Etikettarkiv: digitisering

Digitalt kulturarv för framtida generationer

Postat den av

Bakgrund och sammanhang

Ingenting varar för evigt, utan allting förgås förr eller senare. Detta är ett faktum som i skrivande stund förefaller smärtsamt påtagligt, givet den aktuella säkerhetspolitiska situationen. Historien påminner oss också om hur utsatt kulturarv är i tider av oroligheter, i yttersta synnerhet andra världskriget. Alldeles särskilt bekymrande är det när kulturarv utgör själva måltavlan, som i fallet med de antika tempel, gravkammare och statyer i Palmyra i Syrien som förstördes så sent som 2015-2017. Kulturarvet spelar en betydande roll för historieskrivningen och kan därmed generera en hotbild mot sig själv, exempelvis av ideologiska eller religiösa skäl, som i fallet Palmyra.

Källa: Wikimedia Commons, (licens CC0)

En av arkivens och andra minnesinstitutioners mest centrala uppgifter är att skjuta fram tidpunkten för att informationens ska upphöra så långt det är möjligt. Helst ännu längre. Lika viktigt som bevarandet av arkivhandlingarna i sig är att bevara den kontextuella information som exempelvis beskriver hur och varför de tillkommit, vem som upprättat dem, handlingarnas inbördes ordning med mera. Ett sammanfattande begrepp för denna typ av information är proveniens, vilket för många säkert är bekant genom Antikrundan. För att arkivinstitutionerna ska kunna fullgöra sina bevarandeuppdrag på bästa möjliga vis finns omfattande riktlinjer, standarder och föreskrifter, i typfallet framtagna av eller i nära samverkan med Riksarkivet och andra nationella och internationella institutioner.

Bild på ett ljudband där skiktet som håller den magnetiska ljudinformationen helt har släppt från polyesterbasen. källa: Wikimedia commons, Public Domain

I somliga fall är arkivhandlingar rent materiellt mycket beständiga, som exempelvis tjockt papper tillverkat av linnefibrer. Särskilt så om bläcket som använts för påskrift inte är av den typ som orsakar frätning över tid. Bloggförfattaren har själv erfarenhet av att hantera handskrifter från 1600-talet som är i så gott skick att de faktiskt ser ut att vara helt nyskrivna, nästan som om bläcket nyss torkat, vilket är en säregen upplevelse i sig. För denna typ av handling vore förmodligen en yttre katastrof, såsom brand, vattenskada eller stöld, det största hotet. I andra fall är den återstående livslängden begränsad av andra skäl, som till exempel egenskaper i själva materialet. Så till exempel i vissa exemplar av ljudband där det bindemedel som håller den faktiska magnetiska informationen till basen (plastremsan) kan påverkas negativt av inträngande fukt. I detta fall räcker sannolikt inte ens optimala förutsättningar för klimat och temperatur i den omgivande arkivlokalen. En samtida lösning på detta är att överföra informationen från analogt till digitalt format, så kallad digitisering. För en fullständig definition av digitisering samt det mer vanligt förkommande digitalisering och andra för diskussionen relevanta termer och begrepp, se Digisams termlista. För mer information om problem med digitisering av analoga ljudsamlingar, läs gärna en tidigare bloggtext från Svenskt visarkiv på detta tema.

Digitala filer har många fördelar, framför allt att de är så lätta att mångfaldiga och sprida vidare. Som nämnts kan de utgöra utmärkta säkerhetskopior, om det som inte får hända ändå skulle inträffa, eller om den analoga förlagan av olika skäl inte är tillförlitlig som lagringsmedium på längre sikt. För vidare användning blir det avsevärt lättare att bygga tjänster med informationen i digital form, till exempel för en extern app-utvecklare, i enlighet med den så kallade PSI-lagen. Dessutom öppnar digitiserat kulturarv möjligheter till storskalig analys av data och sammanlänkning materialet över hela världen. Förutsättningar för ovanstående är att informationen kan läsas av maskiner/datorer och dessutom tydligt rättighetsmärkt, det vill säga vad användaren får göra med informationen.

