Emil Sjögren (1853–1918)

I dag 1 mars var det 100 år sedan Emil Sjögren gick ur tiden. Vem var han? I en frågetävling hade det nog räckt med att svara ”svensk tonsättare”, möjligen med tillägg för hans levnadsår.

Porträtt av Emil Sjögren

Men vad är han då känd för? Ja, det ska nog erkännas att bland den svenska allmänheten finns det nog få som kan nämna någon musik av Emil Sjögren. Här finns inga hittar likt Frösöblomster, Midsommarvaka eller Förklädd Gud som har nått in i det svenska kollektiva musikmedvetandet. Visserligen finns det en ofta spelad violinsonat i e-moll, vilken inte minst i musikerkretsar har gett honom det mindre smickrande epitetet ”E-moll Sjögren”, men man skulle göra honom en stor orätt om hans musik enbart definierades efter den.

Emil Sjögren var väldigt uppskattad som tonsättare i Sverige kring sekelskiftet och några årtionden därefter. Det ryktet nådde även andra delar av Europa och inte minst Paris och Frankrike, dit han och hansfru Berta kom på regelbundna besök. Där uppfördes hans musik bland annat av musikerstjärnor som Jacques Thibaud och George Enescu. Sedan kom dock kriget och det blev slut på Frankrikebesöken. Ett par år senare, närmare bestämt 1 mars 1918 gick han ur tiden.

Tecknat porträtt av Emil Sjögren

Tiden efter 1918 passade hans lyriska stil nog inte riktigt in i ett Europa sönderslaget av krig. Dessutom gjorde kanske det faktum att hushållsmusicerandet alltmer gick över i grammofon- och radiolyssnade att hans stjärna på tonsättarhimlen dalade – Sjögren skrev ju väldigt mycket för piano.

Men Sjögrens musik har överlevt och fortsätter att framföras och spelas, uppskattad av musiker och av dem som har hittat vägen till den. Inte minst de många sångerna som är tonsättningar, av både svensk och utländsk lyrik är en stapelvara bland sångare. Därutöver finns även en riklig mängd piano- och kammarmusik.

Nej, Sjögren skrev aldrig något stort orkester- eller körverk som gjorde honom omedelbart känd för en stor allmänhet, men bland musiker, professionella såväl som hemmautövande, har hans musik alltid funnit en plats. Och visst finns det en särprägel i hans musik, en personlig ton som man skulle kunna kalla ”sjögrensk”. Just en sådan där särprägel som gör att musiken fortsätter att spelas och lyssnas till. Sjögrenkännaren Anders Edling pekar ändå på att Sjögrens musik är en underutnyttjad resurs och det vill vi på Musik- och teaterbiblioteket gärna hjälpa till att råda bot på.

Som det nationella musik- och teaterbibliotek vi är har vi det mesta i not- och bokväg om och av Emil Sjögren. Prova ett pianostycke eller läs Anders Edlings fascinerande biografi från 2009 om Sjögrens väg från fosterhemsplacerat barn till en nationellt firad tonsättare! I vår katalog hittar du detta och mycket mer. På Levande musikarvs hemsida finner du även en hel del nedladdningsbar musik, inte minst hans vackra sånger.

I skandinavismens tidevarv lästes mycket på danska och norska. Några av Sjögrens finaste sånger är tonsättningar av dansk poesi, som tillexempel till Helene Nybloms Fem dikter, op. 63. Om du har lånekort hos Musik- och teaterbiblioteket har du även tillgång till Naxos Music Library där du kan hitta de flesta inspelningarna av Sjögrens musik, till exempel sånger med Nicolai Gedda och Margareta Hallin eller Inger Lindgrens kompletta inspelningar av hans pianomusik. Välkommen till oss för att ta reda på vem Emil Sjögren är!

Tobias Danielsson

Emil Sjögrens arkiv

Arkivet efter Emil Sjögren donerades av hans fru Berta Sjögren till dåvarande Musikaliska akademiens bibliotek efter hans död. Detta skedde i omgångar från 1919 och framåt. Arkivet innehåller framförallt Emil Sjögrens egna kompositioner men det finns även en del brev och fotografier.

Under 2000-talet har även material av annan proveniens tillkommit. Musik av Emil Sjögren återfinns även i autografsamlingen.

