Mars månads raritet

Våren är kommen

Bild på Vårsång på ValborgsmässoaftonMed dessa ord börjar en sångmarsch komponerad av E.J. Arrhén von Kapfelman (1790–1947). Texten är skriven av  C.F. Dahlgren och verket är allmänt känt som ”Vårsång på Valborgsmässoafton”. Det är nog det enda verk av Arrhén som fortfarande framförs i någon större utsträckning.

Eric Jacob Arrhén von Kapfelman var ursprungligen utbildad jurist och arbetade som statstjänsteman innan han 1824 fick tjänsten som director musices vid krigsakademin på Karlberg. Han utbildade sig så småningom till musikdirektör och blev 1841 medlem av Musikaliska akademien. Som flitig tonsättare som skrev både skådespelsmusik, kyrkomusik och en större symfoni, uppskattades han i första hand för sina solosånger och då kanske främst för sina manskvartetter.

Prästen och skalden Carl Fredric Dahlgren (1791–1844) skrev ett stort antal verk på både vers och prosa. Han var med och bildade Bellmanska sällskapet 1824 och hade redan, i Bellmans anda, 1819–1820 gett ut Mollbergs epistlar, blandade texter på vers och prosa. Ur denna samling hämtade Arrhén texten till ytterligare en vårsång kallad Gökpolska (!), tonsatt för harpa eller piano med waldhorn (efter behag). Texten är som följer:

Hej! ha! Våren fröjdar alla:
Hej! ha! De sin vän den kalla.
Mången sorg han dränker,
ger så vackra skänker.
Oh! Oh! Jag dock måste gråta.
Oh! Oh! Ej hans gåfvor båta mig, ty när hans glans är röjd,
Flygtar bort från mig all fröjd.
Kom! Kom! Vackra gosse, åter!
Hej! Ha! Jag ej mer då gråter:
skall blott le och dansa,
Raska gossen kransa, Fallall!
Inga tårar gjuta, Trallall!
Dubbelt öm dig sluta,
När du återvändt i hamn, i min trogna kärleks famn.

I bibliotekets samling finns denna sång i stentryck av C. Müller. Exakt när den gavs ut vet vi inte, men det måste ha varit i början av 1820-talet.  Noter utgivna som stentryck, eller litografi, var då en relativt ny företeelse i Sverige. Krigsrådet (och kronprinsens musiklärare) Olof Åhlström hade genom ett ”privilegium exclusivum” haft ensamrätt på tryckning av noter mellan 1788 och 1818. Han hade fortfarande ensamrätt på notgravyr efter 1818 (fram till 1823), men den nya litografitekniken var däremot fri. Tekniken uppfanns av tysken Alois Senefelder i slutet av 1700-talet, och var till skillnad från gravyr, relativt billig. Noterna ritades med litografisk krita eller tusch direkt på en kalksten, stenen fuktades och tryckfärgen valsades på varefter stenen torkades av. Färgen stannade kvar i den feta krita- eller tuschbilden och stenen lades i en hand- eller maskinpress där bladen trycktes.

Bild på titelsidan

Det första litografiska tryckeriet i Sverige innehades av Friedrich Ludwig Fehr och Johan Carl Müller, som kallats till Stockholm av Carl Johan 1818. Fehr lämnade Stockholm redan 1819 och Müller drev ensam firman vidare under sitt namn. Ett flertal nya litografiska tryckerier etablerades under 1820-talet, många sysslade huvudsakligen med nottryck, medan andra också tryckte illustrationsmaterial och kartor. [1]

Men tillbaka till vårt tryck, Arrhéns och Dahlgrens vårsång. Bokhandlaren Fabian Holmgrén utgav 1823 Euterpe, Musikaliska tidskrift, som var Sveriges första musiktidskrift. Tanken var att den skulle utkomma varje månad, men det blev endast ett nummer i oktober. Det innehöll recensioner och en musikbilaga, och av intresse för oss, en förteckning över ett 100-tal musikalier, utgivna under de närmast föregående åren. I den listan finns Våren fröjdar alla med och därav kan vi dra slutsatsen att den trycktes någon gång mellan 1820 och 1823 och är ett exempel på ett tidigt nottryck från det första litografiska nottryckeriet i Sverige.[2]

/Veslemöy Heintz

Litteratur: Wiberg, Albert, Den svenska musikhandelns historia.


[1] Ytterligare en metod att trycka noter med lösa typer hade utvecklats av förlaget Breitkopf i Tyskland. Flera bokförlag/boktryckare skaffade sig uppsättningar av dessa notstilar för att vid behov kunna trycka noter.

[2] Äldre nottryck har nästan aldrig ett tryckår angivet. Orsaken till detta var rent kommersiell; man var orolig för att musiken skulle betraktas som ”omodern” och därför inte längre säljas.

 

Tusentals verk av kvinnliga tonsättare tillgängliga

En inventering av kvinnliga tonsättares verk i Musik- och teaterbibliotekets raritetssamlingar har ingått i Kungl. Musikaliska akademiens stora projekt  Levande musikarv. Förteckningen över noterna till de över 1 000 verk som har hittats finns på bibliotekets webbplats . Här berättar bibliotekarien Johanna Grut, som gjort inventeringen, om sina fynd.

