Intervju med Anna Christensson

 

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson är pianist och mångårig låntagare på Musik- och teaterbiblioteket. Från våra notmagasins djup har hon dragit upp åtskilliga pianonoter och gett dem musikaliskt liv genom sina konserter och inte minst skivinspelningar. Härförleden kom hennes tredje platta ut med konserter av Henning Mankell (namne och farfar till den nyligen bortgångne författaren) och Gösta Nystroem, inspelade i Tyskland med Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz och dirigenten Roberto Paternostro. Vi på Musik- och teaterbiblioteket tycker självfallet att det är intressant när någon gör den svenska pianomusiken känd över hela världen. Sålunda frågade vi om det gick an att göra en skriftlig intervju med Anna och hon sa ja. Här kommer den!

Musik- och teaterbiblioteket: Kan du säga några ord om ditt liv med inriktning på ditt musikeryrke intill nu?

Jag tog diplom från musikhögskolan i Stockholm 2007 och har frilansat sen dess. Jag har jobbat inom tre fält kan man väl säga: dels som traditionell klassisk pianist i solo- och kammarmusikrepertoar, dels mycket med nutida musik och dels mycket med opera. Just nu är balansen god! Jag hade ett väldigt brett repertoarintresse redan som liten, och satt och plöjde noter (med varierande precision) i mängder. Och på musikhögskolan navigerade jag mellan standardverken och försökte bygga upp min egen repertoar. Ett egoistiskt intresse: man blir genast expert på sitt område! Ingen blir ju kallad för Chopin-expert efter att ha studerat in två timmars Chopin-repertoar. Två timmars Mankell-repertoar däremot… Men jag spelar såklart Chopin också, och Beethoven och Bach, Schubert och Liszt, med flera. Det blir lite onödigt ensidigt bara, om alla spelar samma sak som alla andra, när det finns så mycket att välja på! Och synd om all repertoar som ligger och gulnar och längtar efter att bli spelad.

Vi är ju himla glada och stolta över att en av våra låntagare förvandlar bibliotekets många gulnade och ibland sönderfallande pianonoter till musik, inte minst av svenska tonsättare. Hur tycker du att tonsättare som Henning Mankell, Hilding Rosenberg och Gösta Nystroem tas emot internationellt utifrån dina spelningar och skivinspelningar utomlands? Och hur reagerar man i Sverige på att höra klingande musik från sitt ibland nästan bortglömda, eller föga uppmärksammade musikarv.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Utomlands kan ju folk oftast inte nämna en enda svensk tonsättare, och de blir förvånade över att denna musik finns, och är så bra! Både orkestern och dirigenten i Tyskland var ju t ex helt sålda på Nystroems Concerto Ricercante när vi spelade in den nu i vintras. Jag får ganska ofta mail från människor i de mest skiftande delar av världen, som hört inspelningarna och, faktiskt, undrar var de kan köpa noter. Då har jag ofta inte så mycket att svara… En del finns ju hos er, en del går faktiskt att beställa från förlag, men väldigt mycket har jag studerat in från handskrifter, särskilt Mankells musik. Det är skönt att spela från handskrifter. De innehåller liksom så mycket mer information.

I Sverige blir folk också ofta förvånade, men jag tycker att det ändå finns ett gryende allmänt intresse på den här fronten, iallafall hos musikerna själva. Mina kollegor Martin Sturfält och Oskar Ekberg, med flera, har ju också relativt nyligen gjort stora inspelningar med just svensk musik, och Musikaliska Akademien gör en jätteinsats med projektet Levande Musikarv där jag verkligen rekommenderar ett besök. Jag hoppas att även de svenska orkestrarna skulle våga ta upp lite mer svensk repertoar i sina program, och kanske till och med något som inte är ett av de där fyra, fem styckena som brukar spelas…

Gösta Nystroem (1890-1966)

Gösta Nystroem (1890-1966) Bild från Riksarkivet.

Jag förstår från ditt tidigare svar att du har haft stor hjälp av Musik- och teaterbiblioteket. Hur har du hittat till just de här svenska tonsättarna som du spelar på konserter och skiva, var du bekant med deras musik sedan tidigare? Själv tänker jag ju inte i första hand pianomusik när jag tänker på Rosenberg eller Nystroem. Hur skulle du kort vilja karaktärisera deras musik utifrån ditt ”pianistiska” perspektiv?

