Etikettarkiv: Svenskt visarkiv

Digitalt kulturarv för framtida generationer

Postat den av

Bakgrund och sammanhang

Ingenting varar för evigt, utan allting förgås förr eller senare. Detta är ett faktum som i skrivande stund förefaller smärtsamt påtagligt, givet den aktuella säkerhetspolitiska situationen. Historien påminner oss också om hur utsatt kulturarv är i tider av oroligheter, i yttersta synnerhet andra världskriget. Alldeles särskilt bekymrande är det när kulturarv utgör själva måltavlan, som i fallet med de antika tempel, gravkammare och statyer i Palmyra i Syrien som förstördes så sent som 2015-2017. Kulturarvet spelar en betydande roll för historieskrivningen och kan därmed generera en hotbild mot sig själv, exempelvis av ideologiska eller religiösa skäl, som i fallet Palmyra.

Källa: Wikimedia Commons, (licens CC0)

En av arkivens och andra minnesinstitutioners mest centrala uppgifter är att skjuta fram tidpunkten för att informationens ska upphöra så långt det är möjligt. Helst ännu längre. Lika viktigt som bevarandet av arkivhandlingarna i sig är att bevara den kontextuella information som exempelvis beskriver hur och varför de tillkommit, vem som upprättat dem, handlingarnas inbördes ordning med mera. Ett sammanfattande begrepp för denna typ av information är proveniens, vilket för många säkert är bekant genom Antikrundan. För att arkivinstitutionerna ska kunna fullgöra sina bevarandeuppdrag på bästa möjliga vis finns omfattande riktlinjer, standarder och föreskrifter, i typfallet framtagna av eller i nära samverkan med Riksarkivet och andra nationella och internationella institutioner.

Bild på ett ljudband där skiktet som håller den magnetiska ljudinformationen helt har släppt från polyesterbasen. källa: Wikimedia commons, Public Domain

I somliga fall är arkivhandlingar rent materiellt mycket beständiga, som exempelvis tjockt papper tillverkat av linnefibrer. Särskilt så om bläcket som använts för påskrift inte är av den typ som orsakar frätning över tid. Bloggförfattaren har själv erfarenhet av att hantera handskrifter från 1600-talet som är i så gott skick att de faktiskt ser ut att vara helt nyskrivna, nästan som om bläcket nyss torkat, vilket är en säregen upplevelse i sig. För denna typ av handling vore förmodligen en yttre katastrof, såsom brand, vattenskada eller stöld, det största hotet. I andra fall är den återstående livslängden begränsad av andra skäl, som till exempel egenskaper i själva materialet. Så till exempel i vissa exemplar av ljudband där det bindemedel som håller den faktiska magnetiska informationen till basen (plastremsan) kan påverkas negativt av inträngande fukt. I detta fall räcker sannolikt inte ens optimala förutsättningar för klimat och temperatur i den omgivande arkivlokalen. En samtida lösning på detta är att överföra informationen från analogt till digitalt format, så kallad digitisering. För en fullständig definition av digitisering samt det mer vanligt förkommande digitalisering och andra för diskussionen relevanta termer och begrepp, se Digisams termlista. För mer information om problem med digitisering av analoga ljudsamlingar, läs gärna en tidigare bloggtext från Svenskt visarkiv på detta tema.

Digitala filer har många fördelar, framför allt att de är så lätta att mångfaldiga och sprida vidare. Som nämnts kan de utgöra utmärkta säkerhetskopior, om det som inte får hända ändå skulle inträffa, eller om den analoga förlagan av olika skäl inte är tillförlitlig som lagringsmedium på längre sikt. För vidare användning blir det avsevärt lättare att bygga tjänster med informationen i digital form, till exempel för en extern app-utvecklare, i enlighet med den så kallade PSI-lagen. Dessutom öppnar digitiserat kulturarv möjligheter till storskalig analys av data och sammanlänkning materialet över hela världen. Förutsättningar för ovanstående är att informationen kan läsas av maskiner/datorer och dessutom tydligt rättighetsmärkt, det vill säga vad användaren får göra med informationen.

Men myntet har åtminstone två sidor och de problem som kulturarvssektorn har att hantera i en alltmer digital värld är omfattande. Faktum är att det digitala långsiktiga bevarandet är en av de absolut största utmaningarna vi står inför. Det finns dessvärre inte någon patenterad helhetslösning på problemen, men väl en aktiv samverkan i kulturarvssektorn. Konsekvensen av en ökande digitisering är också att man står med två arkiv att förvalta: ett analogt och ett digitalt. Musikverket har under de senaste 10 åren deltagit mycket aktivt i denna samverkan, främst genom den nationella samverkansplattformen Digisam, där experter från Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och alla statliga museer tillsammans hjälps åt att göra kulturarvet digitalt tillgängligt. Att Musikverket ingår i detta sammanhang beror på vi räknas som museimyndighet.

Under de senaste åren har fokus inom Digisams samverkan varit på att ringa in de områden som är särskilt viktiga att prioritera. Rent praktiskt har det bildats arbetsgrupper med uppgift att formulera användbara vägledningar gällande dessa områden. Musikverket har deltagit arbetsgrupperna för digitalt långsiktigt bevarande respektive för termlistan. De områden som givits prioritet är:

Termlistan och vägledningarna beslutades och publicerades under 2021 och implementeringen av dessa pågår för närvarande vid Musikverket, däribland vid Svenskt visarkiv.

—

Problem och centrala begrepp

Problemen med långsiktigt bevarande av digital information är som nämnts många. Till att börja med är en grundförutsättning för att kunna lagra informationen att det finns en hårdvara i botten (till exempel hårddiskar, USB-stickor och servrar), vilken faktiskt slits ut, går sönder eller blir tekniskt föråldrad och obsolet över tid. Detta faktiska förhållande kräver en medveten och långsiktig strategi. Organisationen för lagring kan vara att man huserar, underhåller och successivt byter ut lagringen själv, att man lägger ut den på en extern leverantör som en tjänst (ofta som molntjänst) eller en kombination av båda. Några parametrar att särskilt beakta är kostnader (säker lagring är fortfarande dyrt!), hur snabb tillgång man behöver till informationen i sin arbetsvardag, vem som ska kunna leverera data till systemet, hur mycket datamängden kommer att öka per år, om det finns känslig eller sekretessbelagd information som ska lagras samt var informationen faktiskt lagras rent geografiskt.

