Intervju med Anna Christensson

 

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson är pianist och mångårig låntagare på Musik- och teaterbiblioteket. Från våra notmagasins djup har hon dragit upp åtskilliga pianonoter och gett dem musikaliskt liv genom sina konserter och inte minst skivinspelningar. Härförleden kom hennes tredje platta ut med konserter av Henning Mankell (namne och farfar till den nyligen bortgångne författaren) och Gösta Nystroem, inspelade i Tyskland med Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz och dirigenten Roberto Paternostro. Vi på Musik- och teaterbiblioteket tycker självfallet att det är intressant när någon gör den svenska pianomusiken känd över hela världen. Sålunda frågade vi om det gick an att göra en skriftlig intervju med Anna och hon sa ja. Här kommer den!

Musik- och teaterbiblioteket: Kan du säga några ord om ditt liv med inriktning på ditt musikeryrke intill nu?

Jag tog diplom från musikhögskolan i Stockholm 2007 och har frilansat sen dess. Jag har jobbat inom tre fält kan man väl säga: dels som traditionell klassisk pianist i solo- och kammarmusikrepertoar, dels mycket med nutida musik och dels mycket med opera. Just nu är balansen god! Jag hade ett väldigt brett repertoarintresse redan som liten, och satt och plöjde noter (med varierande precision) i mängder. Och på musikhögskolan navigerade jag mellan standardverken och försökte bygga upp min egen repertoar. Ett egoistiskt intresse: man blir genast expert på sitt område! Ingen blir ju kallad för Chopin-expert efter att ha studerat in två timmars Chopin-repertoar. Två timmars Mankell-repertoar däremot… Men jag spelar såklart Chopin också, och Beethoven och Bach, Schubert och Liszt, med flera. Det blir lite onödigt ensidigt bara, om alla spelar samma sak som alla andra, när det finns så mycket att välja på! Och synd om all repertoar som ligger och gulnar och längtar efter att bli spelad.

Vi är ju himla glada och stolta över att en av våra låntagare förvandlar bibliotekets många gulnade och ibland sönderfallande pianonoter till musik, inte minst av svenska tonsättare. Hur tycker du att tonsättare som Henning Mankell, Hilding Rosenberg och Gösta Nystroem tas emot internationellt utifrån dina spelningar och skivinspelningar utomlands? Och hur reagerar man i Sverige på att höra klingande musik från sitt ibland nästan bortglömda, eller föga uppmärksammade musikarv.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Utomlands kan ju folk oftast inte nämna en enda svensk tonsättare, och de blir förvånade över att denna musik finns, och är så bra! Både orkestern och dirigenten i Tyskland var ju t ex helt sålda på Nystroems Concerto Ricercante när vi spelade in den nu i vintras. Jag får ganska ofta mail från människor i de mest skiftande delar av världen, som hört inspelningarna och, faktiskt, undrar var de kan köpa noter. Då har jag ofta inte så mycket att svara… En del finns ju hos er, en del går faktiskt att beställa från förlag, men väldigt mycket har jag studerat in från handskrifter, särskilt Mankells musik. Det är skönt att spela från handskrifter. De innehåller liksom så mycket mer information.

I Sverige blir folk också ofta förvånade, men jag tycker att det ändå finns ett gryende allmänt intresse på den här fronten, iallafall hos musikerna själva. Mina kollegor Martin Sturfält och Oskar Ekberg, med flera, har ju också relativt nyligen gjort stora inspelningar med just svensk musik, och Musikaliska Akademien gör en jätteinsats med projektet Levande Musikarv där jag verkligen rekommenderar ett besök. Jag hoppas att även de svenska orkestrarna skulle våga ta upp lite mer svensk repertoar i sina program, och kanske till och med något som inte är ett av de där fyra, fem styckena som brukar spelas…

Gösta Nystroem (1890-1966)

Gösta Nystroem (1890-1966) Bild från Riksarkivet.

