Så anlände Visarkivets delegation till den slitna flygplatsen i Odessa. Hyrbilen väntade snällt och vi gav oss av genom den täta trafiken och hann säkert 500 meter innan vi fastnade i den första trafikstockningen.

Hökrasch på motorvägen. Foto: Torbjörn Ivarsson

En lastbil full med hö hade vält över sex filer motorväg. Kreativa ukrainare genade över närliggande fält medan vi svenskt och lydigt stannade i den stillastående kön. Det tog lite tid (läs väldigt lång) att komma ut ur stan.

Sen började färden längs Svarta havets kust västerut över de breda flodbäddarna, de vida fälten och oändliga vinodlingarna. Skruttiga byar klättrar på flodbankarna med slitna hus täckta av vinrankor och flagnad puts. Idyll med dissonans, om ni förstår vad jag menar.

Dan Lundberg och Sofia Joons kollar om kartan stämmer med verkligheten. Foto: Torbjörn Ivarsson

Efter en lång och tålamodsprövande närkontakt med ett dussintal blekblå skördetröskor närmade vi oss den sista avtagsvägen. Den vägen går spikrakt ut mot Dnepers strand och Gammalsvenskby. Vägen byggdes inför svenska kungaparets besök år 2008 (den spolades visserligen bort året därpå och man tvingades bygga om den från grunden) och vid dess ände står skylten som välkomnar oss till byn Zmijivka som Gammalsvenskbyn är en del av, på fyra språk dessutom.

Våra fina gammalsvenska värdar har nu sett till att vi har fått mat och sängar. Lite trötta är vi men mycket nöjda med att ha kommit fram. Men efter att ha träffat vår pratglada värdinna Elsa är känns det fjompigt att beklaga sig det minsta.

Krum, liten men med pigga och glittrande ögon säger hon gonatt och förklarar:

–Beina värker, ryggen värker, hjärta värker men tunga värker int!

/Jonas Nyberg

Tidigare rapporter

Inför resan

Dag ett