Eftersom digitala filer i dagsläget är så lätta att redigera och retuschera är autenticitet ett centralt begrepp inom digitalt bevarande, vilket i Digisams termlista definieras som ”egenskap som styrker vad informationen är, dess skapare och tidpunkt”. Den som läser den bevarade informationen om, säg 200 år från nu (människa eller maskin) måste då kunna vara säker på och se belägg för att informationen är vad den utger sig för att vara, vem som skapat den, när den tillkommit och när/hur den eventuellt kompletterats. Även information som medvetet raderats av ansvarig personal ska detta kunna spåras, varför och av vem det gjordes och vid vilken tidpunkt

Viktigt att notera här är att autentisk information i denna mening inte nödvändigtvis behöver vara sann i sig, i innehållslig mening. Därmed kan digitalt bevarade ”fake news” alltså, om kriterierna för autenticitet är uppfyllda vill säga, också betraktas som helt autentiska.

Ett annat centralt begrepp i sammanhanget är dataintegritet, vilket Digisams termlista definierar som ”egenskap att informationsinnehållet är fullständigt och inte har ändrats”. Exempel på hot mot dataintegriteten är yttre intrång, att data förändras av misstag när man kopierar från en lagringsyta till en annan och när man av olika skäl behöver konvertera från ett filformat till ett annat. Om filformat ändras bör detta alltid dokumenteras. Ett sätt att hålla koll på dataintegriteten hos en fil är att använda sig av kontrollsummor, vilket fungerar bra mot fel som uppstår vid kopiering, konvertering och lagring under lång tid (jfr bitröta).

Metadata, ofta lite slarvigt kallat ”data om data” är också en absolut förutsättning för att information (se termlistan för definition) ska vara användbar och förståelig på såväl kort som lång sikt. Metadata definieras av Digisam som ”strukturerad information som beskriver och identifierar annan information eller data för att underlätta förståelse, sökning och användning”. Metadata kan också finnas i en helt analog form, som till exempel en gammeldags manuell kortkatalog eller register, vilka många arkiv- och biblioteks- och museianvändare i vissa fall fortfarande är hänvisade till.

I den digitala världen kan metadata representera olika aspekter av den information som ska bevaras långsiktigt. Lite grovt kan man dela upp dessa i tre typer – beskrivande, administrativa och strukturella metadata. Beskrivande metadata kan vara datering, namn på författare eller förlag, det vill säga sådant som typiskt anges i en katalog- eller arkivpost i en databas (jfr även med proveniens ovan). Administrativa metadata kan vara av teknisk art som filtyp, eller information om upphovsrättslig status. Strukturella metadatabeskriver hur olika element i en digital fil förhåller sig till varandra som till exempel sidornas ordning i en bok, eller hur den förhåller sig till andra digitala representationer av samma bok, se exempelillustration ur Digisams termlista nedan.

Det finns en uppsjö av olika filformat för bilder, ljud, rörlig bild och annat. Rekommenderat är att alltid använda så kallade öppna format (dvs inte exempelvis Word-filer), format utan komprimering, format som har en bred användning världen över och även de format som Riksarkivet eller andra institutioner med nationellt ansvar föreskriver.

För att förbättra det långsiktiga bevarandet av digital information på Musikverket pågår för närvarande en utredning av ett nytt och ändamålsenligt arkivlagringssystem. Sammanfattningsvis måste detta system, nu samt över tid

  • möta aktuella krav från Riksarkivet och andra nationella ansvarsinstitutioner
  • följa riktlinjerna i Digisams vägledning till digitalt långsiktigt bevarande
  • följa Musikverkets egna styrdokument
  • möta aktuella lagkrav gällande sekretess och personuppgifter
  • vara lätt att förstå och använda

För den verkligt nyfikne rekommenderas att läsa Digisams vägledning till digitalt bevarande, som länkats ovan.

Avslutningsvis kan konstateras att de digitala utmaningar som arkivinstitutionerna står inför är något som också i allt högre grad präglar de flesta sfärerna i samhället, inte minst privatlivet och våra personliga minnen. Det kan vara fråga om semesterbilder och barnens dokumenterade uppväxt i telefonen. Det sistnämnda är något som även bloggförfattaren brottas med i vardagen.

Digitisering av det audiovisuella arkivet

Postat den av

I Visarkivets och Musik och Teaterbibliotekets samlingar finns en stor mängd inspelningar och fotografier. Arkivet digitiseras löpande av främst tre orsaker: för att göra samlingarna mer tillgängliga, minska slitaget på materialet vid framtagning samt säkra det material som har en begränsad livslängd eller som kräver utrotningshotad uppspelningsutrustning.

" "

Rullband förekommer i en mängd olika format och system

Den huvudsakliga uppgiften för det audiovisuella arkivet är att garantera tillgängligheten till bevarad information, som är registrerad i analog eller digital form i olika fysiska material såsom silver, färgpigment, magnetiserad järnoxid eller graverade och pressade spår.

Uppgiften kan delas upp i tre delar:

1: Stabiliteten och läsbarheten hos originalet bör bevaras så länge som möjligt.

" "

Ett ovanligt men förekommande problem: när oxiden släpper från basmaterialet är det för sent att digitisera bandet

" "

När det informationsbärande skiktet släpper från basen är det väldigt svårt att rädda inspelningen, men om man har tagit rätt på samtliga fragment existerar det metoder för att återställa inspelningen

2: Den tekniska utrustning som är nödvändig för att läsa informationen måste underhållas och förnyas utifrån den driftskapacitet som efterfrågas.

" "

Bandspelare för uppspelning av rullband

3: Digitisering av materialet skall göras till så långlivade format som möjligt. Under denna process måste man försäkra sig om att innehållets ljud och bildkvalité inte degraderas, eller att relaterad information – metadata, inte går förlorad.

Kvalitet?

En kvalitetssäkring av digitiseringsprocessen är nödvändig, dels av ekonomiska orsaker (pengarna för personal och utrustning skall vara väl investerade), men även av en etisk aspekt: En så sann och begriplig digital representation som möjligt av arkivet är nödvändig för att kommande generationer ska få tillgång till autentisk information och upplevelser. Eftersom arkivmaterial ej kan bevaras i dess ursprungliga form i evighet,  måste man utgå ifrån att informationsförlusten som sker vid digitiseringen kan vara definitiv.

