”En wysa som pojkarne på gatorna pläga siunga”

Intressant källmaterial kan finnas där man minst anar det. Man kan göra överraskande bifynd när man egentligen letar efter något annat. Det kan också hända att man får tips från uppmärksamma personer om källor man förmodligen aldrig skulle sökt i själv. Ämnet för denna blogg har just ett sådant ursprung: ett vänligt mejl från författaren Anders Numan som inte bara tipsade om rättsärendet i fråga utan också delade med sig av kopior av protokollet. Jag stavade mig igenom de handskrivna 1600-talsdokumenten med stigande puls och har sedan fortsatt att gräva vidare. Fallet kommer att vara huvudföremål för en artikel i en vetenskaplig antologi om skillingtryck men här kommer ett litet smakprov på vad ett så att säga oväntat källmaterial kan berätta för oss.

Den 4 maj 1697 samlades rådmännen i Södra stadshuset i Stockholm för så kallad ”wanlig rättegång”. På agendan stod ett ärende som för oss visforskare är synnerligen rafflande, nämligen upphovet till en visa som just då sjöngs, eller kanske skrålades, av pojkarna på gatorna. Visan handlade om ett våldsamt dåd i Hamburg där en man hade slagit ihjäl i princip hela sitt hushåll i ett anfall av desperation. Hur hade gossarna lärt sig denna visa och vem låg bakom den? Var det fråga om en verklig händelse? Och hur hade denna påstådda rapportering nått staden mellan broarna? Detta var nu rättens uppgift att ta reda på.

Fallet står att läsa om i ett kortfattat rättegångsprotokoll i Stockholms magistrat och rådhusrätts arkiv (som finns i Stockholms stadsarkiv) och utspelade sig alltså för över 320 år sedan. Rättens frågor är dock högintressanta även idag för den som vill förstå mer om folkliga visor, deras ursprung och krokiga vägar. Vad gäller visor i skillingtryck, i synnerhet från äldre tid, är sanningen att vi fortfarande vet alldeles för lite om hur de kom till och hur de spreds i den vardagliga praktiken. Tryckning, försäljning och bruk av visor var alldagliga företeelser som inte lämnat många avtryck i källorna. Att denna visa blev föremål för myndigheternas intresse – förmodligen för att den var av anstötligt slag – och kom att dokumenteras i ett rättsförhör är vår smala lycka. ”Utan konflikt, inga historiska dokument”, som författaren Fredrik Silverstolpe har påpekat apropå rättsprotokoll som mikrohistorisk källa. Och här har vi alltså ett konkret exempel på hur det kunde gå till och vilka personer som kunde vara inblandade.

I anslutning till protokollet finns även själva visan inbunden som bevismaterial. Detta är veterligen det enda bevarade exemplaret från den förstautgåva som stod i utredningens fokus. Däremot finns andra upplagor från samma år bevarade i arkiven, och visan trycktes sedan om flera gånger, åtminstone så sent som 1720.

Tryckets titel är utförlig, som så ofta i skillingtrycken, och sammanfattar vad visan rapporterar om: En kort RELATION och sanfärdig berättelse om en wäl behållen Man/Strax wid Hamburg boendes/som af förtwiflan/sedan han oförmodelige bortmist störste delen af sin Fårahjord/begått ett förskräckeliget Mördande på sin Hustro/Barn och piga/hwilket omständeligare af bifogade Figur, uti en kort Wisa närmare inhämtas kan. Den har 21 strofer och anges, som de flesta visor med allvarliga och sedelärande teman, kunna sjungas till en koralmelodi, nämligen ”Kommer hit till mig säger Guds son”. I trycket finns också en ”figur”; en elaborerad träsnittsillustration som skildrar förloppet i ett par tablåer. Vi ska återkomma till visans berättelse men först ska vi ta reda på hur detta massmord på tysk mark blev stoff för Stockholms ynglingar.

