Oasseváldit

(Under arbete)

(Under arbete)

(under arbete) v

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(Under arbete)

(Under arbete)

(under arbete) v

(under arbete)

(Under arbete)

Sara Enarsson (född Spuot) tillhörde Luokta sameby och bodde vid sjön Tjeggelvas. Hennes make betecknas som ”nybyggare” i Folkräkningen 1890.

Sara Enarsson var en av Tiréns flitigaste informanter under inspelningarna i Arjeplog i februari 1913. Hon tycks ha återkommit under flera dagar för att på sammanlagt 16 vaxrullar jojka ett tjugotal nummer (SVA CYL 0241–0245, 0257, 0264–0266, 0271–0276, 0284).

Källa: Texthäftet till Samiska röster (Svea fonogram SVCD 9, 2003)

(under arbete) v

(Under arbete)

(Under arbete)

(Under arbete)

(Under arbete)

(Under arbete)

(Under arbete)

Lars Erik Granström var även känd som ”Lappkungen”, eftersom det påstods att kungligt blod flöt i hans ådror. Granström hade hemmanet Granholmen i Arvidsjaur och arbetade bland annat med skogsavverkning, flottning och väggbyggen. Han gifte sig 1868 med Stina Landberg och fick åtta barn.

Karl Tirén träffade Lars Erik Granström i juni 1909 i samband med en spelmanstävling i Luleå. Efter Granström upptecknade Tirén de allra första jojkarna i sin samling (DLV 306–308). Att döma av Tiréns anteckningsbok är det sannolikt att Granström även var först ut att jojka i fonograftratten åt Tirén.

Detta var i Arvidsjaur i februari 1913, samma år som Granström gick bort. Granström jojkade lågfjället Galtispuoda på två fonografcylindrar – möjligen gick en av vaxrullarna sönder i samband med inspelningen varför jojken togs om (SVA CYL 0212, SVA CYL 0213).

Källor: Ternhag, Gunnar (2000). Jojksamlaren Karl Tirén. Umeå; DAUM 9095 Här finns även ett fotografi av Granström

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

Enligt Folkräkningen 1890 var Erik Mattias Nilsson nomad och tillhörde Malmisjaurs sameby. Hans familj bestod av hustrun Sara Brita Mattsdotter och fyra barn.

För Tirén jojkade Nilsson fjället Ståkkevare (SVA CYL 0214). Inspelningen gjordes i Arvidsjaur februari 1913.

Källa: Forskningsarkivet vid Umeå universitet

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

Enligt Folkräkningen 1890 var Eva Maria Olofsson, född Burman, nomad tillhörande Västra Kikkejaurs sameby. När Karl Tirén träffade henne i Arvidsjaur 1913 hade hon nyligen blivit änka efter Sivert Olofsson, med vilken hon hade fyra barn (1890).

För Tirén jojkade Eva Maria Olofsson dels renarna, dels sin avlidna mans jojk. Den sistnämnda jojken var mycket känslosam att framföra och att höra återges ur fonograftratten, vilket inte är svårt att föreställa sig. Tirén har antecknat på asken till fonografcylindern att makens jojk ”sjöngs i tårar” och att Olofsson ”grät när hon hörde sin mans vuolle återges” (SVA CYL 0216).

Källa: Forskningsarkivet vid Umeå universitet

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

Maria Persson var Karl Tiréns nyckel in i jojkningens värld. Hon var uppväxt i en nomadiserande renskötarfamilj tillhörande Semisjaurs sameby, men familjen hade senare blivit bofasta. Maria Persson var en skicklig slöjderska och var bland annat anställd på Skansen under 1910-talet för att demonstrera sina kunskaper.

Hon gifte sig 1915 med Johan Johansson och flyttade från Arjeplog till makens hemort Beiarn i Norge. År 1922 flyttade familjen till hemmanet Blomnäs i närheten av Vuonatjviken. Maria Persson-Johansson blev emellertid snart därefter änka och flyttade tillbaka till Arjeplog 1925. Efter att hennes dotter gift sig och flyttat till Kumla, följde modern snart efter och bodde där återstoden av livet.

Maria Persson och Karl Tirén möttes 1909 i Stockholm under Industri- och hantverksutställningen, där hon arbetade med den norrbottniska avdelningen och han ställde ut målningar i den jämtska. Efter att ha förstått vilka kunskaper om jojkning som Maria Persson besatt bjöd Tirén samma år in henne till hans hem i Boden för att han skulle kunna göra uppteckningar.

Mötena för uppteckning mellan Persson och Tirén återkom de följande åren och hon hjälpte till att förmedla kontakter till och bjuda in andra jojkkunniga när de träffades. Under vintermarknaden i Arjeplog 1913 var det i Maria Perssons bostad som Tirén gjorde sina fonografinspelningar. När hon gifte sig 1915 var Tirén inbjuden som gäst. I packningen hade han en fonograf och under bröllopsfesten gjorde han sina sista inspelningar av jojkare. 

Karl Tirén upptecknade sammanlagt ett 80-tal jojkar efter Maria Persson-Johansson, vilka trycktes i hans utgåva Die lappische Volksmusik (1942, nr 216–293). Av hennes jojkar finns 22 inspelades in 10 fonografrullar (SVA CYL 0232–0237, 0261, 0263, 0419, 0426). Maria Persson-Johansson är även inspelad på tre rullar av etnografen och folkmusikinsamlaren Yngve Laurell, vilken i sin tur var den som lärde Karl Tirén använda fonografen. (SVA CYL 0001-0002, KB/AVM V78-0562). 

