Albert Lindströms koralbok

– med hymnologisk kommentar av Fredrik Sandberg

Omslag till Svenska psalmboken

Första upplagans framsida. Andra upplagans framsida ser i princip likadan ut. Klicka på bilden för att se en större version.

I påfallande kontrast till merparten av svenska tryckta koralböckers modesta yttre är Albert Lindströms Svenska psalmboken med koraler från 1899 ett typografiskt praktverk på över tusen sidor, med stora illustrationer, rikliga kommentarer och bilagor, allt sammanhållet av påkostade klädda träband med guld och silverreliefer.

Brudmessan ur bihanget Stycken ur nya svenska mässan, som endast finns i andra upplagan.

Ur bihanget Stycken ur nya svenska mässan, som endast finns i andra upplagan. Klicka på bilden för att se en större version.

Verket gavs första gången ut 1892 i en upplaga med guldsnitt och titelsida i färgtryck om 10 000 exemplar. Innehållsmässigt skiljer andra upplagan sig från den första endast genom ett utvidgat bihang. Utgåvorna har inom och utom landet endast bevarats i ett mindre antal exemplar. Vilken intressegrupp kunde det 1880 grundade stockholmsförlaget Fröléen & Co. föreställa sig när de lät publicera denna märkliga volym?

Albert Lindström (1853–1935) var musiker, publicist, pedagog och tonsättare. Han var organist i Klara kyrka, Stockholm, under större delen av sitt verksamma liv, men hade även goda kontakter med inflytelserika personer inom helt andra fromhetsinriktningar än Svenska kyrkans. Han efterlämnade en rik produktion av musik och musiklitteratur, främst inom den kyrkliga sfären och inom flera av de under hans livstid framväxande frikyrkosamfunden.

Det är egentligen missvisande att benämna denna volym som endast koralbok, då den innehåller följande huvuddelar:

  1. Hela Haeffners koralbok (den från och med 1819 allmänt använda), med satserna transponerade till ”en efter det allmännaste röstomfånget lämpad tonhöjd”. Psalmerna är infogade i kategorier efter textens tematik, samt försedda med meterklass, register och Kungl. Musikaliska akademiens så kallade ”minimitabell” från 1844 (vilken utesluter ett stort antal melodier och omdirigerar dessa texter till andra i koralboken förekommande melodier).

    En av J.O. Wallins många psalmer.

    En av J.O. Wallins många psalmer som ingår i temaavdelningen ”Kristligt sinne och förhållande med afseende på särskilda personer m.m.” Denna ”hälsopsalm” vore kanske något för nutidens frisksportare! Klicka på bilden för att se en större version.

  1. Hymnologisk kommentar av Fredrik Sandberg, inklusive ett stort antal stuckna porträtt och biografiska uppgifter rörande psalmförfattare (bland dessa Luther, Olaus Petri, Haquin Spegel, J. O.Wallin och E.G. Geijer). Sandberg försvarar ståndpunkten att Gustaf II Adolf är textförfattare till ”Förfäras ej, du lilla hop”. Förutom psalmdiktare tecknas även J.C.F. Haeffners biografi. Många av Sandbergs anteckningar ger en intressant inblick i sin tids varierande teologiska och litterära ståndpunkter. Om Frans Michaël Franzén kan man exempelvis läsa att han stod ”såsom en annan Melanchthon troget vid Wallins sida”, om Kolmodins psalmer att dessa ”utmärka sig alla för en from och mild ton, hvarigenom de […] med förkärlek omfattades af folket och länge bibehöllo sig i fattigmans boningar”, samt om Christopher Dahl att ”man trodde sig höra en profet, som invigd i högre verldars hemligheter, sänkte rösten för att tala med jordens okunniga barn, nedlät sig till deras begrepp, antog deras vanliga uttryck och sakbilder, men inlade deruti så mycket de kunde följa af den höga mening, i hvilken han sjelf fattade och översåg tingen”. Porträtten och Sandbergs kommentarer följer inte sidnumreringen utan har bundits i separata lägg.

