Inte alla fester slutar lyckligt

Det är inte alla fester som blir lyckade och glädjefulla. Emellanåt blir de faktiskt ganska misslyckade – de får ingen energi, tycks implodera nästan från första början, och blir tråkiga, trista, färglösa tillställningar vars deltagare får bråttom att snabbt lämna och bege sig annorstädes. Ibland blir det till med ännu värre.

Det sistnämnda är vad som kännetecknar Thomas Vinterbergs och Mogens Rukovs Festen. Från början en film, men den har också dramatiserats några gånger. I svenska uppsättningar bland annat av Bo Hr. Hermansson och av Vibeke Bjelke. I början av seklet sattes den upp i Stockholm, Göteborg och Norrköping, och senaste gången 2007 i Malmö.

Handlingen är att släkt och vänner har samlats på det familjeägda hotellet för att fira den respekterade affärsmannen och familjeöverhuvudet Helge Klingenfelds 60-årsdag. Men när äldste sonen Christian ställer sig upp under middagen för att skåla, så håller han oväntat ett tal där han inför alla gäster anklagar sin far för pedofili, och för att systematiskt ha förgripit sig på honom och på hans syster Linda under hela deras barndom. För att ytterligare understryka allvaret vet vi sedan tidigare att systern nyligen har begått självmord. Helge låtsas emellertid som ingenting, och festdeltagarna tycks inte vilja begripa vad de just har fått lyssna till, och efter hand återgår stämningen till det normala.

Senare på kvällen råkar en av servitriserna hitta Lindas självmordsbrev, och ger det till Christian, som i sin tur ger det till den andra systern Helene. Inför alla gästerna läser hon upp texten som beskriver all smärta som Linda åsamkats av faderns återkommande förgripelser. Den här gången känner sig Helge tvingad att erkänna övergreppen, och han reser sig sedan upp och går till sängs. Vid frukosten dagen efter försöker Helge hålla ett tal, där han bedyrar sin kärlek till familjen och sina barn. Christian ställer sig slutligen upp och ber fadern att lämna matsalen.

Det är som sagt inte alla fester som blir lyckade. Förutom de stillsamt misslyckade, så förekommer det då och då att de spårar ur fullständigt, och glädjeyran förbyts till upprördhet, aggressioner, kanske rentav knutna nävar när temperaturen nått det tillräckliga gradantalet. I riktigt sällsynta fall – vilket vi just har sett – så uppstår emellertid någonting helt annat: en kall, obehaglig stämning som får allt att avstanna, får all kvarvarande uppsluppenhet att dö, och övergå till ohygglighet och ångest. Kanske förstärks denna fasa dessutom ytterligare av det faktum att detta ju faktiskt var menat att vara en fest, en glädjens höjdpunkt där lycka och välmående skulle definiera kvällens innehåll. Kontexten fördjupar på något vis ångesten, och tar ironiskt nog fasan till ännu högre nivåer.