Samspel och förhandling – tema för konferens

Den 18–21 augusti gick den 33:e Nordiska Etnologi- och Folkloristikkonferensen av stapeln vid Universitetet i Köpenhamn. Konferenserna äger rum vart tredje år och värdskapet turnerar mellan de nordiska länderna. 2012 hölls konferensen i Bergen, 2018 blir det Uppsala. I konferenserna deltar forskare i etnologi och folkloristik, och också många verksamma vid arkiv och museer med bakgrund i dessa discipliner. För alla med denna ämnesgrund (i Sverige innefattar etnologi också folkloristik, medan det till exempel i Finland är skilda ämnen) är detta den enda gemensamma mötesplatsen, ett viktigt forum för att hålla sig uppdaterad med aktuella diskussioner och pågående forskning, men också för att knyta nätverk och umgås.

Årets tema var, som brukligt, bredast tänkbara: ”CO-” (som i Copenhagen) – med associationer till allt från cooperation till contestation, från samarbete till förhandling. Med fem plenarföreläsningar, 22 paneler och fyra workshops fördelade på nio parallella sessioner från nio på morgonen till sex på kvällen är det ett digert schema och inte alltid lätt att navigera. Läs mer om programmet här. Själv deltog jag i panelen Co-existence om samspel mellan människa och djur/natur, med ett paper som diskuterade hur naturhistoriska museers gestaltningar av död och massutdöende visar på känslosamma och existentiella sidor hos museerna som ofta glöms bort till förmån för deras rationella och vetenskapsförmedlande roll.

I panelen Collectors and Collections diskuterade Anna Johansson, etnolog vid Umeå Universitet, ett pågående forskningsprojekt om musiktjänsten Spotify och algoritmiska publiker – med frågor om bland annat vilka normer som möter användaren i särskilt komponerade spellistor för olika sociala tillfällen, för rekreation och återhämtning.

I en annan panel, The Production of Knowledge at Tradition Archives, diskuterade Audun Kjus vid Norsk Etnologisk Gransking folkminnesarkivens digitalisering, och två andra spännande papers handlade om samspelet mellan så kallade ortsmeddelare och insamlare vid arkiv och universitet och om folktrons plats i insamlingar under Sovjettidens Estland (Marleen Metslaid respektive Ave Gorsic, båda Estniska Folklorearkivet, Tartu). Barbro Klein, professor emerita (Stockholm och Uppsala) agerade kommentator och betonade att kunskapsproduktion bygger på kritisk reflektion kring metoder och samlingars tillkomst inifrån arkiven, en kritik som hon menade ofta saknas.

Panelen Challenging Museum Authority? visade med exempel från Norge, Danmark och Sverige, och inte minst de diskussioner som följde, att museers roll, ansvar och representationer fortfarande är väldigt laddade frågor både på museerna och inom akademin. Diskussionerna handlade å ena sidan om hur museerna ska bli mindre auktoritativa och väcka frågor snarare än entydiga svar, å andra sidan om museerna har ett ansvar att spegla samhället i dess mångfald.

Gutenbergparentesen

Valdimar Hafsteins bild av Gutenbergparentesen. Foto: Sverker Hyltén-Cavallius

Den huvudtalare som väckte mest tankar hos mig var isländske folkloristen Valdimar Hafstein som talade under rubriken: Authors, Editors, Folk: Copyright and Creative Agency from a Folklorist’s Perspective. Med en tillbakablick mot ”Gutenbergparentesen” – en period på sisådär 500 år då förmedlingen av idéer, berättelser och musik dominerades av tryckta medier och därmed sammanhängande idéer om intellektuell upphovs- och äganderätt – utgick Hafstein från exemplet med folkvisan ”Vísur Vatnsenda Rósu”. Med visans förflyttningar – från sjungen och nedtecknad folklig melodi till omhuldat körverk till poplåt (Björk) till speldosor till upphovsrättstvister (och noter där ”traditionell visa” plockats bort), kunde Hafstein diskutera den komplexa frågan om upphovspersoner, upphovskollektiv och upphovsrätt, i samspelet mellan skriftlig och muntlig kultur. Med dessa samspel och förhandlingar i bakhuvudet kan vi närma oss både arkivets samlingar och dess roll i samtiden.