    Stucket porträtt av Per Olof Nyström

    Exempel på ett av bokens många stuckna porträtt. Per Olof Nyström (1764-1830), överkommissarie vid flottan, skrev även poesi och är representerad med två psalmer i denna psalmbok. Enligt en av hans biografer visade hans poetiska sinnelag sig även i hans ämbetsmannaprosa och kunde göra en annars tråkig text behagfull och läsbar. Klicka på bilden för att se en större version.

  1. Evangeliebok, det vill säga två årgångar av de evangelie- och episteltexter som läses under högmässa och aftonsång under alla årets söndagar. Förutom dessa finns här även angivna predikotexter samt bönetexter för både gudstjänsten och hemmet.
  1. Musik till den Svenska mässan i hög och låg sättning
  1. ”Öfversigt af äldre tiders andliga musik och musikaliska instrument” och ”Kortfattad vägledning i musikens första grunder”, två översiktliga texter, antingen av Lindström själv eller kompilerade från befintlig litteratur.
  1. ”Kyrkosånger och s.k. rytmiska koraler”, ett mycket intressant avsnitt där Lindström upptar många av de texter och melodier som kom att ingå i senare svenska koralböcker: ”O du härliga, O du saliga”, ”Vad ljus över griften” och Voglers ”Hosianna”, men även sånger som Beethovens ”I himlar! Sjungen den eviges ära” som idag knappast skulle anses lämpade för församlingssång. Intressant nog upptar Lindström, vars far var amatörorganist i Bethlehemskyrkan (Evangeliska fosterlandsstiftelsens kyrka ungefär vid platsen för de nuvarande hötorgsskraporna i Stockholm), en hel del sånger från den pietistiska så kallade brödraförsamlingen (Herrnhutismen), till exempel ”Lova Gud i himmelshöjd” till den melodi som den nu har i 1986 års psalmbok, samt texter och melodier av tonsättarna Per Ulrik Stenhammar och Abraham Mankell, bägge pietister och vid denna tidpunkt långt ifrån självklara i en koralbok för Svenska kyrkan.
  1. Musik till ”Nya svenska messan”, som komplement till den antagna mässmusiken.

En tänkbar användarkrets för denna praktutgåva är de relativt välbeställda familjer med visst intresse för texter och melodier från de frikyrkosångböcker i vilka Albert Lindström tidigare medverkat. Tillägget av  ”Kyrkosånger” kan också ha fyllt ett behov även inom Svenska kyrkans mittfåra, och publicerade helt vid sidan av koralboken torde de inte utgjort något problem i detta avseende.

Utgåvan saknar förord, men Lindström menar i titeln att koralsatserna förutom transponering är ”för sång, äfven i stämmor, och orgel eller piano genomsedde” – alltså verkar privat fromhet i hemmets vrå vara den miljö där boken troligtvis funnit användning. Helt klart är att den inte är något man sätter på orgelns notställ – en trekilosklump i upprätt format (22 x 28 cm) med illustrationer, kommentarer och böneförslag, är närmast vad som numera skulle kallas en ”coffee table publication”, eller en vacker familje- och släktbok för välbeställda hem att plocka fram efter gudstjänsten på söndagarna.

Mattias Lundberg, Raritetsbibliotekarie vid Musik- och teaterbiblioteket, för närvarande forskarassistent vid Institutionen för musikvetenskap, Uppsala universitet

Lästips: 

Anders Dillmar: ”Dödshugget mot vår nationella tonkonst” : Hæffnertidens koralreform i historisk, etnohymnologisk och musikteologisk belysning

Harald Göransson: Koral och andlig visa i Sverige

”Paradisisk, mångfacetterad glädje”

Ralph Lundsten, vars arkiv finns på Musik- och teaterbiblioteket tillsammans med flera andra elektronmusikarkiv, samarbetade under 1960-talet med den finske fysikern Erkki Kurenniemi. I en intressant artikel med många bilder på IDG:s webbsajt beskrivs Lundstens synt Andromatic, som utvecklades av Kurenniemi år 1965:

”– Det här skulle ju tilltala vilken modern syntpopgrupp som helst?
– Det gör den också, men de får inte låna den. Den är nästan 50 år gammal och aningen skör.”

Andromatic är kanske världens första polyfona (flerstämmiga) synt med inbyggd sequencer, dvs. det går att ställa in en tonföljd som synten automatiskt spelar upp. Andromatic har också fått sitt namn av Andromeda, Lundstens studio, och ”automatic”.

