Gubben i lådan

Jag tänkte stämma upp en ’sång till rariteten’ och bjuder därför på en visa om vad som ibland kan hända efter att ett tonsättararkiv upptäckts på en vind i Gamla Stan, ropats ut på auktion, landat i Musik- och teaterbibliotekets samlingar i en läckert rutten amerikakoffert, sorterats, förtecknats för att sedan glömmas bort…

Wilhelm Harteveld

Wilhelm Harteveld (1859-1927)

Det är inte så många som har hört talas om Wilhelm Harteveld (1859-1927), en svensk kompositör som var verksam i Ryssland runt förra sekelskiftet. Ett av hans operamanuskript dök för länge sedan upp på Stockholms Auktionsverk och försvann därefter till en privat köpare.  Dock lade biblioteket vantarna på en hel låda av Hartevelds papper för några år sedan. Jag öppnade den, smått nyfiken, och läste titeln på det överst liggande klaverutdraget: Eugen Onegin : 25 år senare

Jag var förlorad och såld ’med inkråm’, som ryssarna säger.

Det ryker fortfarande från denna samling som verkar leva sitt eget liv och även röra till i andras, med undertecknad vid rodret, förstås. Varje år blir jag lite febrig inför arkivbildarens födelse- eller dödsdag; det är då han finner lämpligast att påminna om sin existens antingen genom en ny uppgift eller en oväntad kontakt. Gubben kan också bli svartsjuk när jag plötsligt engagerar mig lika eldigt i något annat ämne och bestämmer mig för att ’Wilhelm nu får vila lite grann’. Jag kan nästan se honom sitta och röka nervöst i ett hörn, varefter han slänger fimpen och trollar fram, låt oss säga, en rysk dokumentär från 1918 där man får se honom livs levande i sällskap med Lenins förste minister Lunatjarskij, eller en hälsning från barnbarnsbarnet i Moskva som söker upp mig för att visa sin mormors fotoalbum (mormodern visade sig vara Hartevelds dotter vars mor han hade övergivit i unga år och som jag nästan tappat allt hopp om att komma på spåret ens vad gällde namnet).  För att inte nämna att Hartevelds koffert valde att uppenbara sig – efter många decennier på vinden – strax före ägarens 150-årsdag och vid en tidpunkt då just jag, genom ödets makt, var på plats här i bibliotekets raritetsavdelning som en stalledräng, redo att ge en björnkram till detta svenska kulturarvsgodis i kyrilliska kläder.

Här några anteckningar från min Harte-dagbok (som jag egentligen aldrig fört, men jag låtsas nu som att jag har en sådan):

Biblioteket köpte Hartevelds arkiv i december 2008 och jag sorterade, kapslade in och förtecknade det, men jag ville arbeta mer med materialet: dels för att presentera detta nyförvärv på ett värdigt sätt, dels för att den bråkiga samlingen andades ett så ytterst ovanligt öde att det kändes brottsligt att inte gräva vidare.

Uppgifterna om Hartevelds nästan fyrtio ryska år saknades totalt i musiklitteraturen med undantag för en liten artikel i Sohlmans musiklexikon som, vilket jag strax kom att förstå, byggde på hans egna utsagor vilka, som jag sedermera kommit att erfara otaliga gånger, var de minst pålitliga källorna av alla. Fältet jag gav mig in på visade sig vara ett minfält: det kända falsifikatet ”Marcia Carolus Rex” tycktes vara kulmen på kompositörens genom åren utarbetade och mycket egenartade överlevnadsstrategi.

I april 2009, lagom till 150-årsjubileet, uppmärksammade jag lådan för första gången i bibliotekets tidigare online-serie Månadens raritet.

Jag viftade med det första viktiga fyndet: kompositörens avskrift av napoleontruppernas anfallssignal. Det var den fanfar som han hittade i franska arkiv och använde i sin musik till dramat 1812 varefter han, utan att blinka, stoppade in den i den ’äkta’ karolinska marschen ’upphittad i Poltava’.