Men myntet har åtminstone två sidor och de problem som kulturarvssektorn har att hantera i en alltmer digital värld är omfattande. Faktum är att det digitala långsiktiga bevarandet är en av de absolut största utmaningarna vi står inför. Det finns dessvärre inte någon patenterad helhetslösning på problemen, men väl en aktiv samverkan i kulturarvssektorn. Konsekvensen av en ökande digitisering är också att man står med två arkiv att förvalta: ett analogt och ett digitalt. Musikverket har under de senaste 10 åren deltagit mycket aktivt i denna samverkan, främst genom den nationella samverkansplattformen Digisam, där experter från Kungliga biblioteket, Riksarkivet, Riksantikvarieämbetet och alla statliga museer tillsammans hjälps åt att göra kulturarvet digitalt tillgängligt. Att Musikverket ingår i detta sammanhang beror på vi räknas som museimyndighet.

Under de senaste åren har fokus inom Digisams samverkan varit på att ringa in de områden som är särskilt viktiga att prioritera. Rent praktiskt har det bildats arbetsgrupper med uppgift att formulera användbara vägledningar gällande dessa områden. Musikverket har deltagit arbetsgrupperna för digitalt långsiktigt bevarande respektive för termlistan. De områden som givits prioritet är:

Termlistan och vägledningarna beslutades och publicerades under 2021 och implementeringen av dessa pågår för närvarande vid Musikverket, däribland vid Svenskt visarkiv.

—

Problem och centrala begrepp

Problemen med långsiktigt bevarande av digital information är som nämnts många. Till att börja med är en grundförutsättning för att kunna lagra informationen att det finns en hårdvara i botten (till exempel hårddiskar, USB-stickor och servrar), vilken faktiskt slits ut, går sönder eller blir tekniskt föråldrad och obsolet över tid. Detta faktiska förhållande kräver en medveten och långsiktig strategi. Organisationen för lagring kan vara att man huserar, underhåller och successivt byter ut lagringen själv, att man lägger ut den på en extern leverantör som en tjänst (ofta som molntjänst) eller en kombination av båda. Några parametrar att särskilt beakta är kostnader (säker lagring är fortfarande dyrt!), hur snabb tillgång man behöver till informationen i sin arbetsvardag, vem som ska kunna leverera data till systemet, hur mycket datamängden kommer att öka per år, om det finns känslig eller sekretessbelagd information som ska lagras samt var informationen faktiskt lagras rent geografiskt.

Eftersom digitala filer i dagsläget är så lätta att redigera och retuschera är autenticitet ett centralt begrepp inom digitalt bevarande, vilket i Digisams termlista definieras som ”egenskap som styrker vad informationen är, dess skapare och tidpunkt”. Den som läser den bevarade informationen om, säg 200 år från nu (människa eller maskin) måste då kunna vara säker på och se belägg för att informationen är vad den utger sig för att vara, vem som skapat den, när den tillkommit och när/hur den eventuellt kompletterats. Även information som medvetet raderats av ansvarig personal ska detta kunna spåras, varför och av vem det gjordes och vid vilken tidpunkt

Viktigt att notera här är att autentisk information i denna mening inte nödvändigtvis behöver vara sann i sig, i innehållslig mening. Därmed kan digitalt bevarade ”fake news” alltså, om kriterierna för autenticitet är uppfyllda vill säga, också betraktas som helt autentiska.

Ett annat centralt begrepp i sammanhanget är dataintegritet, vilket Digisams termlista definierar som ”egenskap att informationsinnehållet är fullständigt och inte har ändrats”. Exempel på hot mot dataintegriteten är yttre intrång, att data förändras av misstag när man kopierar från en lagringsyta till en annan och när man av olika skäl behöver konvertera från ett filformat till ett annat. Om filformat ändras bör detta alltid dokumenteras. Ett sätt att hålla koll på dataintegriteten hos en fil är att använda sig av kontrollsummor, vilket fungerar bra mot fel som uppstår vid kopiering, konvertering och lagring under lång tid (jfr bitröta).

Metadata, ofta lite slarvigt kallat ”data om data” är också en absolut förutsättning för att information (se termlistan för definition) ska vara användbar och förståelig på såväl kort som lång sikt. Metadata definieras av Digisam som ”strukturerad information som beskriver och identifierar annan information eller data för att underlätta förståelse, sökning och användning”. Metadata kan också finnas i en helt analog form, som till exempel en gammeldags manuell kortkatalog eller register, vilka många arkiv- och biblioteks- och museianvändare i vissa fall fortfarande är hänvisade till.

