Kyrkan och den skandalösa dansen

I början av 1940-talet gjorde den Svenska Kyrkans Diakonistyrelse en enkätundersökning med målsättningen att kartlägga det moraliska tillståndet bland ungdomarna. Denna undersökning visade på stor orsak till oro, och en orsak till denna oro var dansbanekulturen.

Under början av 1900-talet kom det nya influenser på dansgolvet från Amerika, och dessa nya danssätt ansågs vara fördärvliga för ungdomens moral. Foxtrot ingav särskild oro. Att dansa så pass nära varandra, med långsamma, följsamma steg till tonerna av ”utländskt eggande rytmer”. Ett annat problem med dansen var nämligen den nya musik man dansade till: jazzen. Den ansågs vara farlig. Och dansen troddes kunna leda till förförelse, berusning och förlust av sinneskontrollen.

Till dansen och musiken tillkom dessutom spriten och preventivmedel som fördärvliga inslag i ungdomskulturen. Dansbanorna var ofta en naturlig samlingspunkt för ungdomarna och de var ofta belägna i utkanten av tätorterna, vilket väckte misstänksamhet om vad som skedde där i ”skumrasket”.

Det var inte bara präster som var bekymrade över ungdomen på detta vis, utan även läkare och lärare. Som motvikt mot denna nya danskultur ville man istället framhäva de äldre pardanserna, som hambo, schottis eller mazurka, samt andra fritidssysselsättningar såsom scoutaktiviteter eller handarbete.

Om detta finns det litteratur i Visarkivets bibliotek. Till exempel i boken Dansbaneeländet av etnologen Jonas Frykman.

Anna Nyander, forskningsarkivarie dans