Vad är egentligen en visa? En visas vanligaste och mest naturliga existensform, åtminstone förr i tiden, är som ljudvågor vilka endast finns lagrade i personers minne efter att de klingat ut. Men belägg för och representationer av visor (som i en ontologisk mening kanske också är själva visan) kan yttra sig i sinnevärlden på många olika sätt. Jag ska inte gräva ner mig ytterligare i verksbegreppets filosofi utan vill i stället ägna denna blogg åt en redogörelse för visors mer konkreta och mer eller mindre bestående belägg och källtyper och hur du kan hitta många av dem själv på vår hemsida.  

När Visarkivets arkivarier är på jakt efter en specifik variant av en visa eller kanske många olika belägg för en och samma vistyp går vi nuförtiden nästan alltid först till vår interna digitala databas, kallad X-ref. Vis- och låtregistret – som vem som helst kan söka i från vår hemsida – är en del av denna större databas. Ur databasen kan vi fånga upp de flesta olika representationer vi har av visan vi söker. Men inte alla, så därför söker vi ibland också i gamla hederliga kartotek, också en typ av databaser, men analoga sådana. På registerkorten får man genom ofta kryptiska koder och förkortningar hänvisningar till originalkällor, utskrivna kopior eller mikrofilmer, som vi sedan kan hitta i våra bibliotek eller arkivrum om inte själva källan också finns inskannad. Många av registerkorten är numera inskannande och publicerade på vår hemsida och kan sökas i här.  När kortkatalogerna fortfarande bara var analoga begränsades sökmöjligheterna till de olika sökingångar lapparna alfabetiskt var sorterade efter, oftast efter förstarad, ämne, eller proveniens. När de finns inskannade kan man även söka ut ett särskilt ord, en specifik källa, institution eller ett årtal eftersom man kan fritextsöka i dem, eftersom de är ”OCR:ade”. När man har hittat det visbelägg man söker – i antingen ett digitalt eller analogt register – gäller det sedan att få fatt i själva visan.

Du ska nu få exempel på några olika konkreta medieformer av en och samma vistyp.

En populär så kallad medeltida balladtyp som finns i en mängd varianter är visan om ”Den bergtagna”. Här kan du läsa mer om medeltida ballader.

I Visarkivets sju delar stora verk Sveriges Medeltida Ballader har den tilldelats nummer 24 (SMB 24) bland de naturmytiska balladerna. Den handlar om en jungfru som har blivit bergtagen (förledd eller bortrövad) av något naturväsen, i de flesta varianter av bergakungen. När hon efter ett antal år och ett antal födslar längtar hem, får hon av bergakungen tillåtelse att träffa sina föräldrar som tar emot henne med öppna armar. Detta gillar inte bergakungen som snabbt kommer och hämtar tillbaka henne till berget där hennes barn väntar. Med olika medel försöker hon med hjälp av sina barn att glömma sitt föräldrahem, men till slut dör hon av brustet hjärta.

En värdefull källa att vända sig till för att få en överblick över just den här balladen är förstås just i den vetenskapliga utgåvan Sveriges Medeltida Ballader där en mängd varianter anförs i text, i förekommande fall noter och i övrigt hänvisningar till icke utskrivna källor. De trettio sidorna om Den bergtagna kan du hitta inskannade här.

En mer behändig källtyp, om man inte är ute efter en särskild version eller vill forska vidare om visan, är den man får i en tryckt sångbok. Där har den som publicerat visan sett till att göra texten begriplig och melodin sångbar (i de fall då noter finns, vilket ofta inte är fallet i äldre sångböcker). Vill man få vägledning i ackompanjemanget kan man ibland även få det, som i Geijer & Afzelius banbrytnade publikation i tre band 1814–18 Svenska folk-visor från forntiden. I den första delen från 1814 hittar vi vår ballad som den första visan med 21 strofer och längst bak noter i arrangemang för röst och piano, utformat enligt 1800-talets samtida tonspråk och smak. I utgåvor sedan andra halvan av 1900-talet är det vanligt att melodin har kompletterats med ackordbeteckningar, som i Gröna visboken.

