Författararkiv: Karin Strand

True crime år 1697

Postat den av

”En wysa som pojkarne på gatorna pläga siunga”

Intressant källmaterial kan finnas där man minst anar det. Man kan göra överraskande bifynd när man egentligen letar efter något annat. Det kan också hända att man får tips från uppmärksamma personer om källor man förmodligen aldrig skulle sökt i själv. Ämnet för denna blogg har just ett sådant ursprung: ett vänligt mejl från författaren Anders Numan som inte bara tipsade om rättsärendet i fråga utan också delade med sig av kopior av protokollet. Jag stavade mig igenom de handskrivna 1600-talsdokumenten med stigande puls och har sedan fortsatt att gräva vidare. Fallet kommer att vara huvudföremål för en artikel i en vetenskaplig antologi om skillingtryck men här kommer ett litet smakprov på vad ett så att säga oväntat källmaterial kan berätta för oss.

Södra stadshuset med kämnärsrätten 1691 (nuv. Stockholms stadsmuseum). Kopparstick av Willem Swidde. Ur Suecia Antiqua et Hodierna. (Wikimedia/Public domain)

Den 4 maj 1697 samlades rådmännen i Södra stadshuset i Stockholm för så kallad ”wanlig rättegång”. På agendan stod ett ärende som för oss visforskare är synnerligen rafflande, nämligen upphovet till en visa som just då sjöngs, eller kanske skrålades, av pojkarna på gatorna. Visan handlade om ett våldsamt dåd i Hamburg där en man hade slagit ihjäl i princip hela sitt hushåll i ett anfall av desperation. Hur hade gossarna lärt sig denna visa och vem låg bakom den? Var det fråga om en verklig händelse? Och hur hade denna påstådda rapportering nått staden mellan broarna? Detta var nu rättens uppgift att ta reda på.

Fallet står att läsa om i ett kortfattat rättegångsprotokoll i Stockholms magistrat och rådhusrätts arkiv (som finns i Stockholms stadsarkiv) och utspelade sig alltså för över 320 år sedan. Rättens frågor är dock högintressanta även idag för den som vill förstå mer om folkliga visor, deras ursprung och krokiga vägar. Vad gäller visor i skillingtryck, i synnerhet från äldre tid, är sanningen att vi fortfarande vet alldeles för lite om hur de kom till och hur de spreds i den vardagliga praktiken. Tryckning, försäljning och bruk av visor var alldagliga företeelser som inte lämnat många avtryck i källorna. Att denna visa blev föremål för myndigheternas intresse – förmodligen för att den var av anstötligt slag – och kom att dokumenteras i ett rättsförhör är vår smala lycka. ”Utan konflikt, inga historiska dokument”, som författaren Fredrik Silverstolpe har påpekat apropå rättsprotokoll som mikrohistorisk källa. Och här har vi alltså ett konkret exempel på hur det kunde gå till och vilka personer som kunde vara inblandade.

I anslutning till protokollet finns även själva visan inbunden som bevismaterial. Detta är veterligen det enda bevarade exemplaret från den förstautgåva som stod i utredningens fokus. Däremot finns andra upplagor från samma år bevarade i arkiven, och visan trycktes sedan om flera gånger, åtminstone så sent som 1720.

Vistrycket inbundet med förhörsprotokollet. Foto: Karin Strand

Tryckets titel är utförlig, som så ofta i skillingtrycken, och sammanfattar vad visan rapporterar om: En kort RELATION och sanfärdig berättelse om en wäl behållen Man/Strax wid Hamburg boendes/som af förtwiflan/sedan han oförmodelige bortmist störste delen af sin Fårahjord/begått ett förskräckeliget Mördande på sin Hustro/Barn och piga/hwilket omständeligare af bifogade Figur, uti en kort Wisa närmare inhämtas kan. Den har 21 strofer och anges, som de flesta visor med allvarliga och sedelärande teman, kunna sjungas till en koralmelodi, nämligen ”Kommer hit till mig säger Guds son”. I trycket finns också en ”figur”; en elaborerad träsnittsillustration som skildrar förloppet i ett par tablåer. Vi ska återkomma till visans berättelse men först ska vi ta reda på hur detta massmord på tysk mark blev stoff för Stockholms ynglingar.

Försäljarna

I rättssalen denna majdag hade en viktig länk i spridningskedjan redan identifierats: två unga kvinnor som gick runt i staden och ”[bjöd] sådana wysor til saluj”. Dessa hade gripits med hjälp av ”fattig gubbarna på gatan” och stod nu inför rätten för att förklara sig. Därmed träder två av historiens många anonyma visförsäljare fram och får gestalt: Annika Matzdotter och Catharina Mårtensdotter.

Matzdotter och Mårtensdotter var båda 15 år och som framgår av deras svar på rättens frågor befann de sig i snarlika livssituationer. Deras fäder – en dikare respektive en skeppare – var avlidna och de hade själva att sörja för sin försörjning. Båda saknade emellertid såväl anställning som fast bostad och uppehöll sig för tillfället hos olika gardiekarlar (gardister/soldater). Detta oordnade liv i allmänhet och visförsäljningen i synnerhet var något som rätten ansåg allvarligt ur sedlighetsaspekt. Varför, ville man veta, tog sig flickorna inte någon tjänst i stället för att ”[löpa] kring staden med sådana wysor och til äfwentyrs derjemte föröfwar en och annan odygd”?