Digitiseringsarbetet är kostsamt av flera anledningar: det är relativt tidskrävande eftersom inspelningarna spelas upp i realtid för att få en så korrekt representation som möjligt.

Det behövs även noggrannhet och förberedelser eftersom olika typer av inspelningar behöver en uppsjö av unika uppspelningsmaskiner, och individuell inställning av flera parametrar såsom referensnivåer, tonhuvudets läge, uppspelningshastighet samt korrektionskurva.

Obsoleta format som kräver komplicerad uppspelningsutrustning blir oläsbara när utrustning som inte tillverkas längre är utsliten, och kunskapen att reparera den är förlorad.

" "

Den komplicerade precisionsmekaniken i en videobandspelare förkortar formatets livslängd

" "

Störningen i bildens ovankant går att korrigera med apparaturen nedan:

" "

Gamla tidbaskorrektorer kan vara bättre på att lösa problem i signalen från videobandspelare än nyare utrustning

Digitala filer är betydligt dyrare att långtidslagra än analogt arkivmaterial eftersom digitala arkivlösningar kräver konstant drift och uppdateringar.

" "

Lagringssystem för digital information behöver förnyas med täta intervall

Innan arbetet med en strategi för kvalitetssäkring påbörjas, måste man definiera vad begreppet ”kvalitet” betyder i sammanhanget, samt vilka kompromisser man är beredd till för att få ett effektivt arbetsflöde. Kraven anpassas också till materialet utifrån hur unikt det är, och hur det förväntas användas.

Olika aspekter på begreppet kvalitet:

Vad betyder ”kvalitet”, hur mäts det? Vilka är toleranserna? Vid snävare krav kommer fler fel att rapporteras och mer arbete behöva göras om.

Perfektionism kan vara ett hinder, eftersom risken finns att man inte blir klar med samlingen innan materialet är förlorat eller pengarna är slut. Det blir också allt dyrare att vänta med digitiseringen eftersom det blir allt svårare att läsa informationen.

Kvalitet ur användarens perspektiv kan betyda att materialet presenteras på ett begripligt sätt, att det är lätt att hitta bland inspelningarna, och att inte upplevelsen störs alltför mycket av eventuella skador eller mediespecifika artefakter.

Kvalitet från ett objektperspektiv kan betyda att resurser satsas på att digitisera signalen och annan information så obearbetad och ren som möjligt från bandet eller skivan, och lämna korrigeringar och bearbetning till ett senare tillfälle i den digitala domänen. En sådan digital arkivfil kräver mycket, lagringsutrymme och metadata för att vara användbar i framtiden.

Exempelvis innehåller 78-varvare ett större frekvensomfång än vad epokens grammofoner kunde återge och knaster är lättare att reducera i efterhand om det registreras med hög upplösning. Ljudband kan innehålla ohörbara frekvenser som går att nyttja i restaureringsarbete och videoband kan innehålla metadata i form av tidkod.

" "

En grammofonskivas spår kan scannas och sparas som en bild

Kvalitet ur ett autenticitetsperspektiv kan betyda att den digitala avbilden ska ge en upplevelse så lik den avsedda som möjligt, inklusive uppspelningsapparaturens egenheter. En autentisk återgivning kan skapa förståelse för hur lyssningssituationen såg ut vid tidpunkten för inspelningen. Detta perspektiv innebär ofta förlust av användbar information eftersom det alltid finns mer information lagrad i materialet än vad historiska reproduktionsmaskiner kan återge.

" "

Autentisk (?) återgivning av en 78-varvare

Hantering av defekter i materialet:

Alla medier har defekter, vissa uppkommer redan innan inspelningen är gjord, andra uppstår över tid. Reproduktionssystem är ofta anpassade för att till en viss del kompensera för defekter i materialet, efter en tid kan även nya defekter uppstå som inte hanteras av uppspelningsmaskinen. I denna situation uppstår ett etiskt dilemma: skall man vid digitiseringen kompensera för defekter i mediet, eller istället skapa en så autentisk reproduktion som möjligt. Grundregeln är att endast korrigera för de fel som innebär förlust av information, och lämna eventuell retusch till framtiden.

Skadade grammofonskivor kan behöva olika metoder för att få nålen att följa spåret genom tvång eller baklängesavspelning. Viktigt är också att spara information om hur skador ser ut, exempelvis kan en låt på en grammofonskiva vara avsiktligt repad, eller anvisningar finnas markerade med penna på fotografisk film som riskerar att tvättas bort vid scanning.

" "

Ibland är skador avsiktliga och en källa till information i sig

Specifikation av metod och leverans:

En specifikation är nödvändig som fastställer hur arbetet skall utföras för varje steg i processen, vilka val som teknikern behöver ta ställning till (subjektivitet bör undvikas), samt hur besluten dokumenteras i databasen. En mall för nödvändig metadata fastställs. De olika parametrarna för de färdiga filerna för långtidslagring och dagligt bruk måste också specificeras: tex. bitdjup (dynamik), samplefrekvens (frekvensomfång), codec (hur den digitala informationen är kodad) och container (filändelse).

Kvalitetssäkring-kvalitetskontroll, riskmedvetenhet:

Förutom tydliga specifikationer bör kvalitetssäkringen innehålla utbildning och kompetensförsörjning, tekniskt underhåll med regelbunden service, dokumentation av processen samt kvalitetskontroll.

Kvalitetskontroll betyder att man samlar information om när resultatet inte motsvarar specifikationen för bevarande, finna källan till felet, samt förändra systemet så att felet inte uppträder igen.

Exempel på fel som kan uppträda på grund av den tekniska utrustningen är många: komponenter, tex. kondensatorer åldras och kan leda till intermittenta fel eller att maskinen ej lever upp till specifikationerna. Apparater kan ha konstruktionsfel som leder till störningar. Slitage på mekaniska delar kan ge en smygande försämrad återgivning. Exempelvis kan det kan vara svårt att avgöra exakt vid vilken tidpunkt ett tonhuvud eller en nål är för sliten för att användas.

" "

Normalt (?) slitet tonhuvud på en rullbandspelare

Människan är annars en ofrånkomlig faktor. Efter ett stort antal repeterade handgrepp uppstår alltid misstag, och de val som måste göras för att matcha inspelningen till uppspelningsutrustningen ger ständigt en möjlighet till felaktigheter.

