Resan till Amerika

Kring månadsskiftet augusti-september 2022 hade jag möjlighet att göra en dokumentationsresa till svenskbygderna i övre Mellanvästern i USA. I Svenskt visarkivs löpande verksamhet ingår dokumentation inom arkivets verksamhetsområde, det vill säga kulturarv inom folkmusik, visa, jazz och äldre populärmusik. På arkivet gör vi alltså fortlöpande intervjuer med musiker och musikengagerade, dokumenterar musikhändelser och konserter, dansande och festivaler. Ibland gör vi resor för att dokumentera ett särskilt evenemang, som till exempel Zornmärkesuppspelningarna, eller för att spela in och intervjua personer som inte bor alldeles i närheten. Men ganska sällan gör vi resor till USA för dokumentation. Så vad menas med ”svenskbygderna”? Mellan 1851 och 1930 utvandrade 1,2 miljoner svenskar till USA. Idag räknar man med att över tre miljoner amerikaner har svenskt påbrå. Svenskarna bosatte sig, i likhet med andra invandrargrupper, i områden där det fanns många som delade samma geografiska ursprung. I den tidiga migrationen samlades man i Övre mellanvästern, särskilt Minnesota, North och South Dakota, Iowa och Wisconsin, men senare migration sökte sig också till övre Stillahavskusten (Washington och Oregon) och Kalifornien. Även New England tog emot många svenska invandrare, särskilt delstaten Maine. Det är sådana områden med hög svensk immigration, inte sällan återspeglad i ortsnamn som Mora, Stockholm, Jemtland eller till och med New Sweden (Maine), som brukar kallas ”svenskbygder”.

KARTA: By Svenskbygderna – Own work, data from https://www.census.gov/newsroom/press-kits/2021/acs-5-year.html, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=116369441

Det fanns redan extern finansiering för resa och boende vid början av året, så jag hade kontaktat forskarkollegor i USA som jag visste hade förankring bland svenskättlingar. Med deras hjälp hade jag fått tag i personer som på olika sätt var engagerade i svenskamerikanskt musikliv. När resan började närma sig hade jag haft zoomsamtal med en av dem jag skulle träffa, och intervjuat ytterligare en person som varit viktig i dokumenterandet och vidareförandet av svenska musiktraditioner i USA och som spenderade sommaren i Sverige. Fokus hamnade på Duluth, i sydvästra hörnet av Övre sjön (Lake Superior).

Så varför var det viktigt att dokumentera det svenskamerikanska musiklivet i den här delen av USA, och varför just nu? Till att börja med har inte Svenskt visarkiv några större samlingar av svenskamerikansk musik, av förståeliga skäl. Arkivets uppdrag handlar ju om musik i Sverige, och det har inte funnits någon mer övergripande ambition eller möjlighet att även dokumentera hur svensk musik förändrats och utvecklats i samband med migration till andra delar av världen. Med det sagt så har arkivet ändå gjort några transatlantiska dokumentationer av migranternas musik. I slutet av 1970-talet företog Märta Ramsten och Uno ”Myggan” Ericson i samarbete med Sveriges radio en kortare resa till USA som bland annat resulterade i skivproduktionen ”From Sweden to America” (Caprice, 1981), och inom ramen för projektet ”Musik, medier, mångkultur” företogs under det sena 1990-talet intervjuer med framförallt amerikanska nyckelharpspelare, och ytterligare några mindre dokumentationsinsatser kring bland annat svenskt midsommarfirande i USA har utförts. Men sammantaget kan sägas att arkivet gott kunde ha mer. Att göra en sådan här insats just nu kändes angeläget och intressant: det var framförallt den första och ibland andra generationen som behöll språket eller delar av språket, i de former av svenskamerikanska som uppstod i mötet med engelskan. Under en tid fanns en hel svenskspråkig social infrastruktur i Amerika, med kyrkor, skolor, flera svenska tidningar, förlag och skivbolag (för en spännande samling med inspelningar från ett sådant – Wallin’s Svenska Records – se ”Swede home Chicago”, 2021). Flera forskare har visat på hur ordlösa traditioner på grund av språkbortfallet i samband med migration ofta är betydligt mer seglivade: i familjer med svenska anor kan man fortfarande efter flera generationer i USA tradera matrecept, traditioner kring högtider, och inte minst musik. Därtill finns ett svenskamerikanskt förenings- och institutionsliv som på olika sätt arbetar med att sprida och förvalta kunskap, genom språkkurser, spelmanslag eller anordnandet av till exempel midsommar- eller luciafiranden. Några av dem jag intervjuade menade att det också finns ett ökande intresse för svenskamerikanskt kulturarv, där yngre generationer söker sina rötter. Att om än utifrån ett begränsat litet nålsticksprov undersöka hur svenskamerikanska musiktraditioner ser ut idag kan kanske också säga oss något om musik och migration mer generellt, och ge oss uppslag till tänkbara framtida scenarier för musik bland invandrare som kommit till Sverige (förstås med förbehåll för alla skillnader i kontexter).

