”Gediget material om techno och rejv bortskänkes.” Så stod det i rubriken på ett mejl som socialantropologen Anna Gavanas fick våren 2016. Gavanas tog emot materialet, skrev boken Från diskofeber till rejvhysteri (2020) som till stor del byggde på det materialet och donerade sedan hela samlingen till Svenskt visarkiv. Allt enligt överenskommelse med mejlets avsändare.

Men vi backar. Mejlets avsändare var rejvforskaren Elisabeth Tegner. Materialet hade hon samlat in under sent åttio- och tidigt nittiotal, som underlag till en tänkt avhandling som aldrig skrevs klart. Samtidigt med slutfasen för hennes arbete med avhandlingen nådde rejvhysterin nämligen sin höjdpunkt, och alla som inte tog avstånd från rejvkulturen ansågs vara drogliberaler. Tiden var inte mogen för en nyanserad analys av vad som skedde inom den kulturen. Därför packades materialet ner i lådor där det förvarades i tjugo år.

Elisabeth Tegner var inte bara forskare utan hade flera olika roller i relation till rejvkulturen. Hon var en av arrangörerna som drev den legendariska svartklubben Draupner i Göteborg. Som forskare gjorde hon fältarbete bland annat som deltagare på en mängd rejv i Sverige och utomlands. Hon blev också uttolkare av rejvkulturen då hon ofta blev intervjuad i medier.

Men så blev tiden mogen. Anna Gavanas som tog emot materialet är filosofie doktor i socialantropologi och docent i genusvetenskap. Hon är själv aktiv inom klubbmiljön, bland annat som DJ, producent och arrangör. Genom att skriva boken gav hon röst åt de rika vittnesmål, fältanteckningar och inspelningar som vilat i lådorna.

I boken berättar Gavanas om rejvens pionjärer, miljöer och människor. Hon beskriver rejvens plats i samhället och inom politiken, samt om dess relation till myndigheter och polis. Till exempel om hur Brottsförebyggande rådet i efterhand kritiserade Ravekommissionens och polisens förstärkta insatser mot rejven, och konstaterade att många ungdomar i onödan utsatts för polisens tvångsmedel. Och genom texten framgår också att mycket av Tegners material handlar om rejvkulturens väldigt stora betydelse för människorna som deltog i den. Det är med andra ord en rik och nyanserad bild av rejvkulturen som framträder, jämfört med hur den framställdes i media under 90-talet.

Gavanas bok börjar dock med diskokulturens framväxt i Sverige, och om hur denna så småningom övergick till klubbkultur och rejv, vars influenser kom från USA via London och Ibiza. Hon kopplar denna övergång både till identitet och personliga drivkrafter, liksom till dåtida kulturpolitik och politisk ekonomi. Men hon beskriver också själva musikens förändring, från diskomusik till house. I en intervju som Gavanas själv genomförde inför boken, säger en informant:

House var som en backlash från diskon, den var befriad från glada och catchy trudelutt-sånger. House var en form av revolt mot disko, den som var glättig, massproducerad och spårade ur till slut. Till skillnad från disko, som ofta gjordes av och med musiker, så gjordes house av tekniskt intresserade producenter som programmerade trummor och ljudbilder (Gavanas 2020:122.)

Flera röster uttrycker att rejven erbjöd en känsla av befrielse vad gäller identitet och sociala interaktioner. I och med diskoteken och nattklubbarnas intåg upplevde många en lättnad i att kunna dansa hur de ville och med vem de ville, jämfört med hur man tidigare dansat pardans. Men dessa miljöer kom för många att förknippas med alkoholkultur och heterosexuellt raggande. I rejvmiljön upplevde många i stället att det fanns ett fokus på själva dansandet. En kvinna säger:

På rejv bjuder DJ:n in på en resa i ditt inre, du är själv inte där för att träffa andra och bli raggad på […] Att dansa flera timmar i sträck ger en gemenskap med de andra på dansgolvet som är svår att förklara – det är det där ’mellanrummet’ som man ibland talar om. (Gavanas 2020:170.)

I en recension av Gavanas bok i tidskriften RIG skriver Lars Kaijser, professor i etnologi, följande om dansens betydelse:

Dansmusiken och dess miljöer är en viktig del av kulturhistorien. Den utgör en plats för drömmar, självförverkligande och vardagsflykt. Det är platser som öppnar upp för en förståelse av olika samtiders kulturella villkor och samhällsideal. De visar på det som tas för givet och det som väcker uppmärksamhet och ifrågasättande. Som sådana är de berättelser som Gavanas lyfter fram en viktig källa för att förstå hur vardagsverkligheten förändras och utformas i olika tider och sammanhang. (RIG 2021:4)

Åter till arkivet. När Anna Gavanas fick rejvmaterialet av Elisabeth Tegner för att kunna skriva boken, gjordes en överenskommelse om att Gavanas efteråt skulle donera samlingen till ett arkiv där det skulle bli tillgängligt för allmänheten. Det hamnade på Svenskt visarkiv, i danssamlingarna där kopplingen mellan dansmusik och dansgolven redan finns representerad inom andra genrer.

Rejvsamlingen innehåller fältanteckningar från över 80 rejv som Elisabeth Tegner deltagit i. Det finns fantastiska noteringar om hur hon sent på natten tog taxi ut till olika rejv, för att där – på etnologens typiska sätt – utföra etnografi och deltagande observationer. Det finns över 100 intervjuer med DJ:ar, dansare och arrangörer. Dessutom finns artiklar, uppsatser och manuskript, liksom enkäter, fotografier, VHS-filmer, korrespondens med olika aktörer inom rejvmiljön, samt hundratals flyers.

I dag är rejvsamlingen tillgänglig för forskare och andra som är intresserade av att ta del av materialet. Bäst är att boka tid för besök, så att materialet kan förberedas för besökaren.

Liksom rejvkulturen fortsätter att leva och utvecklas, så utökas rejvsamlingen alltjämt. Anna Gavanas har själv fortsatt att göra intervjuer och samla in material, och i januari i år släpptes ytterligare en bok, Tillbaka till underjorden: 80/90-talens klubbrevolution i Sverige, som hon skrev tillsammans med författaren och DJ:n Anna Öström. I den boken bidrar Elisabeth Tegner med ett efterord och hon skriver:

Jag var med på det första ravet, 1989 i Torslanda där Papa Dee rappade och 25 extacytabletter togs i beslag. Sedan följde jag under flera år den här kärnan av ungdomar som skapade och bar upp ravekulturen i Göteborg. […] Technomusiken som för en natt fyllde övergivna industrilokaler, flyghangarer eller skogsgläntor. Jag upplevde allvaret hos dom dansande … djupet, en längtan efter en andlig dimension, ett försök att ena splittrade livssammanhang … Det pulserande laserljuset, visuals som glittrande glasfönster, stjärnhimlar ovanför. Platsen får en själ och förvandlas till en engångskatedral (Gavanas 2023: 230).

En del av Elisabeth Tegners material synliggjordes genom Anna Gavanas bok. Annat väntar än på att bli upptäckt på nytt. 1980- och 90-talens rejvande är ett intressant och berörande kulturarv som nu både finns bevarat hos Svenskt visarkiv och i kropparna och minnet hos alla dem som deltog i rejven.

Kommentar: I dag är både rave och rejv vedertagna stavningar. Vi väljer att använda det rekommenderade rejv, medan vi i citaten behåller den stavning som den citerade personen själv använt.