Vad är egentligen en visa? En visas vanligaste och mest naturliga existensform, åtminstone förr i tiden, är som ljudvågor vilka endast finns lagrade i personers minne efter att de klingat ut. Men belägg för och representationer av visor (som i en ontologisk mening kanske också är själva visan) kan yttra sig i sinnevärlden på många olika sätt. Jag ska inte gräva ner mig ytterligare i verksbegreppets filosofi utan vill i stället ägna denna blogg åt en redogörelse för visors mer konkreta och mer eller mindre bestående belägg och källtyper och hur du kan hitta många av dem själv på vår hemsida.
När Visarkivets arkivarier är på jakt efter en specifik variant av en visa eller kanske många olika belägg för en och samma vistyp går vi nuförtiden nästan alltid först till vår interna digitala databas, kallad X-ref. Vis- och låtregistret – som vem som helst kan söka i från vår hemsida – är en del av denna större databas. Ur databasen kan vi fånga upp de flesta olika representationer vi har av visan vi söker. Men inte alla, så därför söker vi ibland också i gamla hederliga kartotek, också en typ av databaser, men analoga sådana. På registerkorten får man genom ofta kryptiska koder och förkortningar hänvisningar till originalkällor, utskrivna kopior eller mikrofilmer, som vi sedan kan hitta i våra bibliotek eller arkivrum om inte själva källan också finns inskannad. Många av registerkorten är numera inskannande och publicerade på vår hemsida och kan sökas i här. När kortkatalogerna fortfarande bara var analoga begränsades sökmöjligheterna till de olika sökingångar lapparna alfabetiskt var sorterade efter, oftast efter förstarad, ämne, eller proveniens. När de finns inskannade kan man även söka ut ett särskilt ord, en specifik källa, institution eller ett årtal eftersom man kan fritextsöka i dem, eftersom de är ”OCR:ade”. När man har hittat det visbelägg man söker – i antingen ett digitalt eller analogt register – gäller det sedan att få fatt i själva visan.
Du ska nu få exempel på några olika konkreta medieformer av en och samma vistyp.
En populär så kallad medeltida balladtyp som finns i en mängd varianter är visan om ”Den bergtagna”. Här kan du läsa mer om medeltida ballader.
I Visarkivets sju delar stora verk Sveriges Medeltida Ballader har den tilldelats nummer 24 (SMB 24) bland de naturmytiska balladerna. Den handlar om en jungfru som har blivit bergtagen (förledd eller bortrövad) av något naturväsen, i de flesta varianter av bergakungen. När hon efter ett antal år och ett antal födslar längtar hem, får hon av bergakungen tillåtelse att träffa sina föräldrar som tar emot henne med öppna armar. Detta gillar inte bergakungen som snabbt kommer och hämtar tillbaka henne till berget där hennes barn väntar. Med olika medel försöker hon med hjälp av sina barn att glömma sitt föräldrahem, men till slut dör hon av brustet hjärta.
En värdefull källa att vända sig till för att få en överblick över just den här balladen är förstås just i den vetenskapliga utgåvan Sveriges Medeltida Ballader där en mängd varianter anförs i text, i förekommande fall noter och i övrigt hänvisningar till icke utskrivna källor. De trettio sidorna om Den bergtagna kan du hitta inskannade här.
En mer behändig källtyp, om man inte är ute efter en särskild version eller vill forska vidare om visan, är den man får i en tryckt sångbok. Där har den som publicerat visan sett till att göra texten begriplig och melodin sångbar (i de fall då noter finns, vilket ofta inte är fallet i äldre sångböcker). Vill man få vägledning i ackompanjemanget kan man ibland även få det, som i Geijer & Afzelius banbrytnade publikation i tre band 1814–18 Svenska folk-visor från forntiden. I den första delen från 1814 hittar vi vår ballad som den första visan med 21 strofer och längst bak noter i arrangemang för röst och piano, utformat enligt 1800-talets samtida tonspråk och smak. I utgåvor sedan andra halvan av 1900-talet är det vanligt att melodin har kompletterats med ackordbeteckningar, som i Gröna visboken.
Många sångböcker utgår från någon av alla de uppteckningar som har gjorts av balladen, mer eller mindre direkt från en muntlig tradition. Vissa uppteckningar har blivit mer stilbildande än andra och traderats både muntligt eller genom olika tryck. Tidigare var det mest texterna man var intresserade av att samla in, medan melodierna som förmedlarna av visorna sjöng visorna på har gått förlorade. Melodierna i Geijer & Afzelius utgåvor är alltså unika och mycket tidiga i sammanhanget. En annan folkmusikinsamlare som också bevarat mycket folkmusik genom notuppteckningar var skåningen John Enninger som främst samlade in instrumental spelmansmusik. Han har gjort nedanstående notuppteckning av Den Bergtagna, vilken återfinns i Folkmusikkommissonens samlingar som finns på Visarkivet. Folkmusikkommissionens material behöver man inte längre komma hit föra att titta på, eftersom allting finns inskannat och är sökbart på Visarkivets hemsida. Här hittar du Enningers notuppteckning på hemsidan och här kan du söka i och läsa mer om FMK. Vismelodier utan text som i det här fallet hör dock till ovanligheterna och de allra flesta belägg i arkivet handlar om texter utan noter.
