Katarina Utas – ”krokar och länkar” från Gammalsvenskby

Katarina Utas är en av de sångare som uppnådde stor popularitet som föregångare i 1990-talets vokala våg inom de svenska folkmusikkretsarna. Folkliga koraler är numera välkända och framförs ofta på konsertscener, inte bara i körarrangemang som tidigare utan ofta oackompanjerat eller i vad man kan kalla folkmusikaliska arrangemang.

Folkliga koraler är en beteckning på psalmer som i flera hundra år har sjungits på melodier som på olika sätt skiljer sig från de vedertagna koralböckernas melodier. Det kan röra sig om en sångares, en familjs eller en församlings variant av koralboksmelodierna, inte sällan med melismer (mer än en ton per textstavelse) eller andra utsmyckningar. Det kan också handla om helt andra melodier än koralböckernas. Ursprunget är att psalmmelodierna länge efter reformationen sjöngs på gehör och utan ackompanjemang även i kyrkorna, enligt äldre musikalisk praxis.

De här melodivarianterna började först kring sekelskiftet 1900 att räknas till folkmusiken, vilket är ett skäl till att bara en mindre del av allt som har sjungits har dokumenterats. I Svenskt visarkiv och andra arkiv i Sverige finns dock dokumentationer från Skåne i söder till Västerbotten i norr. Det finns också en mängd folkliga koraler från de en gång svenskspråkiga områdena i Estlands kusttrakter och från den före detta svenskestniska bosättningen Gammalsvenskby vid floden Dneprs nedre lopp i nuvarande Ukraina. Många svensktalande från Gammalsvenskby flyttade till Sverige 1929. Då passade folklorister och språkvetare på att dokumentera såväl deras dialekt som en hel del musik.

En av dem som kom 1929 var den skickliga sångerskan Katarina Utas. Efter henne finns ett 60-tal melodier upptecknade. 44 av dem finns publicerade i Olof Anderssons samling Folkliga svenska koralmelodier från Gammalsvenskby och Estland (1945, nytryck Svenskt visarkiv 2003).

Läs reportage från Svenskt visarkivs besök i Gammalsvenskby 2012
Läs mer om Katarina Utas och hennes sjungande med notexempel (PDF). 

Ingrid Åkesson, forskningsarkivarie