Jag förstår från ditt tidigare svar att du har haft stor hjälp av Musik- och teaterbiblioteket. Hur har du hittat till just de här svenska tonsättarna som du spelar på konserter och skiva, var du bekant med deras musik sedan tidigare? Själv tänker jag ju inte i första hand pianomusik när jag tänker på Rosenberg eller Nystroem. Hur skulle du kort vilja karaktärisera deras musik utifrån ditt ”pianistiska” perspektiv?

Nä, ingen av dem skriver direkt ”pianistiskt”, men å andra sidan är deras musik oerhört väl genomarbetad på andra sätt. Att något är pianistiskt innebär ofta att det passar en viss typ av hand, eller låter virtuost på ett särskilt sätt. Det kan också vara skönt att slippa! T ex Plastiska scener av Rosenberg får ju fram en mängd väldigt originella färger och sätt att låta för ett piano. Jag har hittat dem på lite olika sätt. Mankell, som var mitt första projekt i och med dubbel-CD:n från 2009, kom jag först i kontakt när jag sökte efter ett litet kort svenskt stycke till min diplomkonsert. Rosenberg spelade jag lite på ackis* och Nystroem kom jag i kontakt med genom hans fantastiska sånger.

Musik- och teaterbiblioteket är ju ett bibliotek med anor från 1700-talet och därmed en skattkammare för den som letar efter både känd och mindre känd musik. Tror du att det finns mer musik att upptäcka för dig här? Är det något du har tänkt på att vi som ”kulturarvsförvaltare” skulle kunna göra bättre – eller annorlunda – för dig och andra användare?

Jag tycker att biblioteket är fantastiskt! En oas i stan! Jag tror, VET att det finns material att utforska för en livstid. Och mycket mer!

Slutligen, hur ser du på framtiden för den seriösa, eller klassiska musiken i Sverige? Av vad jag förstår är det allt färre som söker in på musikhögskolorna och konsertsalarnas publik blir allt äldre och glesare. Är det något man överhuvudtaget tänker på som utövande musiker? Kommer vi någonsin att sluta lyssna på och spela Beethoven, Schumann eller Mankell?

Jag tänker jättemycket på det! Och tycker att vi borde prata om det mycket mer och djupare om det än vad vi gör! Jag kan känna en frustration över att det finns en slags allmänt bildningsförakt i Sverige idag. Vart man än vänder sig finns det folk som koketterar med att de inte vet nåt. Detta i kombination med det politiska klimatet, som påbjuder att allt ska gå att in i minsta beståndsdel räkna och mäta för att vara värt något (dvs allt, allt ska kunna motsvaras av en bestämd summa pengar) är ganska skrämmande.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Vi som är verksamma musiker i Sverige idag är inte särskilt tränade på att fightas för vårt existensberättigande, men däremot väldigt tränade på att jämföra oss med varann, och konkurrera om en ”plats på toppen”. Just detta håller många på mattan, dvs istället för att reagera på att det satsas för lite på kultur blir man sur på kollegan som fick spelningen man själv velat ha. Kanske måste vi hitta former för samtal kring detta, så att vi kan upphäva en gemensam röst? Man har en stor och dubbel uppgift som skolad utövare av noterad musik, då man dels måste slå vakt om nörderiet, den egna kontakten med instrumentet, skapandets kärna, och samtidigt värna om att den blir tillgänglig, både rent faktiskt och på ett psykologiskt plan, för människor 2015. Vi behöver fortsätta lyssna på och spela Beethoven, Schumann och Mankell därför att det är musik som ger uttryck för vad det är att vara människa, tvärs igenom tid och rum. Men vi behöver också en mångfald av sätt att få ny publik att få upp öronen. Jag tror att det krävs mod av såväl arrangörer som utövare. Att man vågar litar på t ex att gammal, noterad musik kan tåla (väl genomförda) samarbeten med andra konstformer och andra musikgenrer. Men också att man vågar låta musiken vara det den är. Inte medicin, inte tillväxtstimuli, inte statusmarkör, inte ett museiföremål. Utan konst: en spegel för människans alla lager.