Annika Matzdotter förklarar att hon säljer visor som ett sätt att försörja sig sedan hon på grund av en huvudsjukdom, ”det onda slaget”, inte kan få någon tjänst. Catharina Mårtensdotter uppger å sin sida att hon länge har sökt arbete som vallflicka på landet men att ingen hittills har velat anställa henne. Därför hade hon ”fattat det råd att söka sin föda med wysor”. Båda berättar att de köpt visan om mannen i Hamburg hos en boktryckare vid namn Olof Enaeus. Denne inkallas nu i rätten för att stå till svars för varför han sprider visor av detta slag och ”hwad uphof han hafwer til denna”.

 

Tryckaren

Olof Enaeus var vid denna tid en boktryckare som i likhet med många andra kämpade för sin överlevnad. 1694 hade han, som han uppger för rätten, ”med stor omkostnad” köpt sig ett eget tryckeri efter att ha varit verksam inom tryckarskrået i ett par decennier. Han hörde dock inte till den snäva krets som hade privilegium att trycka kyrkoböcker ”eller sådant som kunde kasta något af sig”. Hans situation skulle visserligen komma att vända när han år 1700 fick titel som boktryckare åt Antikvitetsarkivet och därmed fick säkrare inkomst och mer substantiella uppdrag, såsom tryckning av dissertationer, grammatikor och handledningar. Privilegiet befriade honom också ”från all kronans skatt och borgerlig tunga” vilket han åtnjöt fram till sin död 1710 när han, och flera av hans gesäller, avled i pesten.

Men nu var det 1697 och svåra tider för en tryckare utan privilegier. På rättens fråga varför han ger ut ”sådana saker” som denna visa beklagar Enaeus att han är tvungen av ekonomiska skäl. Inte heller det var han ensam om, även om detta är ett ovanligt tidigt exempel. Att tryckning av visor kunde vara den ”enda lilla nödpenning” som tryckerierna kunde ta till i svåra tider skulle under 1700-talet bli ett erkänt men obekvämt faktum för tryckeribranschen. I sammanslutningen Boktryckarsocieteten formuleras det till exempel i klartext år 1757 i samband med ett klagomål från en landshövding mot innehållet i ett vistryck. Societeten hade förmodligen helst velat förbjuda tryckning av visor helt och hållet för att slippa alla kontroverser som kunde uppstå kring dessa i mångas ögon mindervärdiga alster. Av omsorg om fattiga tryckares försörjning måste de dock få finnas kvar.

Hur hade då Enaeus fått tag i visan? Han uppger att han hade kommit över vistrycket på tyska två år tidigare och att han då lämnade det vidare för översättning (”förswänskning”) till en Nils Griis. Originaltrycket hade han ännu inte fått tillbaka från Griis, men enligt de efterforskningar som denne hade gjort i samband med bearbetningen skulle visan återge en verklig händelse och var alltså ”sannfärdig”. Tryckets illustrationer hade Enaeus uppdragit åt en båtsman på konungens jakter att skära efter de bilder som fanns på det tyska exemplaret.

 

Författaren

Textförfattaren eller översättaren Nils Griis kallas inte till rättssalen utan kommer till tals genom ett skriftligt intyg som bifogas protokollet, daterat dagen efter förhöret. På förekommen anledning intygar Griis att Enaeus lämnat honom det tyska trycket för översättning och att han sedan beklagligen har slarvat bort det. Visan, erkänner han, är ”i hemmet uti min boförning och städning […]  förlaggd, och för kommen worden, som jag skyldig är swuren att restituera.” Originaltrycket, som rätten uppenbarligen efterfrågade, kunde alltså inte bifogas protokollet och har i skrivande stund inte heller lyckats återfinnas i tyska arkiv.

Vem var då denna Nils Griis? Även om han inte är något stort namn i litteraturhistorien var han faktiskt, som litteraturvetaren Lars Burman har uppmärksammat, en produktiv tillfällesdiktare av bröllops- och begravningsdikter i sin samtid och därtill upphovsman till ett tiotal sonetter. Han var en författarproletär som skrev för brödfödan och i likhet med många av sina gelikar satte han sällan ut sitt namn (Nils/Niclas Griis/Grise/Grijs). I stället angav han ofta signaturen N. G. eller smög in den i kryptonymer som ”NyGifftom”, ”deN Gladlynte”, ”Nyttlige Gåfwa” eller ”deN Gråtande”. Yrkesskalder föredrog som regel att skriva anonymt även om en viss ”reklam för firmanamnet” var nödvändig.

Vid tiden för denna visa började dock Griis, som då var i slutfasen av sin författarbana, ge ut skrifter under eget namn, vilket kan tolkas som att han med tiden blev erkänd som poet. I vistrycket står emellertid inte ens signaturen utsatt vilket är helt i linje med skillingtryckens generellt anonyma karaktär. Tack vare detta protokoll kan visan utan tvekan attribueras till Griis vilket ger ett intressant exempel på att översättning och bearbetning av visor i skillingtryck kunde ingå bland yrkesskaldens uppdrag. Detta är visserligen ett välkänt fenomen, och många författare har redan identifierats av Ulf Peder Olrog i hans förteckning över litteraturskalder i skillingtryck. Här återfinns dock inte Griis, och säkert saknas många fler av hans mindre namnkunniga gelikar bland de anonymer, pseudonymer och kryptonymer som skrivit visor för den folkliga marknaden.

