Bland klippsamlingar och glasplåtar

Musik- och teaterbibliotekets samlingar inom teater och dans är en tillgång för såväl forskare som dagens scenkonstnärer. Här finns nära en miljon fotografier, gigantiska samlingar av klipp, affischer och program och hundratals arkiv efter personer och organisationer inom scenkonsten.

De svindlande långa arkivgångarna i Gäddviken erbjuder en vandring genom den svenska teater- och danshistorien. Här finns material om alla tänkbara typer av scenframträdanden från 1800-talets mitt och framåt, från cirkusuppträdanden på landsbygden till uppsättningar på Dramaten.

Från regissörer till släktforskare

Marianne Seid, som är ansvarig för samlingarna, hittar vant bland arkivens lådor från golv till tak. Här plockar hon fram det material som beställs fram och guidar de besökare som vill ta del av materialet på plats.

– Det är en blandad grupp som är intresserade av våra samlingar. Det är dels journalister och författare som ska skriva något inom ämnet. Det kommer även många studerande och forskare inom teater- och danshistoria. Sedan har vi personer som är aktiva inom scenkonsten i dag, regissörer som vill ta del av uppsättningshistorik för en pjäs de ska sätta upp eller skådespelare som ska förbereda sig inför en ny roll. Vi har även kontakt med andra institutioner och museer som använder vårt material i sina utställningar.

Vi börjar med att titta in i den omfattande fotosamlingen som går tillbaka till 1800-talets mitt och speglar inte bara teaterns och dansens historia utan även fotografins. Till de riktiga rariteterna räknas de 10 000 glasplåtarna.

”Otroligt vackra fotografier”

– Fotografierna är otroligt vackra. En av mina favoriter är en porträttserie av de två ryska balettstjärnorna Mikhail Fokin och Vera Fokina från 1914. De var i Stockholm och gästspelade på Operan och passade på att besöka en fotostudio med sina scenkläder. Det är fantastiska bilder.

Fotosamlingen skildrar scenkonsthistorien ur flera olika perspektiv. Här finns dansbilder, föreställningsbilder, bilder som visar hur sedan länge nedlagda teaterbyggnader runtom i landet såg ut på såväl insidan som utsidan, samt ett betydande antal rollporträtt som samlats in och donerats genom åren.

– Vi har fotografier som visar hur August Strindbergs Erik XIV såg ut i uruppsättningen 1899, han var en ganska strikt figur. Sedan kan vi spola fram till 1999 och se hur han såg ut när Teater Halland satte upp samma pjäs hundra år senare.

Gigantisk klippsamling

Från fotosamlingen visar Marianne Seid vidare in bland klippsamlingen, som lockar många släktforskare till arkiven i Gäddviken. Varje år kommer ett antal personer för att ta reda på vilka uppsättningar deras äldre släktingar varit med i och vilket material som finns om dem i arkiven.

Även klippsamlingen sträcker sig tillbaka till mitten av 1800-talet och innehåller bland annat recensioner och klipp om personer. Materialet kommer dels från anställda som genom åren suttit och klippt ur de stora tidningarna, dels från donationer från personer verksamma inom teater och dans som har donerat hela sina arkiv till Musik- och teaterbiblioteket.

– Det finns exempel på klippböcker där skådespelare bara har klippt ut den del av recensionen som handlar om dem själva. Nils Personne är ett sådant exempel, det är rätt roligt att se.

Bäst service på plats

En del information ur de ständigt växande samlingarna kan hittas på nätet, till exempel i repertoardatabasen där information om uppsättningar och medverkande från tidigt 1800-tal fram till i dag läggs in kontinuerligt. Kopior av det mesta av materialet kan även beställas via mejl eller telefon. Men för att få så bra service som möjligt rekommenderar Marianne Seid ett besök i Gäddviken.

– Vi vill gärna ha så många besökare som möjligt. När man väl har klipp och fotografier framför sig kommer man ofta på mer material som kan vara av intresse. Om man besöker oss på plats kan vi hjälpa till och plocka fram det direkt. Det är även bra för oss som jobbar här, eftersom forskare och andra som kommer hit kan hjälpa till i vårt arbete. Det händer ofta att de kan ge oss information om företeelser och personer som förekommer i arkiven och som vi inte har lyckats identifiera.