Jag älskar musik, enkel såväl som avancerad och gammal såväl som ny. Jag älskar att kunna något om musik, på djupet, och känna att jag kan dela musikaliska upplevelser med både vana och helt ovana lyssnare/spelare. Det kan inte vara någon slump att musik finns överallt där det finns människor. Jag tror att det är en del av oss som inte går att amputera bort, och det är självklart att den har en plats i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

*ackis = Kungliga musikhögskolan i Stockholm (intervjuarens anm.)

Signe Hasso

 Signe Hasso 15/8 1915 – 7/6 2002

Den 15 augusti 1915 föddes en flicka i Kungsholms församling, Stockholm, som fick namnet Signe Larsson. Hennes far dog tidig och familjen fick leva under enkla förhållanden i en enrumslägenhet på Södermalm. Signe visade tidigt en talang för teater och blev uppmärksammad redan som 12-åring av Olof Molander som gav henne en biroll på Dramaten. 16 år gammal kom hon in på Dramatens scenskola där teaterlegenden Hilda Borgström var den lärare som hade störst inverkan på hennes spelstil. Samtidigt med den begynnande teaterkarriären kom även filmen in i hennes liv. 1932 gjorde hon sin första långfilm, thrillern ”Tystnadens hus” och hon träffade då också filmens tyske fotograf, Harry Hasso, som snart blev hennes äkta man. Signe Hasso blev därmed hennes namn för resten av livet, även som omgift.

Signe på Dramatens scenskola med Hilda Borgström.

Signe på Dramatens scenskola med Hilda Borgström.

Under resten av 30-talet varvade Signe Hasso teateruppträdande med filmkarrär varav hon i den förra fick ett genombrott med den tyska pjäsen ”Flickor i uniform” på Blancheteatern. Om Signes framträdande skriver en salig Erik Blomberg, poet och teaterkritiker, följande: ”När en ung naken själ plötsligt stiger fram på scenen och skiner ut i salongens mörker, så blir vi som förvandlade därute. Ett under har skett, konstens befriande förlossning….” Senare slog Hasso igenom på allvar inom filmen med sin roll som Majken i ”Häxnatten” från 1937 med Gösta Ekman som sin motspelare. I Hollywood sökte man samtidigt med ljus och lykta efter en ny Greta Garbo som snart skulle dra sig ur filmbranschen och man fick upp ögonen för den unga lovande svenskan. Signe skrev kontrakt med R.K.O. men fick inga filmroller varvid hon istället åkte till New York och spelade teater på Broadway, bl a i ”Edwina Black” av Dunner & Morum och ”Glad Tidings” av Edward Mabley. Under 40- och början av 50-talet gjorde hon ett antal filmer för MGM varav hon själv höll noirfilmen ”A Double Life” från 1947 i regi av George Cukor som sin favorit.

Signe Hasso mot Robert Harris i "Edwina Black" på The Booth Theatre i New York

Signe Hasso mot Robert Harris i ”Edwina Black” på The Booth Theatre i New York. Fotografi från Museum of the City of New York.

Under 50-talet gör hon några inhopp i svenska film och teaterproduktioner, bl a i Ingmar Bergmans nedsablade agentdrama ”Sånt händer inte här” då hon enligt Bergman var deprimerad och tungt medicinerad. Karriären fortsatte dock för Signe i USA med teater och TV-produktioner. Hon spelade t ex Fräulein Schneider i musikalen Cabaret över 700 gånger på en turné 1967-1969.

På 70-talet gör Signe även debut som författare med romanen ”Momo”, skriven anonymt för en tävling initierad av bokförlaget Bra böcker som hon vann andra pris i. I en intervju för Sveriges radio från 1977 kan man höra hennes kommentera sin litterära debut och även berätta om sitt liv i Sverige och USA. Romanen följdes snart av en självbiografi i tre delar: Inte än, Om igen och Tidens vän.

 

Signe Hassos självbiografiska triptyk.

Signe Hassos självbiografiska triptyk.

Signe Hasso hade även ett nära förhållande till musiken. På 30-talet sjöng hon i filmen ”Häxnatten” och på 50-talet gjorde hon en skiva med egna visor. I samarbeten med Bengt Hallberg och Alice Babs gjorde hon ett antal engelska översättningar av svenska folkvisor som hon även spelade in.