I artikeln beskrivs synten ingående med bilder av innanmätet och till och med kopplingsscheman. IDG har dessutom en liknande artikel om Kurenniemis DIMI-S eller Kärleksmaskinen, som styrs av mänsklig beröring. På Musik- och Teatermuseet finns flera av Lundstens andra instrument, bl.a. Kurenniemis DIMI-A:

Strindberg och omöjligheten

Så här på andra halvan av det så kallade Strindbergsåret kan det vara intressant att reflektera något över Strindberg själv, men också kring det överflöd av föreställningar som hittills satts upp. Bland de många intressanta som försiggått i Stockholm finns till exempel Mats Eks Spöksonaten, Anna Petterssons Fröken Julie och Karl Dunérs Till Damaskus.

En uppsättning som stack ut mer än vanligt var gästspelet från Berlin Schaubühne och deras version av Fröken Julie (regi av Katie Mitchell och Leo Warner) i Globens annex. Här har mer än 80 % av texten rensats bort och hela skeendet skildras ur kokerskan Kristins synvinkel. Dessutom används filmkameror flitigt; ett flertal fotografer följer med sina kameror de tre skådespelarna och mycket av föreställningen äger således rum på den projektorduk som finns uppspänd ovanför scenen.

Bild på Fröken Julie och Jean

Jean: Tilman Strauss, Kristin: Jule Böwe, Foto: Stephen Cummiskey

Musik hörs i midsommarkvällningen. Scenbilden är ett lågt trähus, och skådespelarna befinner sig ofta inne i detta, delvis skymda och undangömda – vi anar dem svagt genom dörrprång, fönster och väggar. Fullständigt syns de endast på projektorduken när de olika kamerorna porträtterar dem. Samtidigt står i ena hörnet av scenen två scentekniker bakom ett avlångt bord, ett bord fullt av diverse attiraljer och mikrofoner. Där ägnar de sig åt att skapa ackompanjerande ljud och ljudeffekter, ungefär som vore det en radioteater som ägde rum. Om Kristin häller upp vatten inne i huset, görs således samma sak vid detta bord; om Kristin städar golvet med kvasten, görs samma sak vid detta bord; det är alltså ljudet härifrån som vi hör när vi ser Kristin med vattenbringaren på projektorduken.

Något som har slagit mig efter att ha sett föreställningar av olika Strindbergpjäser är att det ofta finns en slags inneboende hjälplöshet i hans texter; en hjälplöshet som förstås blir mer eller mindre tydlig beroende på uppsättning och infallsvinkel ifrån regissörens sida. Mest uppenbart kanske i Ett drömspel med Indras dotters välkända ”Det är synd om människorna.” Som livsvisdom betraktad är ju ett sådant påstående inte mycket att yvas över. Inte heller ställer Strindberg någonsin följdfrågan: Vad göra åt saken? Det är synd om människorna, visst, men än sen då? Hur tar sig någon vidare efter en dylik insikt?

I Mattias Anderssons uppsättning av just detta stycke på Stockholms stadsteater blir den här konflikten mellan, så att säga, teori och praktik mycket påtaglig. Andersson har i sin bearbetning av pjäsen interfolierat Strindbergs text med dokumentära textavsnitt – intervjusvar från så kallat vanliga människor där de filosoferar över om, hur och när, det är synd om dem själva och om andra. Flera gånger, framkommer synpunkten att individen väl ändå har ett eget ansvar: man får ta tag i sitt eget liv, inte bara gnälla och tycka synd om sig själv, utan istället faktiskt göra något åt saken. Ofta framstår dessa meningar som både ganska ogina och ogenomtänkta – sällan särskilt medmänskliga, storsinta. Kanske är det också därför som de framstår som så ärliga och genuina: de förefaller inte tillrättalagda eller friserade det minsta, men ger ändå utryck för en djupt liggande önskan – en vilja att komma vidare och inte bara acceptera och finna sig i en svår belägenhet. Vi ger oss inte; vi tar nya tag och försöker på nytt.

