Sven-Bertil Jansson prisbelönt

Visarkivets f.d medarbetare docent Sven-Bertil Jansson tilldelas Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkulturs Bureuspris. Priset delas ut den 21 maj vid en ceremoni på Upplandsmuseet i Uppsala där pristagaren också håller ett föredrag under rubriken ”Bland giftblanderskor i Uppsala och pigor i Härad – om samlandets äventyr och möda”. Jansson tilldelas priset ”för sina föredömliga vetenskapliga editioner av medeltida rimkrönikor och balladtexter samt för ett kvalitativt högtstående författarskap om bland annat folklig balladtradition, svensk dialektdikt och hängivna hembygdsforskare som Johan Saxon och Gustaf Ericsson.”  

Musik, genus och politik

Staging socialist femininity av Ana Hofman I Musikverkets serie av forskarseminarier framträdde den 10 april den slovenska musiketnologen Ana Hofman med ett mycket uppskattat föredrag om musik, genus och politik i Balkanländerna. Hofmans engagerade framställning byggde på hennes fältarbete i sydöstra Serbien. Föreställningar om manliga och kvinnliga kategorier i musiken som länge förknippats med det gamla bondesamhället visade sig vid närmare betraktande vara ganska sentida påfund av forskare och politiker. Den nationalistiska agitationen under balkankrigen har förstärkt dessa stereotyper, men Jugoslaviens sönderfall har också möjliggjort ett ifrågasättande av den förenklade bilden av genusrelationerna i den traditionella kulturen. Samtidigt har de positiva politiska aspekterna av den socialistiska epokens kulturpolitik blivit synliga i ett slags musikalisk nostalgi för den spruckna jugoslaviskheten.

 

Till minne av Jan Ling

Arrangörerna Anders Hammarlund, Gunnar Ternhag, Märta Ramsten och Dan Lundberg.

Arrangörerna Anders Hammarlund, Gunnar Ternhag, Märta Ramsten och Dan Lundberg.

Tisdagen den 8 april hölls ett seminarium i Musikaliska akademiens lokaler på Blasieholmen i Stockholm till musikforskaren Jan Lings minne. Initiativet till seminariet hade tagits av akademiledamöterna Märta Ramsten, tidigare chef för Svenskt visarkiv, och Gunnar Ternhag, professor i musikvetenskap vid Stockholms universitet, båda nära vänner till Jan Ling. Ling, som gick bort i oktober 2013, var verksam in i det sista och hade bakom sig en ytterst mångsidig gärning inom såväl folkmusik och konstmusik som musiksociologi. Han var verksam som forskare och universitetslärare, men också som folkbildare och inspiratör. Större delen av sitt yrkesliv verkade han vid Göteborgs universitet.

Vid seminariet presenterade en rad av hans kolleger flera olika aspekter av såväl Lings gärning som sina egna samarbeten med honom. Mycket tydlig blev hans roll som inspiratör, förnyare, igångsättare samt ibland provokatör – en central och dynamisk gestalt i svenskt musikliv sedan 1960-talet. Programmet från seminariet finns här. Märta Ramsten och Gunnar Ternhag har också sammanställt en bibliografi som finns både i tryck och online.

På Svenskt visarkivs webbsida finns också två av Lings publikationer online, doktorsavhandlingen Nyckelharpan. Studier i ett folkligt musikinstrument från 1967 och hans lic-avhandling Levin Christian Wiedes vissamling.

Månadens bild: Börje Fredriksson

Börje Fredriksson våren 1967. Fotograf: Christer Landergren

Börje Fredriksson våren 1967. Fotograf: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1967 och föreställer saxofonisten Börje Fredriksson (1937–1968), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Tenorsaxofonisten och kompositören Börje Fredriksson (1937–1968) tillhör samma generation av saxofonister som Gilbert Holmström, Bernt Rosengren och Bosse Wärmell.

Alla kom de fram under 60-talet och bidrog till att utveckla jazzen i Sverige mot ett modernare uttryck. För Fredriksson var John Coltrane en viktig inspirationskälla. Men han utvecklade under sitt korta liv ett ”sound” som var helt hans eget. Fredriksson var också en framstående kompositör och skrev en rad mycket fina och originella låtar som han gärna spelade.

