Gunnar Wennerberg 200 år

Här är gudagott att vara är väl en sång som de flesta känner till. Den har närmast blivit en del av vår allsångsrepertoar. Mindre känt är kanske att den är skriven av Gunnar Wennerberg och egentligen inte är en självständig sång utan en del av en duett i Wennerbergs mest berömda sångsamling, Gluntarne.

En tidig utgåva av Gluntarne

I år firas 200-årsjubileet av tonsättaren Gunnar Wennerberg som föddes 2 oktober 1817 i Lidköping och dog 24 augusti 1901 på Läckö kungsgård. Han gick i skola i Skara och studerade därefter i Uppsala. Efter studierna återvände han som lektor till Skara men gjorde sedan politisk karriär och var bland annat riksdagsman, ecklesiastikminister och landshövding. Nämnas kan att han under sin tid som politiker skrev under en förordning om upphörande av teatercensuren och att han verkade för kvinnans tillträde till högre akademisk undervisning. Han var också ledamot av både Svenska Akademien och Kungliga Musikaliska Akademien.

Här är gudagott att vara ingår i Glunt nummer 25, Examens-sexa på Eklundshof

Gunnar Wennerberg är numera mest känd för den tidigare nämnda Gluntarne, som utgörs av 30 duetter för baryton och bas. Dessa skrevs på 1840-talet, inspirerade av studentlivet i Uppsala. De är skrivna som dialoger mellan två studenter, Glunten och Magistern, och skrevs ursprungligen för Wennerberg själv och hans kamrat Otto Beronius som gick under smeknamnet Glunten, vilket är ett dialektalt ord för pojke. Wennerberg står för både texten och musiken och Gluntarne har ibland jämförts med Bellmans sånger när det gäller samverkan mellan ord och ton.

Hör oss Svea – Gunnar Wennerbergs egenhändigt skrivna noter

Wennerberg skrev mest för röst och piano. Solosånger, duetter, tersetter och körsånger. För soloröst och kör skrev han inte mindre än 55 sånger ur Davids psalmer, där den mest kända är Görer portarne höga. En känd manskörssång är Hör oss Svea. Han skrev också en del större verk som ett Stabat mater och ett par oratorier.

Musik- och teaterbiblioteket har förutom tryckta och digitala noter som kan sökas i katalogen även handskrivna noter av Wennerberg själv, fotografier, brev, klipp med mera, samt ett arkiv från Gunnar Wennerberg-sällskapet.

Inte bara musik och politik – han kunde baka också!

Att det i år är 200 år sedan Gunnar Wennerberg föddes firas med en mängd evenemang runt om i Sverige. Information om arrangemangen finns att få på www.gluntarne.se. Musik- och teaterbiblioteket bidrar genom att ställa ut material från samlingarna i bibliotekets expedition.

För den som vill lyssna på Gunnar Wennerbergs musik så finns han representerad på Naxos Music Library, åtkomlig för alla med bibliotekets lånekort, samt på Spotify.

Minneskonsert för Wennerberg med anledning av hans död 1901

Denna staty av Carl Eldh restes midsommardagen 1915 i Minneapolis, Minnesota. Statyn var en gåva till staden av Wennerberg Memorial Association och bär följande inskription:
GUNNAR WENNERBERG
Swedish poet, composer, educator and statesman
1817-1901

Pjästexter

Nu finns ungefär ytterligare 6300 stycken pjäsmanus tillgängliga och publikt sökbara via bibliotekets webbsida. Tidigare har detta material endast varit möjligt att hitta i en av bibliotekets äldre, interna databaser, vilket har gjort att tillgången till pjäserna förstås varit begränsad. Men efter att ett omfattande migreringsarbete genomförts, kan pjäserna nu sökas fram i både den lokala online-katalogen, samt i den nationella bibliotekskatalogen LIBRIS. Förhoppningsvis innebär detta att en del äldre, och kanske också mer okända, pjäser kommer att dyka upp i sökresultaten.

 

Wilhelm Peterson-Berger 150 år

Musik- och teaterbiblioteket uppmärksammar tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942) genom några bilder från våra samlingar. Peterson-Berger var mycket produktiv och skrev bland annat musikdramer, symfonier, kammarmusik, pianomusik, körmusik och sånger. Han verkade också som kulturkritiker och författare. Hos oss finns böcker om och av P-B, en stor mängd noter, både tryckta och handskrivna. Dessutom fotografier, program, recensioner, klipp, artiklar och mer än 5000 brev.

Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger

Wilhelm Peterson-Berger föddes 27/2 1867. I detta brev från hans mor blir han gratulerad på 18-årsdagen.

Några av Peterson-Bergers mest älskade kompositioner.

Exempel på Peterson-Berger egenhändigt skrivna noter.

Rollistan till urpremiären av operan Arnljot på Kungliga teatern 1910.

Rollistan till urpremiären av operan Arnljot på Kungliga teatern 1910.

Erik Saedén och Gunilla af Malmborg vid Kungliga teaterns jubileumsföreställning av Arnljot 1967.

Erik Saedén och Gunilla af Malmborg vid Kungliga teaterns jubileumsföreställning av Arnljot 1967.

Peterson-Berger blev känd som en fruktad kulturkritiker. Här en samling förlagor till P-B:s recensioner med hans anteckningar och strykningar innan de går i tryck.

Peterson-Berger blev känd som en fruktad kulturkritiker. Här en samling förlagor till P-B:s recensioner med hans anteckningar och strykningar innan de går i tryck.

Peterson-Berger som författare.

Peterson-Berger som författare.

Exempel på litteratur om Peterson-Berger som finns att låna från biblioteket.

Exempel på litteratur om Peterson-Berger som finns att låna från biblioteket.

Födelsedagen kommer även att uppmärksammas genom en utställning i bibliotekets expedition.

Födelsedagen kommer även att uppmärksammas genom en utställning i bibliotekets expedition.

På biblioteket finns en mängd noter som går att låna hem och dessutom finns i bibliotekskatalogen en hel del digitaliserade noter som fritt kan laddas ner och skrivas ut.

Mer information om Peterson-Berger och hans musik finns på Levande musikarv

Caprice Records har gjort en spellista med Peterson-Bergers musik

Förteckningar över kompositioner och skrifter gällande Peterson-Berger:
http://libris.kb.se/bib/20098719
http://libris.kb.se/bib/20098679

SIBMAS konferens, 2016

I mer än ett halvt sekel har SIBMAS (Société Internationale des Bibliothèques et des Musées des Arts du Spectacle) varit verksam på scenkonstens områden. Organisationen startades 1954 med det uttalade målet att ”promote research in the performing arts, facilitate networking among our members and share resources about their specific collections and the performing arts in general.” Medlem kan en institution, eller en enskild person, bli som på ett eller annat sätt är sysselsatt med dokumentation av de sceniska konstarterna.

SIBMAS syfte uppnås genom återkommande konferenser, genom att på olika vis underlätta kontakter mellan individer och institutioner som är verksamma inom scenkonstens område, liksom genom återkommande nyhetsbrev som informerar om vad som sker och händer hos organisationens medlemmar. SIBMAS publicerar också rapporter och skrifter med bidrag och föreläsningar från de genomförda konferenserna.

Loggan för årets konferens.

Loggan för årets konferens.

Årets konferens gick av stapeln i Köpenhamn den första veckan i juni. Konferensens tema var interaktionen mellan den enskilda institutionen och dess användare – det vill säga hur teatermuseer, -arkiv och -bibliotek på olika vis försöker att engagera sina besökare, och dela med sig av sina samlingar. Ett undertema var också relationen mellan kulturarvsinstitutionen och de mer uttalat konstnärliga motsvarigheterna som exempelvis teatrar, danskompanier med flera. Ett exempel på detta var den sydafrikanske regissören och teaterforskaren Mark Fleishman som i sin föreläsning berättade om hur han och hans teaterkompani, Magnet theatre, satte upp en pjäs i Kapstaden, och hur skådespelarna då fick utforma sina roller utifrån de föremål som fanns på ett museum där. Varje skådespelare fick välja ut ett antal föremål ur museets samlingar, och de skulle sedan ’agera’ och ’föreställa’ dessa föremål; det vill säga utforma sin roll utifrån all den information som på skilda vis kunde utvinnas från det enskilda tinget. Tillsammans skapade sen ensemblen och regissören det som blev den färdiga föreställningen.