Till exempel kan felaktig inspelningsnivå leda till att den digitala signalen klipper (överskrider sin maximala utstyrning). En dåligt centrerad grammofonskiva svajar, videoband uppspelade med smutsigt videohuvud ger brus i bilden och knastrigt ljud, och digitala inspelningar på band som ej är synkroniserade med inspelningsprogrammet ger knäppar och hack. Val av fel uppspelningsmaskin kan leda till att flera inspelningar som ligger på olika spår på bandet hörs samtidigt. Band kan av misstag spelas upp i fel riktning (baklänges), eller i fel hastighet.

Här har bandets baksida vänts mot tonhuvudet vilket ger dålig diskantåtergivning (Zyklus av Karlheinz Stockhausen):

Här är ett exempel på en inspelning, (Vittringar av Bengt Emil Johnson), som har digitiserats utan rätt brusreduktionssystem inkopplat (DBX):

 

Återkoppling från kvalitetskontrollen måste ske snabbt innan en stor mängd fel uppstått, och redan när systemet är under uppbyggnad. Kontrollpunkter längs produktionslinjen upprättas så att inte ytterligare arbete kastas bort på felaktigt material. Färdigt material måste kontrolleras snarast medan det ännu finns en möjlighet till reklamation.

Maskinbaserad kvalitetskontroll: kontrollerar allt/missar inget.

Vid manuell provlyssning kan man av erfarenhet avgöra om kvaliteten motsvarar vad man kan förvänta sig från källan. Manuell kontroll av filer är tidsödande och psykiskt tröttande, vissa fel kan bara upptäckas om man spelar upp filen och har tillgång till originalet för jämförelse. Därför kan manuell kontroll endast utföras som stickprov eller vid speciellt krävande material.

Datorer kan i viss mån utföra automatisk kontroll av vissa parametrar såsom filegenskaper och att metadata finns registrad. Eller så kan speciellt utformade program skicka filer med misstänkta fel vidare till manuell kontroll. Visualiseringsprogram är även ett hjälpmedel för att förenkla den manuella kontrollen vid videodigitisering där en mångfald av parametrar i signalen görs överskådliga över tid.

" "

Med anpassad programvara kan man åskådliggöra olika parametrar över tid i en sammansatt signal

Eftersom våra lagringsmedier för ljud och bild blir allt mer kortlivade är det ett ständigt arbete med att bevaka och migrera det audiovisuella kulturarvet. För tillfället ligger fokus på bandbaserade analoga medier. Runt om i världen har det dragits igång storskaliga projekt med att digitisera 1900-talets filmer, videokonst, TV och radio-program samt musikinspelningar. Vissa har satt år 2030 som slutår för obsolet uppspelningsteknik.

Beskrivning av arbetet med kvalitetskontroll på Indiana Universitys audiovisuella samlingar: Quality Control as Risk Management – Media Digitization & Preservation Initiative Blog (iu.edu)

Save our Sounds | Projects | The British Library – The British Library (bl.uk)

En artikel om svårigheterna med digitalt bevarande av filmhistorien: The Lost Picture Show: Hollywood Archivists Can’t Outpace Obsolescence – IEEE Spectrum

Det stora inspelningsåret – Del 5, Från Närke till Hälsingland

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan

 

Närke, Göteborg och Hälsingland (5-19 juni 1968)

Även juni blev en intensiv inspelningsmånad. Den började i Närke och avslutades i Hälsingland efter en snabb mellanlandning i Göteborg.

Detalj ur kartbilder över Närke, Göteborg och Hälsingland där Svenskt visarkiv gjorde inspelningar i juni 1968. Markeringarna visar platser där Visarkivet gjort inspelningar.

Inspelningarna i Närke gjordes mellan den 5-9 juni och var en del av de årliga sommarexkursioner som Institutionen för Musikvetenskap vid Uppsala Universitet anordnade. Här fick studenterna öva sig i praktiskt fältarbete genom att göra dokumentationsinspelningar. Inspelningarna i Närke utmärker sig alltså genom att långt fler dokumentatörer medverkade. Utöver Märta Ramsten deltog exkursionsledarna Jan Ling och Anna Johnsson samt ett tiotal studenter.

 

Annorlunda innehåll

Även inspelningarnas innehåll skiljer sig från de som Märta Ramsten tidigare gjort på egen hand. Medan Ramstens inspelningar har ett tydligt fokus på spelmansmusik och vokal folkmusik märks här ett bredare innehåll rent genremässigt. Inspelningarna skildrar snarare ett lokalt musikliv i sin helhet än enbart landskapets folkmusiktradition. Mathias Boström kallar i sin studie över Svenskt Visarkivs tidiga inspelningsverksamhet exkursionens inspelningar för ”musiksociologisk [snarare] än folkmusikalisk dokumentation/…/” och ger en talande summering av innehållet:

”Förutom de mer förväntade spelmans- och vissångsinslagen dokumenterades även psalmodikonspel, låtspel på fiol med pianoackompanjemang, låtspel på piano, sång till ack­ompanjemang av luta, sång till Jan Lings pianoackompanjemang, inläsningar av egenförfattade dikter i hembygdsromantisk stil, intervju om hornmusikkårer och körliv i bygden samt upptagningar med delar av bandet Screw, som bestod av ungdomar som spelade soul-, rock- och blueslåtar.”

Det märks också en skillnad i hur intervjuerna med de medverkande genomförs. Medan Märta Ramsten gjorde korta och koncista intervjuer som konsekvent höll sig till frågeställningar kring den inspelades personalia och repertoar så kännetecknas musikforskarstudenternas inspelningar även här av ett friare förhållningssätt. Bandspelaren får gå och det är mera stundens samtal än uppstyrda intervjuer som spelas in. Ibland är stämningen synnerligen förtrolig och uppsluppen, medan andra inspelningar kan innehålla långa sjok av pinsam tystnad. Vi har i flera fall redigerat bort intervjuavsnitten i de lyssningskopior av inspelningarna från exkursionen i Närke som Visarkivet nu tillgängliggör på webben. Följande axplock ger en antydan om bredden i innehållet:

 

Hulda Källberg och Ebba Johansson – Skönhetstävlan (SVA BA 0236):

[wonderplugin_audio id=”30″]

 

Gustav Åhlund – Stutarlivet, polska från Kumla (SVA BA 0211):

[wonderplugin_audio id=”24″]

 

Gustav ”Torpare-Jan” Wetterberg – Det var en gång en pojke (SVA BA 0224):