Börje Fredriksson föddes i Eskilstuna men var huvudsakligen verksam i Stockholm, då han inte var ute på turné. Situationen för många jazzmusiker i Sverige var dock tuff under denna tid, med svårigheter att få speljobb. Fredriksson tillhörde de som inte ville kompromissa med sina musikaliska ideal vilket naturligtvis tärde på både kropp och själ.

Första skivan Intervall kom 1966, som han också fick Orkesterjournalens pris Gyllene Skivan för. Fredriksson spelade ofta med musiker som pianisterna Lars Sjösten och den då mycket unge Bobo Stenson, som har fortsatt att spela Fredrikssons musik långt efter dennes död i gruppen Sister Maj`s Blouse med tenorsaxofonisten Joakim Milder. På så vis har arvet efter en av svenskt 60-tals mest intressanta musiker förts vidare.

Börje Fredriksson går att höra med olika grupper på Svensk Jazzhistoria vol.9 och vol.10 i Caprices skivserie.

/ Roger Bergner

Månadens bild: Red Mitchell

Red Mitchell, 1991. Foto: Christer Landergren

Red Mitchell, 1991. Foto: Christer Landergren

Månadens bild från Svenskt visarkiv är från 1991 och föreställer jazzbasisten Red Mitchell (1927–1992), avbildad av jazzfotografen Christer Landergren.

Keith Moore Mitchell föddes i New York den 20 september 1927. Han visade tidigt intresse för musik. Under uppväxten i New Jersey, blev han uppmuntrad av sina föräldrar att satsa på musik. Efter nio år av pianolektioner, fyra år av altsax och klarinett, började han spela bas i armén 1947.

Den 8 november 1992 dog Red Mitchell av en stroke bara 10 månader efter att han och hans fru Diane, hade återvänt till USA från Sverige, där han hade varit bosatt sedan 1968.

Läs Doug Ramseys text om Red Mitchell nedan, som också ingår i CD-skivan What I Am med Red Mitchell som är utgiven på Caprice Records.

Following his social and political impulses, in 1968 Red Mitchell moved from the United States to Sweden. His 24 years in Scandinavia were among the most fulfilling in the life and career of a man honored for the brilliance of his music making. In his book Cats of Any Color, Gene Lees quoted Mitchell’s account of discovering his compatibility with Sweden. It happened when he was 27 years old and on tour with a group of musicians that included Billie Holiday.

“We were being driven around Stockholm the first day in a stretch limousine,” Mitchell told Lees.  “Billie thought they were just showing us the nicer parts of town. She said, ‘Take us to the slums, I want to see the slums.’ Somebody said, “There are no slums.’ And she said, ‘What?’

“And somebody else said, ‘There’s no Beverly Hills, either.’

“And then I reacted to that. I said, ‘No slums, no Beverly Hills? Is this just Stockholm you’re talking about?’

“They said, ‘No, it’s like that all around Sweden—every city.’

“I thought, ‘Jesus! Dis mus’ be de place.”

That was in 1954. Fourteen years later, Mitchell became one of several expatriate American musicians who left behind what he described to Lees as “the institutionalization of violence and racism” in the US in the late 1960s. He emphasized that he was also attracted to Sweden by the cultural atmosphere, including the quality of the country’s jazz artists and its classical musicians. He made close connections in the Stockholm jazz community, and he expanded beyond the playing that had made him one of the most honored bassists of his generation. Long admired by his colleagues for his verbal and literary skills, over the years Mitchell had occasionally sung original songs with lyrics reflecting his humanism and his dedication to an emerging environmental movement. His Caprice albums gave him important outlets for all of his skills—on the bass, at the piano and as composer and lyricist.

By the time he recorded What I Am a decade after his arrival in Sweden, Red had become more than just another transplanted American musician escaping benighted politics and an unfair social system. His widow Diane, a fellow American whom he met in Sweden, told me, “He realized that he had to say hello to the Swedish people if he was going to get enough recognition.” He took a job in the house band on a popular television talk show. On occasion, the host would interview him. Diane said, “Red loved to talk. That’s how people got to know him outside of the jazz world, so that he was considered one of those icons of Swedish entertainment life at the time, playing with people like Monica Zetterlund and Svend Asmussen and a lot with Alice Babs, who was really the big national jazz star.