Förutom uppteckningar direkt från en förmedlare som sjunger visan, är det mycket vanligt med avskrifter ur privata handskrivna visböcker, eller bevarande av själva visböckerna. Traditionen att skriva upp vistexter i privata anteckningsböcker har sitt ursprung i högreståndsmiljöer under 1500–1600-talen, men spreds sig till alla samhällslager med en topp runt sekelskiftet 1900, då ofta i formen av en svart vaxdukbok. Här kan du läsa mer om handskrivna visböcker. Vi har många handskrivna visböcker i original, men också en hel del i kopia, antingen som utskrifter eller på mikrofilm. På en av våra mikrofilmer kan man hitta nedanstående variant av Den bergtagna ur en visbok som tillhört pigan och kokerskan Olga Hansson (f. Knutsson) från Svedala i Skåne som lärde sig visan från en väninna i Ryd 1912.
En annan representation av visor finner man i skillingtrycken i vilka man återfinner de flesta typer av visor, både äldre och nyare, folkliga, litterära eller religiösa, med text men utan noter. I Visarkivets fina skillingtryckssamling hittade jag inte vår ballad, men hela Kungliga bibliotekets enorma skillingtryckssamling har vi på Visarkivet i kopia. Sökningar i KB:s skillingtryckssamling kan du göra på vår hemsida här. Enligt nedanstående inskannade katalogkort finns det sex olika tryck av balladen från 1800-talets första halva:
Skillingtrycket från 1833 (KB N 1833 d) ser ut så här:
Till skillnad från alla de pappersbaserade visformaten tänkte jag avslutningsvis nämna två olika slags ljudande viskällor. På Visarkivet har man sedan 1960-talet, och på Sveriges radio flera decennier tidigare, dokumenterat och bevarat visor genom så kallade traditionsinspelningar. De dokumenterande folkmusikinsamlarna har spelat in personer som har haft vis- och låtskatter bevarade, ofta endast i sitt minne, fram till dess de blivit förevigade i dessa ljudupptagningar. Fördelen med detta visformat är att man förutom både text och musik, även får insikter i uttryck, röstbehandling, klangfärg, tempo och intonation. Även somliga noggranna notupptecknare har i notskriften försökt att vara så exakta som möjligt i att beskriva rytm, mikrotoner, tempo och annat i så kallade deskriptiva notbilder, men en ljudbild är otvivelaktigt mer nyansrik och informativ på de flesta sätt. Det man ska komma ihåg är att en fältinspelning är en ögonblicksbild från just det framförandet. Kanske sjöng samma person – medvetet eller omedvetet – samma visa men med variationer i både text, melodi och intonation vid nästa framförande, vilket vi aldrig får höra. Här kan man höra Den bergtagna i två olika ljudupptagningar av två olika storsångerskor; Lena Larsson ifrån Kungälvs Ytterby i Bohuslän gjord 1957 (SVA BB 536311) och med Ulrika Lindholm, Frostviken, Jämtland, gjord 1958 (SVA BB 539027).
På Visarkivet har vi också en ganska stor samling av kommersiella fonogramutgåvor (mest CD), vilka man kan få komma hit och lyssna på. Till skillnad från traditionsinspelningarna är visorna på dessa oftast arrangerade med instrumentalt ackompanjemang, kanske stämsång och noga utvalda versioner där det mesta är musikaliskt, tekniskt och textinnehållsligt optimerat. Skivbolaget Caprice har i samarbete med Svenskt visarkiv förvisso utgivit de båda upptagningarna av Lena Larssons och Ulrika Lindholms versioner av Den bergtagna och andra traditionsinspelningar på fonogrammet ”Den svenska medeltida balladen”, så här överlappar viskällstyperna varandra. Av upphovsrättsskäl länkar jag inte till en ljudfil med en kommersiell fonogramutgåva, men tips på en fin version är till exempel Gunnfjauns kapells version på albumet Dansä Läite (SJECD 14). Detta sista exempel på viskälla är det absolut vanligaste idag, då vi oftare lyssnar på andra som sjunger än att sjunga själva. Vi lyssnar också oftare på en inspelning än att gå på konsert.
Sammanfattningsvis har jag nu föreslagit en rad källor som representerar visor på olika sätt och som man kan ta del av ur Svenskt visarkivs samlingar. Jag har också hänvisat till en mängd olika platser på vår hemsida där man själv kan botanisera vidare bland faktatexter och register liksom till inskanningar och ljudfiler av själva visorna. Vill man ha hjälp är det bara att mejla till visarkivet@musikverket.se, så gör vi vårt bästa för att vägleda genom den lite snåriga men frodiga skogen av visor i arkivet.
Madeleine Modin, forskningsarkivarie.