Visarkivet i maj år 2020. Ingenting är sig likt. Eller?

Visarkivet är en brokig verksamhet på Musikverket som i sig är en myndighet med brokig verksamhet, vilken både omfattar bevarande och främjande av musik, dans och teater. När jag började på Visarkivet var det någon som sa: Det finns tre problem med namnet Svenskt visarkiv. För det första handlar det inte bara om svensk musik, utan till viss del även om andra kulturers musik som utövas i Sverige. För det andra handlar verksamheten inte bara om visor och annan vokal folkmusik, utan även om instrumental folkmusik, jazz, tidig schlager, dragspelsmusik, samt numera även folkdans och social dans förknippad med dessa musikgenrer. Och för det tredje så är vi inte bara ett arkiv i vanlig mening utan snarare ett slags forskningsinstitution.

Personalstyrkan är likaså kreativt brokig: Någon är musikvetare, några är musiketnologer, en är litteraturvetare, någon är utbildad arkivarie, några kan jazz, en vet allt om dragspel, någon är expert på databaser, en del är bra på intervjuteknik, någon är fenomenal på att migrera ljud, en kan allt om skillingtryck, en är specialist på vår nya skanner, vår balladexpert har nyligen gått i pension, nästa lärs upp. Mitt eget område är dans.

Till vardags tar vi hand om arkiven, ordnar och förtecknar. Vi hjälper studenter, forskare, musiker och andra intresserade att ta del av samlingarna och vi svarar på frågor, skickar iväg noter, skannar och letar. Vi tar emot donationer och gör dessa tillgängliga. Vi gör egna dokumentationsprojekt, intervjuar och filmar och fotograferar. Vi tänker och vi föreläser, bjuder in till seminarier, deltar i konferenser och minglar. Vi publicerar en tidskrift och annan litteratur. En del av oss är igång med forskningsprojekt, mestadels på ett eller annat sätt knutna till våra samlingar. Och så vi fikar med våra kollegor, vattnar varandras blommor på kontoret när någon är bortrest, går på någon enstaka after work och på lunchen spelar några av oss sällskapsspelet spingo tillsammans.

Nu ska jag sluta med mina uppräkningar. Men det är alltså meningen att vi numera ska göra allt detta – eller i alla fall så mycket det går – hemifrån.

Hur går då detta till?

Min dag börjar klockan 07:00 med frukost på sängen. Här är dagens första lyx: inte bara frukosten utan även sovmorgon. Jag kan vakna senare nu än i normala fall då jag tar buss och tunnelbana in till St. Eriksplan. Klockan 08:00 går jag och min man upp för trappan till var sitt kontor. Arbetsdagen har börjat.

Varje medarbetare har tillsammans med Visarkivets chef Karin Strand fått omprioritera arbetsuppgifterna och titta på vad som kan vara lämpligt att göra hemifrån. Det mesta som handlar om databaser och registreringar går ju utmärkt att göra hemifrån. Ett av mina speciella ”coronaprojekt” handlar om att göra det lättare att söka bland dansböckerna i vårt bibliotek.

Strax innan klockan 10:00 kokar jag te, och här är dagens första känsla av frustration: jag saknar att kunna fika med kollegorna. Det löser jag och databasansvarige Lena Drake genom att dricka te tillsammans via videosamtal. Det är skönt att få se i alla fall en kollega, prata väder och vind och stämma av hur arbetet går.

Efter lunch börjar min eller någon annan kollegas tjänstgöring i vår expedition. Vi kopplar om expeditionens telefon till vår egen, så att var och en kan sitta hemma och svara på förfrågningar, och det är förvånande hur mycket som kan ordnas hemifrån. Eftersom vi alla är ämnesnördar inom våra respektive områden, är det nog fler än jag som har en hel del resurser hemma i form av referenslitteratur.

Det som trots allt måste göras på plats, så som att skanna noter eller leta fram någon bok, hjälps vi åt med. Varje vecka är det någon som åker in till Visarkivet och då passar denne på att fixa allt det som behöver göras på plats. På så sätt kan vi serva våra frågeställare som vanligt – även om det kan ta ett par dagar längre än det brukar. Vi har haft vår expedition stängd ända sedan mars, men enskilda besök kan fortfarande bokas. Det kan ju hända att det är något speciellt arkivmaterial man vill ta del av, och då går det bra att göra det på plats.

Något som inte är lika lätt att göra hemifrån är dokumentation. Som tur var hann jag göra en inplanerad intervju strax innan corona lägrade landet. Jag hade fått veta att kadetterna på militärhögskolan Karlberg nuförtiden, liksom på 1800-talet, får dansa sällskapsdansen fransäs på sin första vårbal, och jag hade lyckats få kontakt med deras dansmästare för en intervju och för att få chans att fånga denna tradition på film. Men mer om detta i ett senare blogginlägg!

Något annat som är svårt att göra hemifrån är att förbereda vår flytt. 2021 kommer Visarkivet, Musik- och teaterbiblioteket och Caprice Records att flytta till nya lokaler på Tegeluddsvägen 100. Det ser vi fram emot, för nu kommer allt vårt arkivmaterial finnas på samma adress, till skillnad mot vår nuvarande situation med vår huvudsakliga verksamhet på Torsgatan, men med en arkivdepå i Gäddviken. Det enda vi kan göra hemifrån är att planera förberedelserna inför flytten, och förhoppningsvis kunna sätta igång med detta till hösten.

Att arbeta med våra samlingar, det ständiga ordnandet och förtecknandet, görs förstås heller inte lika mycket nu. Arkivarbete är till stor del ett fysiskt arbete med fysiska dokument. Men som jag nämnde ovan så får vi fokusera mer på digitala uppgifter just nu. Det finns förstås ännu mer som vi inte kan göra som vanligt, men förvånansvärt mycket går ändå att ordna. Nästan alla förfrågningar och beställningar går att besvara som vanligt, och utför digitala studiebesök och föreläsningar.

Eftermiddagskaffe på trappan

Nåväl, tillbaka till min arbetsdag. Sent på eftermiddagen uppstår en situation av icke-frustration när mitt mejlprogram hänger sig. Jag kontaktar vår IT-support som på distans tar över min dator och fixar problemet. Våra tekniska problem är nämligen ständiga icke-frustrationer. Vi har en fantastisk IT-avdelning bestående av två personer som är snabba och kunniga – och dessutom trevliga, kommunikativa och pedagogiska. Till och med nu när vi jobbar hemma upplever jag dem som ständigt närvarande och hjälpsamma. Fem minuter från upptäckt problem till löst situation.

Klockan 16:30 stänger jag av datorn och jobbtelefonen, tar av mig glasögonen och går ner för trappan. Arbetsdagen avslutad.

Men lunchen och spelet spingo då? Jodå, vi ses varje dag klockan tolv, redo med uppvärmd mat och papper och penna, för en välgörande stund utan jobbprat med kollegorna.

Våra övriga videomöten försiggår något mer seriöst, utan lustiga filter.