Lena Nymans arkiv och den svenska synden

När man talar om den svenska synden tänker man ofta på alla de filmer som uppmärksammades nationellt och internationellt för deras nakenhet och sexuell frigjordhet, så som Hon dansade en sommar (1951) med Ulla Jacobsson, Sommaren med Monica (1953) med Harriet Andersson och Nyfiken-filmerna, Jag är nyfiken – en film i gult (1967) och Jag är nyfiken – en film i blått (1968) med Lena Nyman och Börje Ahlstedt.

Nyfiken-filmerna gjorde dessa två skådespelare och filmregissören Vilgot Sjöman internationellt kända. Även om Lena Nyman fick en Guldbagge för de bägge filmerna kom de nedlåtande ord som fälldes om hennes kropp i massmedia att etsa sig fast i hennes själ, sår som satt kvar resten av hennes liv. Material som hennes dagböcker och anteckningar ger en inblick i hennes liv och tankar. När man jämför hennes liv och filmerna finns det också paralleller, som att hon led av ätstörningar. I filmerna suddas även gränsen mellan verklighet och fiktion ut.

I år fyller den första Nyfiken-filmen 50 år och det uppmärksammas genom en nyutkommen bok av Klas Gustafson Nyfikna. Vilgot Sjöman och Lena Nyman i den politiska oskuldens tid. En av källorna är Lena Nymans eget arkiv, ett arkiv som hon själv hade bestämt skulle bli öppet efter hennes död. Redan från första början har det varit många som velat ta del av det. Hennes privatliv var omskrivet, vilket säkerligen spelade in. Arkivet har legat till grund för både en musikteater föreställning, Ett bloss för Lena Nyman av Anna Bromée (2012), och den första biografin om Lena Nyman, Jag vill ju vara fri av Annika Person (2013). Böckerna finns att låna på Musik- och teaterbiblioteket. 

Lena Nymans arkiv har blivit ett av Musik- och teaterbibliotekets mest efterfrågade teaterarkiv.

Virve Polsa, teaterarkivarie