 

Ett tyskt massmord på Stockholms gator

Vad var det då som berättades i denna uppmärksammade visa? Som så ofta när det gäller brottsrapportering i skillingtryck är det fråga om sensationsnyheter förklädda till moralisk utläggning. Den moraliserande och religiöst färgade ramen var förmodligen ett sätt att blidka ordningsmakten som genom seklen sett med misstänksamhet på visor om brott. I en kunglig förordning år 1749 förbjöds till och med tryckning och försäljning av ”fånge-wisor”. Förbudet hämmade möjligen utgivningen för en tid men hade sedan ingen vidare verkan.

Att det är fråga om ett stycke sedelärande berättelse annonseras redan i första strofen där visan på klassiskt skillingtrycksmanér adresserar den lyssnande publiken:

  1. Ack! hörer til Christtrogne all
    En wisa jag Er siunga skall
    Och i sanning berätta
    Hwad wid Hamburg är händt och skedt
    Hwar rättsint Siäl där är ju ledt
    När hon betrachtar detta.

Sedan följer återgivningen av de hemska händelserna. Det berättas om en välbeställd man, en fårabonde, som en dag gör upptäckten att hela hans hjord har blivit svårt sjuk och dött. Detta framställs i visan som en Guds prövning där mannen prövas likt Bibelns Job. Till skillnad från Job, som tog förlusten av sin familj och sitt hushåll med den troendes tillförsikt, kan den tyske bonden inte se någon andlig dimension i olyckan utan blir förtvivlad över de ekonomiska konsekvenserna. Hur ska han nu kunna försörja sig?

  1. All min wälfärd nu ute är,
    Jag nu slätt intet hopp mer bär,
    Mig kunna mer uprätta!
    Jag ängslas i mitt hierta och sin
    Ock får ei tröst mot dänna pin:
    Slik sårg kan ingen lätta.

Mannen blir sjuk av ångest och skickar sin hustru till stan för att köpa medicin. Under tiden tar vansinnet överhanden och han går till besinningslös attack mot sina egna barn med en yxa, närmare bestämt med ”yxhammaren”, alltså baksidan av yxbladet. Första offret blir äldsta sonen vid sitt skrivbord, därefter småbarnen som leker på golvet och sedan pigan. Näst på tur är den hemkommande hustrun:

  1. Ty när hans hustro god ock from,
    Med Medicin från Staden kom,
    I dörn han hänne mötte:
    Ock som en grym tyransklig man,
    På mordisk sätt han och grep an
    Ock ned til döda stötte.

Mikrofilmskopia av illustration ur trycket (1697) i S. Lindveds samling, Lunds universitetsbibliotek).

Därefter går mannen ut för att söka upp drängen på åkern som han ställer till svars för fårens sjukdom: han har misskött djuren och måste nu betala med sitt liv. Genom Guds nåd får dock drängen övertaget och kan fly för att anmäla händelsen till ordningsmakten. Mannen grips och får sitt rättmätiga straff. I visan specificeras inte vari detta består men inget annat än kvalificerat dödsstraff, det vill säga dödsstraff som föregås av tortyr, kan ha kommit i fråga eftersom dådet omfattade mord inom familjen.

I visans sista strofer formuleras det sedelärande budskapet i klartext: det är en synd att älska sina ägodelar och sitt välstånd mer än Gud. Detta uppmanas avslutningsvis också lyssnaren att betänka; att måna mindre om sina jordiska ägodelar och desto mer om sin själs salighet:

  1. Hwad timligt är förgät mäd hast,
    Slut Jesum i tin tanckar fast,
    Bed Gud sin hand utsträckia
    Ock sända tig sin helge And,
    Som styrer til till watn land,
    Hans Nåd skal tig betäckia!

I vilken grad den uppbyggliga sensmoralen framgick när pojkarna sjöng visan på Stockholms gator 1697 kan vi inte veta. Att det var en ryslig berättelse som intresserade folket i staden, inte bara detta år utan i decennier framöver, är däremot säkert – det kan de många tryckupplagorna intyga.

Hur gick det då för flickorna som sålde visan? Av protokollet framgår att de, såsom varandes ”tienste lösa”, remitterades efter förhöret till magistratens tjänstekansli. Att vara arbetslös var olagligt, så någon form av straff och korrektion måste det ha blivit fråga om. Kanske fick de avtjäna en tid på tukthus vilket var en av tidens så att säga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därmed inte sagt att de inte sedan återgick till sin tidigare försörjning och fortsatte att ”löpa kring staden med sådana wysor”.

Källor och tips på vidare läsning:

Mer om brottsrapportering i skillingtryck på bloggen: april 2020 – Bloggat från Svenskt visarkiv (musikverket.se)

Stockholms stadsarkiv: Stockholms magistrat och rådhusrätt, A 2 c Rannsakningar till kriminalmålsprotokoll, vol. 25 (1697), 4 maj.

Lars Burman 1990, Den svenska stormaktstidens sonett. Publicerad på: http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:331005/FULLTEXT01.pdf

Eva Danielson 2019. Skillingtryckarna. Skillingtrycksproducenter under det långa 1800-talet. Publicerad på: carkiv.musikverk.se/www/epublikationer/Meddelanden_53.pdf Meddelanden från Svenskt visarkiv 53.