Många sångböcker utgår från någon av alla de uppteckningar som har gjorts av balladen, mer eller mindre direkt från en muntlig tradition. Vissa uppteckningar har blivit mer stilbildande än andra och traderats både muntligt eller genom olika tryck. Tidigare var det mest texterna man var intresserade av att samla in, medan melodierna som förmedlarna av visorna sjöng visorna på har gått förlorade. Melodierna i Geijer & Afzelius utgåvor är alltså unika och mycket tidiga i sammanhanget. En annan folkmusikinsamlare som också bevarat mycket folkmusik genom notuppteckningar var skåningen John Enninger som främst samlade in instrumental spelmansmusik. Han har gjort nedanstående notuppteckning av Den Bergtagna, vilken återfinns i Folkmusikkommissonens samlingar som finns på Visarkivet. Folkmusikkommissionens material behöver man inte längre komma hit föra att titta på, eftersom allting finns inskannat och är sökbart på Visarkivets hemsida. Här hittar du Enningers notuppteckning på hemsidan och här kan du söka i och läsa mer om FMK. Vismelodier utan text som i det här fallet hör dock till ovanligheterna och de allra flesta belägg i arkivet handlar om texter utan noter.

Förutom uppteckningar direkt från en förmedlare som sjunger visan, är det mycket vanligt med avskrifter ur privata handskrivna visböcker, eller bevarande av själva visböckerna. Traditionen att skriva upp vistexter i privata anteckningsböcker har sitt ursprung i högreståndsmiljöer under 1500–1600-talen, men spreds sig till alla samhällslager med en topp runt sekelskiftet 1900, då ofta i formen av en svart vaxdukbok. Här kan du läsa mer om handskrivna visböcker. Vi har många handskrivna visböcker i original, men också en hel del i kopia, antingen som utskrifter eller på mikrofilm. På en av våra mikrofilmer kan man hitta nedanstående variant av Den bergtagna ur en visbok som tillhört pigan och kokerskan Olga Hansson (f. Knutsson) från Svedala i Skåne som lärde sig visan från en väninna i Ryd 1912. 

En annan representation av visor finner man i skillingtrycken i vilka man återfinner de flesta typer av visor, både äldre och nyare, folkliga, litterära eller religiösa, med text men utan noter. I Visarkivets fina skillingtryckssamling hittade jag inte vår ballad, men hela Kungliga bibliotekets enorma skillingtryckssamling har vi på Visarkivet i kopia. Sökningar i KB:s skillingtryckssamling kan du göra på vår hemsida här. Enligt nedanstående inskannade katalogkort finns det sex olika tryck av balladen från 1800-talets första halva:

Skillingtrycket från 1833 (KB N 1833 d) ser ut så här:

Till skillnad från alla de pappersbaserade visformaten tänkte jag avslutningsvis nämna två olika slags ljudande viskällor. På Visarkivet har man sedan 1960-talet, och på Sveriges radio flera decennier tidigare, dokumenterat och bevarat visor genom så kallade traditionsinspelningar. De dokumenterande folkmusikinsamlarna har spelat in personer som har haft vis- och låtskatter bevarade, ofta endast i sitt minne, fram till dess de blivit förevigade i dessa ljudupptagningar. Fördelen med detta visformat är att man förutom både text och musik, även får insikter i uttryck, röstbehandling, klangfärg, tempo och intonation. Även somliga noggranna notupptecknare har i notskriften försökt att vara så exakta som möjligt i att beskriva rytm, mikrotoner, tempo och annat i så kallade deskriptiva notbilder, men en ljudbild är otvivelaktigt mer nyansrik och informativ på de flesta sätt. Det man ska komma ihåg är att en fältinspelning är en ögonblicksbild från just det framförandet. Kanske sjöng samma person – medvetet eller omedvetet – samma visa men med variationer i både text, melodi och intonation vid nästa framförande, vilket vi aldrig får höra. Här kan man höra Den bergtagna i två olika ljudupptagningar av två olika storsångerskor; Lena Larsson ifrån Kungälvs Ytterby i Bohuslän gjord 1957 (SVA BB 536311) och med Ulrika Lindholm, Frostviken, Jämtland, gjord 1958 (SVA BB 539027).