Under vintern blev biblioteket kontaktat av en skotsk herre som av en slump hade kommit över ett antal brev till Emil och Berta Sjögren från deras bekanta i Paris. Under våren är det tänkt att dessa ska överföras från Skottland till Sverige och oss på Musik- och teaterbiblioteket. Något som både vi och vår skotske vän tyckte var det bästa för breven.

Vi på biblioteket ser fram emot att kunna tillgängliggöra dessa brev för forskare och andra intresserade inom en snar framtid! Här kommer ett litet smakprov i form av framsidan på ett brevkort adresserat till paret Sjögrens hem i Knivsta, håll till godo!

Sebastian Lindblom

Caprice Records har gett ut en digital samling av Emil Sjögrens musik.

Gunnar Wennerberg 200 år

Här är gudagott att vara är väl en sång som de flesta känner till. Den har närmast blivit en del av vår allsångsrepertoar. Mindre känt är kanske att den är skriven av Gunnar Wennerberg och egentligen inte är en självständig sång utan en del av en duett i Wennerbergs mest berömda sångsamling, Gluntarne.

En tidig utgåva av Gluntarne

I år firas 200-årsjubileet av tonsättaren Gunnar Wennerberg som föddes 2 oktober 1817 i Lidköping och dog 24 augusti 1901 på Läckö kungsgård. Han gick i skola i Skara och studerade därefter i Uppsala. Efter studierna återvände han som lektor till Skara men gjorde sedan politisk karriär och var bland annat riksdagsman, ecklesiastikminister och landshövding. Nämnas kan att han under sin tid som politiker skrev under en förordning om upphörande av teatercensuren och att han verkade för kvinnans tillträde till högre akademisk undervisning. Han var också ledamot av både Svenska Akademien och Kungliga Musikaliska Akademien.

Här är gudagott att vara ingår i Glunt nummer 25, Examens-sexa på Eklundshof

Gunnar Wennerberg är numera mest känd för den tidigare nämnda Gluntarne, som utgörs av 30 duetter för baryton och bas. Dessa skrevs på 1840-talet, inspirerade av studentlivet i Uppsala. De är skrivna som dialoger mellan två studenter, Glunten och Magistern, och skrevs ursprungligen för Wennerberg själv och hans kamrat Otto Beronius som gick under smeknamnet Glunten, vilket är ett dialektalt ord för pojke. Wennerberg står för både texten och musiken och Gluntarne har ibland jämförts med Bellmans sånger när det gäller samverkan mellan ord och ton.

Hör oss Svea – Gunnar Wennerbergs egenhändigt skrivna noter

Wennerberg skrev mest för röst och piano. Solosånger, duetter, tersetter och körsånger. För soloröst och kör skrev han inte mindre än 55 sånger ur Davids psalmer, där den mest kända är Görer portarne höga. En känd manskörssång är Hör oss Svea. Han skrev också en del större verk som ett Stabat mater och ett par oratorier.

Musik- och teaterbiblioteket har förutom tryckta och digitala noter som kan sökas i katalogen även handskrivna noter av Wennerberg själv, fotografier, brev, klipp med mera, samt ett arkiv från Gunnar Wennerberg-sällskapet.

Inte bara musik och politik – han kunde baka också!

Att det i år är 200 år sedan Gunnar Wennerberg föddes firas med en mängd evenemang runt om i Sverige. Information om arrangemangen finns att få på www.gluntarne.se. Musik- och teaterbiblioteket bidrar genom att ställa ut material från samlingarna i bibliotekets expedition.

För den som vill lyssna på Gunnar Wennerbergs musik så finns han representerad på Naxos Music Library, åtkomlig för alla med bibliotekets lånekort, samt på Spotify.

Minneskonsert för Wennerberg med anledning av hans död 1901

Denna staty av Carl Eldh restes midsommardagen 1915 i Minneapolis, Minnesota. Statyn var en gåva till staden av Wennerberg Memorial Association och bär följande inskription:
GUNNAR WENNERBERG
Swedish poet, composer, educator and statesman
1817-1901

Pjästexter

Nu finns ungefär ytterligare 6300 stycken pjäsmanus tillgängliga och publikt sökbara via bibliotekets webbsida. Tidigare har detta material endast varit möjligt att hitta i en av bibliotekets äldre, interna databaser, vilket har gjort att tillgången till pjäserna förstås varit begränsad. Men efter att ett omfattande migreringsarbete genomförts, kan pjäserna nu sökas fram i både den lokala online-katalogen, samt i den nationella bibliotekskatalogen LIBRIS. Förhoppningsvis innebär detta att en del äldre, och kanske också mer okända, pjäser kommer att dyka upp i sökresultaten.