Ulf Peder Olrog 2011. Studier i folkets visor (utgivna och kommenterade av Mathias Boström, Märta Ramsten och Karin Strand). Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 31.

Karin Strand 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 47

”En hemsk men sann wisa”: om true crime i skillingtryck

Postat den av

Vi är många som delar det lätt skambelagda nöjet att konsumera verklighetens brott som underhållning. För undertecknad är det särskilt poddformatet som gäller och här finns det numera en hel djungel att botanisera i av mer eller mindre nischat innehåll. Man kan fördjupa sig i inhemska eller utländska fall, nutida eller historiska brottmål och brott av olika karaktär: mord, massmord eller blandat. Även vad beträffar berättarperspektiv finns en stor mångfald: historierna kan förmedlas av en utomstående berättare, bygga på bandupptagningar av vittnesmål i rättssalen eller ta form som intervjuer med gärningspersonen själv inifrån fängelset.

Vårt intresse för rafflande brott och mordiska avvikare uppstod emellertid inte med poddarna, och inte med Leif G.W Persson eller kvällspressen heller för den delen, utan har långa historiska rötter. Ett massmedium som har rapporterat om samtidens brottslingar från åtminstone 1600-talet till 1900-tales tidiga decennier är de enkla vistryck som brukar kallas för skillingtryck. Skillingtrycken var enklast tänkbara tryckalster – ofta ett halvark som veks två gånger till ett åttasidigt häfte – som såldes för en överkomlig slant på stadens gator och av kringresande försäljare. De kunde innehålla visor av alla möjliga slag, med ämnen som tryckarna såg avsättning för: psalmer, kungahyllningar, folkvisor och visor om aktuella, gärna dramatiska händelser. Till den senare kategorin kan vi räkna visor om brott och brottslingar.

Avrättningsvisor

Det var framför allt grova brott, främst mord, som föranledde visor; det vill säga förbrytelser som straffades med döden. I äldre tid var det nämligen straffet snarare än brottet som stod i fokus. Ett av det äldsta bevarade skillingtrycket på detta tema är tryckt 1641 och innehåller visor om två dödsdömda fångar: Twå nyie ynckelighe Wijsor/Som Fattige Syndare någhot förr än the till sitt Straff ginge/androm til Warning giordt hafwer. Fångarna, eller ”syndarna” som brottslingarna benämns långt fram i tiden, är anonyma. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna ingenting om brotten som begåtts utan upptas av fångarnas djupa ånger och acceptans för sitt straff. Texterna är formulerade i första person utifrån brottslingens perspektiv och har det uttryckliga syftet att vara ”androm til Warning”.

Vid samma tid rapporterades även om utländska brottslingar. 1647 publicerades ett skillingtryck om två unga missdådare, en man respektive en kvinna, som nyligen sägs ha avrättats i Tyskland för att ha begått olika föräldramord. Den ena gärningspersonen är ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Son/hwilken sin Fader jemmerligen aff Dagha tager” och den andra ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Dotter/hwilken både Fader och Moder ynckeligen theras Lijff affhänder”.

Skillingtrycket Twå nya och Ynckelige Wijsor, original i Kungliga biblioteket (KB Vitt. Sv. f. 1700. Visor, andl.).

Visorna är förmodligen översatta från tyskan men enligt melodihänvisningen – i skillingtrycken fanns inga noter – skulle de sjungas till svenska koralmelodier. De båda syndarna skildras av en utomstående berättare som beskriver de fasansfulla dåden som brott mot fjärde och femte budorden – ett exempel på religionens starka prägel på den världsliga rätten under 1600-talet. Straffen beskrivs ingående och med datumangivelse i visorna. Ynglingen som slagit ihjäl sin far fick utstå dödsstraffet genom att nypas med tolv glödande tänger och få högra handen skållad varefter hjärtat togs ur kroppen. Sedan styckades kroppen i fyra delar och sattes på stegel vid de stora landsvägarna. Flickan som mördat sina båda föräldrar fick enligt visan båda händerna avhuggna varefter brösten nyptes med glödande tänger innan hon rådbråkades, det vill säga fick armar och ben krossade med ett hjul. Sensmoralen i visornas slutstrofer uppmanar var och en att tukta sina barn, älska sina föräldrar och hålla Satan borta om man vill undvika tragedier som dessa.

Under 1700-talet tar avrättningsvisor alltmer form som egen genre i en särpräglad stil som med variationer återfinns i hela Skandinavien. Framsidorna deklarerar ofta faktiska omständigheter: brottslingens namn samt ort och datum för exekutionen medan visorna däremot är andligt präglade och skildrar ett inre drama: syndarens ånger och senkomna frälsning. Att döma av framsidornas imperfektform (”utstod sitt timmeliga straff”) såldes visorna i svenska förhållanden efter att själva avrättningen ägt rum. Norska och danska visor använder däremot oftare futurum (”…hvilket ska ske”), vilket tyder på att visorna här kan ha haft en annonserande funktion. Som dåtidens försäljare vittnar om sålde avrättningsvisorna bäst på själva dödsdagen men särskilt omtalade brottslingar kunde hålla tryckare och försäljare försörjda i månader.