En annan intressant föreläsning hette ”Re:positioning the librarian as dramaturge” och hölls av den singaporianska bibliotekarien Ying Qing Chua. Hennes presentation utforskade hur en bibliotekarie kan använda sig av dramaturgiska tekniker och teorier för att presentera teater- och danshistoria på ett bibliotek.

Ytterligare andra ställde frågor som: Hur arkiverar och bevarar vi det immateriella i en föreställning? Vad betyder lukten i en föreställning? Hur påverkar publikens sammansättning det som sker på scenen? Är det överhuvudtaget möjligt att på något vis dokumentera den typen av svårfångad information? Eller hur förhåller man sig till det faktum att ljudet från en 100 år gammal vaxrulle vid traditionell uppspelning låter på ett sätt, men att detta ljud förändras när det spelas in digitalt och sedan låter väsentligt annorlunda?

Antologi med bidrag från konferensen i New York, 2014.

Antologi med bidrag från konferensen i New York, 2014.

I dagarna publicerades för övrigt en antologi över bidragen från den förra SIBMAS-konferensen som hölls tillsammans med den amerikanske teaterbibliotekarieföreningen TLA (Theatre Library association) i New York 2014. Vid intresse går den förstås att reservera via bibliotekets online-katalog.

Dansens dag

Varje år den 29 april infaller den så kallade Dansens dag (International dance day). Den instiftades 1982 av The International Theatre Institute. Skälet till att just datumet 29/4 valdes var att det är balettmästaren Jean-Georges Noverres födelsedag.

Jean-Georges Noverre (1738-1810)

Jean-Georges Noverre (1727 -1810)

Noverre påverkade och förnyade danskonsten i grunden, och när hans Lettres sur la danse et sur les ballets utkom 1760 skapade den rabalder och uppståndelse. Hans idéer om hur dansen skulle bli mer berättande var sensationella, och likaså hans tankar om hur flera olika konster – musiken, skådespeleriet, måleri och scenografi, kläderna – skulle komma samman på dansscenen för att skapa något nytt.

Om någon vill fördjupa sig ytterligare i Noverres tankegångar så finns Lettres sur la danse et sur les ballets förstås i bibliotekets katalog. Likaså finns flera andra verk som behandlar hans teorier och hans inflytande på dansen genom historien.

Några andra dansböcker som nyss inkommit till biblioteket hör till serien Celebrating dance in Asia and the Pacific. I dessa går det att läsa om dansen i flera länder i Asien och i Oceanien. Böckerna innehåller texter med varierande fokus och växlar mellan samtida och historiska perspektiv. Dessutom behandlar och spänner de över både scenisk och folklig dans.

Nyinkomna dansböcker.

Nyinkomna dansböcker.

Biblioteket har också fått in ett antal böcker som gåva från Dansmuseet. De härstammar från ballerinan Ellen Raschs bibliotek, och kommer framöver att katalogiseras och bli tillgängliga i onlinekatalogen.

Några av böckerna ur Ellen Raschs bibliotek.

Några av böckerna ur Ellen Raschs bibliotek.

Nytt på dramatikfronten

Tanya Barfield, Katori Hall och Keli Garrett är alla exempel på samtida afro-amerikanska kvinnliga dramatiker. Tillsammans med ytterligare sju medverkande finns de nu tillgängliga i bibliotekets samlingar genom antologin Contemporary plays by African American women.

Lättsamt och oroande om vartannat

Pjäserna sträcker sig från Lisa B. Thompsons förhållandevis lättsamma skildring av två svarta medelklasskvinnor i Single black female till Keli Garretts oroande stycke Uppa creek – a modern anachronistic parody in the minstrel tradition. Det sistnämnda är författat utifrån det uttalade påpekandet att ”America’s amnesia regarding four hundred years of institutional slavery continues to mystify.”

20160211_142321

Den amerikanska minstrelshowen var en blandning av varieté, dans och musik, och framfördes av vita amerikaner som sminkats för att se svarta ut. På scenen framställdes afro-amerikaner utifrån rasistiska stereotyper som lata, jovialiska och allmänt trögtänkta. De första framträdandena skedde under 1830-talet, och runt mitten av 1800-talet nådde formen sin höjdpunkt. Om någon är intresserad av att fördjupa sig mer i minstrelshowens framväxt, och om dess relation till slaveri och rasism i USA, så finns det flera böcker tillgängliga i bibliotekskatalogen.

