Svenskt visarkiv publicerar fortlöpande ljudinspelningar och annat arkivmaterial på webben för att göra våra samlingar mera tillgängliga. Det sker främst via vår egen hemsida, till exempel i databasen Inspelningar i Svenskt visarkiv.
Jan Ling spelar in nyckelharpspelarna Gösta Hellström och Spel-Oskar Larsson på 1960-talet. Foto: Ingvar H. Eriksson
Men vi tillgängliggör också mycket material på Wikimedia Commons. Förra året gjorde vi ett särskilt projekt kring nyckelharpan i samarbete med Wikimedia Sverige där vi publicerade inspelningar och fotografier ur musiketnologen Jan Lings arkiv. Resultatet blev 537 inspelningar och 134 fotografier som nu finns fritt tillgängliga för allmänheten via Wikimedia Commons. Projektet är en del av ett mångårigt samarbete mellan Svenskt visarkiv och Wikimedia Sverige. I det här blogginlägget ska jag berätta om samarbetet och ge exempel på vad vi har uppnått för resultat. Men också problematisera dagens tillgänglighetsideal inom arkivsektorn.
Fenomenet Wikipedia
Låt oss börja med fenomenet Wikipedia. Tidigare hade Wikipedia kanske lite negativ klang, och många uppfattade informationen där som amatörmässig och inte fullt tillförlitlig. Idag är situationen annorlunda och Wikipedia är den mest använda informationskällan för många människor, och idag ser man källhänvisningar till Wikipediaartiklar även i vetenskapliga texter. Ett tydligt exempel på denna statusförändring är att Wikimedia Sverige i december tilldelades Lars Salviuspriset som årligen delas ut till framstående insatser inom forskningskommunikation och populärvetenskap, med följande motivering:
”Wikimedia Sverige är organisationen bakom Wikipedia. Wikipedia är en icke-kommersiell insats som blivit världens största populärvetenskapliga plattform och har förnyat forskningskommunikationen. Många studenter, journalister, författare, forskare, liksom en brett sammansatt, intresserad allmänhet använder dagligen uppgifter från Wikipedia, där snabbheten är en stor fördel. De mest använda sökmotorerna leder ofta till Wikipedia. Wikipediaartiklar används också för att finna ytterligare relevanta och auktoritativa källor.”
Det är en ganska talande motivering, som också säger något om vikten av att vi arkivinstitutioner finns tillgängliga i Wikimedia-sfären. Därför har Statens musikverk och Svenskt visarkiv samarbetat med Wikimedia Sverige sedan många år. Vi har bidragit både med vår kunskap genom att skriva nya wikipediaartiklar, och med upphovsrättsligt fritt arkivmaterial som publicerats på Wikimedia Commons. Bland det material vi publicerat kan nämnas Sveriges Radios äldre folkmusikinspelningar och porträttfotografier av spelmän. Samarbetet har sett ut på lite olika sätt. Vi har vid flera tillfällen anlitat en så kallad ”wikimedian in residence”, där någon från Wikimedia Sverige jobbat hos under en period för att ladda upp material ur samlingarna – det har varit en förutsättning för att kunna tillgängliggöra så stora mängder som vi till exempel gjort i nyckelharpaprojektet. Vi har också anordnat ”skrivstugor” där vi bjudit in allmänheten eller särskilda intressegrupper att skriva artiklar på Wikipedia. Så sent som i december i förra året anordnade vi en sådan skrivstuga på temat nyckelharpa.
Problematiskt tillgängliggörande
Trots uppenbara fördelar är det dock inte oproblematiskt att publicera arkivmaterial på webben. För även om upphovsrätten är fri så finns också en etisk aspekt att ta hänsyn till, där vi alltid måste ställa oss frågan bör det här materialet göras fritt tillgängligt? Vi kan ta nyckelharpaprojektet som exempel. De inspelningar och fotografier som vi nu har publicerat på Wikimedia Commons är en del av musiketnologen Jan Lings arbetsmaterial till doktorsavhandlingen Nyckelharpan – Studier i ett folkligt instrument (1967). De inspelade personerna har det gemensamt att de spelade och/eller byggde nyckelharpa och var bosatta i norra Uppland.
Eric Sahlström. Foto ur Jan Lings arkiv.
En del var säkert ovana vid uppmärksamheten från en akademiker från Uppsala, men många var också rutinerade musiker och underhållare. För att nämna några av de mest flitigt förkommande personerna i materialet så var till exempel Eric Sahlström något av en nationellt känd artist med många år av radioframträdanden och skivutgivningar bakom sig. Andra, som Justus Gille och Viktor Vikman, hade decenniers erfarenhet av att spela inför publik vid midsommarfiranden och andra lokala tillställningar.