En indikation på att även svenska visor trycktes i förväg, ibland innan avrättningsdatumet var fastställt eller offentliggjort, finns i en visa om en barnamörderska som gick till sitt dödsstraff 1707. På framsidan är platsen och årtalet förtryckta medan sättaren har lämnat blankt för datumet – förmodligen för att detta sedan skulle fyllas i för hand. På just detta tryck framgår inte heller delinkventens namn. Som framgår av påskriften har hon dock identifierats i efterhand som en Maria Jöransdotter.

Trycket Sorg- och klageliud, instemd af en botfärdig synderska. Original i Kungliga biblioteket (O Jöransdotter (u.u., [1707]).

Avrättningsvisorna är formulerade i första person utifrån fångens tänkta perspektiv och iscensätts som ett tal eller bekännelse i livets sista skälvande minuter, just innan hugget faller. Detta ska dock inte uppfattas som en bokstavlig realitet. Till skillnad från traditionen i det tidigmoderna England har avrättningsvisorna i Sverige såvitt det går att belägga inte sjungits under avrättningarna och definitivt inte av förbrytaren själv. De offentliga exekutionerna var reglerade manifestationer för kyrka och stat och de anonymt utgivna skillingtrycksvisorna ingick inte i denna ceremoni. De enda sånger som säkert förekom under avrättningarna var psalmer.

Farlig rapportering

Avrättningsvisor innehåller alltså sällan direkta upplysningar om brottet i sig, här finns ingen psykologisering eller spännande detaljer. I stället är de uppbyggliga texter där dödsfången i direkt tilltal till publiken ställer sig till förfogande som ett varnande exempel på vart lasterna leder människan. Samtidigt tar hon gestalt som ett andligt mönster; en personifikation av den botfärdiga syndaren. Trots sin kristna moral har visor av detta slag betraktats med misstänksamhet av överheten och har periodvis till och med förbjudits. Så i Kunglig förordning 28 februari 1749; en publikation som också förbjöd störande musicerande vid privata festligheter i Stockholm: Publication, Angående Förbud emot Trumslag och Musicerande utan för och innom Husen wid Nyårs och andra Högtider, Namns- Födelse och Bröllopsdagar samt flere tilfällen, och at the så kallade Fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.

I förordningen beskrivs det störande musicerandet detaljerat i sina variationer medan förbudet mot fångvisor däremot inte motiveras närmare utan endast fastslås i en bisats mot skrivelsens slut: ”…och therjemte i nåder förordnat, at the så kallade fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.” Skälet var förmodligen att visorna spred ordet om – och slog mynt av – gudlösa handlingar som gemene kvinna och man inte borde få vetskap om. En bakgrund kan vara den straffrättsliga debatten om suicidalmord, det vill säga mord som begicks för att själv bli dömd till döden, och som var motivet till många mord som begicks i Stockholm under 1600- och 1700-talen, inte minst barnamord. För domstolarna framträdde ett fasansfullt mönster: när en barnamörderska har avrättats så sker ett nytt barnamord inom bara några dagar.

Förbudet mot fångvisorna hämmade utgivningen av brottstryck i några decennier, åtminstone i huvudstaden. I likhet med många andra trycklagstiftningar efterlevdes det dock inte konsekvent av skillingtryckens aktörer.

Från syndare till kriminell

Visor om brott återspeglar straffrättens utveckling. Avrättningsvisor dominerar fram till 1800-talets tidiga decennier men i takt med lagens humanisering och seklets fångvårdsreformer ändrar visorna gradvis karaktär. Vad gäller berättarperspektivet ersätts rösten av den ångerfulla brottslingen av en utomstående berättare, och i takt med sekulariseringen tonar synen på brottet som en förbrytelse mot Gud ut till förmån för en social förståelseram med fokus på brottsoffer och samhälle.

Den första ”änglamakerskan” som uppmärksammades i ett skillingtryck, Charlotta Christina Löfvenmark, anklagades för att ha ”slurfvat bort fyratio barn”. Original i Kungliga biblioteket (O Löfvenmark b (Stockholm, 1849)).

Under 1800-talet tillkommer dessutom en ny textgenre i skillingtryck om brott: prosaberättelsen. Nu blev det vanligt att kombinera berättelser med visor i samma alster. Textformerna kompletterar varandra: där berättelserna, som ofta är sammanfattningar av tidningarnas bevakning, ger en saklig sammanfattning av brottet och dess bakgrund är visorna moraliska utläggningar i andliga, socialt indignerade eller poetiska ordalag. Från att ha varit ett subjekt med en egen (om än fiktiv) röst skildras brottslingen i tredje person som en gåtfull eller ondskefull samhällsavvikare, ”den Andra”.

”Flere personer mördade [,] mordbrand och stöld”. Mot 1800-talets slut kan skillingtryckens framsidor likna tidningarnas löpsedlar. Original i Kungliga biblioteket (O Hagström a (Västervik, 1886)).

Vid 1900-talets insteg träder förbrytaren än mer i bakgrunden till förmån för brottsoffret som nu allt oftare är visornas huvudföremål och den som namnges på tryckens framsidor. I genrens slutfas är det mordoffrets tragiska slut snarare än mördarens rättmätiga straff som är visornas försäljningsargument och ämne; en tendens som man kan se i ljuset av dödsstraffets avskaffande. Det gemensamt ”skillingtrycksvärdiga” i visornas brottsrapportering genom seklen tycks alltså inte vara brottslingen som typkaraktär, utan en brutal död.