Nä, ingen av dem skriver direkt ”pianistiskt”, men å andra sidan är deras musik oerhört väl genomarbetad på andra sätt. Att något är pianistiskt innebär ofta att det passar en viss typ av hand, eller låter virtuost på ett särskilt sätt. Det kan också vara skönt att slippa! T ex Plastiska scener av Rosenberg får ju fram en mängd väldigt originella färger och sätt att låta för ett piano. Jag har hittat dem på lite olika sätt. Mankell, som var mitt första projekt i och med dubbel-CD:n från 2009, kom jag först i kontakt när jag sökte efter ett litet kort svenskt stycke till min diplomkonsert. Rosenberg spelade jag lite på ackis* och Nystroem kom jag i kontakt med genom hans fantastiska sånger.

Musik- och teaterbiblioteket är ju ett bibliotek med anor från 1700-talet och därmed en skattkammare för den som letar efter både känd och mindre känd musik. Tror du att det finns mer musik att upptäcka för dig här? Är det något du har tänkt på att vi som ”kulturarvsförvaltare” skulle kunna göra bättre – eller annorlunda – för dig och andra användare?

Jag tycker att biblioteket är fantastiskt! En oas i stan! Jag tror, VET att det finns material att utforska för en livstid. Och mycket mer!

Slutligen, hur ser du på framtiden för den seriösa, eller klassiska musiken i Sverige? Av vad jag förstår är det allt färre som söker in på musikhögskolorna och konsertsalarnas publik blir allt äldre och glesare. Är det något man överhuvudtaget tänker på som utövande musiker? Kommer vi någonsin att sluta lyssna på och spela Beethoven, Schumann eller Mankell?

Jag tänker jättemycket på det! Och tycker att vi borde prata om det mycket mer och djupare om det än vad vi gör! Jag kan känna en frustration över att det finns en slags allmänt bildningsförakt i Sverige idag. Vart man än vänder sig finns det folk som koketterar med att de inte vet nåt. Detta i kombination med det politiska klimatet, som påbjuder att allt ska gå att in i minsta beståndsdel räkna och mäta för att vara värt något (dvs allt, allt ska kunna motsvaras av en bestämd summa pengar) är ganska skrämmande.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Vi som är verksamma musiker i Sverige idag är inte särskilt tränade på att fightas för vårt existensberättigande, men däremot väldigt tränade på att jämföra oss med varann, och konkurrera om en ”plats på toppen”. Just detta håller många på mattan, dvs istället för att reagera på att det satsas för lite på kultur blir man sur på kollegan som fick spelningen man själv velat ha. Kanske måste vi hitta former för samtal kring detta, så att vi kan upphäva en gemensam röst? Man har en stor och dubbel uppgift som skolad utövare av noterad musik, då man dels måste slå vakt om nörderiet, den egna kontakten med instrumentet, skapandets kärna, och samtidigt värna om att den blir tillgänglig, både rent faktiskt och på ett psykologiskt plan, för människor 2015. Vi behöver fortsätta lyssna på och spela Beethoven, Schumann och Mankell därför att det är musik som ger uttryck för vad det är att vara människa, tvärs igenom tid och rum. Men vi behöver också en mångfald av sätt att få ny publik att få upp öronen. Jag tror att det krävs mod av såväl arrangörer som utövare. Att man vågar litar på t ex att gammal, noterad musik kan tåla (väl genomförda) samarbeten med andra konstformer och andra musikgenrer. Men också att man vågar låta musiken vara det den är. Inte medicin, inte tillväxtstimuli, inte statusmarkör, inte ett museiföremål. Utan konst: en spegel för människans alla lager.

Jag älskar musik, enkel såväl som avancerad och gammal såväl som ny. Jag älskar att kunna något om musik, på djupet, och känna att jag kan dela musikaliska upplevelser med både vana och helt ovana lyssnare/spelare. Det kan inte vara någon slump att musik finns överallt där det finns människor. Jag tror att det är en del av oss som inte går att amputera bort, och det är självklart att den har en plats i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

*ackis = Kungliga musikhögskolan i Stockholm (intervjuarens anm.)