Ottoman empire and European theatre

Ett annat verk som nu går att låna är Ottoman empire and European theatre i tre volymer. Här skildras relationen mellan Europa och det ottomanska riket under 1700- och 1800-talet utifrån ett teater- och scenkonstperspektiv. Som en extra krydda så är de olika volymernas struktur inspirerad av operaformen, och avsnitten är följaktligen uppdelade i en ouverture, en prologue, akt I–V, en epilogue, och däremellan ett och annat intermezzo. De ingående texterna behandlar dels den ottomanska/turkiska närvaron på de europeiska scenerna, men också det motsatta – det vill säga europeiska inslag på de ottomanska/turkiska.

Ottoman empire

En praktikants dagbok

Jag utbildar mig till bibliotekarie i Uppsala, och när jag anlände till Musik- och teaterbiblioteket för min första praktikvecka var det också första gången jag överhuvudtaget var här på riktigt. Det kan tyckas märkligt att vilja göra praktik på en plats en inte tidigare besökt. Via klasskompisar, bibliotekets hemsida och lite egna efterforskningar hade jag dock redan innan fått en bild av biblioteket och kände att det skulle vara spännande att göra min praktik här.

I bibliotekets expedition.

I bibliotekets expedition.

Jag har sedan tidigare ett stort intresse för teater och musik, även om mina kunskaper är störst inom just teaterområdet. Jag har dock alltid fascinerats av och tycker om att lyssna på klassisk musik. Noter är ju som ett eget språk och jag insåg snabbt att det är en fördel att ha grundläggande kunskaper kring hur musik skrivs när en ska arbeta här. I början visste jag knappt vad ett partitur var men jag har lärt mig väldigt mycket under de senaste veckorna.

Under min praktikperiod har jag fått pröva en hel del katalogisering, vilket var svårt i början men långsamt blev något lättare. Att katalogisera noter är ett tidskrävande arbete som kräver noggrannhet och detaljkänsla och ibland också visst detektivarbete, särskilt om lite mer unika verk ska katalogiseras och inget svenskt bibliotek gjort det tidigare. Jag har även arbetat med att katalogisera pjäsmanus. Det var spännande att få färska manus direkt från Stockholms stadsteater i handen och roligt att upptäcka att det går att skriva in antal roller och könsfördelning så att låntagare kan söka pjäser baserat på det.

Nykatalogiserade noter och pjäsmanus.

Nykatalogiserade noter och pjäsmanus.

Jag har även varit med vid ett flertal möten under praktiken, både större personalmöten med hela Musikverket och mer specifika kring sociala medier och katalogisering. Det har gett mig ett smakprov på hur arbetet ”bakom scenen” kan se ut på ett bibliotek som arbetar med ett så pass specifikt material. Det har också fått mig att inse hur många och varierande uppgifter som utförs vid biblioteket och hur mycket av detta arbete tas som självklart, och kanske till stor del är osynligt för låntagarna.

Precis som på alla andra bibliotek sker en hel del av arbetet också uppe i den publika delen, bakom lånedisken i Musik- och teaterbibliotekets lokaler. Det som skiljer detta bibliotek från andra är att låntagarna ofta har specifika intressen och frågor kring just musik och teater. Det kan komma in människor som ska hämta stora buntar med orkestermaterial, gymnasieelever som vill hitta monologer för sitt första scenskoleprov eller någon som vill hitta noter till ett gammalt kärt pianostycke. Bibliotekets samlingar är även intressanta för musik- och teaterforskare då det finns mycket raritetsmaterial och teoretisk litteratur.

Musik- och teaterbiblioteket arbetar också en hel del med att digitalisera noter. Det gör att bland annat äldre noter som annars enbart skulle lånas ut som läsesalslån nu är tillgängliga direkt på nätet. Under min tredje vecka fick jag gå bredvid och lära mig hur en arbetar med digitalisering. Det var spännande att ge äldre, fina tryck nytt liv genom att varsamt skanna sida för sida och sedan kombinera dem till en pdf-fil som förhoppningsvis fortfarande ger en bild av hur originalet ser ut.