Brott säljer! Det visste gårdagens skillingtryckare och det vet dagens poddmakare. För en nutida ambivalent konsument kan det kanske vara en liten tröst att detta guilty pleasure åtminstone är något vi delar med våra förfäder och förmödrar; en narrativ tradition som förutom de brottslingar som skildras har mycket att berätta om sin tids samhälle.   

Av Karin Strand, forskningsarkivarie Svenskt visarkiv

Skillingtryck om brott: tips på vidare läsning

Andersson, Hans 2009. Från dygdiga Dorotea till bildsköne Bengtsson. Berättelser om brott i Sverige under 400 år. Stockholm: Vulkan.

Clark, Sandra 2003. Women and Crime in the Street Literature of Early Modern England. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Cossins, Annie 2015. Female Criminality. Infanticide, Moral Panics and The Female Body. Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan.

Strand, Karin 2016. Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 41.

Strand, Karin 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 47.

Skriftbrukshistorien betraktad underifrån

Postat den av

Vad läste en slav i Kapstaden under den holländska kolonialtiden? Vilken roll spelade sjungande och läsning i grupp för de svenska folkrörelserna? Och hur höll en utvandrad finsk bondflicka kontakt med sitt gamla hemland sedan hon bosatt sig i Nordamerika?

Detta var några av de många frågeställningar som belystes under den tvärvetenskapliga konferensen Reading and writing from below: Exploring the margins of modernity som hölls vid Helsingfors universitet 20–22 augusti 2014. Konferensen arrangerades av det nordiska forskningsprojektet ”Reading and Writing from below. Toward a New Social History of Literacy in the Nordic Sphere During the Long Nineteenth Century”, finansierat av Nordiska samarbetsnämnden för humanistisk forskning (NOS-H).

Konferensens tema var vardagligt skriftbruk från tidigmodern tid fram till 1900-talets inbrott, i skiftande kulturella sammanhang och medieringsformer. Källmaterialet som togs upp till belysning var texter i såväl talad, sjungen som skriven form, och i en mängd olika yttringar: brev, handskrivna tidningar, folkbildningslitteratur, officiella dokument, visor, billighetstryck, självbiografier och skönlitteratur.

Från Musik- och teaterbiblioteket deltog raritetsbibliotekarie Mattias Lundberg med ett föredrag om vad som troligen är de oftast framförda melodierna i Sverige någonsin: de melodier som varje söndag i alla kyrkor användes för de fasta bibelläsningarna. Dessa enkla melodiformer är idag okända för de flesta men har varit helt avgörande för allmogens tillgång till det lästa ordet.

Mattias Lundberg föreläser om vilka dokument som reglerade hur prästerna skulle ”mässa” bibeltexterna. Foto: Karin Strand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Medverkade gjorde även forskningsarkivarie Karin Strand från Svenskt visarkiv som presenterade en fallstudie av ett kriminalfall från år 1800. Saken gällde ett äktenskap som ingåtts, där det i efterhand hade uppdagats att båda makarna var kvinnor. Trots censurförsök spreds skandalen till en bred folklig publik genom visor i skillingtryck.

Karin Strand analyserar spridningsvägarna för historien om ”Twänne pigor som gifte sig med hvarandra”, här i ett prosatryck från år 1800. Foto: Mattias Lundberg.

Karin Strand analyserar spridningsvägarna för historien om ”Twänne pigor som gifte sig med hvarandra”, här i ett prosatryck från år 1800. Foto: Mattias Lundberg.

Vid sidan av de språkkonventioner som är unika för varje tid och sammanhang kunde flera presentationer också påvisa stora likheter mellan yttringar i skilda historiska epoker. En av konferensens huvudtalare, Jan Blommaert (professor i språk, kultur och globalisering vid universitetet i Tilburg), visade till exempel i sitt föredrag hur dagens chatspråk har direkta föregångare i gravristningskonventioner i det sena 1600-talets Frankrike.

I konferensens bidrag framkom inte minst vilken rikedom av källmaterial som finns i arkiv världen över, material som förmår sprida ljus över de mindre bemedlade klassernas textumgänge genom tiderna. Studier av dessa artefakter, och de aktiviteter de vittnar om, är inte endast korrektiv till elitkulturens stora berättelser utan visar också hur sammantvinnade dessa historier är.

Se hela konferensprogrammet här.

Barnvisor och ramsor – en katalog

Postat den av

I Visarkivets löpande publicering av skannade kortkataloger har turen kommit till ett register över barnvisor och barnramsor. Här förtecknas barnvisor och barnramsor ur tryckta källor och uppteckningar från hela Sverige. Katalogen är ordnad efter typerna i Johan Nordlanders utgåva Svenska barnvisor och barnrim (tryckt 1886, ny upplaga 1971). I denna förtecknas över 800 numrerade visor och ramsor, de flesta med ett antal olika varianter. Samma numrering har använts i Svenskt visarkivs register.

Genom att fritextsöka efter visor och ramsor kan man få reda på vilket typnummer de har och söka efter fler varianter av samma typ. Spridda visor har naturligt nog fler varianter än ovanliga: ”Ro ro till fiskeskär” (Nordl 5 i typologin) finns det till exempel över 400 belägg på medan en visa som ”Det flög en svala över dörralada” (Nordl 54) bara har en enda förekomst i registret.