 

Wilhelm Peterson-Berger 150 år

Musik- och teaterbiblioteket uppmärksammar tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) genom några bilder från våra samlingar. Peterson-Berger var mycket produktiv och skrev bland annat musikdramer, symfonier, kammarmusik, pianomusik, körmusik och sånger. Han verkade också som kulturkritiker och författare. Hos oss finns böcker om och av P-B, en stor mängd noter, både tryckta och handskrivna. Dessutom fotografier, program, recensioner, klipp, artiklar och mer än 5000 brev.

Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger föddes 27/2 1867. I detta brev från hans mor blir han gratulerad på 18-årsdagen.

Några av Peterson-Bergers mest älskade kompositioner.

Exempel på Peterson-Berger egenhändigt skrivna noter.

Rollistan till urpremiären av operan Arnljot på Kungliga teatern 1910.

Rollistan till urpremiären av operan Arnljot på Kungliga teatern 1910.

Erik Saedén och Gunilla af Malmborg vid Kungliga teaterns jubileumsföreställning av Arnljot 1967.

Erik Saedén och Gunilla af Malmborg vid Kungliga teaterns jubileumsföreställning av Arnljot 1967.

Peterson-Berger blev känd som en fruktad kulturkritiker. Här en samling förlagor till P-B:s recensioner med hans anteckningar och strykningar innan de går i tryck.

Peterson-Berger blev känd som en fruktad kulturkritiker. Här en samling förlagor till P-B:s recensioner med hans anteckningar och strykningar innan de går i tryck.

Peterson-Berger som författare.

Peterson-Berger som författare.

Exempel på litteratur om Peterson-Berger som finns att låna från biblioteket.

Exempel på litteratur om Peterson-Berger som finns att låna från biblioteket.

Födelsedagen kommer även att uppmärksammas genom en utställning i bibliotekets expedition.

Födelsedagen kommer även att uppmärksammas genom en utställning i bibliotekets expedition.

På biblioteket finns en mängd noter som går att låna hem och dessutom finns i bibliotekskatalogen en hel del digitaliserade noter som fritt kan laddas ner och skrivas ut.

Mer information om Peterson-Berger och hans musik finns på Levande musikarv

Caprice Records har gjort en spellista med Peterson-Bergers musik

Förteckningar över kompositioner och skrifter gällande Peterson-Berger:
http://libris.kb.se/bib/20098719
http://libris.kb.se/bib/20098679

Musiketnologin i Skandinavien – tillbakablickar, utsikter över samtiden, framtidsidéer.

Den 25–26 oktober 2016 samlades nordiska musiketnologer för att diskutera ämnets utveckling. En bakgrund till detta är att det nu är 30 år sedan musiketnologin som disciplin etablerades på allvar i Norden. 1985 höll International Council for Traditional Music (ICTM) sin världskongress i Stockholm och Helsingfors. Flera yngre skandinaviska musikforskare mötte där en rad av tidens ledande musiketnologer. Året därpå bjöd några av dem in den amerikanske forskaren Mark Slobin till en musiketnologisk Sverigeturné. Det var i samtalen med Slobin som de närvarande bestämde sig för att använda just ”musiketnologi” som benämning på sin forskning. Detta för att ge ämnet en tydligare och enhetligare profil – innan dess hade flera olika beteckningar använts; förutom musiketnologi, bl.a. musikantropologi och musiksociologi.

I början av 1990-talet fanns också ambitioner att göra musiketnologin till ett eget universitetsämne. Detta kom dock aldrig att ske men trots detta har antalet verksamma musiketnologer ständigt ökat. Ett direkt resultat av aktiviteterna för 30 år sedan var att det under början av 1990-talet kom ett stort antal avhandlingar inom ämnet. Sedan dess har den musiketnologiska forskningen i Norden varit livaktig och producerat avhandlingar, en mängd studier, flera tidskrifter, satsningar på utbildningar, kurslitteratur, radio och TV-program mm. I Norden talar vi idag också om ”dansetnologi” – ett ämne som utvecklats i nära kontakt med musiketnologin. Vid mötet i Uppsala medverkade även företrädare för dansämnet.