I den digitala världen kan metadata representera olika aspekter av den information som ska bevaras långsiktigt. Lite grovt kan man dela upp dessa i tre typer – beskrivande, administrativa och strukturella metadata. Beskrivande metadata kan vara datering, namn på författare eller förlag, det vill säga sådant som typiskt anges i en katalog- eller arkivpost i en databas (jfr även med proveniens ovan). Administrativa metadata kan vara av teknisk art som filtyp, eller information om upphovsrättslig status. Strukturella metadatabeskriver hur olika element i en digital fil förhåller sig till varandra som till exempel sidornas ordning i en bok, eller hur den förhåller sig till andra digitala representationer av samma bok, se exempelillustration ur Digisams termlista nedan.

Det finns en uppsjö av olika filformat för bilder, ljud, rörlig bild och annat. Rekommenderat är att alltid använda så kallade öppna format (dvs inte exempelvis Word-filer), format utan komprimering, format som har en bred användning världen över och även de format som Riksarkivet eller andra institutioner med nationellt ansvar föreskriver.

För att förbättra det långsiktiga bevarandet av digital information på Musikverket pågår för närvarande en utredning av ett nytt och ändamålsenligt arkivlagringssystem. Sammanfattningsvis måste detta system, nu samt över tid

  • möta aktuella krav från Riksarkivet och andra nationella ansvarsinstitutioner
  • följa riktlinjerna i Digisams vägledning till digitalt långsiktigt bevarande
  • följa Musikverkets egna styrdokument
  • möta aktuella lagkrav gällande sekretess och personuppgifter
  • vara lätt att förstå och använda

För den verkligt nyfikne rekommenderas att läsa Digisams vägledning till digitalt bevarande, som länkats ovan.

Avslutningsvis kan konstateras att de digitala utmaningar som arkivinstitutionerna står inför är något som också i allt högre grad präglar de flesta sfärerna i samhället, inte minst privatlivet och våra personliga minnen. Det kan vara fråga om semesterbilder och barnens dokumenterade uppväxt i telefonen. Det sistnämnda är något som även bloggförfattaren brottas med i vardagen.

Från privatinspelning till gemensamt kulturarv – Ett nedslag i Svenskt visarkivs audiovisuella samlingar

Postat den av

Svenskt visarkivs audiovisuella samlingar (ljud och/eller rörlig bild) innehåller ett stort och varierande material med över hundra års inspelningshistoria; från fonografrullar med bara någon minuts speltid till dagens digitala format som möjliggör flera timmars inspelningar. Även sett till innehåll så har samlingarna en stor bredd. Svenskt visarkiv samlar in, bevarar, forskar om och publicerar material inom områdena folkliga och litterära visor, spelmansmusik, schlagers och äldre populärmusik, folklig dans samt svensk jazz – genrer som följaktligen återfinns även i de audiovisuella samlingarna.

Rullband ur Svenskt visarkivs ljudsamlingar.

Jag har sedan 2014 haft den stora förmånen att arbeta som forskningsarkivarie med särskilt ansvar för de audiovisuella samlingarna. I mitt arbete ingår bland mycket annat att planera och arbetsleda digitisering av ljudsamlingarna, webbpublicering av inspelat material och att svara på frågor från och expediera inspelningskopior till musiker, forskare och den intresserade allmänheten. Visarkivet tar också regelbundet emot donationer av inspelningar från privatpersoner, musikföreningar och andra. Det handlar då ofta om inspelningar som gjorts med andra ambitioner än att hamna i ett arkiv men som nu får status som kulturarvsmaterial.

 

Nyförvärv till samlingarna

Att ta emot donationer är en rolig del av arbetet. Det innebär ofta trevliga möten med dem som donerat materialet och som är tacksamma över att en kulturarvsinstitution vill ta hand om (ofta) kartongvis med rullband, kassetter och andra ljudbärare som annars riskerat att gå förlorade för eftervärlden. Arbetet med att gå igenom och registrera inspelningarna innebär förutom möjligheten att lyssna på unika ljudupptagningar också spännande möten med de engagerade eldsjälar som gjort inspelningarna. Inte sällan är de samlingar vi får in resultatet av ett livslångt intresse för musik och inspelningsteknik.