Försäljarna

I rättssalen denna majdag hade en viktig länk i spridningskedjan redan identifierats: två unga kvinnor som gick runt i staden och ”[bjöd] sådana wysor til saluj”. Dessa hade gripits med hjälp av ”fattig gubbarna på gatan” och stod nu inför rätten för att förklara sig. Därmed träder två av historiens många anonyma visförsäljare fram och får gestalt: Annika Matzdotter och Catharina Mårtensdotter.

Matzdotter och Mårtensdotter var båda 15 år och som framgår av deras svar på rättens frågor befann de sig i snarlika livssituationer. Deras fäder – en dikare respektive en skeppare – var avlidna och de hade själva att sörja för sin försörjning. Båda saknade emellertid såväl anställning som fast bostad och uppehöll sig för tillfället hos olika gardiekarlar (gardister/soldater). Detta oordnade liv i allmänhet och visförsäljningen i synnerhet var något som rätten ansåg allvarligt ur sedlighetsaspekt. Varför, ville man veta, tog sig flickorna inte någon tjänst i stället för att ”[löpa] kring staden med sådana wysor och til äfwentyrs derjemte föröfwar en och annan odygd”?

Annika Matzdotter förklarar att hon säljer visor som ett sätt att försörja sig sedan hon på grund av en huvudsjukdom, ”det onda slaget”, inte kan få någon tjänst. Catharina Mårtensdotter uppger å sin sida att hon länge har sökt arbete som vallflicka på landet men att ingen hittills har velat anställa henne. Därför hade hon ”fattat det råd att söka sin föda med wysor”. Båda berättar att de köpt visan om mannen i Hamburg hos en boktryckare vid namn Olof Enaeus. Denne inkallas nu i rätten för att stå till svars för varför han sprider visor av detta slag och ”hwad uphof han hafwer til denna”.

 

Tryckaren

Olof Enaeus var vid denna tid en boktryckare som i likhet med många andra kämpade för sin överlevnad. 1694 hade han, som han uppger för rätten, ”med stor omkostnad” köpt sig ett eget tryckeri efter att ha varit verksam inom tryckarskrået i ett par decennier. Han hörde dock inte till den snäva krets som hade privilegium att trycka kyrkoböcker ”eller sådant som kunde kasta något af sig”. Hans situation skulle visserligen komma att vända när han år 1700 fick titel som boktryckare åt Antikvitetsarkivet och därmed fick säkrare inkomst och mer substantiella uppdrag, såsom tryckning av dissertationer, grammatikor och handledningar. Privilegiet befriade honom också ”från all kronans skatt och borgerlig tunga” vilket han åtnjöt fram till sin död 1710 när han, och flera av hans gesäller, avled i pesten.

Men nu var det 1697 och svåra tider för en tryckare utan privilegier. På rättens fråga varför han ger ut ”sådana saker” som denna visa beklagar Enaeus att han är tvungen av ekonomiska skäl. Inte heller det var han ensam om, även om detta är ett ovanligt tidigt exempel. Att tryckning av visor kunde vara den ”enda lilla nödpenning” som tryckerierna kunde ta till i svåra tider skulle under 1700-talet bli ett erkänt men obekvämt faktum för tryckeribranschen. I sammanslutningen Boktryckarsocieteten formuleras det till exempel i klartext år 1757 i samband med ett klagomål från en landshövding mot innehållet i ett vistryck. Societeten hade förmodligen helst velat förbjuda tryckning av visor helt och hållet för att slippa alla kontroverser som kunde uppstå kring dessa i mångas ögon mindervärdiga alster. Av omsorg om fattiga tryckares försörjning måste de dock få finnas kvar.

Hur hade då Enaeus fått tag i visan? Han uppger att han hade kommit över vistrycket på tyska två år tidigare och att han då lämnade det vidare för översättning (”förswänskning”) till en Nils Griis. Originaltrycket hade han ännu inte fått tillbaka från Griis, men enligt de efterforskningar som denne hade gjort i samband med bearbetningen skulle visan återge en verklig händelse och var alltså ”sannfärdig”. Tryckets illustrationer hade Enaeus uppdragit åt en båtsman på konungens jakter att skära efter de bilder som fanns på det tyska exemplaret.