Rapport från en praoelev: Nothavet på Torsgatan

Man kan bli lite förbluffad när man kliver in i den klart upplysta salen på Torsgatan 19. Det står ett tio-tal bokhyllor uppradade prydligt efter varandra. Men är det här verkligen vad ett av Europas största musikbibliotek har att erbjuda?

Efter att ha frågat en av de trevliga och välvilliga bibliotekarierna får man reda på att nästan allt material, närmare bestämt

  • 50 000 böcker om musik
  • 70 000 böcker om teater
  • 380 000 noter
  • 6 000 kompletta orkesterverk
  • 40 000 pjäsmanuskript

ligger i kapslar nere i magasinet. Som praktikant får man spendera många roliga timmar där nere för att sortera in och ut böcker och noter.För att hålla reda på allt material har man utarbetat ett väldigt effektivt och invecklat system. En del av systemet är att man beställer noter och böcker på bibliotekets hemsida som tas upp till expeditionen vid vissa klockslag. Som praoelev får man lära sig hur allt är strukturerat (även om det tar en stund). När man sedan fått klart för sig hur det fungerar blir man mycket förundrad över människans livliga fantasi och lösningsförmåga.

Att jobba på biblioteket

Bild på Lousie

Louise i bokbinderiet

På biblioteket jobbar ca 25 människor, var och en med sina arbetssysslor. En del registrerar böcker och noter, andra sorterar in och ut noter och böcker i magasinen och de ytterligare andra binder noter. Det betyder att man ”slår in” noterna i papper så att de ska hålla längre. ”Det är ett riktigt pillerjobb” säger bokbindaren Louise Nordström.

Som praoelev får man gå runt och kika lite på hur alla jobbar. Min handledare Kerstin Carpvik, som är bibliotekarie och lånechef, berättar lite extra om vad man gör som just bibliotekarie. Hon säger att man har många olika arbetsuppgifter. Till exempel kan man arbeta i låneexpeditionen, hjälpa folk att hitta och låna böcker och noter. Man får också katalogisera och lägga in material i databasen så att det blir sökbart.

Vad är det bästa med arbetet?

Kerstin tycker att det bästa är möjligheten att dels få träffa människor uppe i låneexpeditionen och dels få göra de lite avskilda sakerna när man håller på att katalogisera. ”Då sitter man för sig själv och gör någonting. Så att just den här blandningen, kombinationen av det hela tycker jag är bra” säger Kerstin.

Finns det något du ogillar med att arbeta som bibliotekarie?

”Jag är inte så praktiskt lagd. Skylta och sånt, det tycker jag är lite jobbigt för jag är inte bra på det.”

Kerstin var noga med att påpeka att detta inte är ett vanligt bibliotekariejobb som man kan tro. Man arbetar inte som bibliotekarier brukar göra på vanliga bibliotek där man ska kunna svara på frågor om musik ena dagen och träslöjd den andra. Här har man specialiserat sig inom just musik och teater.

Arbetsmiljön

Lokalerna man befinner sig i när man jobbar på biblioteket har stora fönster så ljuset bara strömmar in. Därför känner man sig inte så trött när man står bakom lånedisken och pillrar med papperna om fjärrlån.  Ljudnivån är självklart låg så man blir inte alls trött i öronen efter en hel arbetsdag.

Bild på Laura i magasinet

En dag i magasinet

I ”stallet” känner man att luften är svalare och att det råder ett annat klimat än i de övriga rummen. Här förvaras alla de gamla noterna, tidsskrifterna och anteckningarna som en gång tillhört kända personer som t.ex. Jenny Lind. Tyvärr är Jennys originalbrev så sköra att man inte brukar plocka fram materialet. Men nyare papper som t.ex. Alice Tegnérs gamla handskrivna noter fick jag se med egna ögon.

Ganska okänt bland unga

Olyckligt nog känner många unga inte till Musik- och teaterbiblioteket. Och de som gör det kanske tror att det bara finns noter till operor. Det är lika osant som att månen är gjord av ost. På biblioteket kan man låna manuskript till en mängd olika teater-föreställningar, man kan låna allt från ”Hits 2011” till ”14 dalvisor”. Biblioteket har även börjat med att beställa barnböcker.