Midsommarfirande, American Swedish Institute, Minneapolis. Foto: John Dahlin.

I det följande berättar jag om några av de personer som jag intervjuade under resan. Tillsammans utgör de en provkarta på hur ett samtida svenskamerikanskt musikliv ter sig ut i Duluth och Twin Harbors, två städer vid Övre sjön.

Mary Johnson och Svenska sångarna

Mary Johnson. Foto: Sverker Hyltén-Cavallius.

Jag intervjuade Mary Johnson, en pensionerad kvinna i 60-årsåldern, i hennes hem i de östra villaförorterna till Duluth i slutet av augusti. Duluth har utpräglat inlandsklimat, med varma somrar och ibland mycket kalla vintrar, och just den här dagen var det sommarvärme. Vid matsalsbordet berättade hon om sitt engagemang i kören Svenska sångarna, som hon leder sedan något drygt år tillbaka. Mary jobbade, efter att ha utbildat sig vid en musikhögskola, i många år som brevbärare, ett slitigt jobb i en stad som bokstavligt talat är byggd utmed en ganska brant sluttning ner mot sjön, och sadlade sedan om för att arbeta som fastighetsmäklare. Hon föddes och växte upp i tvillingstaden Superior, som hänger ihop med Duluth men ligger i grannstaten Wisconsin. Hennes egen bakgrund är inte svensk utan tysk, schweizisk och tjeckisk, och hon har både varit med i och lett flera körer tidigare, kopplade till de kyrkor hon själv tillhört. Hon gick med i Svenska sångarna när hon anslöt sig till den lutheranska kyrka i Duluth som kören är knuten till.

Svenska sångarna repeterar inte regelbundet utan i perioder med sikte på framträdanden, ofta i samarbete med kyrkan eller the Nordic Centre, ett nordiskt kulturcenter i staden. Det är högtiderna midsommar och Lucia som står i fokus, och repertoaren består framförallt av vis- och  schlagerklassiker, gärna med anknytning till högtiderna. Kören leddes fram till nyligen av ett par, där kvinnan ledde gruppen och mannen gjorde arrangemang och också översatte texter från svenska till engelska (se bilden). Den tidigare ledarens far ledde också två olika körer i Duluth, och hon har till vårt möte skickat med fina bilder av honom där han står tillsammans med sin kör. Mary uppskattar verkligen mannens arbete med arrangemang och texter (de två kunde själva inte delta pga sjukdom). Att uppträda med svenska sånger för en publik som ofta inte kan mer än enstaka fragment av svenska men ändå vill höra språket innebär att man behöver översätta åtminstone bitar av sångerna för att ge en känsla av vad de handlar om. Ibland kan översättningen tryckas i ett programblad, ibland kan man inleda en sång med svensk text och sedan gå vidare till den engelska översättningen. Att höra kören sjunga de svenska sångerna kan vara starka upplevelser för publiken. Mary minns hur gamla kvinnor på äldreboenden som de uppträtt på har fallit i gråt när de hört sånger på föräldrarnas eller far-/morföräldrarnas språk och ibland kanske till och med igenkända melodier. Ibland har det hänt att de boende sjunger med. Exempel på sånger som kören framfört är ”Fjäriln vingad syns på Haga/See the butterflies of Haga”, ”Nikolina”, ”Hälsa dem där hemma” och ”Midnatt råder” (”Tomtarnas julnatt”). Mary tycker att det är riktigt anmärkningsvärt vilken hängivenhet medlemmarna har visat genom åren, både genom att de lärt sig sina stämmor och lärt sig att sjunga på ett för de flesta främmande språk.

