Bachs proportionella parallellism

– Den historiska utvecklingen av en kompositionspraxis

Ruth Tatlow studerar fenomenet proportionell parallellism, ett hittills förbigånget inslag i Johann Sebastian Bachs kompositionsteknik. Forskningsprojektet finansieras av Vetenskapsrådet.

Genombrott i Bach-forskningen

Tatlows teori om proportionell parallellism hävdar att det totala antalet takter i varje samling av musikverk som Bach gav ut eller efterlämnade i renskrift är en multipel av 10, 100 eller 1000, och att perfekta proportioner av typen 1:1 eller 1:2 kan återfinnas på flera olika nivåer i en samling.

Exempelvis är det totala antalet takter i de sex Brandenburgkonserterna 2220, antalet takter i konsert nr 4 och 5 är 1110 samtidigt som konsert nr 1, 2, 3, och 6 också innehåller 1110 takter. Teorin har bekräftats empiriskt och anses vara ett genombrott i Bach-forskningen.

Hur Bach skapade dessa proportioner har undersökts genom att jämföra de utgivna samlingarna med tidiga versioner av samma verk, där parallella proportioner inte finns. Bach möjliggjorde dessa proportioner genom att addera en eller flera takter till en sats, eller genom att addera en eller flera satser till ett verk. I decennier har musikvetare frågat sig varför Bach gjorde sådana ändringar, eftersom de inte har tydliga musikaliska skäl: de tidiga versionerna anses vara musikaliskt tillfredsställande. Proportionell parallellism kan ge en förklaring till dessa omarbetningar.

Undersöker fler tonsättare

Det aktuella forskningsprojektet vill utvidga denna undersökning till att omfatta fler tonsättare i syfte att teckna den historiska utvecklingen av fenomenet proportionell parallellism. Existerade det före och efter Bachs tid? Forskningen kommer att inledas i två huvudspår: 1) fenomenets ursprung 2) dess användning efter Bachs död.