Och det underbara är att alla får låna! Om du bor i Malmö kan du fjärrbeställa ditt lån vilket betyder att boken skickas till Malmö och du får låna noten eller boken på närmsta bibliotek. Det är helt enkelt bara att välja och vraka.

Biblioteket har fått en uppgift av regeringen att informera unga om sin existens. Men hur når man ut? Det är frågor som man brottas med på biblioteket.

Varför just här?

Säkert undrar ni varför jag valde just den här praktikplatsen. Jo, jag älskar att sjunga och vad är då bättre än att praktisera på en plats som är översvämmad av musik i olika former?

Ni undrar säkert också om den här praktikplatsen verkligen bara är dans på rosor. Nja, visserligen får man utföra lite dataarbeten som får en att känna att tiden går långsammare, men det är bara bagateller! I det stora hela var det väldigt roligt och givande att praoa på Musik- och Teaterbiblioteket!

Reporter: Laura del Sol Oróstica

7/3-12

 

Kaos, kapital och konst – ett samtal med Janna Granström om Köpmannens kontrakt

I Målarsalen, en av Dramatens mindre scener, har under hösten Elfride Jelineks Köpmannens kontrakt i regi av Mellika Melouani Melani spelats. Pjäsen har bland annat beskrivits som en uppgörelse med kapitalismen som ideologi, men också som en slags blandning av happening och performance med sina många olika inslag av video, sång och avantgardistisk musik. Jag såg själv pjäsen för ett par veckor sedan, och slogs av vilken annorlunda föreställning detta ändå är med svenska mått mätt. Att den dessutom går upp på Dramaten och inte på någon av de fria scenerna är också intressant. Jag blev därför nyfiken på hur skådespelarna i föreställningen själva har uppfattat pjäsen, och på vilket sätt de har jobbat med Jelineks text. Jag kontaktade så Janna Granström, som gör en av de fyra bärande rollerna, och hon tyckte det lät som en intressant idé att prata lite om föreställningen, så vi bestämde möte över en kopp kaffe.

Janna gick ut scenskolan i Luleå 2009 och detta är hennes femte produktion på Dramaten. Hon har förut medverkat i bland annat Inferno och Hjärtats beatbox m.fl.

Bild på Janna Granström.

När jag möter henne på Almlöfsgatan strax utanför Dramatens lilla scen anar jag en tendens till stress och när vi strax hittat ett café att slå oss ner på så förstår jag varför. Tiden för vårt samtal är dagen efter Moammar Khadaffis död, och om fyra dagar så ska föreställningen Den arabiska våren ges på Dramaten. I den ingår en text om just Khadaffi, och nu måste man bestämma om man verkligen kan ha kvar den här i programmet. Problemet är förstås delikat, och tiden att repa nytt ganska kort. Men vi lämnar strax ämnet, och börjar istället prata Jelinek, och Köpmannens kontrakt.

– Hur kommer det sig att du är med i föreställningen? 

– Mellika är noga med att välja skådespelare som är beredda att utforska materialet utifrån andra gestaltningsprocesser än dom som många kanske är vana vid. Hon söker en annan typ av teater än den där skådespelaren…träder in i en roll. Det är en sorts antiteater. Vad händer om vi inte låtsas att vi är några andra än oss själva tillsammans med publiken, i det här rummet, med den här texten? Det är viktigt för henne att välja skådespelare som är nyfikna på den typen av arbete. Så hon hade möten med oss på teatern, och så tog jag kontakt med henne och sa att jag tyckte att det lät spännande.

– Varför då?

– Man vet inte riktigt vad som….gränserna är otydliga, – otydligare kanske, jämfört med en produktion med mer tydlig berättarstruktur. Jag gillade det.

Jag tror jag förstår ungefär vad Janna menar. Saken berör också en av sakerna som jag funderat en del över när det kommer till en så uttalat ’onaturalistisk’, eller kanske bara stiliserad, föreställning som denna. När jag förut samtalat med teatermänniskor och skådespelare har det oftast slagit mig hur viktigt det är för den enskilde skådespelaren att veta – att förstå varför karaktären gör någonting på scenen, varför vissa ord används, eller varför en mening ska sägas just så här men inte så där, och så vidare. Men är det verkligen på samma sätt här? Där psykologi på något vis inte alls tycks ha med saken att göra?