Bild på Stadsteaterns uppsättning av Ett drömspel

Gunilla Röör, Åke Lundqvist, Samuel Fröler och Ann Petrén samt statister i Ett drömspel under uppläsningen av dokumentära intervjuavsnitt. Foto: Petra Hellberg.

Det här är mycket tankeväckande: just spänningen mellan att vara i en situation, och att göra något åt densamma, intresserar ofta inte Strindberg så särskilt nämnvärt. (Tänk bara på Julies ödesmättade resa som bara måste leda henne mot avgrunden; tragiken är på något sätt ödesbestämd och kan inte rådas på.) Detta är också skälet till att Strindberg i mina ögon inte alltid är så intressant som filosof, för den delen inte heller som religiös tänkare: han förstår sig inte på hjälplösheten; han förstår sig inte på omöjligheten. Han nöjer sig med att låta Indras dotter säga sitt ”Det är synd om människorna.” Detta är för honom slutpunkten, men han undersöker inte konsekvensen – det vill säga människans upplevelse av hjälplöshet, av att stå inför något omöjligt och inte för egen hand kunna förändra sin situation. Den förtvivlan som en sådan situation måste generera, eller kanske riktigare: intresset för denna förtvivlan, tycks allt som oftast saknas hos Strindberg. Varför då? Kanske för att han själv alltid kunde ta sin tillflykt till författandet? Oavsett trångmål, sinnestämning eller andra bekymmer fanns alltid pennan till hands, och det fanns alltid något nytt ämne att fiska upp ur den formidabla diktargrytan för behandling och nedskrift. Under lång tid behövde inte Strindberg någon Gud och när religionen i och med genomlevandet av Inferno-krisen väl behövdes, fanns inte så många år kvar av författarlivet i alla fall.

Emanuel Swedenborg

Emanuel Swedenborg, 1688-1782

Några närliggande anmärkningar kan faktiskt göras angående den tänkare som Strindberg mot slutet av sitt liv hyllade mer än någon annan: Emanuel Swedenborg. Bortom beskrivningarna av andevärlden, och av hur de olika himlarna är uppbyggda och formulerade, så återkommer Swedenborg ständigt till uppfattningen att Gud är allt – människan är endast ett slags krus, en behållare som Gud uppsamlas i och verkar genom. Allt gott som människan gör är i själva verket Guds handling och avsikt. Men gör hon däremot något som är ont, då är det hon själv, inte längre Gud, som är grund och orsak till detta. I pastor Manbys 1800-talsöversättning av Swedenborgs magnum opus Arcana coelestia (Himmelska hemligheter) i 18 band i vilken Swedenborg vers för vers dechiffrerar Bibelns fem moseböcker, kan det således dels låta på följande vis:

[M]enniskan är icke annat än en [sic] organ eller ett kärl som emottager lif af Herren, ty menniskan lefver icke af sig sjelf. ( AC §3318)

Och dels så här:

[H]ela menniskoslägtet är nämligen ondt, och af sig sjelf rusar enhvar till helvetet… (AC §587)

Å ena sidan är Gud således allt och allsmäktig och den som lever i varje människa, och å den andra så är varje enskild individ ändå per definition både ond och i fullaste fart stadd mot nederrikets portar. Denna paradox problematiseras sällan. Visserligen uppehåller sig Swedenborg ofta och gärna kring begreppet frestelse, vilket är det som uppstår hos individen vid kollisionen mellan det goda och det onda.

[D]en, som frestas, kommer i bekymmer, hvilka åstadkomma ett tillstånd af förtviflan om utgången; sjelvfa frestelse-striden är icke något annat: den, som är i visshet om seger, är icke i något bekymmer. Således heller icke i någon frestelse… (AC §1787)

August Strinberg

August Strindberg – av honom själv taget fotografi.