Medelåldern i Svenska sångarna är hög. Men ibland dyker det upp någon ny medlem som är betydligt yngre. Den senaste var en yngre kvinna med italiensk bakgrund som fastnade för körens sånger. Påtagligt både i Marys egen berättelse och i andra sammanhang jag får lära mig om i Duluth är att de svenska föreningarna och körerna inte har några krav på att man ska ha svensk bakgrund, här är det viktigare att man vill vara med. Som Swedish Cultural Society of Duluth uttrycker det i sociala medier: “We are a group of people of Swedish descent (or those that want to be) who want to keep our heritage alive.” Detta stämmer också väl med iakttagelser som folkloristen Barbro Klein gjorde kring olika former av etniska firanden i USA under 1980-talet. Det var möjligt att så att säga ”kliva in” i tillfälliga etniska tillhörigheter i samband med till exempel irländskamerikanernas St Patrick’s Day eller svenskamerikanernas midsommarfiranden.

Fotografier ur arkivet efter Saga Singers, University of Minnesota, Duluth.

Körer som Svenska sångarna har funnits runtom i USA, och även Duluth har haft andra liknande körer. I arkivet på University of Minnesota i Duluth får jag se dokumentation från kören the Saga Singers, sammansatt av medlemmar från Norden, som bildades i slutet av 1930-talet. I körens samlade dokumentation finns brevkorrespondens med Rädda barnen i Sverige och hjälporganisationer i Norge och Finland, som visar hur kören har samlat in pengar för att hjälpa till med till exempel vaccinationskampanjer. Programmen från körens framträdanden under 1940- och 50-talen påminner ibland om Svenska sångarnas idag, med undantag för sångöversättningarna. Båda körerna har inlett vissa framträdanden med den amerikanska nationalsången (men Svenska sångarna har också inkluderat ”Du gamla du fria”), och midsommar och lucia/jul verkar ha varit viktiga tidpunkter i bådas kalendrar. Saga singers uppträder i folkdräkt, i program där också dansgrupper och ensembler ingår. Svenska sångarna gör både egna program och framträder i program där också andra ingår.

Från ”Du skåning” till polskor

Ross Sutter I Duluth. Foto: Sverker Hyltén-Cavallius.

Ross Sutter föddes i den lilla staden Ross i norra Minnesota, och växte upp i en familj där fadern var pastor. Familjen flyttade runt en del, först från gränsen mot Kanada till södra Iowa, och sedan till Minneapolis. Faderns släkt kommer från Dalarna (farfarsfar var klockare på Sollerön), moderns från Skåne. Efter college arbetade Ross några år i England och tillbaka i USA på ett konferenscenter. Därefter har han mestadels försörjt sig som kringresande musiker och artist. Med en bred uppsättning samarbeten och konsert- och workshopteman skräddarsydda för olika slags publik uppträder han på allt från större scener till skolor, bibliotek och äldreboenden. Det är inte minst sångerna från farmor, uppvuxen i USA med svenska föräldrar, som han har hållit fast vid. Sånger och ramsor som för många svenskar fortfarande är välkända som ”Du skåning” eller ”Rida rida ranka”, men som fått en helt annan symbolisk funktion när de utgör bevarade spår av en familjehistoria. Det svenska arvet är viktigt för honom, men han gör också konserter med irländsk och skotsk inriktning (Ross spelar bland annat trumman bodhran) i samarbete med andra musiker. I samarbete med brodern Bart, som är poet, gör han också föreställningar. Han har också gjort flera skivor, bland annat ”Songs from the heart” (1996), som utgår från de visor han fick lära sig som barn.