– Hur bottnar man egentligen i en sån här text? Jag tänker på Stanislavskij, method-acting och så vidare…  

– Nä, det gör man ju inte.

– Men hur gör man då? Eller hur gör du som skådespelare för att känna att du är trygg på scenen? 

-Ja-a, tryggheten uppstår väl när jag vet vad jag ska göra på scenen…när vi i ensemblen formulerat tydliga sceniska uppgifter för oss själva som vi arbetar med att lösa. I Köpmannens Kontrakt var dom uppgifterna väldigt tydliga: ta upp flaskan, häll vatten i håret, blinka till publiken, gå ut. Skitlätt! Och det är ju typiskt Stanislavskij faktiskt… Mellika ville ju att vi skulle utgå mycket från oss själva, komma med oss själva till materialet. Hon var nyfiken på vad som var våra drivkrafter. Vad vill vi med teatern, ja, vad går vi igång på, och så försöker man…man kopplar ihop allt det här med det den här texten.

Janna ger ett mycket eftertänksamt intryck; jag dricker mitt kaffe, men hennes blir stående orört, får ge vika för reflektioner och funderingar. Det är tydligt att hon tillsammans med de övriga i uppsättningen ägnat mycket tid åt att begrunda sitt och sina kollegors förhållningssätt till texten. Även om det i den faktiska föreställningen emellanåt är kaotiskt och förvirrat, så är det ett mycket medvetet kaos. Det är rätt beundransvärt eftersom det är, som jag uppfattar det, förhållandevis subtila fenomen som de har letat efter och bearbetat i sin gemensamma process att finna det rätta sättet att gestalta texten på.

Bild från Köpmannens kontarkt

Spelbild ur Köpmannens kontrakt. Fotograf: Roger Stenberg.

Ett annat, mer handgripligt, grepp är att aktörerna använder sig av oss som sitter som åskådare; detta är konsekvent genomfört – nästan så att publiken blir som en extra medaktör, eller snarare motaktör, till skådespelarna på scenen.

– Publiken blir ju som en medspelare också. Och redan från början var det viktigt att vi arbetade tillsammans.

När Janna nämner detta tänker jag att detta är förklaringen till att jag ibland under föreställningen kunde känna en underlig slags delaktighet i det som försiggick på scenen. Eller kanske riktigare: att jag utan egen förskyllan blev indragen i det som pågick. Detta var heller inte alltid en helt angenäm känsla, utan kunde nästan upplevas en aning påträngande, stötande; det kändes ibland som att det inte gick att värja sig mot dessa skådespelare som mässade sin text och inte var rädda för att titta sin publik rakt in i ögonen.

– Det kanske du kände själv, att det är en krävande föreställning för publiken?

– Jo, absolut. Har det hänt att någon har gått sin väg? 

– Ja, många gånger. Och det är väl tycke och smak…jag kan förstå det med tanke på dom höga ljudnivåerna och de starka ljusen i början och så all den här texten som bara kommer som ett raseri.

– Lite grand som att publiken får…fingret, eller vad man ska säga, av er? Av texten? 

– Jo, precis. Och där tror jag att vi har blivit bättre på att tygla föreställningen. Att våga vara nonchalanta eller aggressiva men att sen vara bra på att vända tillbaka. Det har varit en utmaning i sig för oss, att återta publikens förtroende. Och det är inte helt lätt.

Janna fortsätter sedan med att förklara att det för dem i ensemblen i första hand inte har handlat om att förmedla en text så begripligt som möjlig till publiken, utan snarare om att ha vågat släppa lös ett kaosartat flöde av ord utan att ta ansvar för att åskådarna ska hänga med – för att sedan stanna upp och checka av med desamma: hur kändes det för er? Kort sagt: vara tillsammans en stund, för att därefter återigen låta texten förändra och föra denna tillfälliga gemenskap vidare framåt i rasande fart.

– Vem har sagt att man måste förstå allting på teatern? Ingen ställer de kraven när man tittar på en  modern bildkonstnärs verk. Varför har han målat svart där? Eller varför är det en liten cirkel där i hörnet, men inte där?