På Visarkivet har vi också en ganska stor samling av kommersiella fonogramutgåvor (mest CD), vilka man kan få komma hit och lyssna på. Till skillnad från traditionsinspelningarna är visorna på dessa oftast arrangerade med instrumentalt ackompanjemang, kanske stämsång och noga utvalda versioner där det mesta är musikaliskt, tekniskt och textinnehållsligt optimerat. Skivbolaget Caprice har i samarbete med Svenskt visarkiv förvisso utgivit de båda upptagningarna av Lena Larssons och Ulrika Lindholms versioner av Den bergtagna och andra traditionsinspelningar på fonogrammet ”Den svenska medeltida balladen”, så här överlappar viskällstyperna varandra. Av upphovsrättsskäl länkar jag inte till en ljudfil med en kommersiell fonogramutgåva, men tips på en fin version är till exempel Gunnfjauns kapells version på albumet Dansä Läite (SJECD 14). Detta sista exempel på viskälla är det absolut vanligaste idag, då vi oftare lyssnar på andra som sjunger än att sjunga själva. Vi lyssnar också oftare på en inspelning än att gå på konsert.

Sammanfattningsvis har jag nu föreslagit en rad källor som representerar visor på olika sätt och som man kan ta del av ur Svenskt visarkivs samlingar. Jag har också hänvisat till en mängd olika platser på vår hemsida där man själv kan botanisera vidare bland faktatexter och register liksom till inskanningar och ljudfiler av själva visorna. Vill man ha hjälp är det bara att mejla till visarkivet@musikverket.se, så gör vi vårt bästa för att vägleda genom den lite snåriga men frodiga skogen av visor i arkivet.

Madeleine Modin, forskningsarkivarie.

I det pågående projektet Kreativa förflyttningar undersöker vi – alltså jag som är etnolog, och Karin Eriksson och Dan Lundberg som båda är musikvetare – förändringar inom tre olika musikscener under det sena 1960- och tidiga 70-talet. Du som läser det här kanske tänker ”Men behövs verkligen ytterligare en undersökning av ’68 och allt det där?” Ja, vi tyckte att det faktiskt var dags att vända tillbaka till de där åren, för att ställa några nya frågor som vi inte riktigt tyckte hade besvarats tidigare. Den här tiden har ofta beskrivits som sjudande av kreativititet, och just det ville vi undersöka närmare: var det så kreativt och i så fall på vilket sätt och varför? Först och främst var vi nyfikna på människor och idéer i rörelse. Vi tyckte oss se att mycket av det som sagts om i alla fall musik under de här åren brukar handla om mediernas roll – skivor, film, radio och tv som överför nya impulser från ett sammanhang till ett annat – medan människornas rörelser ibland hamnat i skuggan av detta. Vi ville också veta mer om musik i rörelse – mellan olika musikscener och musiknätverk. Med olika fokus – jag på några av de sammanhang som ledde fram till musikrörelsen, Karin Eriksson på folkmusikvågen och Dan Lundberg på Vispråmen Storken – så har vi tillsammans nystat i en brokig väv av musiker och engagerade. I september 2017 påbörjade vi det projekt som nu börjar gå mot sitt slut.

Som projektledare har jag dels förstås hållit ihop projektet, men också kunnat ägna mig åt min egen delstudie. Vad har jag då gjort ”till vardags” i projektet? Dels har jag gjort intervjuer, med ett antal personer som på olika sätt var aktiva i det senare 1960-talets psykedeliska eller på andra sätt alternativa rockmusik. Intervjuerna har varit intressanta, men ofta har det varit svårt att bringa ordentlig ordning i fragment av minnen och vaga hågkomster av saker som hände för över 50 år sedan. Därför har det också varit viktigt att söka sig till andra källor – till exempel tidskrifter på Kungliga Biblioteket, klippsamlingar på Svenskt rockarkiv i Hultsfred, tryckta memoarer, en webbinsamling av människors minnen av pop- och rockscener från de här åren (som fortfarande går att bidra till), och så förstås våra egna samlingar med intervjuer med personer som var verksamma. Tillsammans har detta blivit ett brokigt material som kunnat förmedla någonting av mångfalden och komplexiteten i det som nu framstår som en avgränsad epok, men som då var ett pågående oformligt nu.