Samtidigt är det ett arbete som förpliktigar. När vi tar emot en donation så innebär det att vi får förtroendet att förvalta ett arv efter en person eller organisation – när inspelningarna hamnar innanför Svenskt visarkivs väggar blir det en del av det gemensamma kulturarvet. Det ställer stora krav på att vi tar hand om det donerade materialet på ett ansvarsfullt sätt. Det handlar om att förvara materialet i ändamålsenliga lokaler, och att registrera inspelningar så att de blir sökbara och tillgängliga för arkivets besökare. Som en del av både ett långsiktigt bevarande och en ökad tillgänglighet så digitiserar vi fortlöpande inspelningar – ett tidskrävande arbete där det är svårt att hålla jämna steg med de donationer vi tar emot. I den mån det är möjligt så tillgängliggör vi digitiserade inspelningar via en inspelningskatalog på Visarkivets webbsida.

Donation av rullband efter musikjournalisten Olle Helander.

Detta är en grannlaga uppgift. För samtidigt som vi vill göra inspelningar tillgängliga för så många som möjligt så ska vi se till att upphovsrätt och andra rättigheter tillvaratas. Det finns också en etisk aspekt där hänsyn måste tas till varje inspelnings innehåll när vi beslutar om det är lämpligt att den sprids till allmänheten eller inte. Till detta kommer den inte alltid helt angenäma uppgiften att gallra i materialet. Allt som doneras är inte nödvändigtvis intressant kulturarvsmaterial, och vi måste alltid ta ställning till vad som är värt att spara eller inte. Det kan tyckas handla om praktiskt handhavande men i slutändan är det också en maktfråga. Arkivarien har i sin hand möjligheten att avgöra vad som ska bli ett offentligt vårdat och tillgängligt kulturarvsmaterial eller inte. För att avdramatisera så ska jag kanske påpeka att vi i de flesta fall friar hellre än fäller, och att det material som gallras i första hand är dubbletter, inspelningar där det saknas uppgifter om innehåll eller där innehållet är av uppenbart ointresse ur ett kulturarvsperspektiv (inspelningar från radio/tv, kopior från utgivna skivor med mera).

Under 2021 genomförde Svenskt visarkiv en stor flytt till nya lokaler i Frihamnen i Stockholm. Under den perioden hade vi ett donationsstopp, men sedan vi kommit i ordning i de nya lokalerna har samlingarna åter börjat fyllas på med nya (eller snarare gamla) inspelningar. Jag ska nu presentera två av de större samlingar med ljudinspelningar som vi tagit emot det senaste halvåret, som en illustration av hur vi jobbar men också över den stora bredden av material som kommer in till arkivet.

 

Arne Lindgrens samling dokumenterar kyrkans kulturarv

Arne Lindgren är pensionerad präst numera bosatt i Linköping, men som arbetat i många församlingar runt om i landet under sitt yrkesverksamma liv. Redan i mitten av 1950-talet skaffade han en rullbandspelare och började spela in gudstjänster och musikevenemang inom svenska kyrkan. Till en början i Piteå landsförsamling där han själv är uppvuxen och hade sina första tjänsteår, men bandspelaren har sedan följt med i alla de församlingar där han varit verksam. Totalt är det ett hundratal band med gradualpsalmer, koralintrotius, postludium och annat som hör det kyrkliga musiklivet till inspelade från 1950-talets mitt till slutet av 1970-talet. Genremässigt kan det tyckas ligga utanför Visarkivets verksamhetsområde. Men samtidigt är det en unik dokumentation av ett kyrkligt kulturarv och musikutövande som dels visar på hur musiken används i de kristna ceremonierna inom Svenska kyrkan, dels dokumenterar det lokala musikliv som haft sin grund i kyrkans verksamhet. Här hörs lokala kyrkokörer, amatörorkestrar och kyrkomusiker som också fungerat som musiklärare inom församlingarna. Bland rariteterna i samlingen hör inspelningar från den lutherska församlingen i Öjebyn utanför Piteå, känd för sin unika sångtradition som även Svenskt visarkiv dokumenterade på 1970-talet.

Arne Lindgren har fört noggranna protokoll över sina inspelningar i maskinskrivna anteckningsböcker.