[wonderplugin_audio id=”27″]

 

Karl Östlund – Min hembygd (SVA BA 0220):

[wonderplugin_audio id=”25″]

 

Kerstin Gustavsson och Bror Andersson – Dalhambo (SVA BA 0222):

[wonderplugin_audio id=”26″]

 

Ragnar Sanden – Beväringsvisa (SVA BA 0225):

[wonderplugin_audio id=”28″]

 

Gustav Seth Gustavsson – Gå Sion din konung att möta (SVA BA 0232):

[wonderplugin_audio id=”29″]

 

Gunnar, Martin & Harry Jakobsson – Konvaljens avsked (SVA BA 0244):

[wonderplugin_audio id=”31″]

 

Screw – C jam blues (SVA BA 0245):

[wonderplugin_audio id=”32″]

 

Mellanlandning i Göteborg

Liknande exkursioner skulle genomföras även under kommande år och samarbetet med Uppsala universitet blev en viktig del av Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet. Inte minst fungerade exkursionerna som en viktig rekryteringsbas av medarbetare. Flera deltagare skulle senare i olika omfattning göra inspelningsarbeten på uppdrag eller som anställda av Visarkivet.

Maja Ryberg och Anton Niklasson spelades in under Märta Ramstens besök i Göteborg.

Efter exkursionen i Närke gjorde Märta Ramsten två inspelningar i Göteborg med fiolspelmannen Anton Niklasson och sångerskan Maja Rydberg innan hon åkte på ännu en inspelningsresa till Hälsingland.

Maja Ryberg – Kristoffer stod och kritade (SVA BA 0204):

[wonderplugin_audio id=”22″]

 

Anton Niklasson – Gladers polska (SVA BA 0206):

[wonderplugin_audio id=”23″]

 

Tillbaka till Hälsingland

Inspelningarna i Hälsingland uppmärksammades av ortspressen.

Inspelningarna i Hälsingland koncentrerades denna gång till trakterna runt Hassela och Bergsjö i norra delen av landskapet. Liksom en månad tidigare blev resultatet lyckat även denna gång. Inte minst dokumenterades ett stort antal sångare.

Återigen bidrog de lokala kontaktpersoner som hjälpte Märta Ramsten i jakten på traditionsbärare till det goda resultatet. En av dess var Signe Widholm från Bergsjö, själv sångerska med en omfattande repertoar. Märta Ramsten beskriver henne som ”en utomordentligt kunnig och värdefull kontaktkvinna under min hälsingeresa”. En annan viktig kontaktperson var rälsbussföraren Hugo Ljungström, själv spelman och aktiv i Hälsinglands spelmansförbund, som lade ner ett stort arbete på att förmedla kontakter till Märta Ramsten.

Signe Widholm hade tidigare spelats in av Sveriges Radios Matts Arnberg och även då varit behjälplig med att förmedla kontakter med andra sångare. Hon hade ett starkt hembygdsintresse och hade i flera decennier varit en av Nordiska museets lokala meddelare. Hon hade dessutom själv tecknat ner visor efter sångare i trakten som hon publicerat i den lokala hembygdstidningen Bergsjöbygden.

Signe Widholm – Tut tut i hornet (SVA BA 0253):

[wonderplugin_audio id=”33″]

 

Signe Widholm från Bergsjö hade själv tecknat ner och publicerat visor. Hon var en viktig kontaktperson under Märta Ramstens inspelningar i Hälsingland.

Traditionsbärarregister

Exempel på katalogkort ur Svenskt visarkivs traditionsbärarregister.

Under den här inspelningsresan påbörjade Märta Ramsten ett ”traditionsbärarregister” där hon på katalogkort över varje inspelad person förde in uppgifter om dennes repertoar och annat som rörde musicerandet. Även om katalogkorten inte är lika utförliga som de reportageartade resedagböcker som Märta Ramsten skrev under sina första inspelningsresor så rymmer de i flera fall även kortfattade personporträtt och uppgifter om hem- och familjeförhållanden. ”En fin och blid människa utrustad med ett helt otroligt minne” och ”vital och skämtsam” är några typiska omdömen. Ibland nämns även uppgifter av rent kuriös karaktär. Som att sångerskan Lina Söders ”största hobby är att garnera tårtor”.

Sångerskan Lina Söder från Bredåker, Bergsjö.

Lina Söder – Det var en söndagsmorgon (SVA BA 0264):

[wonderplugin_audio id=”34″]

 

Spelmän i minoritet

Per Larsson utanför sitt hem i Bergsjö, Hälsingland.

Bland spelmännen, som under denna resa alltså var i minoritet, märks utöver ett antal fiolspelmän munspelaren Per Larsson. Denne kunde förutom att spela polskor och valser även berätta om personliga möten med den i Hälsingland legendariske storspelmannen Hultkläppen (Pehr Abrahamsson Hult Alcén, 1834-1898).

Spelmannen Janne Ellström både spelade och berättade om musiken med stor inlevelse.

Inspelningarna i Hälsingland avslutades den 19 juni hos fiolspelmannen Janne Ellström i Näsviken. Uppväxt i en frireligiös miljö var han som barn förbjuden att spela fiol. Han övade därför i smyg i en garderob och smög ut på nätterna för att tjuvlyssna på spelmän vid bröllop och danser.

Märta Ramsten beskriver honom som ”mycket vital för sin ålder” vilket tydligt framgår av inspelningen som bjuder på ett inlevelsefullt fiolspel såväl som på en dito berättarkonst.

 

Per Larsson – Vals efter Hultkläppen (SVA BA 0266):

[wonderplugin_audio id=”35″]

 

Janne Ellström – Polska efter Erik Persson (SVA BA 0278):

[wonderplugin_audio id=”36″]

 

Efter en intensiv månad blev det några veckors uppehåll innan Märta Ramsten åter slog igång inspelningsapparaturen i mitten av juli. På inspelningsbloggen tar vi dock ett litet längre sommaruppehåll och återkommer först i andra halvan av augusti med nya inlägg. Till dess finns ett sjuttiotal inspelningar från Närke, Göteborg och Hälsingland att lyssna på här.