 

Författaren

Textförfattaren eller översättaren Nils Griis kallas inte till rättssalen utan kommer till tals genom ett skriftligt intyg som bifogas protokollet, daterat dagen efter förhöret. På förekommen anledning intygar Griis att Enaeus lämnat honom det tyska trycket för översättning och att han sedan beklagligen har slarvat bort det. Visan, erkänner han, är ”i hemmet uti min boförning och städning […]  förlaggd, och för kommen worden, som jag skyldig är swuren att restituera.” Originaltrycket, som rätten uppenbarligen efterfrågade, kunde alltså inte bifogas protokollet och har i skrivande stund inte heller lyckats återfinnas i tyska arkiv.

Vem var då denna Nils Griis? Även om han inte är något stort namn i litteraturhistorien var han faktiskt, som litteraturvetaren Lars Burman har uppmärksammat, en produktiv tillfällesdiktare av bröllops- och begravningsdikter i sin samtid och därtill upphovsman till ett tiotal sonetter. Han var en författarproletär som skrev för brödfödan och i likhet med många av sina gelikar satte han sällan ut sitt namn (Nils/Niclas Griis/Grise/Grijs). I stället angav han ofta signaturen N. G. eller smög in den i kryptonymer som ”NyGifftom”, ”deN Gladlynte”, ”Nyttlige Gåfwa” eller ”deN Gråtande”. Yrkesskalder föredrog som regel att skriva anonymt även om en viss ”reklam för firmanamnet” var nödvändig.

Vid tiden för denna visa började dock Griis, som då var i slutfasen av sin författarbana, ge ut skrifter under eget namn, vilket kan tolkas som att han med tiden blev erkänd som poet. I vistrycket står emellertid inte ens signaturen utsatt vilket är helt i linje med skillingtryckens generellt anonyma karaktär. Tack vare detta protokoll kan visan utan tvekan attribueras till Griis vilket ger ett intressant exempel på att översättning och bearbetning av visor i skillingtryck kunde ingå bland yrkesskaldens uppdrag. Detta är visserligen ett välkänt fenomen, och många författare har redan identifierats av Ulf Peder Olrog i hans förteckning över litteraturskalder i skillingtryck. Här återfinns dock inte Griis, och säkert saknas många fler av hans mindre namnkunniga gelikar bland de anonymer, pseudonymer och kryptonymer som skrivit visor för den folkliga marknaden.

 

Ett tyskt massmord på Stockholms gator

Vad var det då som berättades i denna uppmärksammade visa? Som så ofta när det gäller brottsrapportering i skillingtryck är det fråga om sensationsnyheter förklädda till moralisk utläggning. Den moraliserande och religiöst färgade ramen var förmodligen ett sätt att blidka ordningsmakten som genom seklen sett med misstänksamhet på visor om brott. I en kunglig förordning år 1749 förbjöds till och med tryckning och försäljning av ”fånge-wisor”. Förbudet hämmade möjligen utgivningen för en tid men hade sedan ingen vidare verkan.

Att det är fråga om ett stycke sedelärande berättelse annonseras redan i första strofen där visan på klassiskt skillingtrycksmanér adresserar den lyssnande publiken:

1. Ack! hörer til Christtrogne all
   En wisa jag Er siunga skall
   Och i sanning berätta
   Hwad wid Hamburg är händt och skedt
   Hwar rättsint Siäl där är ju ledt
   När hon betrachtar detta.

Sedan följer återgivningen av de hemska händelserna. Det berättas om en välbeställd man, en fårabonde, som en dag gör upptäckten att hela hans hjord har blivit svårt sjuk och dött. Detta framställs i visan som en Guds prövning där mannen prövas likt Bibelns Job. Till skillnad från Job, som tog förlusten av sin familj och sitt hushåll med den troendes tillförsikt, kan den tyske bonden inte se någon andlig dimension i olyckan utan blir förtvivlad över de ekonomiska konsekvenserna. Hur ska han nu kunna försörja sig?

