Vi vaknar till ljudet av gäss, getter och skällande hundar. Kvällen innan hade mörkret redan lagt sig över Gammalsvenskby när vi väl anlände. Nu skiner en blek sol över byn. Krispigt kallt med en nordan som biter i kinderna.

Morgon vid Dnjepr. Foto: Torbjörn Ivarsson

Dagens första upplevelse bestod i att klättra upp på en skytisk gravhög. Därifrån kan man se hur byn bredde ut sig ner mot Dnjeprs stränder. Floden är bred i norr och smalnar av mot söder där den gör en svag krök för att fortsätta mot Kherson och så småningom rinna ut i Svarta havet. Det ryker ur skorstenarna på de små cementförstärkta husen med sina färgstarka grindar.

Lena Willemark och Elsa Kozenko (Utas). Foto: Jonas Nyberg

Elsa Kozenko Utas tar emot oss utanför sitt turkosa hus under vinrankorna som bildar tak över ingången. Elsa föddes i Sverige 1931 men kom till byn när familjen flyttade tillbaka redan året därpå. Hon berättar om den fruktansvärda hungersnöden under trettiotalet, om hur hela familjen tvingades till Tyskland under kriget och hur de inte fick komma hem. Istället skickades de till arbetsläger i Komi väster om Ural, långt upp i permafrosten.

När de väl kom tillbaka till Gammalsvenskby 1947, var många hus totalförstörda. Bara väggarna stod kvar. Torkan och missväxten varade i flera år och umbärandena var större än ord kan beskriva.

Elsa berättar med glittrande ögon och stadig röst. Hennes syster Emma kommer in i huset efter ett tag. Hon är djupt religiös och sekunderar sin äldre syster men helst vill hon tala om sin tro. Lena Willemark sjunger en koral efter deras släkting Katarina Utas vars sånger nedtecknades av Olof Andersson 1929 då svenskbyborna kom till Sverige. För ett ögonblick stannar allt till i det lilla rummet där vi trängt ihop oss. Efter en sund börjar Elsa letar efter orden Lena sjunger i sin psalmbok och följer noga med.

Vi lämnar de gamla kvinnorna med varma hjärtan och kanske lite fuktiga ögon.

Nästa anhalt är ålderdomshemmet där vi får möta Lidia född 1933 och Milita, 1926. Själva hemmet är värt ett eget kapitel men det får bli en annan gång. Jag nöjer mig med att säga att jag om möjligt väljer ett annat hem när det väl är dags för mig.

Detalj från en av alla vackra grindar. Foto: Torbjörn Ivarsson

Vi får höra mer om kriget, om hungern och om deporteringen till Ural. När Militas familj kom tillbaka till sitt hus efter kriget var det redan bebott. Där bodde ryssar som vägrade flytta. Familjen fick till slut köpa tillbaka sitt eget hus. Kostnaden för det drogs från lönen från arbetet på byns kolchos.

När dagen närmar sig sitt slut är vi omskakade av alla möten, öden och historier. Vi har kastats mellan nu och då, mellan öst och väst och mellan liv och död. Nu ska vi smälta våra upplevelser och vila oss inför för morgondagens många möten. Då hoppas få höra Lidia sjunga sina sånger. Det ser vi fram emot!

/Jonas Nyberg

Läs tidigare rapporter:

På jakt efter Sverige i Ukraina

Dag ett

Dag två