Jag har hittills hittat 73 kvinnliga tonsättare och förtecknat och sorterat deras verk i ett 112 sidor långt dokument. När jag började inventeringen i september 2012 trodde jag att jag skulle kontrollera tre ställen – personarkiven, den så kallade Z-hyllan med autografer (originalhandskrifter) samt noterna som finns i  förteckningen Serie I. Det visade sig dock under arbetets gång att verk tonsatta av kvinnor fanns på hela tjugo olika placeringar i samlingarna, så det märks att biblioteket samlat på sig noter i över 240 år, med många olika sorteringsprinciper och omflyttningar.

Från A till Ö

Bild på titelblad till Elegie av Valborg Aulin

Ibland blir det tydligt även rent typografiskt hur man har värderat kvinnliga tonsättare. Här är titelbladet till en komposition av Valborg Aulin som brodern Tor Aulin endast har transkriberat, ändå har hans namn dubbelt så stora bokstäver.

För att inte missa något namn gick jag från A till Ö och antecknade hur långt jag kommit på ett papper med sex kolumner, en för varje källa: Eva Öhrströms bok Borgerliga kvinnors musicerande i 1800-talets Sverige, Pia Schmidts Kvinnliga tonsättare i Sverige 1800–1935, arkivregistret, Serie I, autografsamlingen i Gäddviken och DigiLellky. Serie I innehåller 6 000 äldre musiktryck och samlingen tillkom i början av 1900-talet som en snabbåtgärd när noterna skulle sorteras på grund av trångboddhet i biblioteket. I förteckningen är tonsättarnas förnamn bara initialer, så det framgår inte där om det är en man eller en kvinna. I Gäddviken, Nacka, finns Musik- och teaterbibliotekets arkivdepå och där finns en autografsamling som tillhört Musik- och teatermuseet. DigiLellky är bibliotekets gamla kortkatalog för noter som är skannad och sökbar på bibliotekets webbplats.

Jag har både hittat sånt som varit bortglömt, felställt eller okatalogiserat (bland annat några verk i en helt okatalogiserad samling som innehåller 4,5 hyllmeter danser och marscher för piano) men jag har tyvärr också upptäckt att fyra verk som har katalogkort saknas på hyllan och är spårlöst försvunna. Dessutom hade hela 70 sånger av misstag blivit osynliga i den digitaliserade kortkatalogen eftersom 100 kort inte var indexerade. Detta hade drabbat tre kvinnor med efternamn på H – Amalia Hjelm, Thecla Hjort och Emelie Holmberg – som nu åter är sökbara i DigiLellky och inlagda i inventeringen.

Operor, kantater och tillfällighetskompositioner

Bland verken i inventeringen finns bland annat två operor (Fritiofs saga av Elfrida Andrée och I Firenze av Helena Munktell), en operett (Skatten av Helfrid Lambert), två sagospel (Kung Balbunga i Vajavunga av Märta Tham och Skogsstämning av Alice Tegnér), fyra stråkkvartetter, ett 30-tal kantater och några större körverk, men det absolut vanligaste är pianostycken och sånger med pianoackompanjemang.

Somligt är tillfällighetskompositioner, tillkomna av vitt skilda anledningar, till exempel Sång till hennes kongl. höghet Sophia Hertiginna af Östergötland vid dess landstigning den 19 juni 1857 av Constance Brandh och Festmarsch i anledning af ett nyförvärfvadt paraply (fyrhändigt piano) av Valborg Lundberg. Det finns också 15 vaggsånger som jag gärna skulle se i en fin specialutgåva.

Upp ur glömskan

Verken är i de flesta fall sorterade först på besättning, sedan i bokstavsordning på titel så att man snabbt ser alla pianostycken för sig, sånger för sig och så vidare. Både titel och textbörjan finns med, i de fall där de skiljer sig åt, och textförfattarens namn där det framgår.

Jag har hittat levnadsår på (så gott som) samtliga kvinnor, ibland hämtade från kortkatalogen Svenskt musikhistoriskt arkivs biografiska index som finns på biblioteket. Åtta av tonsättarna har avlidit för mindre än 70 år sedan och är fortfarande upphovsrättsligt skyddade, och detta är angivet i förteckningen.

Bild på noter i autograf

Ett roligt exempel ur inventeringen: Automobilgalopp av Lotten af Edholm (1839-1930), hovdam hos änkedrottning Josephine. I det tillhörande brevet står verkets tillkomsthistoria – Hertiginnan av Dalarne hade önskat sig en sådan komposition men då hovdamen sökt förgäves i musikhandeln komponerade hon stycket själv.

Den äldsta tonsättaren, Stephanie Genlis, föddes 1746 och den senast aktiva som biblioteket har något raritetsmaterial från är Carin Malmlöf Forssling, 1916–2006. För alla tonsättare där det funnits uppgift om flicknamn och efternamn som gift (både första och andra gången för vissa) står båda med.

Nästa steg

Steg två i projektet är att utvalda verk Libris-katalogiseras, skannas och blir nedladdningsbara, så att det blir ännu enklare att få tillgång till noterna. För att underlätta detta steg har jag i en särskild kolumn noterat vilka verk som redan är skannade och på de resterande angivit antal sidor.

Det har varit ett mycket intressant och lärorikt projekt och jag hoppas att inventeringen kan hjälpa till att lyfta upp all den här fina musiken i ljuset, upp ur glömskan och ur könsdiskrimineringens mörker.

Förteckningen finns i låneexpeditionen (blädder-ex) och på Musik- och teaterbibliotekets webbplats. Noterna kan man låna eller beställa kopior av genom att kontakta låneexpeditionen.

Läs mer om jämställdhetsstödet från Musikverket som möjliggjorde detta projekt.