Paul Dahlin är 68 år gammal och bor i Twin Harbors, en halvtimme nordost om Duluth. En intervju med Paul Dahlin fanns redan tidigare i Svenskt visarkiv, men den gjordes för nästan 25 år sedan och utfördes inom ramen för forskningsprojektet Musik – Medier – Mångkultur. Dahlin flyttade för några år sedan upp till Twin Harbors från födelsestaden Minneapolis, där han i många år var anställd som fiolreparatör. Nu är han egenföretagare, men tar fortfarande många beställningar från orkestrar i Minneapolis.

Paul och Marikay Dahlin i Two Harbors. Foto: Sverker Hyltén-Cavallius.

Dahlin lärde sig spela fiol av sin morfar, Ivares Edvin Jonsson som kom från Röjeråsen, Rättvik, och morbrodern Bruce, spelandes tillsammans i en trio på familjesammankomster och i Dalaföreningen i Minneapolis. Vid en festival i Minneapolis 1977 upptäcker en företrädare för the Smithsonian familjetrion, och någon månad senare får de spela på Smithsonians Folklife Festival i Washington DC. Släktskap och musik har många gånger fört honom till Sverige, där han spelat och lyssnat på stämmor runtom i landet. Men han har också varit flitig gäst på Nisswa-stämman, en skandinavisk folkmusikfestival som under drygt tjugo år arrangerades i Nisswa, några timmar väster om Duluth. Många av de låtar som Paul spelar har han förstås lärt sig vid resor till Sverige och vid lyssnande på skivor med till exempel Rättviks spelmanslag. Men ett femtontal låtar har han efter sin morfar Edvin. När jag besökte Paul och hans fru Marikay i deras hem spelade de bland annat en av dessa låtar på fiol och cittra, ”Polska efter Nall Jon”, en vän till Edvin som också kom till Minneapolis från Sverige.

Polska efter Nall John, med Paul och Marikay Dahlin

Avslutande reflektioner

En reaktion från flera som jag mötte under resan var att jag genom mitt intresse hade satt igång ett reflekterande kring vad det man gör betyder, i ett större sammanhang. Mary Johnson menade att hon nu såg tydligare att hennes arbete betyder någonting mer, och den tidigare körledaren menade att hon nu kände sig stärkt i sin ambition att göra en sammanställning över Svenska sångarnas historia. Bart Sutter, poeten och brodern till Ross ovan, menade i slutet av vår intervju att det är betydelsefullt att någon kommer hela vägen från Sverige för att lyssna på boende i Duluth, en mindre stad i en del av USA som sällan nämns eller syns på nationell nivå – ett slags blind fläck i den nationella offentlighetens öga. Den amerikanske folkloristen James P Leary har i olika studier av musik bland skandinav-amerikaner i övre Mellanvästern pekat på hur deras ofta kreoliserade och hybridiserade traditioner har kommit i skymundan av populärkulturellt dominanta angloamerikanska och afroamerikanska traditioner, och i jämförelse har ansetts lantliga och ibland också bakåtsträvande.

Relationen till det gamla landet kan å ena sidan vara nostalgisk, men inte i bemärkelsen längtan till ett förflutet utan längtan till ett symboliskt hem eller ett sammanhang. Dessa tredje- eller fjärdegenerationsinvandrare är ofta väl medvetna om att de villkor deras förfäder och förmödrar lämnade bakom sig i Sverige inte var hållbara. Men med migrationen följde ändå en förlust av ett visst sammanhang, som även om det ersattes av ett nytt fortfarande kan vara föremål för längtan. Bland svenskar i Sverige har jag ibland stött på en överseende eller ironiserande attityd mot de svenskamerikaner som reagerar starkt emotionellt i mötet med viktiga platser eller avlägsna släktingar i tv-serien ”Allt för Sverige” (som sändes på SVT 2011-2022). De känslorna blir kanske mer begripliga om man försöker leva sig in i vad det innebar att lämna hela sin sociala värld bakom sig, och sedan förvalta den slitningen som ett halvt anat släktminne genom generationer. Men med detta sagt så finns det förstås lika många migrationserfarenheter som det finns migranter.

