådan.

En kategori visböcker som verkligen har använts för just sång är sådana med andliga sånger som skrivits av personer i församlings- och föreningskörer. Det är också endast i dessa sångsamlingar som man får en antydan om den klingande musiken eftersom de ofta innehåller tonartsangivelser. Någon gång förekommer också siffernotation för psalmodikon.

För det stora flertalet tycks det dock vara själva samlandet, sammanställningen av texter i nedtecknarens smak eller som är meningsfulla i hennes eller hans sociala sammanhang, som har varit huvudsaken. På så sätt kan man säga att visböckerna är en tidig (analog!) motsvarighet till dagens mp3-spelare.

Att själv nedteckna sångerna var givetvis mer angeläget före 1920- och 30-talens ljudmedier (radio, tonfilm och grammofon) och det därmed spirande utbudet av tryckta schlagertexthäften med aktuella sånger som gick att köpa för en billig slant. I takt med framväxten av den nya tidens spridningskanaler tonar visboksskrivandet ut, men under en intressant överlappningsperiod skrivs ännu visböcker vilka i sitt innehåll speglar det nya populära sångutbudet.

Handskrivna visböcker i Svenskt visarkiv

Många – merparten? – av de handskrivna visböckerna hamnar inte i arkiv. I bästa fall blir de ett kärt minne för anhöriga att vårda, men många riskerar att kastas vid slutstädningar efter äldre släktningar. Detta är inte så underligt med tanke på böckernas oansenliga yttre och hur okänt detta medium numera är. Trots detta hittar lyckligtvis en försvarlig mängd visböcker till Svenskt visarkiv i original eller kopia, donerade eller utlånade av framsynta privatpersoner. 

Svenskt visarkiv har i skrivande stund ett par tusen visböcker i original och kopior (papper, mikrofilm eller digital form). Samlingen växer sakta och spontant genom privata donationer. Men det händer också att material kommer in som ett resultat av en riktad insamling.

Ett tidigt exempel på insamling är det nationella upprop som dåvarande Radiotjänst gjorde 1947, då man utlyste en ”pristävlan om den bästa otryckta folkvisan och folkvisesamlingen”. Tävlingen som avslutades 1950 genererade mängder av material varav en stor del var handskrivna visböcker.

En hel del donerades vid detta tillfälle men i många fall ville ägarna naturligt nog få tillbaka sina visböcker vid tävlingens slut varför de återsändes efter att ha kopierats. Denna samling av original och kopior finns i dag i Svenskt visarkiv och uppgår till omkring 70 visböcker från olika delar av Sverige.

Insamlingen av visböcker på Gotland 2009

Insamlingar kan också ha sin grund i att material från en viss region är underrepresenterad i arkiven. Så var fallet med handskrivna visböcker från Gotland och det var mot den bakgrunden som Visarkivet och Sveriges Radio Gotland i samarbete med Högskolan på Gotland och Kulturföreningen Roxy i februari 2009 gjorde ett upprop efter visböcker skrivna på ön.

Gensvaret blev överväldigande: på de två månader som insamlingen pågick lämnades 83 böcker in till arkivet för skanning, varav elva donerades vid samma tillfälle. De övriga återlämnades till sina ägare. Den äldsta boken är daterad 1820, den yngsta är skriven under 1980-talet, men de allra flesta hör till visbokens storhetstid kring 1900-talets första decennier.

Även sedan insamlingen formellt avslutats inkom ytterligare böcker som en ”efterdyning” till projektet. Sammantaget består denna gotländska samling nu av 86 handskrivna visböcker bevarade för framtiden till glädje för forskare och sångare som intresserar sig för vilken visrepertoar som varit känd och gångbar på Gotland.

Om webbpresentationen

Visarkivet har tillsammans med författaren och radioproducenten Eva Sjöstrand, som varit en av huvudparterna i insamlingen, nu gjort ett urval av de gotländska böckerna för att spegla något av detta rika material. I denna presentation publiceras sju personers böcker tillsammans med små porträtt i ord och bild av dess ägare.  

Förhoppningen med urvalet är att det ska vara någorlunda representativt i fråga om repertoarer och sociala sammanhang. Här finns visböcker av såväl andlig som profan karaktär, böcker skrivna av kvinnor och män, rekryters visböcker och böcker med mer än bara visor i.

Den viktigaste faktorn i urvalet är emellertid rent personlig, nämligen kontakterna med människor som ännu minns och kan berätta om visbokens ägare och livslopp. Dessa hågkomster har fångats av Eva Sjöstrand, vilken står som författare till texterna kring visböckerna och deras människor.    

Svenskt visarkiv vill rikta ett varmt tack till Eva Sjöstrand och till alla de personer som på olika sätt har bidragit till insamlingen av handskrivna visböcker på Gotland!

Karin Strand