 

Signe Hasso och musiken. På 30-talet som sångare i filmen Häxnatten, på 70-talet som tonsättare till lyrik av Gabriela Mistral.

Signe Hasso och musiken. På 30-talet som sångare i långfilmen Häxnatten, på 70-talet som tonsättare av lyrik.

Signe Hasso avled 2002 i Los Angeles, USA där bl a skådespelaren och vännen Peter Stormare fanns vid hennes sida.  En lång och mångsidig karriär var till ända. Som skådespelare gav hon den svenska film ett nytt ansikte på 30-talet där hon representerade den emanciperade kvinnan i ett gryende folkhem. Hennes spelstil karakteriserades av utstrålning, känslighet och scennärvaro, allt genomsyrat av en mycket stor värme.

Källförteckning: Svensk filmdatabas (http://www.sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/), Wkipedia, Sverige (https://sv.wikipedia.org), IMDb (http://www.imdb.com/?ref_=nv_home), Stiftelsen Ingmar Bergman (http://ingmarbergman.se) samt Myggans nöjeslexikon, Höganäs 1991

Amanda Maier-Röntgen

Nu har även USA fått upp ögonen (och öronen) för våra oerhört ohörda svenska kvinnliga tonsättare! Mark Starr från Kalifornien har utifrån manuskript från Musik- och teaterbibliotekets arkiv bearbetat och gett ut två verk av Amanda Maier-Röntgen (1853-1894). En violinkonsert, dels i orkesterpartitur och dels för violin och piano. Dessutom en bearbetning av en av hennes sånger, ”Den sjuka flickans sång”, för violin och piano. Som tack för den hjälp Mark Starr fått från oss med skannade noter och biografisk information om Amanda Maier har biblioteket fått ett par exemplar av dessa tryckta noter som gåva.

Namnet Amanda Maier kanske inte klingar särskilt bekant för de flesta av oss idag, men under sin levnad var hon en ganska uppmärksammad och uppskattad violinist som gjorde omfattande turnéer både i Sverige och i Europa. Hon utexaminerades som Sveriges första kvinnliga musikdirektör vid Kungliga musikkonservatoriet i Stockholm. Därefter följde studier i Leipzig där hon också framförde sin violinkonsert med Leipzigs Gewandhausorchester. Samma år, 1876, spelade hon samma stycke med Kungliga hovkapellet i Stockholm.

1880 gifte hon sig med den tysk-nederländske pianisten och tonsättaren Julius Röntgen och i och med giftermålet slutade Amanda Maier komponera och framträda offentligt. Hädanefter begränsades musicerandet till musikaliska salonger i hemmet. Men det måste ha varit strålande tillställningar för bland gästerna kan nämnas Johannes Brahms och Edvard Grieg.

Amanda Maier insjuknade i tuberkulos och dog 1894, bara 41 år gammal. Hon hann inte komponera särskilt mycket och mycket få av hennes verk har hittills funnits i tryck. Därför är vi glada över att nu ha dessa två verk i vår samling. De finns för utlåning och vi hoppas att de ska bidra till att fler upptäcker hennes musik och gör den hörd.

Till sist ett par länkar till musik av Amanda Maier-Röntgen:

Violin Sonata, B-moll 1. Allegro 

Violin Sonata, B-moll 2. Andantino – Allegretto; in poco vivace – Tempo primo

Violin Sonata, B-moll 3. Allegro molto vivace

 

Alla hjärtans dag

Fredag den 14/2 har Valentin namnsdag. Dagen kallas också Valentindagen eller Alla hjärtans dag. Helgonet Sankt Valentin vet man inte mycket om. På Wikipedia kan vi läsa en historia om att Valentin led martyrdöden i Rom på 200-talet. ”Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett kort till fångvaktarens dotter som han var mycket förälskad i – det första Valentinkortet och ursprung till seden att skicka kort denna dag. Valentin sägs även ha haft för vana att plocka blommor i trädgården och ge dem till älskande par. Detta påstås ha givit upphov till seden att ge varandra blommor på alla hjärtans dag”. På Nordiska museets innehållsrika sida om Alla hjärtans dag framgår att dagen går tillbaka på medeltida vårfester, där flickor och pojkar på lek parades samman inför våren precis som man trodde att fåglar i februari sökte och fann sin partner.