Sedan dess har jag inte lidit någon brist på meningsfull fritid och utgrävningarna började på allvar. Ryska arkiv sonderades, till en början på distans, fast jag insåg mycket snart att det skulle bli tufft utan insiderinsatser. Det behövdes helt enkelt en spion!  Som på beställning fick jag kontakt med en Moskva-forskare och inbiten arkivråtta som höll på med att ge ut brev och dokument av den store ryske dirigenten Vassilij Safonov – en samtida med Harteveld. Bingo! Forskaren råkade vända sig till mig angående ett material rörande Safonovs konserter i Sverige.  Jag bidrog med råge. Efter ett femhundratusende tack var det dags att smida medan järnet var varmt: jag nämnde i förbigående mitt ’nuvarande forskningsobjekt’ och rekryteringen var klar. Vi hade turen att hitta ett brev från ’min’ Harteveld till ’hans’ Safonov och det öppnade vägen för denne person att beställa fram alla Harteveld-dokument utan kilovisa förklaringar och intyg om syfte. Den ryske partisanen började skriva av breven i smyg och levererade dem till mig. Han nosade efter Wilhelm Napoleonovitjs kvarlåtenskap i alla arkiv som kom i hans väg, och när jag kom till Moskva ett år senare, tack vare ett bidrag från Tobias Norlind-stiftelsen, kunde jag ägna mig åt studier av notautografer, litteratur och periodika, vilket var mycket mindre problematiskt.

Detta arbete resulterade 2009 i ”Glimtar ur Wilhelms Hartevelds liv återspeglade i hans arkiv i Statens musikbibliotek”. Jag ville så gärna visa vilken raritet den här Wilhelm Julius Napoleon var och den som vill kan ta del av detta här.

Partituret (autograf) till ”Kärlekens triumfsång”.

Partituret (autograf) till ”Kärlekens triumfsång”.

Glimtarna gjorde sitt jobb. En av de första som ringde strax efter publiceringen var en svensk dirigent vid namnet Kristoffer Wåhlander. Han blev eld och lågor över att få se partituret till operan Kärlekens triumfsång (1895) och att eventuellt få framföra någonting ur den. Dock fanns partituret inte hos oss, vi missade det ju 2007 och jag gick förstås och smågrubblade över hur man skulle kunna få det till samlingen. Vi visste vem som ägde det: personen i fråga besökte biblioteket för att titta på lådan strax efter köpet; han berättade då att det var han som i sin tur hade köpt partituret och även hade varit en av spekulanterna på lådan. Dirigenten Wåhlander fick tips om mannen från ’en anonym källa’, det vill säga från mig, tog kontakt och blev bjuden på besök.  Med sig hade han en present – en snygg färgutskrift av min artikel. Vinsten från den konspirationsverksamheten överträffade all förväntan: mannen läste min artikel, blev överlycklig och överlämnade partituret till biblioteket, Wåhlander fick kopior till ett Intermezzo med operans ledmotiv och spelade det sedan på en konsert med Lundalands filharmoniska orkester. Han gav även ut en DVD och skickade ett exemplar till oss.

Ok, musiken var faktiskt inget vidare. Jag har förstått varför det lämnades en elak ’rättelse’ på en affisch efter föreställningar av Kärlekens triumfsång i Sankt-Petersburg 1907 – ’Dilletantismens triumfsång’… Harteveld var en evig  abiturient inom den akademiska musikkonsten, men en så festlig sådan, och man fick ju faktiskt höra ett verk av en Raritet!

Affisch till ”Kärlekens triumfsång” inför föreställningar i Irkutsk 1902.

Affisch till ”Kärlekens triumfsång” inför föreställningar i Irkutsk 1902.

Lådan däremot fortsatte att fyllas på. En dag fick jag ett brev från Kärstin Karlgren, ett barnbarn till 1920-talets DN:s redaktör Anton Karlgren. Inspirerad av min artikel skickade hon en kopia av ett brev till Harteveld från Rasputin (ja, självaste hemske Grigorij!). Karlgren fick den från tonsättaren som tack för att han lät publicera Hartevelds självbiografiska noveller i DN:s söndagsbilaga. Historien om Hartes möte med Rasputin kände jag till: den finns sedan tidigare i hans bok Svart och rött : sorglustiga historier om det gamla och nya Ryssland (Stockholm, 1925). Även brevet hade publicerats i DN (frågan om dess äkthet kvarstår). Men jag satt på en uppgift om en annan gåva till samme man vilken barnbarnet inte visste om – den berömda serpentstämman ’från Poltava 1707’, ett fragment av ”Marcia Carolus Rex” i original – Hartevelds hantverk, med andra ord. Kärstin hittade den, inramad och fin, kom med den till biblioteket och berättade att hela familjen var med på att i framtiden donera den till vårt arkiv.

En annan gripande historia: När benen i Moskvas och S:t Petersburgs arkiv var färdiggnagda började mina tankar allt oftare svänga mot Kiev där vår hjälte bodde ett tag i slutet på 1800-talet och då verkade som direktör för ett amatörmusiksällskap. Varför, tänkte jag, har jag ingen farbror i Kiev, så som Misha Berlioz i Mästaren och Margarita har? Den boken är skum, det vet man, otursbringande. Jag läste den på tåget hem. Morgonen därpå fanns det en färdig farbror från Kiev i min mejlbox. ”Så mycken lycka drömde jag inte om!”, – ur hjärtat jublade den fula ankungen… Se det här mejlet i sin helhet och njut av det som jag gjorde då!