Har du frågor om träffarna i registret eller vill beställa kopia av någon visa eller ramsa – vänd dig till Visarkivets expedition!

Gå direkt till katalogen här.

Prisbelönt balladforskare

Postat den av

Onsdag 21 maj tilldelades Visarkivets tidigare medarbetare; docenten, balladforskaren och experten i medeltida litteratur Sven-Bertil Jansson Kungl. Gustav Adolfs Akademin för svensk folkkulturs Bureuspris. Det var andra gången akademien delade ut detta sitt stora pris som förutom äran består i en ansenlig prissumma. Senast var år 2012 då det gick till författaren och Svenska akademiledamoten Kerstin Ekman.

Motiveringen lyder:
”Docent Sven-Bertil Jansson tilldelas Bureuspriset 2014 för sina föredömliga veten­skapliga editioner av medeltida rimkrönikor och balladtexter samt för ett kvalitativt högt­stående författarskap om bland annat folklig ballad­tradition, svensk dialektdikt och hängivna hembygdsforskare som Johan Saxon och Gustaf Ericsson.”

Utdelningen skedde på Upplandsmuseet i centrala Uppsala. Efter att motiveringen lästs upp av preses Håkan Elmevik sjöng sångerskan Marie Länne Persson ballader till eget ackompanjemang på harpa och gitarr. Därefter vidtog pristagarens föredrag i vilket han uppehöll sig kring folkmusiksamlandets äventyr och möda med utgångspunkt i de två rätt skilda visupptecknarna Vilhelm Carlheim-Gyllenskiöld och Gustaf Ericsson.

Förutom att betona insamlarnas ofrånkomliga avtryck på det material de dokumenterar och den levande traditionens föränderlighet passade Jansson på att dra en lans för de regionala kulturarvsarkivens betydelse i en tid av tilltagande rationalisering. Föredraget kommer att tryckas i nästa utgåva av årsboken Saga och sed.

Efter programmet följde en stunds mingel med förfriskningar innan supé vidtog för kvällens festföremål i sällskap med akademiens styrelse.

Om Bureuspriset (ur KGAA:s utskick):
Priset bär Johannes Bureus namn för att erinra om dennes stora betydelse för forskningen om svensk folkkultur, inte minst genom det memorial för antikvarier och hävdasökare som han på konung Gustav II Adolfs uppdrag utarbetade 1630 och som uppmanade till inventering av allt som kunde ge kunskap om det förflutna, bland annat fornminnen och handskrifter, seder, sägner och visor, ord och namn, liksom om folkligt liv i samtiden.

 

Sven-Bertil Jansson prisbelönt

Postat den av

Visarkivets f.d medarbetare docent Sven-Bertil Jansson tilldelas Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkulturs Bureuspris. Priset delas ut den 21 maj vid en ceremoni på Upplandsmuseet i Uppsala där pristagaren också håller ett föredrag under rubriken ”Bland giftblanderskor i Uppsala och pigor i Härad – om samlandets äventyr och möda”. Jansson tilldelas priset ”för sina föredömliga vetenskapliga editioner av medeltida rimkrönikor och balladtexter samt för ett kvalitativt högtstående författarskap om bland annat folklig balladtradition, svensk dialektdikt och hängivna hembygdsforskare som Johan Saxon och Gustaf Ericsson.”  

Språkhistorien betraktad underifrån: konferens om ”vanligt folks” läsande och skrivande

Postat den av

Humboldt-Universität i Berlin där Nordeuropa-Institut huserar.    Foto: Susanne Haugen.

”The Agents and Artefacts of Vernacular Literacy Practices in Late Pre-Modern Europe” var den ståtliga rubriken på den internationella konferens om vardagligt skriftbruk som hölls 13–15 juni 2013 vid Humboldt-Universität i Berlin. Ämnena som togs upp till belysning utgick däremot ifrån högst prosaiska artefakter, sådana som länge har förbisetts av kulturforskningen men som är viktiga dokument i förståelsen av icke-privilegierade personers skrivande, läsande och livsvillkor vid olika tidpunkter.

Medverkande var sociolingvister, filologer, litteraturforskare och historiker från hela Europa. I föredragen presenterades pågående forskning på området, däribland om finska soldaters klagobrev till ryska administrationen, lappar som medföljde barn som lämnades in på barnhem, isländska bönders litteraturavskrifter och filmbolagens instruktioner till amatörmanusskribenter i spelfilmens barndom. Visarkivets Karin Strand medverkade med ett föredrag om tiggarverser i skillingtryck betraktade som folkliga självbiografier. Se hela programmet här.

Forskningsarkivarie Karin Strand talar om tiggarverser i skillingtryck.                         Foto: Susanne Haugen.

Största delen av konferensen hölls i universitetets huvudbyggnad men fredagskvällens program var förlagt till de nordiska ambassadernas lokaler. Förutom kvällsföreläsningar fick deltagarna en introduktion till de nordiska ambassadernas verksamheter och interna samarbete i Berlin.

Som konferensarrangörer stod Nordeuropa-Institut vid Humboldtuniversitetet och det nordiska nätverket ”Reading and writing from below. Toward a new social history of literacy in the Nordic sphere during the long 19th century”.