With this album and Blues For a Crushed Soul by the quintet he named Communication, Red’s presence in Sweden grew. Trumpeter Bosse Broberg remembers the pleasure of working with Red.

“His emotional gifts were indeed tremendous, emerging from his comprehension of the word ‘communication,’ for him a term with many dimensions, angles and facts of human and universal nature. Musically, I learned from Red to expand my modest ambitions into directions I didn’t imagine being able to achieve. Besides Red was also one of the most humorous persons I´ve had the privilege to know and you can easily trace that in his wonderful philosophical lyrics. Of course on top of this, his music has a very special ‘tinge.’”

Elsewhere in this CD package you will find Red’s appreciation of Broberg and the other members of Communication.

Red’s “The Sun and the Water,” helped stimulate the country’s growing environmental consciousness and became a hit. Still, Diane remembers, “The general public probably didn’t realize how much value he put on his songs and his poetry.” Public awareness increased when Red began playing piano and singing his songs in the bar of the Stortorgskällaren restaurant on the square in old town Stockholm. Then, following the success of his Caprice solo album Home Suite CAP 21313, the company arranged for two concert tours of Sweden.

“They hired me to be the roadie,” Diane said. “It was just Red and me and the sound system, and we traveled around to 44 little towns where they had small libraries or art museums, nice intimate settings. It was terrific. That was when he was really at one with himself, playing the bass and being able to go to the piano and sing. He really wanted to communicate his thoughts. He was a great poet, and he was funny. You can hear it in the lyrics. The biggest thing I miss about not having him here is that we used to laugh all the time. When you live alone, you’re not laughing as much, you know, but he used to have me on the floor laughing.”

In 1992, Red and Diane returned from Sweden to the United States. They chose another haven, the Pacific Northwest, where many prominent musicians were seeking refuge from the pressures of life in New York and Los Angeles. From their new home in Salem, Oregon, Red played engagements up and down the west coast. Some resulted in recordings, among them splendid duo albums with pianists Roger Kellaway and George Cables, and one with guitarist Joe Beck. In late October, Red had a mild heart attack that put him in the hospital. Released, he celebrated a favorable report on his health and, on November 3, the election of Bill Clinton as president of the United States. That night, he had a stroke and fell into a coma. Five days later, he was gone.

/Doug Ramsey

Doug Ramsey is the author of the award-winning Take Five: The Public and Private Lives of Paul Desmond. He blogs about jazz and other matters at Rifftides.

Läs mer om Caprice Records utgivning av What I am
Läs mer om Red Mitchell

Visarkivet på Folk- och Världsmusikgalan

Forum: Folk 2014. foto: Markus Tullberg

Musikverket deltog på flera fronter vid årets Folk- och världsmusikgala, som i år hölls i kulturhuvudstaden Umeå i samarbete med festivalen Umefolk. Vid fredagens seminarium Forum: Folk presenterades en rad aktuella forskningsprojekt på folkmusikområdet. Moderator var arkiv- och biblioteksenhetens chef Dan Lundberg som också presenterade projekten Mixa eller maxa  och Utanförskapets röster.  Ingrid Åkesson, musiketnolog och forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv, presenterade projektet Musik att höra eller musik att göra. I seminariet deltog också Jill Johnson, Jonas Simonsson, Susanne Rosenberg, Sven Ahlbäck, Magnus Gustafsson, Thomas Fahlander och Markus Tullberg.  

Vissamling sökbar genom ny bok

Boksläpp på DFU

Release av visregistret med vissång av Katarina Hammarström på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.
Foto: William Nisser, DFU

Fredagen den 31 januari var det boksläpp på Institutet för språk- och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Där finns nämligen en av Sveriges största enskilda samlingar med uppteckningar av folkliga visor och ramsor från 1800-talet, innehållande cirka 630 visvarianter och mer än 160 ramsor från norra Södermanland. Visorna och ramsorna är upptecknade av Gustaf Ericsson (1820–1894) från Härad utanför Strängnäs.