När man 30 år senare samlades för att reflektera över sitt eget ämne skedde det under den trefaldiga rubriken ” tillbakablickar, utsikter över samtiden, framtidsidéer”. Mötet hölls i Kungliga Gustav Adolfsakademiens lokaler i Uppsala och arrangerades av Akademien i samarbete med Svenskt visarkiv och Svenska kommittén av ICTM.

I inbjudan ombads talarna att: reflektera över åren som gått, blicka ut över samtiden och blicka framåt. Programmet samlade arton talare från Sverige, Danmark och Finland samt en stor publik av forskare, doktorander och andra intresserade.

I diskussionerna behandlades inte minst det faktum att vare sig musiketnologi eller dansetnologi är egna universitetsdiscipliner – i dag befinner sig dessa ämnens forskare och studenter främst inom musikvetenskap och etnologi. I Sverige har musiketnologin haft ett tydligt centrum utanför universiteten hos Svenskt visarkiv och tidigare hos Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet). Att ämnet inte har status som egen universitetsdisciplin har både för- och nackdelar. En uppenbar fördel som flera nämnde är att man ”inte kan lägga ner något som inte finns”! En uppenbar nackdel är naturligtvis att rekryteringen av studenter försvåras. Det finns ju idag ingen tydlig kanal in för den som vill bli just musiketnolog. En fördel med att Svenskt visarkiv kommit att fungera som en samlingspunkt för den musiketnologiska verksamheten i Sverige är att det hela tiden funnits en gemensam kontaktyta gentemot de internationella organisationerna ICTM, ESEM (European Seminar in Ethnomusicology) m.fl. vilket medfört att Sverige genom åren haft en stark position internationellt.

De har gått trettio år sedan de viktiga impulserna i slutet av 1980-talet. Och mötet i Uppsala var på sätt och vis ett bevis på att musik- och dansetnologin etablerats på allvar i Norden sedan dess – bara det att mötet samlade ett femtiotal presentatörer och åhörare är i sig en viktig skillnad.

Seminariebidragen kommer att publiceras i Kungl. Gustav Adolfsakademiens skriftserie under 2017.

 

Dan Lundberg

SIBMAS konferens, 2016

I mer än ett halvt sekel har SIBMAS (Société Internationale des Bibliothèques et des Musées des Arts du Spectacle) varit verksam på scenkonstens områden. Organisationen startades 1954 med det uttalade målet att ”promote research in the performing arts, facilitate networking among our members and share resources about their specific collections and the performing arts in general.” Medlem kan en institution, eller en enskild person, bli som på ett eller annat sätt är sysselsatt med dokumentation av de sceniska konstarterna.

SIBMAS syfte uppnås genom återkommande konferenser, genom att på olika vis underlätta kontakter mellan individer och institutioner som är verksamma inom scenkonstens område, liksom genom återkommande nyhetsbrev som informerar om vad som sker och händer hos organisationens medlemmar. SIBMAS publicerar också rapporter och skrifter med bidrag och föreläsningar från de genomförda konferenserna.

Loggan för årets konferens.

Loggan för årets konferens.

Årets konferens gick av stapeln i Köpenhamn den första veckan i juni. Konferensens tema var interaktionen mellan den enskilda institutionen och dess användare – det vill säga hur teatermuseer, -arkiv och -bibliotek på olika vis försöker att engagera sina besökare, och dela med sig av sina samlingar. Ett undertema var också relationen mellan kulturarvsinstitutionen och de mer uttalat konstnärliga motsvarigheterna som exempelvis teatrar, danskompanier med flera. Ett exempel på detta var den sydafrikanske regissören och teaterforskaren Mark Fleishman som i sin föreläsning berättade om hur han och hans teaterkompani, Magnet theatre, satte upp en pjäs i Kapstaden, och hur skådespelarna då fick utforma sina roller utifrån de föremål som fanns på ett museum där. Varje skådespelare fick välja ut ett antal föremål ur museets samlingar, och de skulle sedan ’agera’ och ‘föreställa’ dessa föremål; det vill säga utforma sin roll utifrån all den information som på skilda vis kunde utvinnas från det enskilda tinget. Tillsammans skapade sen ensemblen och regissören det som blev den färdiga föreställningen.