Eric Sahlström – Lärkan, polska efter Byss-Calle (accessionsnummer MMF7_0654):
Viktor Vikman och Justus Gille. Foto ur Jan Lings arkiv.
Justus Gille och Viktor Vikman – Vagnshusmarsch (accessionsnummer SVA BA 0016):
Jan Lings doktorsavhandling bidrog till att skapa något av en renässans för nyckelharpan, som fram till dess levt ganska undanskymt i norra Uppland där instrumentet spelats av en minskande skara utövare.
Joel Jansson. Foto ur Jan Lings arkiv.
Många av de inspelade blev därmed förebilder för en ny generation nyckelharpaspelare under 1960- och 70-talens folkmusikvåg. Spelmannen Joel Jansson fick tillexempel något av en senkommen karriär med skivutgåvor och offentliga framträdanden i radio och på konserter under 1970-talet. Han uppträdde bland annat på Gärdesfesten 1971, där han lär ha inspirerat proggbandet Träd, gräs och stenar som tog upp hans låtar på repertoaren.
Joel Jansson – Tegenborgsvalsen (accessionsnummer SVA BA 0018)
Träd, gräs & stenar – Tegenborgsvalsen:
Arkiv för framtida forskning
Jan Lings doktorsavhandling var en del av 1960- och 70-talens räddningsaktioner för att bevara resterna av vad som uppfattades som en utdöende folkmusiktradition, samtida med Svenskt visarkivs landsomfattande inspelningsresor för att dokumentera spelmän och sångare. De som spelades in ställde sitt musikaliska kunnande till förfogande för ”framtida forskning” där arkivet skulle ansvara för det inspelade materialet för kommande generationer – det var så inspelningsbesöken presenterades och motiverades. Nu är framtiden i någon mån här, och det finns stora förväntningar från både användare och politiska beslutsfattare på öppna och tillgängliga arkiv. Men det innebär samtidigt att de som finns inspelade i våra samlingar nu kan höras i sammanhang och på sätt som de förmodligen aldrig skulle ha kunnat föreställa sig när inspelningarna gjordes.
När man lyssnar på just Jan Lings inspelningar är det en ofta hörbart vänskaplig och god stämning mellan Ling och de inspelade. Visst kan någon uttala missnöje över sin spelinsats, men det dominerade intrycket är att de som spelades in är stolta över sitt musikaliska kunnande och sin hantverksskicklighet som instrumentbyggare, och att de gärna ställde sina kunskaper till förfogande.
Av den anledningen känns det ganska oproblematiskt att tillgängliggöra inspelningarna – man kan på goda grunder att anta att de inspelade skulle ha uppskattat det! Men inspelningarna är ändå inte helt okomplicerade. Att de spelats in till ett konkret forskningsprojekt sätter sin prägel. Det är väldigt många tagningar av samma låt, demonstrationer av resonanssträngarnas klang, skalor och annat som inte alltid är helt relevant att lyssna på taget ur sitt sammanhang. Jan Ling hade också ett inspelningsideal där han föredrog det informella samtalet före uppstyrda intervjuer, banden kan innehålla såväl skratt och munter stämning som långa sjok av pinsam tystnad. Han var inte heller så noggrann med att registrera inspelningarna – det var ett arbetsmaterial i stunden och uppgifter om innehåll som skulle varit till hjälp för dagens lyssnare saknas ofta. Det har därmed krävts ett stort förarbete i form av genomlyssning, identifiering och redigering av de inspelningar som nu finns tillgängliggjorda.
537 tillgängliga inspelningar
Resultatet är alltså 537 inspelade låtar som tillsammans med ett hundratal fotografier från inspelningstillfällena har publicerats. Det här är första gången som Jan Lings inspelningar görs tillgängliga så gott som sin helhet. För ett otränat öra kan nyckelharpans kärva klang tillsammans med spelmännens ofta höga ålder göra att musiken kan framstå som svårtillgänglig. Men förmår man lyssna bortom det så hör man en säregen repertoar, ett rustikt sväng och i många fall väldigt skickliga musiker. Så vår förhoppning är att inspelningarna ska väcka intresse och användas av såväl dagens nyckelharpaspelare som av andra intresserade.
Det är dock endast musiken som vi publicerar, medan interjuver, prat och allt annat som hörs mellan låtarna har klippts bort. Det gör att inspelningarna kanske inte kommer helt till sin rätt – stämningen i inspelningssituationen och allt man kan höra så att säga mellan raderna går förlorat. Men för den som vill fördjupa sig ytterligare i inspelningarna så finns det alltid möjlighet att besöka Visarkivet för att lyssna på materialet i sin helhet.
Wictor Johansson, chef för Enheten för ljud och rörlig bild, Svenskt visarkiv
