Release av visregistret med vissång av Katarina Hammarström på Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala.
Foto: William Nisser, DFU
Fredagen den 31 januari var det boksläpp på Institutet för språk- och folkminnen, Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Där finns nämligen en av Sveriges största enskilda samlingar med uppteckningar av folkliga visor och ramsor från 1800-talet, innehållande cirka 630 visvarianter och mer än 160 ramsor från norra Södermanland. Visorna och ramsorna är upptecknade av Gustaf Ericsson (1820–1894) från Härad utanför Strängnäs.
Gustaf Ericsson såg som sin livsuppgift att samla alla upptänkliga folkminnen där visorna bara utgör en del av det väldiga materialet. Något som gör Ericsson ovanlig för sin tid är att han själv var en man av folket medan de flesta andra folkminnessamlarna var bildade personer ur de högre samhällsskikten. Han framlevde sitt liv som fattig torpare och diversearbetare, själv titulerade han sig metallarbetare. Hans enkla samhällsställning påverkade säkert urval och tillgång till vad som samlades in. Sådant man kanske valde att inte sjunga för prästen eller läroverksläraren vågade man sjunga inför en jämlike.
Tidigare har stora delar av Ericssons arbeten presenterats i bokform, bland annat sagor och sägner, talesätt och gåtor samt arbete och redskap. Nu har alltså turen kommit till visorna och ramsorna. Arkivarien och folkmusikforskaren Katarina Hammarström har under 2013 gått igenom och ordnat upp dessa och presenterar materialet i boken Register över visor och ramsor från norra Södermanland. Boken gör det möjligt att söka i materialet och beställa kopior ur det från Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, som också säljer boken.
Bokens framsida
Registret omfattar även den mindre del av Ericssons visuppteckningar som förvaras i Nordiska museets respektive Vitterhetsakademins arkiv. Vismaterialet finns också i kopia på Svenskt visarkiv vilket gjort att en stor del av Katarina Hammarströms förteckningsarbete kunnat göras på och i samarbete med Visarkivet. Projektet har möjliggjorts genom en pengadonation från nyligen bortgångna tidigare professorn i svenska och nordiska språk i Uppsala, Gun Widmark (1920–2013), som själv hade sörmländska rötter.
Avslutningsvis kan man citera bokens baksidestext: ”Här ligger en guldgruva och väntar”.