Men detta är ju blott beskrivningen av teknikaliteten; detta är ju blott tecknandet av mallen som frestelsen följer, inte frestelsen i sig eller dess konsekvenser. Förvisso finns en medvetenhet, ett erkännande av oron och den själsjämvikt som kommer i gungning när sinnet hamnar i ett sådant skeende. Men om själva frestelsestriden, om själva bekymren och om själva den förtvivlan som uppstår och beledsagar finns ingenting att läsa. De långa timmarna, nattvaken, oron och oförmågan att komma överens med tillvarons förutbestämda villkor – om detta: ingenting. Precis som hos Strindberg är det som om det görs halt innan banans upplopp; som om de sista oöverstigliga hindren ignoreras, eller kanske ännu hellre: accepteras som just oöverstigliga. Skillnaden är att Swedenborg medvetet undviker att beskriva detta, medan Strindberg gör det i omedvetenhet. ”Det är synd om människorna.” Som vore detta en naturlag att förhålla sig till och omöjlig att göra något åt. Men påståendets konsekvenser, eller att världen överhuvudtaget kan inrymma ett sådant påstående, intresserar eller oroar inte något särdeles. Den moraliska indignationen saknas. Istället för skrik och opposition inträder resignation, och i viss mån hjälplöshet. Kanske paradoxala påståenden med tanke på den stridbara passion och upprördhet som så ofta förknippas med Strindberg, men det är i relaterandet av spelet som försiggår mellan individer, tecknandet av strukturerna i de mänskliga relationerna, som Strindberg är i sitt esse; det är i beskrivningar av den mänskliga, individuella oförmågan som Strindberg excellerar.

Samtidigt återkommer, i linje med Swedenborg, uppfattningen av människan som ett i grunden ondskefullt och på många vis ovälkommet väsen.  I sin andra blå bok formulerar Strindberg sin religion på följande vis:

Ett lagom, stilla världsförakt, ena benet i Jenseit, ögat på polstjärnan, stav i handen, ränsel på ryggen, alltid färdig till uppbrott; rena händer och gott samvete, då är man oåtkomlig, icke avundad, lider icke av missräkningar eller förödmjukelser, emedan man är beredd på allt och har tagit allt det där i förskott. (En blå bok II, ”Kristendom och radikalism”, Sthlm 1999)

Världen är en usel plats och människan en dyngbagge av rang, så håll dig undan; förbered dig på det värsta, böj ditt huvud, din nacke, och delta inte i vare sig till- eller samvaro. ”Betraktar man sig däremot som död för världen, och icke tar notis om den, då börjar man nytt liv/…/det är uppståndelsen från de döda, redan här!” (En blå bok II, ”Konsten att dö”, Sthlm 1999) Alltså: återigen resignation; återigen kapitulation inför de givna och oföränderliga förutsättningarna i den värld som han lever och befinner sig i – det är som det är, och måste accepteras, även om det kan smaka kargt och besvärligt i mun och svalg. Men om man nu inte står ut med att resignera? Om man nu inte vill, eller ens har förmågan, att böja sig?

Ställd inför världen och dess utformning har en annan författare mycket pregnant formulerat dilemmat på följande vis: ”Men herregud, vad angår mig naturens och aritmetikens lagar vid de tillfällen då jag finner anledning att ogilla dessa lagar/…/?” (Anteckningar från källarhålet, Sthlm 1985) Så låter Dostojevskij sin källarmänniska skriva i sina anteckningar. Det är en berättigad fråga; det är också en fråga som avslöjar en medvetenhet om den oerhörda makt som omöjligheten kan besitta.

En liknande uppbragthet saknas hos Strindberg. När han ger sig på existentiella och mer eller mindre teologiskt formulerade resonemang, så uppstår emellanåt intrycket av att han söker framställa sig på ett särskilt vis; han antar rollen av den genomskådande författaren som nu med hjälp av ’Mästaren’, det vill säga Swedenborg, kan avtäcka och insupa existensens mysterier. Men sällan framskymtar antydningar om erfarenheten av att ha stött på något som inte går att förändra, eller riktigare: erfarenheten av det som är, eller åtminstone för en enskild individ uppfattas och genomlevs som, konstitutionellt och fundamentalt omöjligt. Därav det motsägelsefulla, och emellanåt en smula distanserade, resignerade filosoferandet – ty vad ska en gud finnas till för, om inte för att göra det omöjliga möjligt? Vad fyller han eller hon annars för funktion?