Vi vill bjuda er på en spellista ”Alla hjärtans dag” med några fina kärleksmelodier. Listan börjar med Hugo Alfvén (1872-1960 ) ”Saa tag mit hjerte”. Texten är skriven av Tove Ditlevsen (1917-1976 ). Vi har noterna om du vill sjunga själv. Här sjunger Anne-Sofie Otter till ackompanjemang på piano av Bengt Forsberg och hon fortsätter sen med sången ”Ronde d’amour”av den franska kompositören Cecile Chaminade (1857-1944). Filmen Love story kom 1970 och den franske kompositören Francis Lai (1932-) vann en Oscar och en Golden Globe för ledmotivet till filmen. Rebecca Clarke (1886-1979) är en engelsk tonsättare och violaspelare. Hennes stycke ”I’ll bid my heart be still” är mycket vackert. Daniela Kohonen spelar viola och Holger Bluder ackompanjerar på piano. Här ser du en lista med noter som vi har med Rebecca Clarkes kompositioner.

Barbara Strozzi (1619-1677) publicerade sitt första opus 1644. Hon föddes i Venedig och dog i Padua i Italien. Barbara var en flitig kompositör, sångerska och poet. Först hör vi ”Pensaci ben mio core” med Ensemble Galilei och sen följer sången ”L’Eraclito amoroso” op. 2 framförd av Magdalena Kozená. Christina Högman, sopran och Roland Pöntinen, piano framför sången ”Sie Liebten sich beide” av Clara Schumann (1819-1096). Texten är av Heinrich Heine ( 1797-1856). Läs gärna Christina Högmans bok  Marie och musiken : en berättelse om familjen Schumann.  

I slutet av listan tar vi med några klassiker vad gäller kärlekssånger: ”The man I love” med Billie Holiday med musik av George Gershwin och text av Ira Gershwin och Neil Young med ”Heart of gold” från 1972. Sen följer ”You are everything” med Diana Ross och Marvin Gaye från filmen Våra bästa år (The way we were), en klassisk kärlekshistoria regisserad av Sidney Pollack. Som kärleksparet Kate och Hubbel ser vi  Barbara Streisand och Robert Redford. Filmmusiken vann  två Oscar. Därpå följer en populär bröllopssång – ”Håll mitt hjärta” av Peter Hallström med text av Björn Skifs från 2002. Noterna finns i samlingen Kärlekens sånger. Allra sist två klassiker:  ”Your song” från 1970 med musik av Elton John och text av av Bernie Taupin och ”When a man loves a woman” med Percy Sledge, skriven av Calvin Lewis och Andrew Wright.

Mycket nöje!

 

Tusentals verk av kvinnliga tonsättare tillgängliga

En inventering av kvinnliga tonsättares verk i Musik- och teaterbibliotekets raritetssamlingar har ingått i Kungl. Musikaliska akademiens stora projekt  Levande musikarv. Förteckningen över noterna till de över 1 000 verk som har hittats finns på bibliotekets webbplats . Här berättar bibliotekarien Johanna Grut, som gjort inventeringen, om sina fynd.

Jag har hittills hittat 73 kvinnliga tonsättare och förtecknat och sorterat deras verk i ett 112 sidor långt dokument. När jag började inventeringen i september 2012 trodde jag att jag skulle kontrollera tre ställen – personarkiven, den så kallade Z-hyllan med autografer (originalhandskrifter) samt noterna som finns i  förteckningen Serie I. Det visade sig dock under arbetets gång att verk tonsatta av kvinnor fanns på hela tjugo olika placeringar i samlingarna, så det märks att biblioteket samlat på sig noter i över 240 år, med många olika sorteringsprinciper och omflyttningar.