 

Läs mer

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

Det stora inspelningsåret – Del 2, Jämtlandsresan

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:
Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna

 

Jämtlandsresan 12-21 mars 1968

Detalj ur kartbild över Jämtland/Härjedalen. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Efter att ha ägnat januari och februari åt att söka kontakter och planera de kommande inspelningarna kunde Märta Ramsten i mars 1968 ge sig ut på den första längre inspelningsresan. Färden gick till Jämtland där 345 låtar och visor framförda av ett fyrtiotal sångare och spelmän dokumenterades. Det är ett imponerande antal. Då ska också nämnas att Sveriges Radio gjorde inspelningsresor i Jämtland/Härjedalen redan på 1950-talet och att ingen av de spelmän och sångare som då dokumenterades besöktes av Märta Ramsten under den här resan.

Att den första resan gick till Jämtland/Härjedalen var lite ett tillfälligheternas spel. I slutet av februari anordnades en konferens i Sundsvall där spelmansförbunden i de norrländska landskapen diskuterade inspelningsarbetet i området. Ragnar Bohman från styrelsen i Heimbygdas spelmansförbund (idag Jämtland/Härjedalens spelmansförbund) erbjöd sig då att arrangera en två veckor lång inspelningsresa, ett erbjudande som Märta Ramsten inte var sen att tacka ja till.

Inspelningarna i Jämtland uppmärksammades vid flera tillfällen av lokaltidningarna. Som här i Länstidningen den 1 mars 1968. Tidningsklipp ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Reseskildring

Tack vare att Märta Ramsten vid hemkomsten publicerade en resedagbok i Jämtlands läns museums årsbok Jämten kan vi följa henne i spåren. Från det första besöket hos den ”högreste, silverhårige” Erik Nilsson i Ås – en fiolspelman med ett ”närmast aristokratiskt spelsätt” – till det avslutande besöket hos sångerskorna Märta Jonsson och Greta Loo i Storsjö kapell, Härjedalen. Av resedagboken framgår också att Ragnar Bohman till sin hjälp i reseplaneringen hade hjälp av musikkonsulenter, museiintendenter, hembygdsföreningsordföranden och rektorer med god lokalkännedom. Resultatet blev ett minst sagt fullspäckat program. Lördag den 16 mars gjordes till exempel inspelningar med sex personer fördelade på fem inspelningstillfällen, ”en intensiv och upplevelserik inspelningsdag” för att citera resedagboken.

Jämtlandsresan inleddes hos fiolspelmannen Erik Nilsson och avslutades två veckor senare hos sångerskorna Greta Loo (i mitten) och Märta Jonsson. Foto: Märta Ramsten

Låt oss möta och lyssna på några av de spelmän och sångare som spelades in under Jämtlandsresan. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar. I onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv kan du söka efter samtliga inspelningar från 1968.

 

Munspel, dragspel och fiol

Munspelaren Elias Jonsson imponerade på Märta Ramsten. Foto: Märta Ramsten

En av de spelmän som utan tvekan gjorde stort intryck på Märta Ramsten var Elias Jonsson i Ede, Offerdal, som spelades in den 13 mars. Hon beskriver honom som ”något av ett fenomen” som spelade Lapp-Nils polskor ”på det mest virtuosa sätt på munspel”. Märta Ramsten erkänner att hon visserligen var lite skeptisk inför det faktum att Elias Jonsson spelade munspel – ett instrument som vid den här tidpunkten ännu hade tveksam status som folkmusikinstrument – ”men sedan föll jag helt till föga inför detta enormt rytmiska och drivna spel”.

Elias Jonsson deltog även när hon fem dagar senare besökte fiolspelmannen Jonas Jonasson i Dvärsätt. Hon spelade då in de bägge spelmännen både var för sig och tillsammans. ”Den kvällen svängde det om” sammanfattar hon i resedagboken!

Några av inspelningarna med Elias Jonsson har tidigare publicerats på Munspel & Handklaver, den första skivan i serien ”Folkmusik i Sverige” som Svenskt visarkiv gav ut i samarbete med Caprice records.

Jonas Jonasson och Elias Jonsson – Polska efter Erik Larsson (SVA BA 0137):

 

[wonderplugin_audio id=”7″]

 

Märta Ramsten spelade också in några dragspelare under sin Jämtlandsresa. Nils Nilsson från Tornäs spelade ett flertal äldre fiollåtar på femradigt dragspel som han lärt sig efter sin farfar. Men han hade inte enbart äldre spelmanslåtar på repertoaren. I likhet med många andra spelmän hade han också spelat modernare dansmusik. Tillsammans med sina fyra bröder spelade han på 1920- och 30-talen i danskapellet Bröderna brothers med dragspel, gitarr, trumpet och trummor i sättningen.

Nils Nilsson – Brudmarsch efter Lapp-Nils (SVA BA 0134):

 

[wonderplugin_audio id=”5″]

 

Dragspelaren Nils Nilsson spelade såväl en äldre spelmansrepertoar som modernare dansmusik. Foto: Märta Ramsten

Lockrop och visor

I Jämtland och Härjedalen har det funnits en stark fäbodtradition och ett givet mål för resan var att spela in den fäbodmusik av lockrop och vallåtar, på jämtländsk dialekt kallat ”kaukning”, som fungerat som vokala arbetsredskap inom fäbodbruket. Märta Ramsten besökte bland annat jämtländska Klövsjö och Storsjö kapell i Härjedalen där ännu flera fäbodar var i bruk vid den här tiden. Dessvärre var årstiden illa vald för att dokumentera fäbodmusik. Marskylan gjorde utomhusinspelningar mindre angenäma och lockropen kom inte till sin rätt när snön dämpade den naturliga akustik som ger fäbodmusiken sin karaktäristiska klang.

Vid besöket i Klövsjö gjordes inspelningarna i den lokala bygdegården för att i alla fall få en lite rymligare klang än vad som erbjöds i ett kök eller vardagsrum. ”Och sedan vi lyckats stänga av den brummande värmeanläggningen kombinerad med luftkonditionering och klättrat uppför väggarna och tätat ventilerna med näsdukar fick vi till slut några riktigt fina prov på kaukningar från Klövsjö” sammanfattar Märta Ramsten i sin reseberättelse.

Anna Nordenberg och Gölin Morlind skulle spelas in flera gånger av Svenskt visarkiv. Foto: Märta Ramsten

Även om inspelningsförhållandena inte var de bästa gav besöken i Jämtland/Härjedalen kontakter för framtiden och flera av de som spelades in skulle dokumenteras av Visarkivet även vid senare tillfällen. Gölin Morlind och Anna Nordenberg som spelades in i Klövsjö medverkar till exempel i en tv-film om fäbodmusiken med titeln ”Kom Majrosa, Sköna, Älgrosa” som Svenskt visarkiv gjorde i samarbete med SVT 1977. Ljudupptagningarna från denna filmproduktion är fortfarande ett ofta efterfrågat material ur Visarkivets ljudsamlingar.

