Ångerfulla syndare och samhällsfarliga avvikare

Brott säljer – det är något vi dagligen får bekräftat genom braskande löpsedlar och en aldrig sinande ström av deckare, tv-serier och radiopoddar. Vi tar del av brott och gärningspersoner i fiktionens form, som true crime och i suggestiva mellanformer. Denna mångfald av format och medier är ett modernt fenomen, men vår fascination för lagöverträdare har en betydligt längre historia.

Skillingtryck om brott

I de enkla småtryck med visor som brukar kallas skillingtryck är visor om aktuella brott och gärningspersoner en framträdande kategori. Skillingtrycken riktade sig till en bred och brokig publik och var kommersiella små alster som med sina ämnesval försökte väcka köparnas intresse. Med tanke på det är det inte så underligt att vistrycken i första hand skildrar grova missgärningar, det vill säga brott som har lett till dödsstraff. De flesta missdådartryck tar upp mordfall och dråp, särskilt sådana som begåtts inom familjen. Visor på detta tema såldes ofta i samband med avrättningar, antingen för att informera om kommande händelse eller för att rapportera om rättskipningar som redan ägt rum.

På tryckens framsidor deklareras ofta namnet på den arma syndaren, vilket brott hen har gjort sig skyldig till och plats och datum för avrättningen om det var aktuellt. Under 1800-talet blir det – säkert under inflytande av dagspressens utveckling – vanligt med en kompletterande prosatext i vistrycken, en text som i förhållande till visan rapporterar i mer saklig stil om gärningspersonens förhistoria, själva brottet och den slutliga domen. Sådana tryck med både visa och text kallas ibland för kombinationstryck, och förekommer nästan enbart i skillingtryck med brottstematik.

Kvinnliga missdådare

I likhet med hur verklighetens brottstatistik har sett ut – det vill säga att fler män än kvinnor har dömts för brott – finns även i skillingtrycken en manlig övervikt. Ungefär en femtedel av de namngivna huvudpersonerna i missdådartrycken i Kungliga bibliotekets skillingtryckssamling är kvinnor. Det brott som mer än något annat är kopplat till kvinnliga gärningspersoner är barnamord av olika slag: från det regelrätta barnamordsbrottet (det att ta livet av sitt nyfödda, oäkta barn för att undkomma skam och social misär) till stadsfenomenet änglamakeri (det att vanvårda inackorderade barn till döds för att behålla ersättningen för egen del).

Barnamord är ofta förtvivlade gärningar som måste ses mot bakgrund av kyrkans sexualmoral och andra patriarkala strukturer som har kringskurit kvinnor genom historien. Brottet är naturligtvis fasansfullt i sig, men med kulturens förväntningar på kvinnan i allmänhet och modern i synnerhet som ”naturligt omvårdande” bär fenomenet också starka betydelser utöver sig självt. Att kvinnor kan ta livet av oskyldiga små barn är ett ”horror crime” som väcker indignation och, med ett nutida uttryck, moralpanik. Det är alltså ingen tillfällighet att just barnamörderskor utgör den största gruppen bland de kvinnliga missdådarna i skillingtryck.

Vem är det då som har ordet i visorna om brott och brottslingar – är det månne den dömda själv? Nej, brottslingen har ingen egen röst i dessa tryck, även om det vid en första anblick kan se ut så. De tidiga, religiöst präglade missdådarvisorna från 1600- och 1700-talen är visserligen formulerade i första person, som vore det missdådaren själv som författat sin bekännelse. Snarare än att uttrycka ett äkta självbiografiskt subjekt är jagformen dock ett retoriskt-pedagogiskt grepp som inbjuder publiken till att identifiera sig med den ångerfulla syndaren. Visorna kan härigenom uträtta ett dubbelt ärende: missdådaren tar gestalt som ett varnande exempel men förkunnar också Guds nåd och själens räddning. I dessa tidiga texter förekommer sparsamt med konkreta upplysningar om själva dådet, i stället är det brottslingens djupt kända ånger och botfärdighet som står i fokus.

En botfärdig synderskas swane-sång, skillingtryck från 1770 ur Kungliga bibliotekets samlingar (O Andersdotter a). Foto: Ann-Sofie Persson.

Kring sekelskiftet 1800 förändras berättarperspektivet i missdådartrycken. Syndaren som textsubjekt börjar ersättas av rösten hos en utanförstående berättare som återger handlingen i tredje person. Innehållsligt bereds nu plats för detaljerade och spännande redogörelser för brottslingen, brottet och brottets uppklarande. Denna utveckling från andlig-moralisk uppbyggelse till spänningslitteratur kan ses mot bakgrund av såväl den tilltagande sekulariseringen som en anpassning till den gryende marknaden för förströelselitteratur. Moralen i visorna rör nu inte i första hand syndarens själ utan brottsoffer och samhälle.

Kombinationstryck om mordet på kapten Lagerhamn från 1860 ur Kungliga bibliotekets samlingar (O Antonellos b). Foto: Ann-Sofie Persson.

Med detta byte av berättarperspektiv ökar också distansen till brottslingen. Från att ha tagit form som en av oss, en person möjlig att identifiera sig med, skildras förbrytaren som den kriminella andra, någon som publiken förväntas förfasa sig över och ta avstånd ifrån. Den förmodade värdegemenskapen mellan visans berättarperspektiv och dess publik kan alltså sägas bestå, skillnaden rör i stället brottslingens position i texten från (fiktionaliserat) subjekt till dess objekt.

Avslutningsvis: vilka var det egentligen som skrev skillingtryckens visor och prosatexter om brott? Skillingtrycksförfattarna är överlag en anonym kader, och missdådartrycken är inget undantag. Med tanke på den låga status som dessa alster har haft är det inte så förvånande att författarna ogärna skyltade med sina namn. I de fall man kan identifiera dem är det ofta fråga om publicister och folkbildare, talespersoner för det offentliga samhällets värderingar och moral. Värderingsmässigt ställer sig författarna på lagens sida i skildringen av dådet och gärningspersonen.

Den dömda personens perspektiv får alltså sökas på andra ställen än i visorna. Skillingtrycken kan dock vara en god start även för detta, inte minst genom sina noggranna angivelser av namn, plats och tidpunkt vilket gör det möjligt att fortsätta egna eftersökningar i till exempel domstolsarkiv. Vittnesmål från rättegångar kan ge en långt mer mångfacetterad bild av omständigheter, personer och gärningar än skillingtryckets tvärsäkert vinklade, sensationella version. Detta lär oss inte bara något om visornas selektiva berättande, utan ger också perspektiv på vår egen tids medielogik och klickmagneter.

Se hela trycken:

Litteraturtips om brott i skillingtryck:
Karin Strand: Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck (Gidlunds, 2016) 
Karin Strand: Street ballads spreading the word. The case of ‘The two maids who married each other’ (i Edlund et al (red.), Reading and writing from below. Exploring the margins of modernity. Umeå universitet, 2016) 
Karin Strand: Långt fjärran ifrån hemmets kända stränder: Dikt och dokumentation om mordet på kofferdikapten Sven Petter Lagerhamn (ur Noterat 18)


Karin Strand, forskningsarkivarie

Kommentarsfunktionen är stängd