Bild på Hulda Lind Jóhannisdóttir i Köpmannens kontrakt

Hulda Lind Jóhannisdóttir. Lanseringsbild, Köpmannens kontrakt. Fotograf: Roger Stenberg.

Om man tittar på vad som skrivits om föreställningen i pressen så uppstår ett blandat intryck. Återkommande är ändå att ingen recension som jag läst använder ordet ’provocerande’ vilket jag kanske trots allt hade förväntat mig. Likväl finns  på flera håll en slags återhållen ilska gentemot sättet som Jelineks text har hanterats och gestaltats på. Till exempel skriver Lars Ring att han ”grymt besviken” lämnar föreställningen som om han ”blivit slungad igenom en Grottekvarn men aldrig fått veta varför.” Malin Ullgren säger i en överlag positiv betraktelse ändå att hon mot slutet ”tröttnar på att se suddiga tankefigurer gestaltade på scen.” Någonting i föreställningen är det således som skaver. Men skaver det på grund av att föreställningen i viss mån är ett misslyckande? Att den är alltför otillräcklig och en ytlig gestaltning av Jelineks text? Eller beror det på något annat?

Bild på Per Grytt i Köpmannenes kontrakt

Per Grytt i Köpmannens kontrakt. Fotograf: Roger Stenberg.

För egen del reflekterade jag ganska mycket över medvetenhet, kanske till och med ironi, efter att jag sett föreställningen. Ibland var det nästan som om skådespelarna var alltför medvetna, förhöll sig alltför…ja, nästan överlägset, gentemot texten. Halvvägs in i texten står till exempel en av skådespelarna och mässar nationalekonomiska resonemang ur Karl Marx kapitalet i en sådan rasande fart att ingen har möjlighet att följa med. Och det är ju förstås precis det som är meningen – att visa på förvirringen och bristen på möjligheter för oss människor att faktiskt förstå mekanismerna i den tillvaro vi är en del av och som omgärdar och innesluter oss alla. Men samtidigt står de övriga i ensemblen och betraktar det hela lätt roat och med en aning överseende – kanske till och med en smula nedlåtande, och kikar ut mot publiken och blinkar menande att jo, jo, så kan det minsann vara, och det var värst, och det var huggarn vad han snackar den där. Men att faktiskt följa med i resonemanget och penetrera ordflödet är i stort sett omöjligt.

– Då och då kunde jag nästan känna att det blev lite för medvetet…ironi…eller kanske ironi är fel ord, jag vet inte om du förstår vad jag menar? Att ni inte tog ställning gentemot, eller för, texten? 

– Mmm, jag tycker det är spännande att du säger det. Men kanske vill och längtar du efter det där konkreta, för att du som publik är van vid att det ska vara logiskt och begripligt på teatern? Att du vill förstå varför skådespelarna gör som dom gör, att dom följer någon slags psykologisk, realistisk kurva? Så kan det vara för mig som skådespelare också. Det är lättare att ha något tydligt att arbeta med, en situation, som min roll förhåller sig till, än det exemplet som du pekar på med Marx. Men som svar på din fråga. Varför ska man ta ställning – emot eller för texten? Jag tycker kanske inte att det är en riktigt schysst, eller i alla fall inte så relevant, fråga. Återigen, jämför med en bildkonstnär, han hade nog aldrig fått en sån fråga. Jag tycker att föreställningen ska uppfattas…bedömas utifrån sig själv.

– En annan sak…ibland var det som att man…väntade på någonting. Du vet, som när Stefan Holm ska hoppa höjd, och han står och drar över ansiktet fram- och tillbaka innan han ska hoppa. Och så var det i i föreställningen ibland, som Stefan Holm, man väntar på att ni ska hoppa…men ni hoppar aldrig?

– Jo, men visst, så kan man nog tolka det. Vänta på någonting…vi försöker, och det tycker jag vi har lyckats med, gestalta eller skapa, den förvirring som finns kring finanskrisen där i rummet på Målarsalen. Vi försöker inte förklara eller ge svar på hur allt hänger ihop, inte i någon annan bemärkelse än att kanske göra publiken medveten om att dom är, liksom oss på scenen, människor som befinner sig mitt i denna förvirring, en slags väntan, visst, och försöker och förväntas göra val och handla rätt utifrån rådande omständigheter, helt enkelt leva våra liv. Och svårigheten med det.