En annan intressant föreläsning hette ”Re:positioning the librarian as dramaturge” och hölls av den singaporianska bibliotekarien Ying Qing Chua. Hennes presentation utforskade hur en bibliotekarie kan använda sig av dramaturgiska tekniker och teorier för att presentera teater- och danshistoria på ett bibliotek.

Ytterligare andra ställde frågor som: Hur arkiverar och bevarar vi det immateriella i en föreställning? Vad betyder lukten i en föreställning? Hur påverkar publikens sammansättning det som sker på scenen? Är det överhuvudtaget möjligt att på något vis dokumentera den typen av svårfångad information? Eller hur förhåller man sig till det faktum att ljudet från en 100 år gammal vaxrulle vid traditionell uppspelning låter på ett sätt, men att detta ljud förändras när det spelas in digitalt och sedan låter väsentligt annorlunda?

Antologi med bidrag från konferensen i New York, 2014.

Antologi med bidrag från konferensen i New York, 2014.

I dagarna publicerades för övrigt en antologi över bidragen från den förra SIBMAS-konferensen som hölls tillsammans med den amerikanske teaterbibliotekarieföreningen TLA (Theatre Library association) i New York 2014. Vid intresse går den förstås att reservera via bibliotekets online-katalog.

Dansens dag

Varje år den 29 april infaller den så kallade Dansens dag (International dance day). Den instiftades 1982 av The International Theatre Institute. Skälet till att just datumet 29/4 valdes var att det är balettmästaren Jean-Georges Noverres födelsedag.

Jean-Georges Noverre (1738-1810)

Jean-Georges Noverre (1727 -1810)

Noverre påverkade och förnyade danskonsten i grunden, och när hans Lettres sur la danse et sur les ballets utkom 1760 skapade den rabalder och uppståndelse. Hans idéer om hur dansen skulle bli mer berättande var sensationella, och likaså hans tankar om hur flera olika konster – musiken, skådespeleriet, måleri och scenografi, kläderna – skulle komma samman på dansscenen för att skapa något nytt.

Om någon vill fördjupa sig ytterligare i Noverres tankegångar så finns Lettres sur la danse et sur les ballets förstås i bibliotekets katalog. Likaså finns flera andra verk som behandlar hans teorier och hans inflytande på dansen genom historien.

Några andra dansböcker som nyss inkommit till biblioteket hör till serien Celebrating dance in Asia and the Pacific. I dessa går det att läsa om dansen i flera länder i Asien och i Oceanien. Böckerna innehåller texter med varierande fokus och växlar mellan samtida och historiska perspektiv. Dessutom behandlar och spänner de över både scenisk och folklig dans.

Nyinkomna dansböcker.

Nyinkomna dansböcker.

Biblioteket har också fått in ett antal böcker som gåva från Dansmuseet. De härstammar från ballerinan Ellen Raschs bibliotek, och kommer framöver att katalogiseras och bli tillgängliga i onlinekatalogen.

Några av böckerna ur Ellen Raschs bibliotek.

Några av böckerna ur Ellen Raschs bibliotek.

Nytt på dramatikfronten

Tanya Barfield, Katori Hall och Keli Garrett är alla exempel på samtida afro-amerikanska kvinnliga dramatiker. Tillsammans med ytterligare sju medverkande finns de nu tillgängliga i bibliotekets samlingar genom antologin Contemporary plays by African American women.

Lättsamt och oroande om vartannat

Pjäserna sträcker sig från Lisa B. Thompsons förhållandevis lättsamma skildring av två svarta medelklasskvinnor i Single black female till Keli Garretts oroande stycke Uppa creek – a modern anachronistic parody in the minstrel tradition. Det sistnämnda är författat utifrån det uttalade påpekandet att ”America’s amnesia regarding four hundred years of institutional slavery continues to mystify.”

20160211_142321

Den amerikanska minstrelshowen var en blandning av varieté, dans och musik, och framfördes av vita amerikaner som sminkats för att se svarta ut. På scenen framställdes afro-amerikaner utifrån rasistiska stereotyper som lata, jovialiska och allmänt trögtänkta. De första framträdandena skedde under 1830-talet, och runt mitten av 1800-talet nådde formen sin höjdpunkt. Om någon är intresserad av att fördjupa sig mer i minstrelshowens framväxt, och om dess relation till slaveri och rasism i USA, så finns det flera böcker tillgängliga i bibliotekskatalogen.