Källor: Stenman, Inger 1996. ”Maria Persson-Johansson från Luokta-Mavas sameby. Karl Tiréns informant och ’nyckel’ till jojkningens värld i 1910-talets Sápmi/Sameland.” Noterat 2; Texthäftet till Samiska röster (Svea fonogram SVCD 9, 2003).

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

Enligt Folkräkningen 1890 var Erik Bror Sjulsson nomad och tillhörde Maursjaurs sameby. I Karl Tiréns fonograf jojkade Sjulsson Vartofjäll vid deras möte i Arvidsjaur 1913 (SVA CYL 0215)

Källa: Ternhag, Gunnar (2000). Jojksamlaren Karl Tirén. Umeå; Forskningsarkivet vid Umeå universitet

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

(under arbete)

Dokumentationen av jojkning var endast ett av Karl Tiréns många intressen. Vid sidan av sitt yrkesliv som järnvägstjänsteman ägnade han sig bland annat åt måleri, violinspel och fiolbyggeri – samtliga aktiviteter på en hög nivå.

Tirén föddes i Oviken i Jämtland 1869 och var näst yngst i en syskonskara om elva barn. Han gifte sig 1903 med Ellen Hellström och paret fick fem barn. Från 20 års ålder och framåt var Tirén anställd av Statens järnvägar och under tiden jojkinsamlingen pågick var han bosatt i Svartbjörnsbyn (1907–1912) utanför Boden och därefter i Bergvik i norra Hälsingland, där han var stationsinspektor. I Nuoljalid, i vad som blev Abisko nationalpark, hade Tirén en stuga som var utgångs- och avslutningspunkt för flera av hans jojkinsamlingsresor.

Karl Tirén hade ett starkt musikintresse och var en skicklig violinist. Han var engagerad i den framväxande spelmansrörelsen kring sekelskiftet 1900 och publicerade ett par häften med låtuppteckningar i arrangemang för två fioler, Från vildmark till lekstuga. En del av hans uppteckningar ingår även i andra jämtlandshäftet av Svenska låtar. När spelmanstävlingar drog igång i Sverige under 1900-talets första decennium ingick Tirén vid flera tillfällen i domarskaran.

Det var i samband med spelmanstävlingen i Kiruna i juni 1909 som Karl Tirén kom i kontakt med jojkning för första gången. Från sin uppväxt i Oviken och genom sina många fjällvandringar hade Karl Tirén sedan tidigare haft kontakt med samer, men jojkning hade han inte fått höra förrän mötet med Lars-Erik Granström. Efter denne gjorde Tirén sina första jojkuppteckningar. Senare samma år träffade han slöjdaren Maria Persson[-Johansson] vid Industri- och hantverksutställningen i Stockholm där han ställde ut målningar. Karl Tirén och Maria Persson kom att träffas ett flertal gånger under de följande åren och det var i hennes hem i Arjeplog som några av hans första fonografinspelningar gjordes i februari 1913 och på hennes bröllopsfest 1915 som de sista upptagningarna tillkom.

För att kunna genomföra de resor som var nödvändiga för att jojkinsamlingen sökte Tirén stöd hos den svenska Folkmusikkommissionen, som hade utsetts 1908 och indirekt, via dess sekreterare Nils Andersson, beviljats statligt stöd för insamling. Tirén såg som sin uppgift att dokumentera de svenska samernas jojkning och därmed passade hans vision in i Folkmusikkommissionens nationella inriktning. Från och med 1913 började han även göra fonografinspelningar på uppdrag av Etnografiska museet i Stockholm. Svårigheterna med att dokumentera jojkningens uttryck enbart i notskrift, och problem med att få ut sin ekonomiska ersättning för insamlingsresorna åt Folkmusikkommissionen, låg bakom Tirén val att parallellt med uppteckningarna även göra inspelningar.

Karl Tirén gjorde sin huvudsakliga jojkinsamling mellan 1909 och 1915, sammanlagd drygt 500 uppteckningar i notskrift och ett 300-tal fonografinspelningar. Den inspelade och upptecknade repertoaren överlappar delvis varandra. Dels uppsökte Tirén jojkare som han tidigare upptecknat för att låta dem spela in samma jojkar, dels spelade han själv in – på fiol eller sång – ett urval av sina tidigare upptecknade jojkar.

Karl Tirén hade från början ambitioner att bearbeta sina samlingar och presentera dem för en musikintresserad och vetenskaplig publik. Under åren höll Tirén ett flertal föredrag om den samiska musikkulturen, inom och utanför Sveriges gränser flera gånger i radio, där han vanligtvis själv illustrerade melodierna med hjälp av fiolen. Under början av 1930-talet sammanställde han ett stort manuskript, ”Den lappska folkmusiken”, som Nordiska museet 1942 gav ut i tysk översättning – dåtidens ledande vetenskapliga språk – som Die lappische Volksmusik.

Karl Tiréns efterlämnade handling finns i Tiréns-samlingen på Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. De flesta av hans fonografrullar finns idag i Svenskt visarkiv, Stockholm.

Källor: Ternhag, Gunnar (2000). Jojksamlaren Karl Tirén; Tirén, Karl (1942). Die lappische Volksmusik; Stenman, Inger (1997). Karl Tirén och jojkning – en pionjärinsats i 1910-talets Sverige. CD-uppsats i musikvetenskap, Uppsala universitet.

(under arbete)