Gustaf Ericsson såg som sin livsuppgift att samla alla upptänkliga folkminnen där visorna bara utgör en del av det väldiga materialet. Något som gör Ericsson ovanlig för sin tid är att han själv var en man av folket medan de flesta andra folkminnessamlarna var bildade personer ur de högre samhällsskikten. Han framlevde sitt liv som fattig torpare och diversearbetare, själv titulerade han sig metallarbetare. Hans enkla samhällsställning påverkade säkert urval och tillgång till vad som samlades in. Sådant man kanske valde att inte sjunga för prästen eller läroverksläraren vågade man sjunga inför en jämlike.

Tidigare har stora delar av Ericssons arbeten presenterats i bokform, bland annat sagor och sägner, talesätt och gåtor samt arbete och redskap. Nu har alltså turen kommit till visorna och ramsorna. Arkivarien och folkmusikforskaren Katarina Hammarström har under 2013 gått igenom och ordnat upp dessa och presenterar materialet i boken Register över visor och ramsor från norra Södermanland. Boken gör det möjligt att söka i materialet och beställa kopior ur det från Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, som också säljer boken.

Gustaf Ericsson framsida

Bokens framsida

Registret omfattar även den mindre del av Ericssons visuppteckningar som förvaras i Nordiska museets respektive Vitterhetsakademins arkiv. Vismaterialet finns också i kopia på Svenskt visarkiv vilket gjort att en stor del av Katarina Hammarströms förteckningsarbete kunnat göras på och i samarbete med Visarkivet. Projektet har möjliggjorts genom en pengadonation från nyligen bortgångna tidigare professorn i svenska och nordiska språk i Uppsala, Gun Widmark (1920–2013), som själv hade sörmländska rötter.

Avslutningsvis kan man citera bokens baksidestext: ”Här ligger en guldgruva och väntar”.

Pete Seeger 1919–2014

Pete Seeger 1986

Pete Seeger 1986. Foto: Josef Schwarz (CC)

En av de mest långlivade vissångarna i världen har gått bort. Amerikanen Pete Seeger dog i New York den 27 januari efter en kort tids sjukdom, 94 år gammal. Pete Seegers betydelse ligger främst i att han under sin långa livsgärning själv komponerat och varit med om att popularisera folksånger och knyta dem till politiska och medborgerliga frågor, till exempel ”Where have all the flowers gone” och ”We shall overcome”.

Seeger uppträdde tillsammans med Woody Guthrie på 1940-talet och spelade senare med sånggruppen The Weavers. Seeger och andra medlemmar ur The Weavers svartlistades under McCarthy-eran i USA för sin vänsterpolitiska hållning. Han har varit en aktiv röst (ofta sjungande) inom kamp för medborgerliga rättigheter, mot kärnvapen, inom miljöfrågor och ända in i Occupy Wall Street-rörelsen.

1974 spelade Pete Seeger in en skiva i Sverige, vid en konsert i Uppsala universitetsaula. Konserten arrangerades av en annan legendarisk amerikan inom vissång och folkmusik, Izzy Young, som alltjämt bor i Sverige. Skivan ”If a revolution comes to my country – Om revolutionen kommer till mitt land” gavs ut av skivbolaget Oktober.

Svenskt visarkiv har böcker om och skivor med Pete Seeger – välkommen hit för att ta del av materialet.

Unik dokumentation av ett spelmansliv

– Viktig del av 1900-talets musikhistoria i Claes Hagströms arkiv

Claes Hagström, fiolspelman från Trosa, samlade under sin levnad noter till närmare 20000 låtar som han sorterade efter ett egenhändigt konstruerat registersystem. Nu finns såväl noter och kortregister liksom inspelningar, foton, tidningsklipp och mycket annat material efter Claes Hagström tillgängligt i Svenskt visarkiv. Tillsammans utgör det ett arkiv som på en gång är både unikt och representativt. Unikt då det ger en inblick i en enskild individs musikliv, men samtidigt representativt eftersom arkivet på ett förtjänstfullt sätt dokumenterar en viktig del av 1900-talets musikhistoria.