 

Poptexter betraktade ur översättningsperspektiv

Postat den av

4–6 april gick Second Nordic Translation Conference av stapeln på University of East Anglia(UEA) i Norwich. Konferensen arrangerades av forskarna BJ Epstein (UEA) och Gudrun Rawoens (Ghent University) och lockade närmare hundratalet deltagare från hela Europa, främst översättningsvetare, översättare och författare.

Andrew Chesterman (Helsingfors universitet), en av konferensens key note speakers, talade om ”den deskriptiva paradoxen” – hur översättningsteori kan påverka praktiken. Foto: Karin Strand

Föredragen rörde olika aspekter av språktolkningens teori och praktik i de mest skilda genrer och funktioner: barnböcker, filmtextning, facklitteratur, kriminallitteratur och akademisk prosa. Bland de författarskap som ägnades särskilda inlägg märktes Bellman, Ibsen, Lagerlöf och Sjöwall-Wahlöö. Ladda ner hela programmet här.

I en av konferensens paneler medverkande Visarkivets Karin Strand tillsammans med nordiska sångforskarkollegorna Johan Franzon (Helsingfors universitet), Annjo K Greenall (NTNU, Trondheim) och Henrik Smith-Siversten (Kungliga biblioteket, Köpenhamn). Ämnet för panelen var översättning och adaption av angloamerikansk populärmusik till skandinaviska språk, vilket i de individuella presentationerna belystes genom fallstudier. Strand talade om när croonern blev svensk (1920-talet), Franzon belyste tendenser i 1940-talets import av amerikansk schlager, Smith-Sivertsen illustrerade hur de förändrade förlagsrättigheterna under 1960- och 70-talet fick betydelse för textbearbetningarna och Greenall lyfte fram senare års fenomen av tribute-skivor av s.k ”singer-translators”.

Tre av sångöversättningspanelens fyra deltagare – Henrik Smith-Sivertsen, Annjo K. Greenall och Johan Franzon – poserar framför University of East Anglia. Foto: Karin Strand

En gemensam slutsats var att sångtexter lyder under andra villkor än många andra slags texter ur översättningssynpunkt, vilket delvis har att göra med att de är multimodala. Den stora variationen i grad av trohet mot originaltexten beror på de många hänsyn som måste tas för att en populärsång ska fungera i sitt nya sammanhang. Metrik, sångbarhet och relevans för den aktuella publiken är jämte upphovsrättsliga begränsningar och möjligheter några av parametrarna som avgör varför orden i musiken blir som de blir.

Konferensens inlägg kommer att publiceras i en antologi.

100-årig jojk nu på webben!

Postat den av
Jojkerskorna Greta Persson, Maria Persson och Karl Tirén i Arjeplog 1937. Foto: Okänd

Jojkerskorna Greta Persson, Maria Persson och Karl Tirén i Arjeplog 1937. Foto: Okänd

Den 8 februari 1913 slog folkmusikinsamlaren Karl Tirén för första gången på sin fonograf för att spela in jojk. Det blev starten för en av de största inspelningsprojekten av samisk jojk i Sverige. Hundra år senare kan du nu lyssna på inspelningarna på webben.

Efter de första jojkinspelningarna på vintermarknaderna i Arvidsjaur och Arjeplog 1913 fortsatte Karl Tirén sitt insamlingsarbete. I dag finns nära 300 vaxrullar bevarade med sammanlagt ett 100-tal jojkande kvinnor och män i åldersspannet nio till 77 år.

Lyssna på 100-årig jojk

Nu tillgängliggörs de unika inspelningarna successivt på Statens musikverks webb med start den 8 februari 2013, på dagen hundra år sedan den första inspelningen. Bakom projektet står Svenskt visarkiv på Musikverket i samarbete med Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå och Ájtte – Svenskt Fjäll- och Samemuseum.

”Starka musikaliska uttryck”

– Jojkningen är en vital och viktig uttrycksform även i vår samtid. Genom tillgång till äldre arkivmaterial kan nutida utövare hämta inspiration från föregångare. De starka musikaliska uttrycken kan fängsla såväl forskare som musik- och kulturintresserade, säger Mathias Boström, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv där majoriteten av inspelningarna finns i dag.

Lyssna och läs mer här!

Viktig studie om skillingtryck nu på webben

Postat den av

Visarkivet publicerar nu Margareta Jersilds avhandling Skillingtryck. Studier i svensk folklig vissång före 1800 som onlinepublikation. Boken utkom 1975 och är fortfarande den enda större studie som gjorts av äldre skillingtrycksvisor och deras melodier.

Skillingtryckens visor är en säker indikator på vad folk i allmänhet sjöng och vilka melodier som var populära under skilda tider. Själva trycken innehöll alltid endast texter, men ofta angavs vilken melodi som skulle användas. Att identifiera vilka konkreta melodier som döljer sig bakom dessa anvisningar är rena deckararbetet, inte minst eftersom inga egentliga melodiuppteckningar av visorna har bevarats från tiden före 1800.

I arbetet gör Jersild en systematisk sammanställning av melodiangivelserna och söker spåra de konkreta melodierna. Därmed sprider studien inte bara ljus över just skillingtrycksvisornas melodier, utan öppnar också dörren till den samtida populära vissången.