Ett regn sveper in norrifrån och mjukar upp den torra, hårda jorden. Det är ljummet i luften när vi springer undan vätan, in på Maria Norbergs gårdsplan. Hon tar emot i ett hus hon egentligen redan har stängt för vintern.

Maria Norbergs utekök. Foto: Torbjörn Ivarsson

Det är för stort och för dyrt att hålla varmt under de kalla årstiderna. Vi pratar en stund och sen får vi kaffe. Det är vänligt av henne för vi förstår att hon har det mycket, mycket påvert. Vattnet kokar hon ute på gården i ett plåtskjul som säkert såg sina bästa dagar redan för femtio år sedan.

Efter en stund kommer hennes dotter Maria och dotterns kusin Anna. Bägge två är i 40-årsåldern och läser svenska i skolan två kvällar i veckan. Vi pratar på svenska och de är lite blyga. De sjunger alla tre i byns kör. Nu sjunger de för oss på svenska och ryska. Maria Norberg sjunger dessutom flera sånger på tyska. Hon har trots sina 81 år en stadig röst som klingar djupt och tonsäkert.

Lidia Utas på rymmen från ålderdomshemmet. Foto: Torbjörn Ivarsson

På eftermiddagen genomför vi en djärv kupp. Vi parkerar vår hyrbil bakom ålderdomshemmet och Karl-Erik Tysk, vår språkkunnige guide, smyger in och kidnappar Lidia Utas som villigt låter sig enleveras. Allt detta för att vi vill få en chans att prata ostört med Lidia som vi vet har mycket att berätta. Och kanske till och med sånger att sjunga för oss.

Lidia berättar långsamt och omsorgsfullt för oss, först på rikssvenska men sedan mer och mer på gammalsvenska. Hon är en fantastisk kvinna med en mimik som förtrollar. Hennes gester, ansikte och ögon förvandlar henne ständigt. Hon är alla sina åldrar på en gång och hon sjunger med en försiktig röst som blir klar och ung i de höga registren och raspar behagligt i de lägre. Vi är betagna!

Maria Malmas i finrummet. Foto: Torbjörn Ivarsson

Dagens sista besök är hos Maria Malmas som bor i den närliggande byn Schlangendorf. Hon fick ett slaganfall i juli och har svårt att gå. Hon är ledsen idag. Hennes vuxna son som varit nykter så länge har fått ett återfall och börjat supa igen. Hon hoppas att dottern som bor i Kashovka på andra sidan Dnjepr ska komma och hjälpa henne.

Maria välkomnar oss ändå in i sitt hem. Hennes hus ligger hänförande vackert alldeles ovanför floden som hon och hennes älskade lillebror Johannes badade i när de var små. Hon ger oss sina minnen från kriget och berättar om alla de skolor hon fått börja i utan att kunna språken som undervisningen skedde på. Nu talar hon, som så många av de andra som vi har träffat, tyska, ryska, ukrainska och gammalsvenska. Hennes humör stiger under samtalet och så småningom sjunger hon vackert några psalmer på svenska. När vi går får hon en osthyvel och en potatisskalare av Dan Lundberg. Hon blir uppriktigt glad och hennes dag blev i varje fall lite ljusare till slut.

Läs mer i tidigare rapporter:

Inför resan

Dag ett

Dag två

Dag tre