Från A till Ö

Bild på titelblad till Elegie av Valborg Aulin

Ibland blir det tydligt även rent typografiskt hur man har värderat kvinnliga tonsättare. Här är titelbladet till en komposition av Valborg Aulin som brodern Tor Aulin endast har transkriberat, ändå har hans namn dubbelt så stora bokstäver.

För att inte missa något namn gick jag från A till Ö och antecknade hur långt jag kommit på ett papper med sex kolumner, en för varje källa: Eva Öhrströms bok Borgerliga kvinnors musicerande i 1800-talets Sverige, Pia Schmidts Kvinnliga tonsättare i Sverige 1800–1935, arkivregistret, Serie I, autografsamlingen i Gäddviken och DigiLellky. Serie I innehåller 6 000 äldre musiktryck och samlingen tillkom i början av 1900-talet som en snabbåtgärd när noterna skulle sorteras på grund av trångboddhet i biblioteket. I förteckningen är tonsättarnas förnamn bara initialer, så det framgår inte där om det är en man eller en kvinna. I Gäddviken, Nacka, finns Musik- och teaterbibliotekets arkivdepå och där finns en autografsamling som tillhört Musik- och teatermuseet. DigiLellky är bibliotekets gamla kortkatalog för noter som är skannad och sökbar på bibliotekets webbplats.

Jag har både hittat sånt som varit bortglömt, felställt eller okatalogiserat (bland annat några verk i en helt okatalogiserad samling som innehåller 4,5 hyllmeter danser och marscher för piano) men jag har tyvärr också upptäckt att fyra verk som har katalogkort saknas på hyllan och är spårlöst försvunna. Dessutom hade hela 70 sånger av misstag blivit osynliga i den digitaliserade kortkatalogen eftersom 100 kort inte var indexerade. Detta hade drabbat tre kvinnor med efternamn på H – Amalia Hjelm, Thecla Hjort och Emelie Holmberg – som nu åter är sökbara i DigiLellky och inlagda i inventeringen.

Operor, kantater och tillfällighetskompositioner

Bland verken i inventeringen finns bland annat två operor (Fritiofs saga av Elfrida Andrée och I Firenze av Helena Munktell), en operett (Skatten av Helfrid Lambert), två sagospel (Kung Balbunga i Vajavunga av Märta Tham och Skogsstämning av Alice Tegnér), fyra stråkkvartetter, ett 30-tal kantater och några större körverk, men det absolut vanligaste är pianostycken och sånger med pianoackompanjemang.

Somligt är tillfällighetskompositioner, tillkomna av vitt skilda anledningar, till exempel Sång till hennes kongl. höghet Sophia Hertiginna af Östergötland vid dess landstigning den 19 juni 1857 av Constance Brandh och Festmarsch i anledning af ett nyförvärfvadt paraply (fyrhändigt piano) av Valborg Lundberg. Det finns också 15 vaggsånger som jag gärna skulle se i en fin specialutgåva.

Upp ur glömskan

Verken är i de flesta fall sorterade först på besättning, sedan i bokstavsordning på titel så att man snabbt ser alla pianostycken för sig, sånger för sig och så vidare. Både titel och textbörjan finns med, i de fall där de skiljer sig åt, och textförfattarens namn där det framgår.

Jag har hittat levnadsår på (så gott som) samtliga kvinnor, ibland hämtade från kortkatalogen Svenskt musikhistoriskt arkivs biografiska index som finns på biblioteket. Åtta av tonsättarna har avlidit för mindre än 70 år sedan och är fortfarande upphovsrättsligt skyddade, och detta är angivet i förteckningen.

Bild på noter i autograf

Ett roligt exempel ur inventeringen: Automobilgalopp av Lotten af Edholm (1839-1930), hovdam hos änkedrottning Josephine. I det tillhörande brevet står verkets tillkomsthistoria – Hertiginnan av Dalarne hade önskat sig en sådan komposition men då hovdamen sökt förgäves i musikhandeln komponerade hon stycket själv.