Arne Lindgren är ett typiskt exempel på den hängivne inspelningsamatören som är rikligt representerad i Visarkivets audiovisuella samlingar. Han har noggrant protokollfört sina inspelningar i maskinskrivna anteckningsböcker, som också innehåller uppgifter om inspelningsutrustning och mikrofonfabrikat samt instruktioner om bandhastighet och spårriktningar. På äldre rullband kunde man spela in upp till fyra spår på ett band och dessutom i olika hastigheter. Ju lägre hastighet desto längre speltid (men sämre ljudkvalitet). Det innebär att ett enda band kan vara väldigt långt. Arne Lindgren har som regel spelat in på låga hastigheter. De äldre banden är dessutom sköra acetatband som lätt går sönder. Det innebär att digitisering av banden är en tidskrävande process där det kan ta en hel arbetsdag att föra över ett band (i ett tidigare blogginlägg beskriver vår ljudtekniker Mats Lundell digitiseringsarbetet mera ingående). Hittills har vi hunnit digitisera ett urval av banden, och arbetet pågår ännu med att registrera innehållet i Arne Lindgrens protokollsböcker till vår databas så att det blir sökbart för arkivets besökare.

Ungdomskör i Piteå landsförsamlings kyrka, Kristihimmelfärdsdagen 1957:

 

 

Gunnar Svenssons samling – samtidsdokumentation för framtiden

Gunnar Svensson (1955-2014) var en ljudtekniker från Göteborg som vid sin död efterlämnade en stor samling med inspelade konserter från 1980-talet och framåt. Till vardags arbetade han som ljudtekniker vid Burgårdens gymnasium i Göteborg, men han var ofta anlitad av artister och konsertarrangörer för att sköta ljudet på klubbar, festivaler och turnéer. Den efterlämnade samlingen som donerades till Visarkivet i början på året innehåller konsertdokumentation av folkmusik, jazz, visa och annan musik – sammantaget en omfattande samtidsdokumentation av de genrer som vi har till uppgift att bevara för framtiden. Till exempel finns här inspelningar från alla Ransäterstämmorna mellan 1998-2014.

Arbete pågår med att registrera Gunnar Svenssons samling.

Gunnar Svensson var en omvittnat skicklig och omtyckt ljudtekniker, han skötte inte bara ljudet utan fanns alltid till hands för musikerna när något behövde lagas eller fixas. Den efterlämnade samlingen vittnar också om ett intresse för den inspelningstekniska utvecklingen. De äldsta inspelningarna är gjorda på VHS-band, alltså videoband som använts enbart för ljudupptagning som då var en populär inspelningsmetod eftersom ljudåtergivningen ansågs särskilt bra på vissa VHS-band (s.k. Hifi VHS). Under 1990-talet gick han över till digitala A-DAT-band med möjlighet att spela in åtta kanaler samtidigt för att slutligen använda hårddiskinspelning med möjlighet 16-kanalsinspelning. Intresset för dokumentation och protokollföring verkar dessvärre inte ha varit lika starkt – uppgifter om vem som spelar kan ibland vara ganska knapphändiga vilket inneburit ett visst detektivarbete för att identifiera musiker och artister.

Katalogpost i Svenskt visarkivs databas över band ur Gunnar Svenssons samling.

I skrivande stund är omkring halva samlingen registrerad och sökbar i vår databas, medan arbetet med att gå igenom alla hårddiskinspelningar ännu pågår. Vi har heller inte digitiserat några av de fysiska ljudbärarna, ett arbete som återstår och är angeläget eftersom såväl banden som de digitala inspelningarna på hårddiskar har en begränsad livslängd om de inte förs över till arkivbeständiga digitala format.

 

Tillgängligt idag, bevarat imorgon

Sammanfattningsvis: en ljudarkivaries arbete är mångfacetterat och rymmer allt från juridiska och etiska ställningstaganden till högst praktiska handgrepp. Allt byggt på en kulturideologisk grund om tillgängliggörande för dagens användare och bevarande för framtiden. Så om ni inte redan gjort det – sök och lyssna i Svenskt visarkivs ljudsamlingar. Vi bevarar, registrerar, digitiserar och tillgängliggör det inspelade kulturarvet för att det ska inspirera och användas av forskare, musiker och andra intresserade både idag och i framtiden! 