 

Anna Nordenberg – Får- och getlock­ (SVA BA 0142):

 

[wonderplugin_audio id=”8″]

 

Gölin Morlind – Kaukning (SVA BA 0142):

[wonderplugin_audio id=”9″]

Bland de många vissångare som spelades in under Jämtlandsresan intar en av dem en särställning. Thyra Karlsson i Östersund hade en omfattande repertoar och en utstrålning som uppenbart imponerade på Märta Ramsten. Hon beskriver henne som ”en gudabenådad vissångerska” som har en ”klar och fin röst och sjunger med stor musikalitet och äkthet”. 47 visor spelades in vid detta första besök, med åren skulle Svenskt visarkiv spela in omkring 300 visor med Thyra Karlsson.

Omslaget till Caprice records skiva med Thyra Karlsson i serien Sångarporträtt.

I sin reserapport uttrycker Märta Ramsten en förhoppning om att ”östersundspubliken – som ju är van att få höra fina jämtlandsspelmän – någon gång också får tillfälle att lyssna till Thyra Karlsson och hennes visor”. Det blev inte bara östersundspubliken som skulle få lyssna till Thyra Karlsson. Tack var Visarkivets ”upptäckt” nådde Thyra Karlsson genom skivutgåvor och radioprogram ut till en nationell publik och hon har inspirerat en yngre generation folkmusiksångare.

Thyra Karlsson själv gladdes åt uppmärksamheten: ”Tänk vad jag fått varit med om sedan dess, det som jag  drömt om i hela  mitt liv. Att få sjunga för andra/…/Mitt liv blev mycket roligare och mera innehållsrikt” skrev hon senare i ett brev till Märta Ramsten. Brevet citeras i omslagstexten till den skiva med Thyra Karlssons visor som Caprice records gav ut i skivserien Sångarporträtt 2014, tretton år efter hennes död. Samtidigt gav jämtländska folkmusikgruppen Triakel, med sångerskan Emma Härdelin i spetsen, ut skivan Thyra med tolkningar av Thyra Karlssons repertoar.

Thyra Karlsson – Skymning breder sitt flor (SVA BA 0136):

 

[wonderplugin_audio id=”6″]

 

Läs mer

Märta Ramstens reseberättelse från inspelningarna i Jämtland publicerades ursprungligen i Jämten, årsbok för Jämtlands läns museum. Här publicerar vi originalmanuset som finns bevarat i hennes personarkiv på Svenskt visarkiv.

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

 

Det stora inspelningsåret – Del 1

Postat den av

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

 

Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna (30 januari – 7 mars 1968)

”Resande i folkmusik är den något ovanliga yrkesbeteckning jag numera skulle kunna sätta på mitt visitkort”. (Märta Ramsten 1968)

Detalj ur kartbild. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Bara i Mälardalsregionen har Visarkivet gjort flera besök. Foto: Wictor Johansson

I Svenskt visarkivs omfattande ljudsamlingar finns omkring femtusen inspelningar som spelats in som en del av Visarkivets egen dokumentationsverksamhet. Inspelningarna hör till de mest efterfrågade materialet ur arkivets samlingar och används regelbundet av musiker, forskare och en intresserad allmänhet. I år är det 50 år sedan Visarkivets inspelningsverksamhet inleddes, då med fokus på att dokumentera vad som uppfattades som de sista resterna av en levande svensk folkmusiktradition. Detta jubileum kommer Svenskt visarkiv uppmärksamma genom att fortlöpande under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. På denna blogg kommer vi genom fotografier, artiklar och annat arkivmaterial följa inspelningarnas tillkomst och möta de människor som dokumenterats av Visarkivet.

 

Så började det

Inspelningsdokumentation av folkmusik hade tidigare bedrivits främst av Sveriges Radio och dess legendariske musikproducent Matts Arnberg. Men det mera omfattande arbetet med att systematiskt spela in folkmusik och dess utövare, som allt fler forskare och musiker ansåg vara nödvändigt, rymdes inte inom radions verksamhet. Därför bildades redan 1960 Samarbetsnämnden för svensk folkmusik. Förutom Svenskt visarkiv och Sveriges Radio ingick, bland andra, även Musikhistoriska museet (nuvarande Scenkonstmuseet).

Samarbetsnämndens stora uppgift var att initiera en landsomfattande inspelningsdokumentation av vad som uppfattades som de sista resterna av en utdöende folkmusiktradition. Tack vara statlig finansiering kunde projektet inledas 1968 även om en del inspelningar gjorts i samarbetsnämndens regi redan tidigare.

Efter många turer blev det Svenskt visarkiv som fick ansvaret för att genomföra inspelningsprojektet. För ändamålet anställdes Märta Ramsten som tidigare arbetat på Sveriges Radios musikavdelning. Där hade hon gjort flera folkmusikinspelningar, både tillsammans med Matts Arnberg och i egen regi. Hon hade dessutom katalogiserat radions folkmusikarkiv.

Märta Ramsten tillsammans med spelmannen Lars Jansson under en inspelningsresa i Bohuslän sommaren 1968. Foto: Okänd/Svenskt visarkiv

Ramsten skulle sedan bli Visarkivet trogen under resten av sitt yrkesliv. Under många år som ansvarig för inspelningsverksamheten och sedermera som arkivets chef. När Svenskt visarkiv förstatligades 1970 blev inspelningsdokumentationen en del av de statliga uppdraget, och inriktningen för inspelningsverksamheten skulle med åren komma att breddas såväl vad gäller genre som innehåll. Merparten av inspelningarna är numera sökbara på webben i databasen Inspelningar i Svenskt visarkiv.

 

En tid av förändring

Årtalet 1968 för idag närmast tankarna till studentrevolter, antikrigsrörelser och en allmän anda av uppror och förändring. Gärna ackompanjerat av rockmusik från England och USA. I Sverige kan vi se embryon till det som skulle bli 1970-talets progressiva musikrörelse som också skulle inkludera ett nyväckt intresse för folkmusiken.

