Typer av kåkvisor

Repertoaren i Visarkivets samlingar av kåkvisor kan delas in i två kategorier – en äldre och nyare repertoar. I den äldre repertoaren är det ofta fången som individ som talar. Visornas jag är fången själv, som talar i första person genom vistexten. Det är fången själv som uttrycker lidande, längtan och ånger. Detta individuella uttryck återfinns i hög utsträckning i äldre visor, och med äldre menas i det här fallet en tillkomst fram till och med 1950-talet. Men det individuella tilltalet i första person återfinns även i 1970-talets kåklåtar och det är därför vanskligt att göra en rent kronologisk indelning.

Samhällskritik

I den senare repertoaren med början under 1960-talet finns ofta ett politiskt budskap och en samhällskritik. En aning generaliserat kan man säga att texten och sångaren talar för kollektivet fångar. Samtidigt är även många av dessa visor skrivna i jag-form, men budskapet förmedlar ofta en bild av en situation som kan tänkas gälla för fängelsemiljöer i allmänhet. Denna del av repertoaren passar väl in i etnologen Alf Arvidssons (se nedan) kategori ”den missanpassade” som medvetet ställer sig i en position av utanförskap och utnyttjar den för en kritik av samhällssystemet. Ett tydligt exempel på den senare repertoaren är Lennart ”Konvaljen” Johanssons Tack för vården:

”Tack! Tack för vård och vila,
du fångvårdsmyndighet.
Tack för att du lär oss sila
och bidrar till vår söndrighet

Tack för tomma dagar
När vi sonar våra brott
Tack för alla isoleringsceller
Isoleringsceller, där vi bygger våra slott”

Konvaljen talar för kollektivet fångar när han ironiskt tackar kriminalvårdsmyndigheten för vården och beskyller den för att snarare söndra än hela. En intressant iakttagelse är också att språket i den nyare repertoaren innehåller fler inslag av fängelsejargong. Man skulle ju eventuellt kunna tänka sig det omvända: att när man vänder sig till en allmän publik utanför fängelsekulturen så kulle man anpassa språket och ta bort fängelsejargong som kan vara svår för utomstående att begripa. Så är dock alltså inte fallet. Även det kan tolkas som ett uttryck för en starkare vi-känsla. Genom språket talar man för kollektivet och språket skapar identifikation och autenticitet. Ett exempel på detta är en annan av Konvaljens låtar, Tji kvarten för natten.

”Nu tar jag mina åtta P för att det ska bli fors
Och har jag tur så kanske jag kan lura upp en torsk
Och här sitter jag på trappan till vårt Stockholms Place Pigalle
Men jag har tji kvarten för natten”

Fängelsejargong

I Tji kvarten för natten berättar en nyss frigiven kåkfarare om hur han sitter på Konserthusets trappa och inte har någonstans att ta vägen och ingenstans att sova. Han har narkotika (åtta P=preludin) som tröst och hoppas kunna råna någon förbipasserande. I visans avslutningsstrof blir han arresterad av polisen och det ser han som något positivt – en möjlighet till natthärbärge. Genom att texten innehåller flera ord som är typiska för fängelsejargongen, som till exempel torsk, kvart och tji markerar sångaren sitt utanförskap gentemot majoritetssamhället och samtidigt sin tillhörighet till gruppen kåkfarare.

I Dan Lundbergs bok Kåklåtar. Fängelsevisor som identitetsmarkör och kulturarv benämns dessa kategorier individens röst och kollektivets röst. Den första gruppen av visor baseras på äldre repertoarform där fången talar som individ i visan. Det finns gott om exempel på visor i denna kategori även bland de nyare och det är därför rimligt att tala om den som en äldre vis- eller repertoarkategori och inte en äldre repertoar. På samma sätt förhåller det sig med kollektivets röst. Denna kategori av visor utmärks av att de talar för gruppen fångar som ett kollektiv och huvudparten av visorna som ingår är skrivna från mitten av 1960-talet och framåt. Men liksom i den förra kategorin finns det gott om undantag från detta.