Jazz, kvinnor och snäva ramar

Jazz i Sverige var en utmärkelse som Caprice Records och Rikskonserter delade ut årligen och som bland annat innebar att mottagaren fick göra en skiva. Den unga sångerskan Stina Nordenstam fick som tredje kvinna utmärkelsen 1991. Hon var redan en omtalad artist, som uppskattats för sin säregna röst och ett eget uttryck. Tillsammans med sin grupp The Flippermen gjorde hon stor succé på Skeppholmsfestivalen 1990. Hon var under dessa år student på Kungliga Musikhögskolan.

Nordenstams debutalbum, Jazz i Sverige-skivan Memories of a color, bestod helt av egna kompositioner och texter, framförda i egna arrangemang där hennes röst spelade huvudrollen. Detta förargade Orkesterjournalens recensent Göran Olson. Nordenstam tycktes inte ha gjort vad som förväntats av henne och Olson hörde inte något av jazzmusikaliskt värde i hennes musik. Han anklagade henne för att medvetet ha lurats: ”Hon har helt enkelt kört över sin omgivning och med lånta fjädrar tagit sig in i studion för att göra en produktion som går stick i stäv med spelreglerna”.

Recensionen bär spår av äldre tiders utfall i jazzpressen mot tillgjorda, falska kvinnor – sångerskor som när de går utanför givna ramar tycks smutsa ned jazzmusiken. Men Nordenstams skiva fick också mycket beröm och uppskattades inte minst av yngre kvinnliga musiker, som blev inspirerade att skapa sin egen musik och rucka på genregränserna.

Läs mer i artikeln Is she a true jazzsinger? ur  Jazz, Gender, Authenticity, sid 88–95.
Titelspåret från Stina Nordenstams debutalbum, Memories of a color, finns med på Caprice Records samling Women in Swedish Jazz. Lyssna på Spotify.

Viveka Hellström, forskningsarkivarie