Nu är det nog lättare att ställa bra frågor än att få entydiga svar, men några saker tycker jag mig ändå se. Viktiga aspekter för människors möjligheter att pröva på, få göra fel några gånger, vänta och fundera, hålla på med olika saker samtidigt, och så vidare, är att det finns tider, platser och nätverk och institutioner. Både tid och plats verkar det ha varit rikligt av vid den här tiden, och det har i sin tur till viss del att göra med pengar. Eva Wilke, som var med och grundade skivbolaget Silence, beskrev sitt sena 1960-tal som lärare såhär i en intervju vi gjorde: ”Då kunde man få ut 3200 kronor i månaden och så hade man en hyra på 98 kronor, fatta att man levde livets glada dagar!” Rivningskontrakt, kollektivboenden, och så en motrörelse mot den starka avfolkningen – från staden ut till landsbygden – skapade billiga ytor och låga kostnader. Och mitt i föräldraupproret så fanns det kanske också ett uppror mot regler, rätt och fel. Kompositionsstudenten vid Musikhögskolan Bo Anders Persson började spela rockmusik med några vänner, men enligt honom själv utan att riktigt kunna spela elgitarr. Och när Hassan Bah från Guinea började spela percussion med Kebnekajse så verkar det som att han inte riktigt fattade polskans sväng medan de andra i bandet inte fattade hans guineanska sväng – men kanske blev det bra just därför. Samma lilla scen kunde ge plats åt Hansson & Karlsson, Jimmy Carl Black från The Mothers och Lasse Werner. Greg Fitzpatrick kunde ta med sig nordindiska instrument hem från en resa, spela ihop med några och ganska snart göra en skiva – utan att ha följt utstakade banor vare sig från hindustansk konstmusik eller från popen. Om kreativiteten var ovanligt stark låter jag vara osagt, men kombinationen av ekonomiska förutsättningar och ett slags upprorsanda mot alla möjliga regler, måsten och ibland också mot professionalism verkar ha haft betydelse just där och då. Solveig Bark, verksam först som organist och sedan vid Rikskonserter från 1969, beskriver sitt synsätt på musik vid den tiden såhär: ”Nä men att man kunde hitta en form, och spela på, där man utgick ifrån sig själv liksom, det var väl det som…det som vi försökte med. Att alla skulle ha möjlighet att, och då får man kanske plocka bort musiken och då är det ljuden kvar, eller det är dem man spelar med.” Att det fanns sådana här nya institutioner som Rikskonserter, som själva höll på att utforska sina funktioner som musikmöjliggörare, var också viktigt.

Och sedan spelade det nog som sagt roll att människor befann sig i rörelse också. Människor på väg undan inkallelse till Vietnamkriget, andra på väg till ett bättre liv i Europa, allt medan ytterligare andra var på väg ut på landet från staden. Själv har jag ägnat mig mest åt alla dessa förbindelser som uppstod i mötet mellan människor i rörelse, mellan Conakry i Guinea och Delsbo i Hälsingland, mellan Beverly Hills i USA och Vuollerim i Lappland, mellan Gamla stan i Stockholm och Mississippideltat. Som jag själv föreställer mig detta handlar det om en mängd livstrådar, som liksom flätar sig samman och sedan letar sig vidare och ibland tillbaka – som delar i ett ständigt pågående vävande. För att de där sammanflätningarna ska uppstå krävs det ett slags riktadhet – som gör att trådarna nästlar sig samman. Och det är kanske det som är musikens roll. 