Ottoman empire and European theatre

Ett annat verk som nu går att låna är Ottoman empire and European theatre i tre volymer. Här skildras relationen mellan Europa och det ottomanska riket under 1700- och 1800-talet utifrån ett teater- och scenkonstperspektiv. Som en extra krydda så är de olika volymernas struktur inspirerad av operaformen, och avsnitten är följaktligen uppdelade i en ouverture, en prologue, akt I–V, en epilogue, och däremellan ett och annat intermezzo. De ingående texterna behandlar dels den ottomanska/turkiska närvaron på de europeiska scenerna, men också det motsatta – det vill säga europeiska inslag på de ottomanska/turkiska.

Ottoman empire

En praktikants dagbok

Jag utbildar mig till bibliotekarie i Uppsala, och när jag anlände till Musik- och teaterbiblioteket för min första praktikvecka var det också första gången jag överhuvudtaget var här på riktigt. Det kan tyckas märkligt att vilja göra praktik på en plats en inte tidigare besökt. Via klasskompisar, bibliotekets hemsida och lite egna efterforskningar hade jag dock redan innan fått en bild av biblioteket och kände att det skulle vara spännande att göra min praktik här.

I bibliotekets expedition.

I bibliotekets expedition.

Jag har sedan tidigare ett stort intresse för teater och musik, även om mina kunskaper är störst inom just teaterområdet. Jag har dock alltid fascinerats av och tycker om att lyssna på klassisk musik. Noter är ju som ett eget språk och jag insåg snabbt att det är en fördel att ha grundläggande kunskaper kring hur musik skrivs när en ska arbeta här. I början visste jag knappt vad ett partitur var men jag har lärt mig väldigt mycket under de senaste veckorna.

Under min praktikperiod har jag fått pröva en hel del katalogisering, vilket var svårt i början men långsamt blev något lättare. Att katalogisera noter är ett tidskrävande arbete som kräver noggrannhet och detaljkänsla och ibland också visst detektivarbete, särskilt om lite mer unika verk ska katalogiseras och inget svenskt bibliotek gjort det tidigare. Jag har även arbetat med att katalogisera pjäsmanus. Det var spännande att få färska manus direkt från Stockholms stadsteater i handen och roligt att upptäcka att det går att skriva in antal roller och könsfördelning så att låntagare kan söka pjäser baserat på det.

Nykatalogiserade noter och pjäsmanus.

Nykatalogiserade noter och pjäsmanus.

Jag har även varit med vid ett flertal möten under praktiken, både större personalmöten med hela Musikverket och mer specifika kring sociala medier och katalogisering. Det har gett mig ett smakprov på hur arbetet ”bakom scenen” kan se ut på ett bibliotek som arbetar med ett så pass specifikt material. Det har också fått mig att inse hur många och varierande uppgifter som utförs vid biblioteket och hur mycket av detta arbete tas som självklart, och kanske till stor del är osynligt för låntagarna.

Precis som på alla andra bibliotek sker en hel del av arbetet också uppe i den publika delen, bakom lånedisken i Musik- och teaterbibliotekets lokaler. Det som skiljer detta bibliotek från andra är att låntagarna ofta har specifika intressen och frågor kring just musik och teater. Det kan komma in människor som ska hämta stora buntar med orkestermaterial, gymnasieelever som vill hitta monologer för sitt första scenskoleprov eller någon som vill hitta noter till ett gammalt kärt pianostycke. Bibliotekets samlingar är även intressanta för musik- och teaterforskare då det finns mycket raritetsmaterial och teoretisk litteratur.

Musik- och teaterbiblioteket arbetar också en hel del med att digitalisera noter. Det gör att bland annat äldre noter som annars enbart skulle lånas ut som läsesalslån nu är tillgängliga direkt på nätet. Under min tredje vecka fick jag gå bredvid och lära mig hur en arbetar med digitalisering. Det var spännande att ge äldre, fina tryck nytt liv genom att varsamt skanna sida för sida och sedan kombinera dem till en pdf-fil som förhoppningsvis fortfarande ger en bild av hur originalet ser ut.

Det känns lite sorgligt att min praktikperiod nu börjar gå mot sitt slut. Det har överlag varit väldigt roligt att göra praktik här och jag kan verkligen rekommendera andra blivande bibliotekarier att göra samma sak.  Det har varit särskilt kul att se vilket bra arbete biblioteket gör med att synliggöra exempelvis kvinnliga tonsättare och hur en hela tiden arbetar aktivt med att både bevara och tillgängliggöra det rika materialet för fler att ta del av. Jag hoppas att ännu fler låntagare hittar hit!

