I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett

Inspelningar i svensk-norska gränsområdet (21-27 oktober 1968)

Under sin inspelningsresa i nordvästra Dalarna i månadsskiftet september/oktober hade Märta Ramsten stiftat bekantskap med spelmannen Olmorts Erik Olsson från Särna, kallad Spak-Erik; ”en spelman med genuin Särnatradition och ett egensinnigt spelsätt, som skilde sig från vad jag förut hört av svensk spelmansmusik”. Några veckor efter hemkomsten spelade Märta Ramsten upp inspelningarna med Spak-Erik vid ett möte för nordiska folkmusikforskare på Svenskt visarkiv. Den norske spelmannen och folkmusikforskaren Sven Nyhus kunde då känna igen flera av låtarna som vanligt förekommande även på den norska sidan av gränsen.

Här väcktes idén till en gemensam undersökning av musiktraditionerna i de svensk/norska gränsområdet. Mellan den 21-27 oktober 1968 gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus en gemensam inspelningsresa i sydvästra Härjedalen på svenska sidan av gränsen och i Rörosområdet på den norska sidan.

Som geografisk avgränsning för inspelningsresan valdes ett område som sträckte sig fem mil på vardera sida om gränsen mellan länderna. Märta Ramsten beskriver det som ett område där ”hela kulturen präglas av konservatism och stor ålderdomlighet”. Med undantag för en nytillkommen turistnäring livnärde sig befolkningen i huvudsak på boskapsskötsel, jakt, fiske och handel och hade så gjort sedan flera hundra år tillbaka.

Ett antal kriterier ställdes upp som definierade vad som skulle betraktas som ”gränsmusik”. Dit räknades bland annat en repertoar som levt i muntlig tradition i minst två generationer och vars existens kunde beläggas på bägge sidor om gränsen i det undersökta området.

Själva inspelningsresan begränsades dock inte till att enbart dokumentera denna gränsmusik. I likhet med tidigare inspelningar var ambitionen att samla in ett så omfattande och så brett folkligt musikmaterial som möjligt, även om fokus den här gången kom att hamna på den instrumentala spelmansmusiken.

 

Gammalt och nytt

Märta Ramsten ansåg att den påfallande ålderdomligheten i området ”naturligtvis också påverkar de musikaliska uttrycken”. Det ska dock inte tolkas som att området var fritt från modernare musikaliska influenser. Visserligen kunde stora delar den lokala spelmanstraditionen spåras ända tillbaka till början av 1700-talet. Men hos många av spelmännen samsades en särpräglad lokal repertoar sida vid sida med låtar som fått nationell spridning via radio och tv.

Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen – vars inspelade repertoar rymmer såväl ålderdomliga polskor som moderna foxtrots – är ett exempel. Han hade lärt spela av fadern Per Myhr, en känd spelman i trakten vars repertoar bland annat dokumenterades av folkmusikupptecknarna Nils och Olof Andersson och publicerades i det stora standardverket Svenska låtar.

Utöver faderns repertoar spelade Jonas Myhr ”med förkärlek gammeldansmusik” och han hade också själv komponerat ett stort antal låtar, ”samtliga med sentimental anstrykning”.

Jonas Myhr – Storhurven efter Per Myhr/Soluppgång på fjället (egen komposition)/Två små fåglar på en gren (foxtrot) [SVA BA 0367-0368]:

[wonderplugin_audio id=”56″]

 

Enligt Märta Ramsten var det flera av de dokumenterade spelmännen som jämte fiol även spelade dragspel, men med skilda repertoar för respektive instrument. På fiolen äldre lokala spelmanslåtar och på dragspelet en för instrumentet mera typisk gammeldansrepertoar.

Karl Östensson från Funäsdalen spelade dock enbart dragspel. Men fadern hade varit fiolspelmän och Karl Östensson kunde berätta mycket om musiken och om ”livet i forna dagars Funäsdalen”. Han spelade också några låtar ur faderns repertoar men var enligt Märta Ramsten ”mest intresserad av nyare gammeldansmusik och är en stor beundrare av Erik Öst” vars repertoar han lärt sig från radion.

Karl Östensson – Mikaelifröjd [SVA BA 0369]:

[wonderplugin_audio id=”58″]

 

Storhurv och Lillhurv

Inför inspelningsresan hade Märta Ramsten och hennes norske kollega Sven Nyhus beslutat att fråga efter vissa låtar och visor som var kända på bägge sidor om gränsen. Dit hörde två polskor med det säregna namnet ”Hurven” (”Storhurven” respektive ”Lillhurven”). Belägg fanns för att de två polskorna spelats på bägge sidor av gränsen sedan mer än hundra år och under sin resa kunde Ramsten och Nyhus spela in inte mindre än tio versioner av Stor- och Lillhurven.

Sven & Peder Nyhus – Storhurven & Lillhurven [SVA BA 0374]:

[wonderplugin_audio id=”62″]

 

De inspelade versionerna av hurvarna skulle senare ägnas en egen studie av Märta Ramsten i uppsatsen Hurven – En polska och dess miljö.

 

Trallade låtar

I de svensk-norska gränsområdena tycks det också ha varit vanligt att tralla spelmanslåtar. Med tralla menas här inte bara att sjunga melodin ordlöst utan även att med vissa stavelser understryka dansrytmen på ett liknande sätt som en fiolspelman gör med stråken.

Karl Kristiansson – Schottis efter Gravbergs-Halvard [SVA BA 0386]:

[wonderplugin_audio id=”57″]

 

Flera trallare spelades in, och av intervjuer framgår att det i äldre tider varit vanligt att tralla till dans när det saknades spelman. Tidigare nämnde Karl Östensson berättade till exempel att hans farfar ofta trallade till dans i mitten på 1800-talet: ”Han kunde inte spela nå instrument, men han tralla leka som det hette på den tiden. Och dom dansa efter det hela nätterna, så han satt på en upphöjd plats och tralla fram”.

Det förekom också trall i samspel med fiolspelmän. I norska Brekken gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus inspelningar med Nille Henningsgård – av inspelningarna att döma en synnerligen gladlynt kvinna och med ett gediget spelmanspåbrå – när hon trallar tillsammans med fiolspelmannen Egil Skott.

Nille Henningsgård & Eskil Skott – Pols [SVA BA 0381]:

[wonderplugin_audio id=”59″]

 

Projekt med fortsättning

Totalt spelades 16 spelmän, sångare och trallare samt ett spelmanslag in under den knappa vecka som inspelningarna i gränstraktsområdet pågick. Här kan du lyssna på samtliga inspelningar.

Märta Ramsten och Sven Nyhus skulle återvända för ytterligare inspelningar sommaren 1969, då även den vokala folkmusiken fick en mera framträdande plats. Inte minst kunde fäbodmusiken dokumenteras i sin ursprungliga miljö eftersom fäbodbruket ännu var i drift i området.

Det inspelade materialet skulle senare utgöra grund till föreläsningar och konferenser liksom till radio- och tv-program. Märta Ramsten publicerade också en mera omfattande studie av gränstraktsmaterialet i den redan nämnda uppsatsen om Hurven.

 

Läs mer

Uppgifterna i det här blogginlägget bygger i huvudsak på Märta Ramstens uppsats Hurven – En polska och dess miljö där även de flesta citaten är hämtade ifrån. Uppsatsen kan beställas från Svenskt visarkiv. Material om inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet finns även i Märta Ramstens personarkiv hos Svenskt visarkiv.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.