Det känns lite sorgligt att min praktikperiod nu börjar gå mot sitt slut. Det har överlag varit väldigt roligt att göra praktik här och jag kan verkligen rekommendera andra blivande bibliotekarier att göra samma sak.  Det har varit särskilt kul att se vilket bra arbete biblioteket gör med att synliggöra exempelvis kvinnliga tonsättare och hur en hela tiden arbetar aktivt med att både bevara och tillgängliggöra det rika materialet för fler att ta del av. Jag hoppas att ännu fler låntagare hittar hit!

/Johanna Ljunggren

Intervju med Anna Christensson

 

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson. Fotograf: Martin Hellström

Anna Christensson är pianist och mångårig låntagare på Musik- och teaterbiblioteket. Från våra notmagasins djup har hon dragit upp åtskilliga pianonoter och gett dem musikaliskt liv genom sina konserter och inte minst skivinspelningar. Härförleden kom hennes tredje platta ut med konserter av Henning Mankell (namne och farfar till den nyligen bortgångne författaren) och Gösta Nystroem, inspelade i Tyskland med Tyska statsfilharmonin Rheinland-Pfalz och dirigenten Roberto Paternostro. Vi på Musik- och teaterbiblioteket tycker självfallet att det är intressant när någon gör den svenska pianomusiken känd över hela världen. Sålunda frågade vi om det gick an att göra en skriftlig intervju med Anna och hon sa ja. Här kommer den!

Musik- och teaterbiblioteket: Kan du säga några ord om ditt liv med inriktning på ditt musikeryrke intill nu?

Jag tog diplom från musikhögskolan i Stockholm 2007 och har frilansat sen dess. Jag har jobbat inom tre fält kan man väl säga: dels som traditionell klassisk pianist i solo- och kammarmusikrepertoar, dels mycket med nutida musik och dels mycket med opera. Just nu är balansen god! Jag hade ett väldigt brett repertoarintresse redan som liten, och satt och plöjde noter (med varierande precision) i mängder. Och på musikhögskolan navigerade jag mellan standardverken och försökte bygga upp min egen repertoar. Ett egoistiskt intresse: man blir genast expert på sitt område! Ingen blir ju kallad för Chopin-expert efter att ha studerat in två timmars Chopin-repertoar. Två timmars Mankell-repertoar däremot… Men jag spelar såklart Chopin också, och Beethoven och Bach, Schubert och Liszt, med flera. Det blir lite onödigt ensidigt bara, om alla spelar samma sak som alla andra, när det finns så mycket att välja på! Och synd om all repertoar som ligger och gulnar och längtar efter att bli spelad.

Vi är ju himla glada och stolta över att en av våra låntagare förvandlar bibliotekets många gulnade och ibland sönderfallande pianonoter till musik, inte minst av svenska tonsättare. Hur tycker du att tonsättare som Henning Mankell, Hilding Rosenberg och Gösta Nystroem tas emot internationellt utifrån dina spelningar och skivinspelningar utomlands? Och hur reagerar man i Sverige på att höra klingande musik från sitt ibland nästan bortglömda, eller föga uppmärksammade musikarv.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Tonsättaren Henning Mankell (1868-1930). Bild från Riksarkivet.

Utomlands kan ju folk oftast inte nämna en enda svensk tonsättare, och de blir förvånade över att denna musik finns, och är så bra! Både orkestern och dirigenten i Tyskland var ju t ex helt sålda på Nystroems Concerto Ricercante när vi spelade in den nu i vintras. Jag får ganska ofta mail från människor i de mest skiftande delar av världen, som hört inspelningarna och, faktiskt, undrar var de kan köpa noter. Då har jag ofta inte så mycket att svara… En del finns ju hos er, en del går faktiskt att beställa från förlag, men väldigt mycket har jag studerat in från handskrifter, särskilt Mankells musik. Det är skönt att spela från handskrifter. De innehåller liksom så mycket mer information.