/Johanna Ljunggren

Intervju med Anna Christensson

 

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson är pianist och mångårig låntagare på Musik- och teaterbiblioteket. Från våra notmagasins djup har hon dragit upp åtskilliga pianonoter och gett dem musikaliskt liv genom sina konserter och inte minst skivinspelningar. Härförleden kom hennes tredje platta ut med konserter av Henning Mankell (namne och farfar till den nyligen bortgångne författaren) och Gösta Nystroem, inspelade i Tyskland med Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz och dirigenten Roberto Paternostro. Vi på Musik- och teaterbiblioteket tycker självfallet att det är intressant när någon gör den svenska pianomusiken känd över hela världen. Sålunda frågade vi om det gick an att göra en skriftlig intervju med Anna och hon sa ja. Här kommer den!

Musik- och teaterbiblioteket: Kan du säga några ord om ditt liv med inriktning på ditt musikeryrke intill nu?

Jag tog diplom från musikhögskolan i Stockholm 2007 och har frilansat sen dess. Jag har jobbat inom tre fält kan man väl säga: dels som traditionell klassisk pianist i solo- och kammarmusikrepertoar, dels mycket med nutida musik och dels mycket med opera. Just nu är balansen god! Jag hade ett väldigt brett repertoarintresse redan som liten, och satt och plöjde noter (med varierande precision) i mängder. Och på musikhögskolan navigerade jag mellan standardverken och försökte bygga upp min egen repertoar. Ett egoistiskt intresse: man blir genast expert på sitt område! Ingen blir ju kallad för Chopin-expert efter att ha studerat in två timmars Chopin-repertoar. Två timmars Mankell-repertoar däremot… Men jag spelar såklart Chopin också, och Beethoven och Bach, Schubert och Liszt, med flera. Det blir lite onödigt ensidigt bara, om alla spelar samma sak som alla andra, när det finns så mycket att välja på! Och synd om all repertoar som ligger och gulnar och längtar efter att bli spelad.

Vi är ju himla glada och stolta över att en av våra låntagare förvandlar bibliotekets många gulnade och ibland sönderfallande pianonoter till musik, inte minst av svenska tonsättare. Hur tycker du att tonsättare som Henning Mankell, Hilding Rosenberg och Gösta Nystroem tas emot internationellt utifrån dina spelningar och skivinspelningar utomlands? Och hur reagerar man i Sverige på att höra klingande musik från sitt ibland nästan bortglömda, eller föga uppmärksammade musikarv.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Utomlands kan ju folk oftast inte nämna en enda svensk tonsättare, och de blir förvånade över att denna musik finns, och är så bra! Både orkestern och dirigenten i Tyskland var ju t ex helt sålda på Nystroems Concerto Ricercante när vi spelade in den nu i vintras. Jag får ganska ofta mail från människor i de mest skiftande delar av världen, som hört inspelningarna och, faktiskt, undrar var de kan köpa noter. Då har jag ofta inte så mycket att svara… En del finns ju hos er, en del går faktiskt att beställa från förlag, men väldigt mycket har jag studerat in från handskrifter, särskilt Mankells musik. Det är skönt att spela från handskrifter. De innehåller liksom så mycket mer information.

I Sverige blir folk också ofta förvånade, men jag tycker att det ändå finns ett gryende allmänt intresse på den här fronten, iallafall hos musikerna själva. Mina kollegor Martin Sturfält och Oskar Ekberg, med flera, har ju också relativt nyligen gjort stora inspelningar med just svensk musik, och Musikaliska Akademien gör en jätteinsats med projektet Levande Musikarv där jag verkligen rekommenderar ett besök. Jag hoppas att även de svenska orkestrarna skulle våga ta upp lite mer svensk repertoar i sina program, och kanske till och med något som inte är ett av de där fyra, fem styckena som brukar spelas…

Gösta Nystroem (1890-1966)

Gösta Nystroem (1890-1966) Bild från Riksarkivet.