Projektet Kreativa förflyttningar – musikaliska flöden i 1960- och 70-talens Sverige bedrivs med stöd från Kulturrådet respektive Riksantikvarieämbetet 2017-2020.

Av Sverker Hyltén-Cavallius, forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

Den 25–26 oktober 2016 samlades nordiska musiketnologer för att diskutera ämnets utveckling. En bakgrund till detta är att det nu är 30 år sedan musiketnologin som disciplin etablerades på allvar i Norden. 1985 höll International Council for Traditional Music (ICTM) sin världskongress i Stockholm och Helsingfors. Flera yngre skandinaviska musikforskare mötte där en rad av tidens ledande musiketnologer. Året därpå bjöd några av dem in den amerikanske forskaren Mark Slobin till en musiketnologisk Sverigeturné. Det var i samtalen med Slobin som de närvarande bestämde sig för att använda just ”musiketnologi” som benämning på sin forskning. Detta för att ge ämnet en tydligare och enhetligare profil – innan dess hade flera olika beteckningar använts; förutom musiketnologi, bl.a. musikantropologi och musiksociologi.

I början av 1990-talet fanns också ambitioner att göra musiketnologin till ett eget universitetsämne. Detta kom dock aldrig att ske men trots detta har antalet verksamma musiketnologer ständigt ökat. Ett direkt resultat av aktiviteterna för 30 år sedan var att det under början av 1990-talet kom ett stort antal avhandlingar inom ämnet. Sedan dess har den musiketnologiska forskningen i Norden varit livaktig och producerat avhandlingar, en mängd studier, flera tidskrifter, satsningar på utbildningar, kurslitteratur, radio och TV-program mm. I Norden talar vi idag också om ”dansetnologi” – ett ämne som utvecklats i nära kontakt med musiketnologin. Vid mötet i Uppsala medverkade även företrädare för dansämnet.

När man 30 år senare samlades för att reflektera över sitt eget ämne skedde det under den trefaldiga rubriken ” tillbakablickar, utsikter över samtiden, framtidsidéer”. Mötet hölls i Kungliga Gustav Adolfsakademiens lokaler i Uppsala och arrangerades av Akademien i samarbete med Svenskt visarkiv och Svenska kommittén av ICTM.

I inbjudan ombads talarna att: reflektera över åren som gått, blicka ut över samtidenoch blicka framåt. Programmet samlade arton talare från Sverige, Danmark och Finland samt en stor publik av forskare, doktorander och andra intresserade.

I diskussionerna behandlades inte minst det faktum att vare sig musiketnologi eller dansetnologi är egna universitetsdiscipliner – i dag befinner sig dessa ämnens forskare och studenter främst inom musikvetenskap och etnologi. I Sverige har musiketnologin haft ett tydligt centrum utanför universiteten hos Svenskt visarkiv och tidigare hos Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet). Att ämnet inte har status som egen universitetsdisciplin har både för- och nackdelar. En uppenbar fördel som flera nämnde är att man ”inte kan lägga ner något som inte finns”! En uppenbar nackdel är naturligtvis att rekryteringen av studenter försvåras. Det finns ju idag ingen tydlig kanal in för den som vill bli just musiketnolog. En fördel med att Svenskt visarkiv kommit att fungera som en samlingspunkt för den musiketnologiska verksamheten i Sverige är att det hela tiden funnits en gemensam kontaktyta gentemot de internationella organisationerna ICTM, ESEM (European Seminar in Ethnomusicology) m.fl. vilket medfört att Sverige genom åren haft en stark position internationellt.

De har gått trettio år sedan de viktiga impulserna i slutet av 1980-talet. Och mötet i Uppsala var på sätt och vis ett bevis på att musik- och dansetnologin etablerats på allvar i Norden sedan dess – bara det att mötet samlade ett femtiotal presentatörer och åhörare är i sig en viktig skillnad.

Seminariebidragen kommer att publiceras i Kungl. Gustav Adolfsakademiens skriftserie under 2017.

Dan Lundberg