Jag kan inte riktigt låta bli att uppleva att jag inte helt lyckas förmedla min uppfattning av pjäsen till Janna; det är något undanglidande som inte alldeles lätt låter sig formuleras och som är svårt att få grepp om. Nästan som föreställningen själv: det finns någonting oåtkomligt i den; någonting som jag som åskådare emellanåt skulle önskat att skådespelarna och regissören aningen tydligare hade tagit fram och förevisat. Men kanske ligger detta snarare hos mig själv; kanske finns det inget externt, allmängiltigt som borde ha gestaltats resolutare och klarare; och kanske är det framförallt så som Janna påpekar: att det är bortom förnuft och rationella förklaringar som mycket av föreställningens kraft ligger förlagd.

– Vi försöker komma åt en känsla mer än ett konkret budskap. Vi genomför en rit tillsammans med publiken. Vi prövar den här texten i det här rummet tillsammans med publiken. Det är därför man kan bli provocerad, den här teaterföreställningen är ju mycket mera konstupplevelse, det är otydligt.

Det där känns som en ganska lämplig slutpunkt, kanske till och med sammanfattning, för vårt samtal. Och efter att ha pratat med varandra i snart en timma börjar tiden nu rinna ut för oss. Janna ska iväg på ett möte på Sveriges Radio, så vi reser oss och lämnar fiket där vi suttit. Vi säger hej då och jag säger att jag ska höra av mig ifall jag behöver kompletteringar, eller vice versa, om hon för sin del vill förtydliga något.

Bild på Andreas Rothlin Svensson i Köpmannens kontrakt

Andreas Rothlin Svensson i Köpmannens kontrakt. Fotograf: Roger Stenberg.

Lite senare, när jag har satt mig på bussen hem, funderar jag ytterligare över föreställningen. Jag kan då likväl inte låta bli att hela tiden återkomma till det furiösa ordflödet, och till den där känslan av att ha missat någonting väsentligt. Som jag ser det är ändå en av nyckelscenerna när en av skådespelarna står i en talarstol och levererar sina meningar och plötsligt en av de asiatiska statisterna ställer sig sida vid sida och oväntat börjar prata på samma vis – men på kinesiska. Där står de och trängs, rasar och besvärjer, spyr ut sina meningar och vad de säger betyder just ingenting; innehållet betyder just ingenting – det är att de rasar och besvärjer som är av betydelse. Det här är mycket intressant. Ty är detta en korrekt iakttagelse så finns nu ytterligare en dimension att avtäcka. En av de mest kända, eller ökända, vad man nu vill, nutida marxistiskt influerade teoretikerna, Slavoj Zizek, skriver i ett resonemang om varufetischismen i kapitalismen, och människors förhållande till densamma, om pengars värde. Han menar där ungefär att den samtida människan mycket väl vet om att till exempel en hundralapp i sig själv inte har ett värde; det är en papperslapp med tryck, och så har man bestämt att den ska vara värd detta och detta. Vi är alla fullt på det klara med detta faktum. Men vi beter oss som om  vi inte vore det; vi beter oss som om denna papperslapp med tryck faktiskt har ett värde i sig själv. På samma sätt är mitt intryck att även föreställningens rasande och besvärjande – och nu talar jag om den som en egen entitet, som någonting uppstått bortom regissörers och skådespelares eventuella intentioner och påverkan – faktiskt agerar på likartat vis: den vet om att den ibland gör det lätt för sig, att den emellanåt tar lätta vägar och inte anstränger sig i onödan. Men den uppför sig som om den inte gör just detta; som om detta inte vore ett faktum. I och med detta levererar den paradoxalt nog en ganska fundamental sanning genom att bete sig precis så som det flesta av oss dagligen gör utan att så särskilt reflektera över det; precis som hos kapitalismen är som om-mekanismen allestädes närvarande i dess struktur och utformning. Eller uttryckt mer konkret och dramatiskt: föreställningen påstår att den senkapitalistiska samhällstillvaron faktiskt är att slungas igenom en grottekvarn utan att få veta varför. Det är en ganska besk sanning som inte vem som helst självklart kan acceptera och gå med på.