I Sverige blir folk också ofta förvånade, men jag tycker att det ändå finns ett gryende allmänt intresse på den här fronten, iallafall hos musikerna själva. Mina kollegor Martin Sturfält och Oskar Ekberg, med flera, har ju också relativt nyligen gjort stora inspelningar med just svensk musik, och Musikaliska Akademien gör en jätteinsats med projektet Levande Musikarv där jag verkligen rekommenderar ett besök. Jag hoppas att även de svenska orkestrarna skulle våga ta upp lite mer svensk repertoar i sina program, och kanske till och med något som inte är ett av de där fyra, fem styckena som brukar spelas…

Gösta Nystroem (1890-1966)

Gösta Nystroem (1890-1966) Bild från Riksarkivet.

Jag förstår från ditt tidigare svar att du har haft stor hjälp av Musik- och teaterbiblioteket. Hur har du hittat till just de här svenska tonsättarna som du spelar på konserter och skiva, var du bekant med deras musik sedan tidigare? Själv tänker jag ju inte i första hand pianomusik när jag tänker på Rosenberg eller Nystroem. Hur skulle du kort vilja karaktärisera deras musik utifrån ditt ”pianistiska” perspektiv?

Nä, ingen av dem skriver direkt ”pianistiskt”, men å andra sidan är deras musik oerhört väl genomarbetad på andra sätt. Att något är pianistiskt innebär ofta att det passar en viss typ av hand, eller låter virtuost på ett särskilt sätt. Det kan också vara skönt att slippa! T ex Plastiska scener av Rosenberg får ju fram en mängd väldigt originella färger och sätt att låta för ett piano. Jag har hittat dem på lite olika sätt. Mankell, som var mitt första projekt i och med dubbel-CD:n från 2009, kom jag först i kontakt när jag sökte efter ett litet kort svenskt stycke till min diplomkonsert. Rosenberg spelade jag lite på ackis* och Nystroem kom jag i kontakt med genom hans fantastiska sånger.

Musik- och teaterbiblioteket är ju ett bibliotek med anor från 1700-talet och därmed en skattkammare för den som letar efter både känd och mindre känd musik. Tror du att det finns mer musik att upptäcka för dig här? Är det något du har tänkt på att vi som ”kulturarvsförvaltare” skulle kunna göra bättre – eller annorlunda – för dig och andra användare?

Jag tycker att biblioteket är fantastiskt! En oas i stan! Jag tror, VET att det finns material att utforska för en livstid. Och mycket mer!

Slutligen, hur ser du på framtiden för den seriösa, eller klassiska musiken i Sverige? Av vad jag förstår är det allt färre som söker in på musikhögskolorna och konsertsalarnas publik blir allt äldre och glesare. Är det något man överhuvudtaget tänker på som utövande musiker? Kommer vi någonsin att sluta lyssna på och spela Beethoven, Schumann eller Mankell?

Jag tänker jättemycket på det! Och tycker att vi borde prata om det mycket mer och djupare om det än vad vi gör! Jag kan känna en frustration över att det finns en slags allmänt bildningsförakt i Sverige idag. Vart man än vänder sig finns det folk som koketterar med att de inte vet nåt. Detta i kombination med det politiska klimatet, som påbjuder att allt ska gå att in i minsta beståndsdel räkna och mäta för att vara värt något (dvs allt, allt ska kunna motsvaras av en bestämd summa pengar) är ganska skrämmande.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Hilding Rosenberg (1892-1985). Bild från Riksarkivet.

Vi som är verksamma musiker i Sverige idag är inte särskilt tränade på att fightas för vårt existensberättigande, men däremot väldigt tränade på att jämföra oss med varann, och konkurrera om en ”plats på toppen”. Just detta håller många på mattan, dvs istället för att reagera på att det satsas för lite på kultur blir man sur på kollegan som fick spelningen man själv velat ha. Kanske måste vi hitta former för samtal kring detta, så att vi kan upphäva en gemensam röst? Man har en stor och dubbel uppgift som skolad utövare av noterad musik, då man dels måste slå vakt om nörderiet, den egna kontakten med instrumentet, skapandets kärna, och samtidigt värna om att den blir tillgänglig, både rent faktiskt och på ett psykologiskt plan, för människor 2015. Vi behöver fortsätta lyssna på och spela Beethoven, Schumann och Mankell därför att det är musik som ger uttryck för vad det är att vara människa, tvärs igenom tid och rum. Men vi behöver också en mångfald av sätt att få ny publik att få upp öronen. Jag tror att det krävs mod av såväl arrangörer som utövare. Att man vågar litar på t ex att gammal, noterad musik kan tåla (väl genomförda) samarbeten med andra konstformer och andra musikgenrer. Men också att man vågar låta musiken vara det den är. Inte medicin, inte tillväxtstimuli, inte statusmarkör, inte ett museiföremål. Utan konst: en spegel för människans alla lager.