Den äldsta tonsättaren, Stephanie Genlis, föddes 1746 och den senast aktiva som biblioteket har något raritetsmaterial från är Carin Malmlöf Forssling, 1916–2006. För alla tonsättare där det funnits uppgift om flicknamn och efternamn som gift (både första och andra gången för vissa) står båda med.

Nästa steg

Steg två i projektet är att utvalda verk Libris-katalogiseras, skannas och blir nedladdningsbara, så att det blir ännu enklare att få tillgång till noterna. För att underlätta detta steg har jag i en särskild kolumn noterat vilka verk som redan är skannade och på de resterande angivit antal sidor.

Det har varit ett mycket intressant och lärorikt projekt och jag hoppas att inventeringen kan hjälpa till att lyfta upp all den här fina musiken i ljuset, upp ur glömskan och ur könsdiskrimineringens mörker.

Förteckningen finns i låneexpeditionen (blädder-ex) och på Musik- och teaterbibliotekets webbplats. Noterna kan man låna eller beställa kopior av genom att kontakta låneexpeditionen.

Läs mer om jämställdhetsstödet från Musikverket som möjliggjorde detta projekt.

 

Laura Netzels klippbok

Musik- och teaterbiblioteket har i dagarna avslutat ett samarbetsprojekt med Kungl. Musikaliska akademien, Kvinnliga tonsättare i Sverige : bevarande och tillgängliggörande av ett kulturarv. En förteckning över verk av kvinnliga tonsättare i Musik- och teaterbibliotekets samlingar har sammanställts av Johanna Grut och som finns att tillgå på  bibliotekets webbplats. Förteckningen innehåller verk av 75 kvinnor. Här finns alla genrer representerade: populärmusik, barnsånger, romanser, körsånger, kammarmusik och verk för orkester.

Laura Netzell

Laura Netzel (ur Svensk musiktidning, 1897, s. 88)

En av de tonsättare som finns representerad med många verk, både i tryck och i handskrift, är Laura Netzel (1839–1927). Förutom en stor del av hennes produktion har biblioteket även ett minnesalbum och en klippbok i sina samlingar.

Netzel var utbildad pianist, men hade även studerat sång för Julius Günther och var en av Wilhelm Heintzes elever i komposition. Hon var känd som kompositör under pseudonymen Lago (även N.Lago). Hennes verk utgavs inte bara i Sverige utan även i Tyskland och Frankrike. Bland hennes kompositioner finns körverk, kantater, kammarmusik och musik för orkester, bland annat en pianokonsert.

Hennes  minnesalbum innehåller korta hälsningar, små musikstycken och några små konstverk bl.a. en gouache av August Malmström (1829–1901). Här finns hälsningar från hennes lärare i Paris, den kände organisten Charles-Marie Widor, från operasångerskan Pauline Viardot, violinisten Wilma Neruda och de svenska tonsättarna Adolf Fredrik Lindblad och Ivar Hallström.

August Malmströms bild i minnesboken.

Laura Netzels klippbok innehåller recensioner av konserter där hennes verk har framförts, och av konserter där hon själv framförde egna verk. Klippen är från perioden 1891 till 1911; huvudsakligen är de tagna från franska tidningar och tidskrifter, men det finns även klipp från tyska, spanska, engelska och rumänska tidningar. Under åren 1891–1906 arrangerade Netzel så kallade folkkonserter i Stockholm Dessa finns omtalade bland annat i ett klipp från The Musical Courier (New York), 1905. I ett av de sista klippen i samlingen skriver den franska musikforskaren Eugène Borrel om de svårigheter Netzel har mött (réparties d’une façon trop inégale et souvent injuste) och att en man skulle ha fått ett helt annat bemötande än vad hon fick.

Laura Netzells klippbok

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Januari månads raritet

Januari

Gott nytt år!
Kläppan tungt i klockan slår:
”Nu är nyår inne”!
Tack du kära gamla år
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne.