Men 1960-talets slut var också en tid av omfattande urbanisering där allt fler med eller mot sin vilja lämnade landsbygden för arbete och ett nytt liv i storstäderna. Det var mot den allt mer glesbefolkade landsbygden som Visarkivet vände sina blickar. Det var den åldrande landsbygdsbefolkningen som var den främsta målgruppen för inspelningsverksamheten, det var dessa som kunde tänkas ha kännedom om en äldre repertoar av låtar och visor.

Att Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet inleddes i brytpunkten mellan ett gammalt och modernt Sverige illustreras av de många fotografier som Märta Ramsten tog i samband med inspelningarna. De är i sig något av en studie av köks- och vardagsrumsinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. Inte sällan samsas vedspisar och handbroderade väggbonader med TV-apparater och andra symboler för den moderna tiden. Känslan av att inspelningarna är gjorda i ett svunnet Sverige accentueras av att Märta Ramsten konsekvent titulerar de inspelade med ”herr” och ”fru”. Det här bara ett år efter Du-reformen!

I en tid av urbanisering och modernisering vände Svenskt visarkiv blicken mot en alltmer glesbefolkad landsbygd. På bilden fiolspelmannen Gustaf Nilsson utanför sitt hem i Dvärsätt, Jämtland. Foto: Ville Roempke

Fotografierna från inspelningstillfällena är något av en stilstudie i köksinteriörer på den svenska landsbygden vid 1960-talets slut. På bilden August Johansson från Bollnäs. Foto: Märta Ramsten

”Det kändes nästan som ett stilbrott att ställa upp en modern inspelningsapparat i denna gammeldags fridfulla atmosfär” kommenterade Märta Ramsten i en resedagbok sitt besök hos sångerska Emma Molin i Gunnarvattnet, Jämtland. Foto: Märta Ramsten

 

Förberedelser

Inspelningsverksamheten genomfördes i form av inspelningsresor där utvalda geografiska områden, oftast ett specifikt landskap, finkammades på utövare under några veckors tid – en arbetsmetod som Märta Ramsten tog med sig från Sveriges Radio. En inspelningsresa förutsätter dock ett noggrant planeringsarbete. 1968 års inledande månader ägnades därför åt att söka kontakter med musiker och sångare runt om i landet som var av intresse att spela in.

Genom särskilda upprop efterlystes spelmän och sångare. Till vänster en text till tidningen Spelmansbladet och till höger ett upprop till Nordiska museets meddelare. Ur Samarbetsnämnden för svensk folkmusiks arkiv.

Genom upprop i tidningar och radio och via kontakter med spelmansförbund, hembygdsföreningar och andra med god lokalkännedom finkammades landet på spelmän och sångare. Dessutom fanns sedan tidigare ett kontaktnät uppbyggt genom Sveriges Radios inspelningsverksamhet. Innan den första omfattande inspelningsresan till Jämtland i slutet av mars gjordes därför endast fyra inspelningar, samtliga i Stockholm/Uppsala-området.

 

De första inspelningarna

Samtliga inspelningar registrerades noggrant i särskilda inspelningsprotokoll. Britta Trolles omfattande repertoar upptar tre fullskrivna sidor.

1968 års första inspelning gjordes i Nacka den 30 januari med sångerskan Britta Trolle. Hon hade en omfattande repertoar av barnvisor och ramsor som hon lärt efter sina mostrar. Ett 50-tal visor och ramsor spelades in vid Märta Ramstens besök och Britta Trolle skulle så sent som på 1990-talet bli inspelad av Visarkivet vid ytterligare två tillfällen. Hon finns även med på skivan Vaggvisor och ramsor som Svenskt visarkiv gav ut 1978 i samarbete med Caprice Records och dåvarande Rikskonserter.

Britta Trolle – Högt i ett träd en kråka (SVA BA 0109):

[wonderplugin_audio id=”2″]

 

Den stora inflyttningen från landsbygden till storstäderna under 1960-talet omfattade så klart även spelmän och sångare som så att säga tog med sig den lokala repertoaren av låtar och visor i flytten. Fiolspelmannen Elof Bergqvist, sjukpensionerad skogshuggare från Frånö i Ångermanland, kunde följaktligen förmedla ett tiotal låtar efter äldre spelmän från de ångermanländska hemtrakterna, jämte några egna kompositioner, när Märta Ramsten besökte honom i hemmet i Märsta den 28 februari.

Elof Bergqvist – Kvarnvalsen efter Per Nilsson i  Granvåg (SVA BA 0110):

[wonderplugin_audio id=”3″]

 

Många inspelningar gjorde Märta Ramsten på ålderdomshem runt om i landet, ett naturligt ställe att leta efter musicerande åldringar. Dagen efter inspelningen hos Elof Bergqvist, den 29 februari skottåret 1968, besökte hon Högalids vårdhem i Stockholm. Där dokumenterades munspelaren Oskar V. Frihman och sångaren Ernst Guldbrand. Inspelningen är intressant eftersom de visar att Märta Ramsten hade ett annat förhållningssätt än sina företrädare bland svenska folkmusikinsamlare. Tidigare hade instrument som munspel och dragspel varit bannlysta i folkmusikkretsar. De ansågs vara för moderna, liksom dans- och visrepertoaren från 1900-talets första decennier. Det var ålderdomliga instrument och låtar som var intressanta.

Märta Ramsten hade ett annat synsätt. Hon har i intervjuer och andra sammanhang framhållit att hon ville skildra helheten i spelmännen och sångarnas repertoar. På inspelningarna från Högalids vårdhem sjunger Ernst Guldbrand visor av Evert Taube och Oskar V. Frihman spelar hambo och schottis från 1910- och 20-talen. En repertoar som tidigare inte varit tänkbar inom folkmusikinsamlingen. Mathias Boström som forskat om Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet, menar rentav att Märta Ramstens mera inkluderande förhållningssätt ”i praktiken innebar en breddning av folkmusikbegreppet/…/”.

Oskar V. Frihman – Göteborgspolkan (SVA BA 0111):

[wonderplugin_audio id=”4″]

 

Slutligen hann Märta Ramsten med ett besök i Vaksala utanför Uppsala den 7 mars där vissångaren Joel Nilsson spelades in. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar under perioden 30 januari-7 mars.

 

Läs mer

Märta Ramsten har i flera sammanhang beskrivit Visarkivets inspelningsverksamhet, bland annat i artikeln med just rubriken Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet, publicerad i tidskriften Noterat i samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.