Men relationen till det gamla landet kan också innehålla ambivalens. Paul Dahlin berättade att en svensk spelman en gång hade kommenterat en svenskamerikans fiolspel med att det inte var autentiskt. ”Men vem är han att säga det egentligen?”, påpekade Dahlin. Ross Sutter beskrev hur ett midsommarfirande i Sverige kan framstå som allvarligt och rituellt, medan svenskamerikansk midsommar kan vara mer lekfull och hitta nya sätt att utföra danslekar för att roa barnen. Samtidigt beskrev han hur mycket ett beröm från en ”äkta svensk” betydde för människor från Mellanvästern. Det här är några exempel på en ambivalens och ibland också motsättning som andra forskare också har påpekat, och som handlar om att svenska traditionsutövare inom olika områden ser det de gör och de egna måttstockarna som mer korrekta och autentiska, medan de svenskamerikanska uttrycken uppfattas som mindre korrekta i jämförelse, samtidigt som svenska uttryck och ideal kan upplevs som i andra bemärkelser mindre autentiska bland svenskamerikanerna (se t ex Lizette Gradéns avhandling om ”Svensk hyllningsfest” i staden Lindsborg (2003)).

Det spretiga, mångfacetterade svensk-amerikanska består å ena sidan i en mängd olika uttryck, från offentliga som midsommarfiranden, historiska byggnader, körsång eller spelmanslag, till privata, som ett bevarat fotografi, brev eller recept. När jag lämnar Duluth i september 2022 så är det dels med en känsla av att ha fått några glimtar av ett mångfacetterat svenskamerikanskt musikliv, dels med en stor tacksamhet mot de människor som tagit emot mig så generöst och välkomnande.

Melanie Schiller tar emot stipendiet.

I samband med Carl XVI Gustavs 70-årsdag delade de Kungliga akademierna den 29:e april ut ett antal särskilda stipendier för nydisputerade forskares vistelser vid svenska arkiv och museer. Kungliga Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur valde att ge ett av två utlysta stipendier till Melanie Schiller, som kommer att tillbringa hösten 2016 vid Svenskt visarkiv för att bedriva forskning om populärmusik och nationalism. I sitt tal vid ceremonin sade Akademiens sekreterare Gunnar Ternhag så här:

”Det går att lyssna på populärmusik på många sätt. Den går att ta del av utan större uppmärksamhet, under träningspasset, i bilen, som bakgrund under matlagningen – bara för att nämna några exempel. Men många lyssnar också på populärmusik med stor uppmärksamhet, uppslukade av ord och toner som till och med kan betyda något viktigt för resten av livet. Hur man än tar del av populärmusik påverkar den oss, det är forskningen på det klara med. Med populärmusikens stora utbredning i vår tid, en musikalisk flod som vi alla omges av, innebär det att vi som forskare måste försöka förstå hur denna påverkan sker och hur den förändrar oss.

Melanie Schiller har antagit den utmaningen. Hon disputerade nyligen vid Amsterdams universitet. I sin doktorsavhandling undersöker hon hur tyskhet har uttryckts i efterkrigstidens tyska populärmusik, närmast hur populärmusiken bidragit till att under denna period omforma tysk identitet, ett brännande ämne, men också centralt för förståelsen av det Tyskland som omskapades efter andra världskrigets moraliska förödelse.

I den forskning som nu ligger framför Melanie Schiller och som hon kommer att utföra vid Svenskt visarkiv här i Stockholm med överbibliotekarie Dan Lundberg som mentor, vill hon undersöka hur svenskhet uttrycks i samtida svensk populärmusik. Hon vill göra det mot bakgrund av de förändringar som svenskt samhällsliv genomgår, där internationalisering kanske är den starkaste kraften. Mediernas globala räckvidd, ekonomisk integration och inte minst invandring leder paradoxalt nog till att det som uppfattas som svenskt både utmanas och stärks. Melanie Schiller vill alltså studera den processen, ett uppslag som Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur finner mycket lovvärt.”