I sin enmansuppsättning av Fröken Julie har Anna Pettersson gjort på sitt eget vis för att navigera sig förbi hinder, omöjligheter och motstånd. Strindbergs text omgärdas här av en metahistoria där en regissör mer eller mindre buffligt försöker förmedla hur en skådespelerska ska göra för att på bästa vis återge handlingen och Strindbergs intention med pjäsen. Insprängt i originalhandlingen finns således diverse avbrott, muntrationer, men även betraktelser där skådespelerskan reflekterar över texten och dess möjliga betydelser. Sammantaget blir det till en slags kritik, ett ifrågasättande av Strindbergs text, och av den manlige regissören. Mest hettar det till mot slutet när hon ställer frågan varför det är just Julie som ska ta livet av sig och behöva dö. Varför är det så? Varför kan inte…ja, Jean ta livet av sig istället?

Anna Pettersson som Fröken Julie

Anna Pettersson som Fröken Julie. Intima teatern, 2012. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Helt följdriktigt är det således inte Julie som avlider i hennes uppsättning, emellertid inte heller Jean, för den delen inte ens Kristin. Bortjagad av skådespelerskan är det istället regissören som dör, eller till och med blir dödad, mot slutet av föreställningen. Pettersson låter kvinnan triumfera på ett ganska självklart vis trots att det går emot det mesta i Strindbergs text. Hur var det nu igen med den där formuleringen? ”Men herregud, vad angår mig naturens och aritmetikens lagar…”

”Det är synd om människorna.” Det är ett påstående som var giltigt när det skrevs, liksom det ännu är idag. Och när allt kommer kring: nog finns det sämre sätt att hantera en sådan sanning på än att behandla den i en pjäs, men likväl antyder det en endast halvfärdig insikt, en sorts ofullgången problematik.  Det är synd om människorna – förvisso, men starkare: Det är omöjligt för människorna.

Månadens raritet oktober 2012 – ”Svenska folkmusikens historia” av Carl Erik Södling

Svenska Folk-Musikens Historia, dess uppkomst, utbildning och spridning.  Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 Musik-Illustrationer. af C. E. Södling Förf. till ”Tonlogi”, ”Nytt System att lära piano spelning” m.fl.

Del av titelsidan till Södlings ”Svenska folkmusikens historia”.

Carl Erik Södling (1819–1884) tillhör de mer märkliga gestalterna inom svenskt musikliv och musikforskning under 1800-talet. Efter hans bortgång sammanfattade Svensk Musiktidning (1 maj 1884) Södlings värv på följande sätt:

”Södling var ett original, en mångfrestare, ett slags abbé Vogler* i miniatyr, utan dennes geni, men med samma ifriga reformeringsbegär på de mest olika områden. Än skriver han en ny pianometod, än en ny koralbehandling, än en ny skrif-läsemetod, än en ny teori om nordiska folktonen. Eggande och intressant är en sådan verksamhet alltid, varaktig kanske icke. Längst bestående blifva törhända hans förtjenster om våra folkvisor, af hvilka han lär efterlemnat två samlingar, ’Gullharpa’ och ’Silfverharpa’.” 

*Läs mer om Georg Joseph Vogler på Wikipedia

Prognosen i nekrologen har visat sig vara riktig, det är främst inom folkmusikkretsar som Södlings namn är känt i dag. En del av de visor och låtar han upptecknade har fått vidare spridning genom att de tagits upp av dagens spelmän och vissångerskor. Lyssna på några av dem här. Vissa känner också till att Södling torgförde en speciell teori kring den svenska folkmusikens kulturhistoriska betydelse – nämligen att i stort sett all högre musikkultur i Europa och Sydamerika kunde härledas från våra trakter!

Denna teori utvecklas närmare i månadens raritet ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar: Södlings manuskript Svenska folkmusikens historia, dess uppkomst, utbildning och spridning. Med 64 tonverktygs-afbildningar och 140 musikillustrationer (Handskrift 337). Manuskriptet vars förord är daterat 1882 omfattar omkring 170 sidor. Nästan alla avbildningar av musikinstrument som titeln utlovar finns bevarade, däremot inte musikbilagan. Dessbättre finns en stor del av Södlings musikuppteckningar bevarade i hans samlingar i Folkmusikkommissionens arkiv, idag i Svenskt visarkiv. Denna samling är sedan tidigare digitaliserad och tillgänglig via webben.

