För många, särskilt för läsare av tidskriften Orkesterjournalen OJ, numera JAZZ, var fotografen Christer Landergren (1941-2006) välbekant. Besökare på jazzställen, klubbar och festivaler i Stockholm under 1960-, 70-, 80- och 90-talen minns mannen med Prins Valiant-frisyren och helskägget, ständigt närvarande med sin kamera och med blicken genom sökaren mot det som hände på scenen. Från 1965 och fram till sin död arbetade Landergren för OJ och blev med tiden en av tidningens främsta fotografer.
I en separatutställningen Foto: Christer Landergren på Scenkonstmuseet i Stockholm visas nu ett stort urval av hans bilder från 40 år av fotograferande, många som inte publicerats tidigare. Utställningen som öppnar den 10 juni pågår fram till den 15 januari 2023.
Christer Landergren växte upp i Uppsala och i Visby. Hans stora jazzintresse grundlades i de tidiga tonåren och han har själv berättat om ett avgörande biobesök i början av 50-talet då han såg filmen New Orleans med Louis Armstrong och Billie Holiday. Jazzen blev därefter en livslång kärlek. Landergrens musikaliska husgud var Duke Ellington och hans orkester, som han fick möjlighet att personligen lära känna i studion i samband med en TV- inspelning 1966. Hans musikintresse var brett och omfattade förutom jazz, även blues och rock.
Landergren hade redan fotograferat en del när han sökte in på Fotoskolan i Stockholm 1964. Han blev antagen, vilket kom att få en avgörande betydelse för hans fotograferande. Fotoskolan leddes då av den mycket berömda fotografen Christer Strömholm (1918-2002). Efter Fotoskolan fortsatte Landergren på Dokumentärfilmskolan. Därefter började Landergren 1968 att arbeta som lärare på Fotoskolan, vilket han fortsatte med till 1984. Skolan kom med tiden att drivas i Kursverksamhetens regi som senare blev Nordens fotoskola.
Landergren utvecklade en stor hantverksskicklighet och en alldeles egen estetik. Hans skicklighet i kopieringskonst påverkade andra fotografer, inte minst hans elever.
Det är Landergren som har kopierat bilderna till Strömholms berömda fotobok Poste restante (1967). Efter tiden på Nordens fotoskola var Landergren verksam som frilansande fotograf fram till sin död.
På 60-talet bevakade han i stort sett allt som hände på jazzklubben Gyllene Cirkeln i ABF-huset i Stockholm. Han besökte även flitigt Konserthusets många blues-, jazz- och rock-konserter. Han företog en resa till USA 1969, hans enda, med sin dåvarande fru, en resa som resulterade i många fina bilder. På 70-talet och senare var det jazzklubb Fasching som gällde men också jazzfestivaler runt om i landet.
Landergrens bilder är inte bara en dokumentation av jazzhändelser i stort, utan också självständiga konstverk som definitivt kan jämföras med bilder av de främsta jazzfotograferna i världen. Han var också en enastående porträttfotograf. Förutom att fotografera musiker på scen, tog Landergren även bilder i samband med musikreportage och till fonogram-produktioner.
Att fånga det väsentliga i motivet och bevara dess specifika uttryck till eftervärlden var något av Landergrens kännetecken. En väl avvägd balans mellan det konstnärliga och det tekniska.
Han har själv formulerat det på följande sätt: ”Något av det svåraste, i alla uttryckssätt, är att formulera sig enkelt. Detta är inte detsamma som simpelt utan tvärt om ett rakare och sannare språk, utan trendigt grumleri som leder bort från grundbudskapet. Den tekniska färdigheten är viktig, men den får aldrig bli ett självändamål. Den är inget budskap i sig, bara nödvändig för att ge det enkla språket en chans. Och det är först då som en alldeles självklar musik, eller bild, också väcker förundran”. (ur Body and Soul, 1987)
När det gäller att ta jazzbilder har han sagt: ”En bra jazzbild är en bild som är inträngande och känslig och som förmår visa något mer än bara utseendet hos en musiker. Och som också säger något om fotografen, om hans hållning och personliga upplevelse”. (OJ, nr.12, 1986)
Jag lärde känna Christer personligen i samband med bokprojektet Den Gyllene Cirkeln – Jazzen på 1960-talet (Prisma, 2002). Han var en varm och generös människa med en enkel livsstil. Hans hem var också hans arbetsplats, där mörkrummet var inrymt i ett ombyggt badrum. Det var där i lägenheten i Abrahamsberg i Bromma, som alla dessa fantastiska bilder blev till de konstverk som de är. Christer hann aldrig med att lära sig digital bildhantering. Jag minns ett telefonsamtal några dagar innan han dog, att han då sade att han skulle undersöka den ”nya” tekniken, men så blev det inte. Redan i samband med bokprojektet nämnde Christer att han så småningom, när tiden var inne, skulle donera sitt bildarkiv till jazzavdelningen vid Svenskt visarkiv. 2006 förvärvade Svenskt visarkiv/Statens musikverk genom en donation hela Landergrens bildarkiv, som förutom många tusen papperskopior, som Landergren själv framkallat i mörkrummet, innehåller ca.150 000 negativ. Många av hans bilder finns också i OJ:s bildarkiv, som numera förvaltas av Svenskt visarkiv. Genom ett särskilt projekt som startade våren 2015 har SVA nu digitiserat negativen.
Christer Landergrens utställningar och utmärkelser i urval:
Some faces in jazz. (första egna utställningen) Jazzfestivalen i Umeå 1968.
Fotografiska museet (samlingsutställning) på Moderna museet, 1986.
Grand Prix vid en tävling utlyst av International Jazz Federation och tidskr. Jazz Forum 1986, vilket ledde till en stor utställning i Warszawa 1987.
Gyllene Cirkeln – En bit av 60-talet, Stockholms Stadsmuseum 17 nov. 1995 – 4 feb. 1996.
Jazz Moments, Stockholms Konserthus, 2007.
En av hans bilder på Lars Gullin blev också frimärke 1983.
Böcker i urval:
Body and Soul (Fotografcentrums förlag och Folket i bild/Kulturfront, 1987) monografi
Chet Baker (förf. Björn Borgström, Eklund & Joost, 1990)
Jazz – En kärlekshistoria (red. Erik Centerwall, Föreningen Faschings vänner, 1992)
Den Gyllene Cirkeln – Jazzen på 1960-talet (red. Roger Bergner, Prisma, 2002)
Roger Bergner
Roger Bergner är forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv med ansvar för jazz- och fotosamlingarna och curator för Landergrenutställningen på Scenkonstmuseet.