Claes Hagström

Claes Hagström med sin omfattande samling av notblad och annat material. Foto: Ur Claes Hagströms arkiv

Claes Hagström (1919-2006) var född och uppvuxen i Trosa där han arbetade som handelsbiträde i Trosa Järnhandel. Han var alltså ingen yrkesmusiker utan snarare en hängiven amatör. Som sådan var han verksam i det lokala musiklivet och inom spelmansrörelsen. Den omfattande dokumentationen över det egna musiklivet, med en noggrann och i många fall egensinnig ordning på noter och annat material, låter oss också ana att samlandet och registrerandet varit ett lika stort intresse som själva musicerandet. Bara registerkorten över Claes Hagströms notsamling omfattar sex arkivvolymer.

Notsamlingen med tillhörande register är särskilt värdefullt då de på ett unikt sätt ger möjlighet att överblicka en enskild individs repertoar och musikintresse. 1800- och 1900-talens folkmusikinsamlare bortsåg som regel från sina informanters repertoar utöver den rent folkmusikaliska, medvetet eller omedvetet. Deras drivkraft var att bevara folkmusiken, och den moderna musiken uppfattades då ofta som ett hot. Claes Hagströms arkiv visar att farhågorna var obefogade. Material ur standardverket Svenska låtar och andra folkmusikutgåvor samsas här sida vid sida med ett brett och representativt spektra av den populärmusik som varit dominerande under 1900-talet såsom schlagers, gammal dansmusik, jazz, marscher, svensktoppsmusik, och pop/rock.

 

Claes Hagström Trosa Stadshotell

Spelmansträff på Trosa Stadshotell, den 8 januari 1971. Claes Hagström ses som nummer sex från vänster. Foto: Ur Claes Hagströms arkiv

Däremot ändrades formerna för att framföra folkmusik under 1900-talet, när den förlorade sin tidigare huvudsakliga roll som dansmusik. En del av den förändringen är den institutionalisering av folkmusiken som kommit att kallas för spelmansrörelsen. Musiken utövades genom spelmansförbund, spelmanslag och folkdanslag. Musikerna trakterade inte bara sina instrument, de tog även styrelseuppdrag och deltog i mötesverksamhet. Claes Hagström var medlem och aktiv i flera spelmanslag och förbund vilket återspeglas i arkivet genom verksamhetsberättelser, årsmötesprotokoll, stadgar och andra handlingar. Detta engagemang gav honom musikervänner runt om i landet som han upprätthöll en regelbunden kontakt med, vilket framgår av korrespondens och annat material.  Likaså ges en bra bild av en del av det lokala musiklivet i Trosa med omnejd tack vare fotografier, tidningsklipp och de speldagböcker som Claes Hagström började skriva redan 1933.

2011 donerades Claes Hagströms efterlämnade material till Svenskt visarkiv av Södermanlands spelmansförbund, och är nu tillgängligt för allmänheten. Det är ett arkiv där såväl släkt- och hembygdsforskaren som musikhistorikern kommer att få sitt lystmäte.

Månadens bild: Alice Babs

Alice Babs, 1939. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Alice Babs, 1939. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Söndag den 26 januari fyller Alice Babs 90 år. Lasse Zackrisson, Alice Babs producent och tidigare medarbetare på Svenskt visarkiv, ber att få gratulera.

”Alice Babs är en Sveriges absolut mest spännande artister någonsin med en mångfald som får det mesta i nöjesbranschen att blekna. Visste ni att Alice Babs skapade en Babs-feber som orsakade mer rabalder än vad både Elvis och Beatles åstadkom här i Sverige (kanske för att Babs redan banat väg för ungdomsmusiken här).

Hon lanserade Povel Ramel. Hon har arbetat med jazzgiganter som Louis Armstrong och Duke Ellington. Frank Sinatra beundrade henne. Hon var den första som fick guldskiva i Sverige. Hon var den första svenska artist som låg på Billboardlistan i USA. Hon sjöng Sveriges första bidrag till Melodifestivalen.

Alice Babs samlingar som finns på Svenskt visarkiv är omfattande och rymmer material från hennes första tidningsklipp i Västervikstidningen till unika ljud- och videoinspelningar med Duke Ellington. Svenskt visarkiv samt undertecknad gratulerar Alice Babs varmt på hennes 90-årsdag!”

/Lasse Zackrisson