Jag älskar musik, enkel såväl som avancerad och gammal såväl som ny. Jag älskar att kunna något om musik, på djupet, och känna att jag kan dela musikaliska upplevelser med både vana och helt ovana lyssnare/spelare. Det kan inte vara någon slump att musik finns överallt där det finns människor. Jag tror att det är en del av oss som inte går att amputera bort, och det är självklart att den har en plats i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat.

*ackis = Kungliga musikhögskolan i Stockholm (intervjuarens anm.)

Nedslag i verksamheten, del 3

Louise förlänger livet på noterna

Bokbinderiet är en mycket viktig del av Musik- och tearerbibliotekets verksamhet. Här arbetar Louise Nordström med det ädla hantverket att binda, laga och förstärka noter och böcker.  Noter slits på ett annat sätt än vanliga böcker. Därför är det bra att materialet lånas ut i ett så slitstarkt skick som möjligt. Noter och böcker ska tåla att tas fram från våra magasin där de förvaras i blåa pappkapslar, skjutsas på vagnar in i bokhissen som tar materialet upp till låneexpeditionen, lånas ut till musiker, stoppas i ryggsäcken, fram på notstället till repetitionen, ner i ryggsäcken igen. Bevarande handlar om att tillhandahålla materialet många gånger och att förlänga livslängden.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Nål tråd och lim

Till sin hjälp har Louise två olika skärmaskiner, nål, tråd, lim och tyngder att lägga på det nyinbundna materialet. Det är viktigt att noterna binds in så att de går lätt att slå upp på notstället. Noterna får ett pappomslag och en skinn- eller textilremsa på ryggen. Remsorna finns i olika färger. I en stråkkvartett får alla stämmorna samma färg på bandet så att det tydligt syns att de hör ihop. Det mesta som Louise binder in är nyinköpt men hon får även laga äldre material. Revor lagar hon med rispapper, så kallat japanpapper.

Ofta är det hela orkesterverk som Louise binder in. Det kan vara ett partitur och 60-70 stämmor. Varje stämma stämplar hon med instrumentnamn. På partituret sätt hon en etikett så att musikstycket går att låna ut i bibliotekets cirkulationssystem Sierra.
– Att inte binda in ett nyinköpt orkestermaterial är kapitalförstöring, som en kollega uttryckte det.

Hellre rena händer än smutsiga handskar

Biblioteket har mycket så kallat rart material, noter och böcker som är unika, äldre, tryckta eller handskrivna. Böcker och noter är väldigt ömtåliga eftersom materialet bryts ner. Papper är organiskt material och hur papperet bryts ner beror på vilka växtfibrer papperet kommer från och hur det har efterbehandlats. Det beror också på yttre faktorer som luften, ljuset och luftfuktigheten. För torr luft är väldigt farligt för cellulosa, det får inte vara under 25 % luftfuktighet. Om det är för hög luftfuktighet ökar risken för mögelskador. Så jämn luftfuktighet som möjligt är bäst. Enzymer och syror från till exempel handsvett är inte heller bra för papperet, men hellre rena händer än smutsiga handskar när man ska hantera det gamla materialet. När papperet åldras går fibrerna av. Materialet får andra egenskaper även om det ser likadant ut.  Papperet börjar till exempel spalta sig. Bibliotekets så kallade rara material förvarar vi i ett magasin med höga krav på brandsäkerhet och luftfuktighet. Målet är att göra nedbrytningsprocessen så långsam som möjligt.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

När ska vi binda in?

När vi på biblioteket ska bestämma om noter eller böcker ska bindas får vi ta ställning till olika frågor.