Södling var verksam som musik-, gymnastik- och teckningslärare i Västervik under största delen av sitt arbetsliv – läs mer om honom på Wikipedia. Som vetenskapsman betraktade sig Södling som musikarkeolog, den förste i Sverige. Utifrån jämförande studier av musik och musikinstrument från forntid och medeltid samt folkmusik från Asien, Europa och Sydamerika menade han att det låg i öppen dager att den svenska folkmusiken stod högt i utvecklingen. Under den gotiska folkvandringstiden och senare under vikingatiden hade musikkulturerna i övriga Europa och Sydamerika mottagit avgörande impulser ifrån norr: bland annat flerstämmighet, notskrift och fiolen!

En sida ur Södlings bok

Carl Erik Södling hade ett stort intresse och uppskattning för musik och musikinstrument från andra delar av världen. Han gör också ofta utvikningar med lokal anknytning. Här handlar det om en panflöjt som en sjökapten Fallenius i Västervik ägde och spelade på.

Södling fann, föga förvånande, inte allmänt gehör för sina alltför vidlyftiga slutsatser. Från 1870-talet och framåt gjorde han utan framgång återkommande uppvaktningar hos Kungl. Musikaliska Akademien, i vilken han var invald som associé men inte ledamot, för att få den att ställa sig bakom en utgivning. I Musik- och teaterbiblioteket finns även ett liknande, tidigare manuskript av Södling bevarat, Svenska folkmusikens historia och kulturhistoriska betydelse (Handskrift 93:1).

Pl. 32, med en bild av en nyckelharpa

Nyckelharpan var ett instrument som intresserade Södling mycket, bland annat på grund av att han inte stött på den någon annanstans än i Sverige. Södling tar ofta ett ganska sentida exempel, samtida med honom själv eller något äldre, och låter det få illustrera forntida förhållanden – en mycket tveksam metod. Denna nyckelharpa finns idag i Musik- och teatermuseet.

Carl Erik Södlings Svenska folkmusikens historia är intressant ur flera aspekter. Det är ett tidsdokument över en delvis urspårad nationalistisk, storvulen musikforskning, samtidigt som manuskriptet innehåller många intressanta och värdefulla uppgifter om instrument, spelmän och vissångare i Sverige. Arbetet i sin helhet har digitaliserats och kommer att ges ut i en digital utgåva med kommentarer. Detta projekt ingår i Svenskt visarkivs mer omfattande forskningsprojekt kring de ideologier som styrt uppbyggnaden av Statens musikverks samlingar. Forskningsprojektet ”Mixa eller maxa” pågår 2011–2014 med stöd från Statens kulturråd. Förhoppningen är att Svenska folkmusikens historia i sin helhet kommer att vara tillgänglig innan utgången av 2012.

Mathias Boström
Forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

Barnhörnan

I dag firas internationella barndagen på biblioteket på ett speciellt sätt, nämligen med lanseringen av en barnhörna i låneexpeditionen på Torsgatan.

Bild av bokhyllan i barnhörnanEn del av er har säkert redan sett att några av hyllorna i den öppna samlingen har börjat fyllas med böcker och skivor för barn. Biblioteket har en hel del sådant material i samlingarna, men det finns inte samlat, och har bara varit tillgängligt via sökning i våra kataloger. Nu har arbetet påbörjats med att plocka ut material för barn och göra det mera synligt och tillgängligt. Biblioteket tänker också särskilt på barn och unga när nytt material köps in till samlingarna.

Även tidigare år har särskilda satsningar gjorts på barn och unga, riktade till exempelvis lärare på musik- och kulturskolor runt om i landet. Barnhörnan är ett sätt att nå även de barn, föräldrar och pedagoger som besöker biblioteket på plats.

Utsikt från barnhörnanDet är inte bara Musik- och teaterbiblioteket som arbetar särskilt med barn och unga. Kravet på ett barnperspektiv i all verksamhet på Statens musikverk finns i myndighetens instruktion. Myndigheten har också en strategi för barn- och ungdomsverksamhet 2012–2014. Läs mer om myndighetens arbete med barn och unga på musikverkets sida.

Ta dig lite extra tid nästa gång du besöker expeditionen på Torsgatan. Och ta med dig barnen! Varmt välkomna!