Bästa Marina,

Jag har med stort nöje och intresse läst din utmärkta artikel om Wilhelm Harteveld. Efter att i förrgår ha träffat på den för mig nya uppgiften att Kievs operahus invigdes med en kantat av Harteveld sökte jag på internet för att få uppgiften verifierad. Hittade då din fylliga redogörelse, vilket var mycket mer än jag kunnat vänta mig. Jag kände till Harteveld från tidigare, men inte att han hade så stark koppling till nuvarande Ukraina.

Jag har mitt kontor (på Sveriges ambassad i Kiev) tre minuters promenad från aktuellt operahus och besöker det ofta, både privat och i tjänsten. Du skriver i artikeln att det vore intressant att forska vidare i Hartevelds Kiev-tid och din artikel har också väckt min nyfikenhet. Jag kan inte avge några löften, men skulle gärna i den mån jag kan, medverka till detta. Om du vill kan jag kontakta operachefen/arkivet för att höra om de har något material kring kantaten ”Kiev” bevarat. Kanske man därefter kunde undersöka möjligheterna för att få något stycke av tonsättaren framfört här, varför inte i kombination med ett föredrag (av dig) om Harteveld eller liknande. Ambassaden kanske skulle kunna delsponsra (t.ex. flygbiljett) för ett sådant ändamål. Det vore roligt att höra dina synpunkter på ovanstående.

Jag har ytterligare två frågor:

1. Hur bedömer du den musikaliska kvalitén på Hartevelds mer seriösa verk? Håller de för ett framförande idag, annat än som kuriosa? Antar att det inte finns någon inspelning att lyssna till, annat än kedjefångarnas marsch och naturligtvis Carolus Rex (som ju faktiskt är ypperlig musik).

2. Hur kom Hartevelds låda till Statens musikbibliotek? Vem var den tidigare ägaren?

Med vänlig hälsning,
Christian Kamill, ambassadråd
Sveriges ambassad i Kiev

Oturen yttrade sig i, om vi ska tillbaka till vidskepligheterna, att någon föredrags-konsert-bankett på ambassaden aldrig blev av eftersom ambassadrådet Kamill flyttades till Stockholm ganska strax därpå, men jag hann i alla fall med att belöna honom med en lista på nio punkter. Han tog kontakt med alla ställen jag behövde kolla upp och rapporterade resultaten i ord och bild på den högsta diplomatiska nivå.

Hartevelds återtåg till Ryssland skedde minsann ganska parallellt med infosmugglingen därifrån. Att väcka intresse för honom där borta borde ju öppna vägar till mer material, var min tanke. Han fick därför åka med till en IAML-konferens i Moskva 2010 i form av en jätteposter. Jag publicerade en artikel på en rysk musikhistorisk onlinekonferens och i en tidskrift varefter jag fick flera intressanta brev och kontakter. Men den största utdelningen kom 2012: de ryska arkiven fick ögonen på honom och började digitalisera hans manuskript! Först kom musiken till dramat 1812 ut i samband med firandet av 200-årsdagen av segern över Napoleons armé. Och sedan kom mer och mer av bara farten. Hans bok om de sibiriska lösdrivarna, straffångarna och deras sånger (1911) kom ut i faksimil 2011, men den ökande materialtillgängligheten kunde ändå inte bromsa min dårskap och jag slösade glatt bort hundra dollar på originalutgåvan från 1911 och ytterligare ett par hundra rubel på ett reklamvykort från 1908 – med hans porträtt och noter av den i fängelset upptecknade ”Kedjefångarnas marsch”.

Vykortet med

Vykortet med ”kedjefångarnas marsch”

Wilhelm Hartevelds oroliga själ vill inte finna frid och inte min heller. Kanske ska jag skriva en bok om honom när jag blir gammal. Ännu bättre vore det med en film, tänkte jag en gång och i samma stund blev jag bergssäker: det ska bli en film, det är bara att vänta, signalen är sänd. Tro det eller ej, några dagar senare fick jag ett mejl från en bekant rysk journalist från S:t Petersburg som berättade ’en kul grej’: en svensk kollega som håller på med dokumentärfilm hade hört talas höra om Harte och fastnat för honom rejält…

Jag ska gå och torka damm från arkivkartongerna, för säkerhets skull.