  • Ska vi bevara originalformatet eller ska vi binda om det?
  • Vilken målsättning gäller för bevarandet, ska vi spara på kort sikt cirka 10 år eller på lång sikt cirka 100 år?
  • Hur många förväntade användare har materialet?
  • Kommer det att slitas mycket eller litet?
  • Om vi har ett väldigt trasigt material som inte går att laga så får vi fråga oss om det är unikt eller sällsynt. Om det är unikt kan vi digitalisera det och sedan behöver vi inte röra det fysiska materialet mer.
  • Om vi kan köpa nytt så kan vi kasta det trasiga materialet.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färg på ryggen.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färger på sina respektive ryggar.

Klotband och franska band

Böcker och en del tjockare notalbum skickar vi till ett extern bokbinderi som kan göra hela skinnband, så kallade helfranska band, eller halvfranska band där bokpärmarna är överdragna med papper medan bokryggen och hörnen är av skinn. De gör också böcker klädda i en slags väv och de kallas då klotband. Halvklotband har rygg och hörn i väv och pärmarna i papp. De kan också göra förgyllning på ryggen om det behövs.

På Leksands folkhögskola finns Skandinaviens enda utbildning i handbokbinderi. Där får man lära sig göra klotband och skinnband i fransk teknik, förgyllning och även att göra eget papper och marmorering. Många studieförbund erbjuder också kurser i bokbinderi. Det verkar vara så himla kul!

Ett kalejdoskop för örat

Sexton tusen biljoner år! Eller cirka en miljon gånger universums ålder från Big Bang. Så lång tid skulle det ta att i sin helhet spela det märkliga musikverk som syns på bilden. Det kanske inte ser så mycket ut för världen men det är en komposition med nästintill oändliga möjligheter.

Kuhlau 1

Kaleidakustikon heter det och är ett musikaliskt tärningsspel av den tysk-danske tonsättaren Friedrich Kuhlau (1786–1832). Det är tänkt att vara ett underhållande sällskapsspel, men syftar även till att ge insikter i konsten att komponera. När det gavs ut i Köpenhamn 1820 beskrevs det som att det är detsamma för örat som kalejdoskopet är för ögat. Spelet består av 21 buntar med 11 kort i varje. Varje kort har en melodidel i 3/4-dels takt och de är markerade med bokstäver och siffror. Genom att slå två tärningar kombineras korten slumpvis till en melodi, en vals för piano. En orange platta fungerar som ett slags notställ. De kort man fått fram genom tärningskasten sticks i alfabetisk ordning in i de tre raderna med fickor på plattan.

Kuhlau 2

Det totala antalet kombinationer är 1121 = 7 400 249 944 258 160 101 211, vilket betyder över 7 400 triljoner olika valser. En sådan vals tar ca 70 sekunder att spela och därmed skulle det ta svindlande 16 tusen biljoner år att spela alla tänkbara versioner. Den här typen av slumpmusik, eller aleatorisk musik som det också kallas, dyker upp i mitten av 1700-talet och Kuhlau var inte den ende, och inte heller den förste, att komponera sådan musik. Ett av de tidigaste exemplen är av Johann Philipp Kirnberger (1721–1783) och både Joseph Haydn (1732–1809) och Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791) tillskrivs sådana kompositioner även om upphovet till dessa är osäkert. Under 1950- och 60-talen experimenterade bland andra John Cage, Charles Ives, Pierre Boulez och Karlheinz Stockhausen med musik av aleatoriskt slag.

Inte nog med att Kuhlaus Kaleidakustikon är ett spännande verk med hisnande perspektiv. Vårt exemplar är troligen ett av mycket få bevarade i världen och alltså en unik raritet! I samband med att det skulle digitaliseras och läggas ut i vår bibliotekskatalog visade det sig att man på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn i åratal förgäves letat runt om i Europa efter ett komplett exemplar. Deras Kaliedakustikon är nämligen ofullständigt, åtta kort saknas. Även där har man för avsikt att ge ut verket i digital form så tacksamheten var stor när de fick tillgång till de saknade korten genom oss.

Efter nästan 200 år får nu Kuhlaus Kaleidakustikon nytt liv genom digitalisering inte bara i Sverige utan även i Danmark. Den intresserade hittar spelet i vår katalog och har sen sysselsättning biljontals år framöver.

Lästips:
Kuhlau Kanons, udgivet af Gorm Busk go Jan Maegaard, 1. Oplag. København, Enstrøm & Sødring, 1996