5. All min wälfärd nu ute är,
   Jag nu slätt intet hopp mer bär,
   Mig kunna mer uprätta!
   Jag ängslas i mitt hierta och sin
   Ock får ei tröst mot dänna pin:
   Slik sårg kan ingen lätta.

Mannen blir sjuk av ångest och skickar sin hustru till stan för att köpa medicin. Under tiden tar vansinnet överhanden och han går till besinningslös attack mot sina egna barn med en yxa, närmare bestämt med ”yxhammaren”, alltså baksidan av yxbladet. Första offret blir äldsta sonen vid sitt skrivbord, därefter småbarnen som leker på golvet och sedan pigan. Näst på tur är den hemkommande hustrun:

13. Ty när hans hustro god ock from,
    Med Medicin från Staden kom,
    I dörn han hänne mötte:
    Ock som en grym tyransklig man,
    På mordisk sätt han och grep an
    Ock ned til döda stötte.

Därefter går mannen ut för att söka upp drängen på åkern som han ställer till svars för fårens sjukdom: han har misskött djuren och måste nu betala med sitt liv. Genom Guds nåd får dock drängen övertaget och kan fly för att anmäla händelsen till ordningsmakten. Mannen grips och får sitt rättmätiga straff. I visan specificeras inte vari detta består men inget annat än kvalificerat dödsstraff, det vill säga dödsstraff som föregås av tortyr, kan ha kommit i fråga eftersom dådet omfattade mord inom familjen.

I visans sista strofer formuleras det sedelärande budskapet i klartext: det är en synd att älska sina ägodelar och sitt välstånd mer än Gud. Detta uppmanas avslutningsvis också lyssnaren att betänka; att måna mindre om sina jordiska ägodelar och desto mer om sin själs salighet:

21. Hwad timligt är förgät mäd hast,
    Slut Jesum i tin tanckar fast,
    Bed Gud sin hand utsträckia
    Ock sända tig sin helge And,
    Som styrer til till watn land,
    Hans Nåd skal tig betäckia!

I vilken grad den uppbyggliga sensmoralen framgick när pojkarna sjöng visan på Stockholms gator 1697 kan vi inte veta. Att det var en ryslig berättelse som intresserade folket i staden, inte bara detta år utan i decennier framöver, är däremot säkert – det kan de många tryckupplagorna intyga.

Hur gick det då för flickorna som sålde visan? Av protokollet framgår att de, såsom varandes ”tienste lösa”, remitterades efter förhöret till magistratens tjänstekansli. Att vara arbetslös var olagligt, så någon form av straff och korrektion måste det ha blivit fråga om. Kanske fick de avtjäna en tid på tukthus vilket var en av tidens så att säga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därmed inte sagt att de inte sedan återgick till sin tidigare försörjning och fortsatte att ”löpa kring staden med sådana wysor”.

Källor och tips på vidare läsning:

Mer om brottsrapportering i skillingtryck på bloggen: april 2020 – Bloggat från Svenskt visarkiv (musikverket.se)

Stockholms stadsarkiv: Stockholms magistrat och rådhusrätt, A 2 c Rannsakningar till kriminalmålsprotokoll, vol. 25 (1697), 4 maj.

Lars Burman 1990, Den svenska stormaktstidens sonett. Publicerad på: http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:331005/FULLTEXT01.pdf

Eva Danielson 2019. Skillingtryckarna. Skillingtrycksproducenter under det långa 1800-talet. Publicerad på: carkiv.musikverk.se/www/epublikationer/Meddelanden_53.pdf Meddelanden från Svenskt visarkiv 53.

Ulf Peder Olrog 2011. Studier i folkets visor (utgivna och kommenterade av Mathias Boström, Märta Ramsten och Karin Strand). Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 31.

Karin Strand 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 47