Moralisk kommentar i en fördärvad tid

Visförfattaren Sophia Sjöögren

Visor i så kallade skillingtryck var en stor marknad under 1800-talet, inte minst som kanal för tidens aktuella händelser. Bland de mer säljande ämnena märks olyckor, skandaler och uppseendeväckande brott. Det finns tiotusentals visor bevarade från 1800-talet och det är ingen tvekan om att de lästes och sjöngs av en stor del av befolkningen. Men vem var det egentligen som skrev dem?

Svaret är dessvärre att vi i de flesta fall inte har en aning. Författarna till visor och berättelser om aktualiteter är nästan alltid är anonyma. Detta kan ses mot bakgrund av skillingtryck var en publiceringsform med lågt anseende. Den låga statusen berodde inte endast på tryckens efemära form – ofta ett halvark papper som vikts två gånger till ett åttasidigt alster, eller på deras prosaiska distribution – sålda på gator, marknader och i tryckeribodar. Den främsta orsaken var texternas tänkta publik: den bredast tänkbara allmänheten snarare än den bildade eliten.

I vissa fall har dock författaren kunnat identifieras i efterhand. Utifrån detta kan man dra vissa generella slutsatser om skillingtryckens författare: de var övervägande professionella eller halvprofessionella skribenter, personer med högre social status eller åtminstone bildningsnivå än den genomsnittliga publiken. Inte oväntat tycks de allra flesta ha varit män. Kvinnliga författare förekom emellertid också. En av dessa var Sophia Magdalena Sjöögren (1787–1863) som skrev flertalet visor om aktualiteter under 1830-och 40-talen.

Sjöögren föddes Lidman och gifte sig med Per Sjöögren, kammarlakej hos kung Karl XIII, som hon sedermera blev änka efter. Till yrket var hon ammeföreståndare på Allmänna barnhuset i Stockholm, en inrättning som tog emot barn till ogifta mödrar och andra fattiga barn. I sin yrkesroll måste Sjöögren ha bevittnat såväl barns utsatthet som den olovliga kärlekens pris vilket kan förklara ämnesvalen för flera av hennes visor.

Sjöögrens alster är ofta polemiska och kretsar kring förbrytelser av olika dignitet. Det tidigaste belägget är en visa om en anonym barnamörderska tryckt 1838, därefter en visa om den beryktade mördaren Breitfeldt 1843. De flesta visorna skrev hon dock vid 1840-talets slut i anslutning till aktuella rättsfall. Ett uppmärksammat sådant gällde källarmästaren Martin Arosin som stod anklagad för att ha berövat sitt oäkta späda barn livet. Rätten kunde inte bevisa att han uppsåtligen hade mördat barnet men däremot att han genom vårdslöshet vållat dess död. Arosin dömdes till döden men benådades av kungen och fick straffet omvandlat till böter och uppenbar kyrkoplikt (det vill säga erkänna sin skuld och betygad sin ånger inför församlingen). Många ansåg att benådningen berodde på att han var förmögen och hade goda kontakter.

Fallet Arosin gav upphov till flera skillingtryck av olika författare, däribland av Sjöögren som 1849 kommenterade fallet i en nidvisa i rättframt raljant stil. I tredje strofen sätts Arosins kärlek till pengar i kontrast till hans känslor för barnet:

Han var ej barnet huld,
Ej vård det ville skänka;
Han älskade sitt guld,
Mer än sitt barn – kan tänka!
Han var, han var, han var
Väl pengars vän, men icke far.
Ju mer han spar – falallalera,
Dess mer han har – falallalera,
Han har! Han har!
Och hin sjelf alltsammans tar.

Som visförfattare ikläder sig Sjöögren rollen av moralens väktare men utan särskild hänsyn till kvinnors utsatta situation. I Visa tillegnad m:ll Sophie Sager (1848) hånar hon den kvinna som startade den första offentliga debatten om våldtäkt i Sverige, Sophie Sager. Sager väckte åtal efter att själv ha blivit misshandlad och utsatt för våldtäktsförsök och det så kallade ”sagerska” målet blev ett mycket omskrivet fall. Sagers rättframhet imponerade dock inte på Sjöögren som i sin visa framhöll att ”Hvarje verkligt dygdig flicka/Stilla går sin bana fram/Hvad försynen än må skicka/Nöjd och glad och allvarsam”. Sådan var inte Sager som genom att vittna om övergreppen ”riktigt samlat löjet” kring sin panna, menade Sjöögren. Detta var också den allmänna åsikten om Sagers obekväma fall. Trots att hon fick utstå mycket hån vann emellertid Sager rättegången och fortsatte sedan att arbeta för kvinnans frigörelse, långt före sin svenska samtid.

I en annan visa från 1849 behandlar Sjöögren en otrohetsaffär som var en pikant skandal i dåtidens Stockholm. Det var den uppmärksammade affären mellan skådespelerskan Emilia Deland, gift med teaterdirektören Fredrik Deland, och inspektorn på den gård utanför Sigtuna där teaterparet bodde. Visan En munter och lustig visa om det hemska kärleksäventyret emellan inspektorn och aktrisen på landsbygden röjer inga namn men mot bakgrund av den stora publiciteten kring affären torde det åtminstone inte ha undgått Stockholmspubliken vilka som åsyftades.

Vad man än anser om Sophia Sjöögrens moralistiska hållning är hon ett intressant exempel på att det bakom de anonyma skillingtrycken även döljer sig kvinnliga författare; skribenter som kommenterade tidens händelser i medier för den bredast tänkbara publiken.  

Läs mer om det sagerska målet på Stockholmskällan.

Karin Strand, biträdande chef Svenskt visarkiv