Jag förstår från ditt tidigare svar att du har haft stor hjälp av Musik- och teaterbiblioteket. Hur har du hittat till just de här svenska tonsättarna som du spelar på konserter och skiva, var du bekant med deras musik sedan tidigare? Själv tänker jag ju inte i första hand pianomusik när jag tänker på Rosenberg eller Nystroem. Hur skulle du kort vilja karaktärisera deras musik utifrån ditt ”pianistiska” perspektiv?

Nä, ingen av dem skriver direkt ”pianistiskt”, men å andra sidan är deras musik oerhört väl genomarbetad på andra sätt. Att något är pianistiskt innebär ofta att det passar en viss typ av hand, eller låter virtuost på ett särskilt sätt. Det kan också vara skönt att slippa! T ex Plastiska scener av Rosenberg får ju fram en mängd väldigt originella färger och sätt att låta för ett piano. Jag har hittat dem på lite olika sätt. Mankell, som var mitt första projekt i och med dubbel-CD:n från 2009, kom jag först i kontakt när jag sökte efter ett litet kort svenskt stycke till min diplomkonsert. Rosenberg spelade jag lite på ackis* och Nystroem kom jag i kontakt med genom hans fantastiska sånger.

Musik- och teaterbiblioteket är ju ett bibliotek med anor från 1700-talet och därmed en skattkammare för den som letar efter både känd och mindre känd musik. Tror du att det finns mer musik att upptäcka för dig här? Är det något du har tänkt på att vi som ”kulturarvsförvaltare” skulle kunna göra bättre – eller annorlunda – för dig och andra användare?

Jag tycker att biblioteket är fantastiskt! En oas i stan! Jag tror, VET att det finns material att utforska för en livstid. Och mycket mer!

Slutligen, hur ser du på framtiden för den seriösa, eller klassiska musiken i Sverige? Av vad jag förstår är det allt färre som söker in på musikhögskolorna och konsertsalarnas publik blir allt äldre och glesare. Är det något man överhuvudtaget tänker på som utövande musiker? Kommer vi någonsin att sluta lyssna på och spela Beethoven, Schumann eller Mankell?

Jag tänker jättemycket på det! Och tycker att vi borde prata om det mycket mer och djupare om det än vad vi gör! Jag kan känna en frustration över att det finns en slags allmänt bildningsförakt i Sverige idag. Vart man än vänder sig finns det folk som koketterar med att de inte vet nåt. Detta i kombination med det politiska klimatet, som påbjuder att allt ska gå att in i minsta beståndsdel räkna och mäta för att vara värt något (dvs allt, allt ska kunna motsvaras av en bestämd summa pengar) är ganska skrämmande.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Vi som är verksamma musiker i Sverige idag är inte särskilt tränade på att fightas för vårt existensberättigande, men däremot väldigt tränade på att jämföra oss med varann, och konkurrera om en ”plats på toppen”. Just detta håller många på mattan, dvs istället för att reagera på att det satsas för lite på kultur blir man sur på kollegan som fick spelningen man själv velat ha. Kanske måste vi hitta former för samtal kring detta, så att vi kan upphäva en gemensam röst? Man har en stor och dubbel uppgift som skolad utövare av noterad musik, då man dels måste slå vakt om nörderiet, den egna kontakten med instrumentet, skapandets kärna, och samtidigt värna om att den blir tillgänglig, både rent faktiskt och på ett psykologiskt plan, för människor 2015. Vi behöver fortsätta lyssna på och spela Beethoven, Schumann och Mankell därför att det är musik som ger uttryck för vad det är att vara människa, tvärs igenom tid och rum. Men vi behöver också en mångfald av sätt att få ny publik att få upp öronen. Jag tror att det krävs mod av såväl arrangörer som utövare. Att man vågar litar på t ex att gammal, noterad musik kan tåla (väl genomförda) samarbeten med andra konstformer och andra musikgenrer. Men också att man vågar låta musiken vara det den är. Inte medicin, inte tillväxtstimuli, inte statusmarkör, inte ett museiföremål. Utan konst: en spegel för människans alla lager.

Jag älskar musik, enkel såväl som avancerad och gammal såväl som ny. Jag älskar att kunna något om musik, på djupet, och känna att jag kan dela musikaliska upplevelser med både vana och helt ovana lyssnare/spelare. Det kan inte vara någon slump att musik finns överallt där det finns människor. Jag tror att det är en del av oss som inte går att amputera bort, och det är självklart att den har en plats i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

*ackis = Kungliga musikhögskolan i Stockholm (intervjuarens anm.)