Bild på boken Årets sagaSå börjar texten om Januari i Elsa Beskows bok Årets saga. Den innehåller en dikt för varje av årets månader, samt verserna Månaderna, Timmarna och Dagarna i veckan. Boken som publicerades första gången i 1927, avslutas med en sång om Jesusbarnets födelsedag. Tolv år senare, 1939, kom boken ut i en ny utgåva med melodier av Alice Tegnér. Årets saga var det sista av vännerna Elsa Beskows och Alice Tegnérs många samarbetsprojekt. Det började redan på 1890-talet då Elsa Beskow ritade omslaget till flera av Alice Tegnérs små nothäften.  Av alla sångböcker som de två gav ut tillsammans är nog Mors lilla Olle från 1903 den mest kända.

Alice Tegnér (1864-1943), den svenska barnvisans ”urmoder”, föddes i Karlshamn i ett musikaliskt och lekfullt hem. Av ekonomiska skäl fick hon inte söka till Musikaliska akademien, musikbanan ansågs var alltför osäker, utan hon började som 16-åring på Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Men liksom under barndomsåren i Karlshamn fortsatte hon även under seminarietiden att spela och komponera. Hon tog lektioner i pianospel för Herman Berens, Lennart Lundberg och Ludvig Normann. 1885 gifte sig Alice med Jacob Tégner och några år senare flyttade familjen till Djursholm där Alice blev organist och musiklärare. 1892 kom det första häftet av totalt nio med titeln Sjung med oss, Mamma!  Det var i Djursholm hon lärde känna Elsa Beskow som skulle bli en av hennes bästa vänner.

Alice Tegnér skrev inte bara barnvisor, utan även romanser, körverk och kantater och instrumentalmusik. Hennes barnvisor gavs ut på flera språk, inte endast i de nordiska grannländerna, utan även i Tyskland och England.

I Musik- och teaterbiblioteket finns autograferna till alla månadssångerna som ingår i Årets saga. Denna autograf ingår i Alice Tegnérs samling (Gåva från Lennart Reimers)

I Musik- och teaterbiblioteket finns tre samlingar med autografer, manuskript och tryck efter Alice Tégner: Alice Tegnérs samling (Gåva från Torsten Tegnér), Alice Tegnérs samling (Gåva från Lennart Reimers) och Lennart Reimers arkiv. Även Kungl. biblioteket har en samling med autografer, manuskript och annat material efter Alice Tegnér. Vissa av hennes originalkompositioner finns kvar i privat ägo.

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Läs mer om Alice Tegnér

Bäckström, Ann-Sofi, Barnvisans kvinnliga pionjärer : en kollektivbiografisk studie ur ett genusperspektiv om en grupp kvinnor som författade, illustrerade och komponerade barnvisesamlingar 1885–1922. – Luleå : Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap, 2006. – 36 s.

Palmborg, Stina, Alice Tegnér. – Stockholm : Natur och kultur, 1945. – 283 s.

Reimers, Lennart, Alice Tegnérs barnvisor. – Bromma : Edition Reimers, cop. 1983. – 333 s.

 

Nyförvärv – orkesternoter

Lite nya orkester- och kammarmusikverk av kvinnliga tonsättare:

IMG_3562

Beach, Amy: Symfoni nr 2 e-moll ”Gaelic”

Boulanger, Lili: Pour les funérailles d’un soldat. För baryton, blandad kör och orkester

Boulanger, Lili: Pie Jesu. För hög röst, stråkkvartett, orgel och harpa

Chaminade, Cécile: Concertino. För flöjt och orkester

Farrenc, Louise: Sextett c-moll. För piano och blåskvintett

… och av några manliga tonsättare:

IMG_3621

Anderson, Leroy: Sleigh ride

Lennon, John m fl: The best of Beatles. Got to get you into my life ; When I’m sixty-four ; Michelle ; Get back

Lennon, John m fl: Beatles medley. Eleanor Rigby ; Yesterday ; Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ; When I’m sixty-four

Martinu, Bohuslav: Serenad nr 1. För klarinett, horn, violin (3) och viola

Rachmaninov, Sergej: Symfoni nr. 2 e-moll

Stravinsky, Igor: Eldfågeln. Svit från baletten (1919)