Digitisering av det audiovisuella arkivet

Postat den av

I Visarkivets och Musik och Teaterbibliotekets samlingar finns en stor mängd inspelningar och fotografier. Arkivet digitiseras löpande av främst tre orsaker: för att göra samlingarna mer tillgängliga, minska slitaget på materialet vid framtagning samt säkra det material som har en begränsad livslängd eller som kräver utrotningshotad uppspelningsutrustning.

" "

Rullband förekommer i en mängd olika format och system

Den huvudsakliga uppgiften för det audiovisuella arkivet är att garantera tillgängligheten till bevarad information, som är registrerad i analog eller digital form i olika fysiska material såsom silver, färgpigment, magnetiserad järnoxid eller graverade och pressade spår.

Uppgiften kan delas upp i tre delar:

1: Stabiliteten och läsbarheten hos originalet bör bevaras så länge som möjligt.

" "

Ett ovanligt men förekommande problem: när oxiden släpper från basmaterialet är det för sent att digitisera bandet

" "

När det informationsbärande skiktet släpper från basen är det väldigt svårt att rädda inspelningen, men om man har tagit rätt på samtliga fragment existerar det metoder för att återställa inspelningen

2: Den tekniska utrustning som är nödvändig för att läsa informationen måste underhållas och förnyas utifrån den driftskapacitet som efterfrågas.

" "

Bandspelare för uppspelning av rullband

3: Digitisering av materialet skall göras till så långlivade format som möjligt. Under denna process måste man försäkra sig om att innehållets ljud och bildkvalité inte degraderas, eller att relaterad information – metadata, inte går förlorad.

Kvalitet?

En kvalitetssäkring av digitiseringsprocessen är nödvändig, dels av ekonomiska orsaker (pengarna för personal och utrustning skall vara väl investerade), men även av en etisk aspekt: En så sann och begriplig digital representation som möjligt av arkivet är nödvändig för att kommande generationer ska få tillgång till autentisk information och upplevelser. Eftersom arkivmaterial ej kan bevaras i dess ursprungliga form i evighet,  måste man utgå ifrån att informationsförlusten som sker vid digitiseringen kan vara definitiv.

Digitiseringsarbetet är kostsamt av flera anledningar: det är relativt tidskrävande eftersom inspelningarna spelas upp i realtid för att få en så korrekt representation som möjligt.

Det behövs även noggrannhet och förberedelser eftersom olika typer av inspelningar behöver en uppsjö av unika uppspelningsmaskiner, och individuell inställning av flera parametrar såsom referensnivåer, tonhuvudets läge, uppspelningshastighet samt korrektionskurva.

Obsoleta format som kräver komplicerad uppspelningsutrustning blir oläsbara när utrustning som inte tillverkas längre är utsliten, och kunskapen att reparera den är förlorad.

" "

Den komplicerade precisionsmekaniken i en videobandspelare förkortar formatets livslängd

" "

Störningen i bildens ovankant går att korrigera med apparaturen nedan:

" "

Gamla tidbaskorrektorer kan vara bättre på att lösa problem i signalen från videobandspelare än nyare utrustning

Digitala filer är betydligt dyrare att långtidslagra än analogt arkivmaterial eftersom digitala arkivlösningar kräver konstant drift och uppdateringar.

" "

Lagringssystem för digital information behöver förnyas med täta intervall

Innan arbetet med en strategi för kvalitetssäkring påbörjas, måste man definiera vad begreppet ”kvalitet” betyder i sammanhanget, samt vilka kompromisser man är beredd till för att få ett effektivt arbetsflöde. Kraven anpassas också till materialet utifrån hur unikt det är, och hur det förväntas användas.

Olika aspekter på begreppet kvalitet:

Vad betyder ”kvalitet”, hur mäts det? Vilka är toleranserna? Vid snävare krav kommer fler fel att rapporteras och mer arbete behöva göras om.

Perfektionism kan vara ett hinder, eftersom risken finns att man inte blir klar med samlingen innan materialet är förlorat eller pengarna är slut. Det blir också allt dyrare att vänta med digitiseringen eftersom det blir allt svårare att läsa informationen.

Kvalitet ur användarens perspektiv kan betyda att materialet presenteras på ett begripligt sätt, att det är lätt att hitta bland inspelningarna, och att inte upplevelsen störs alltför mycket av eventuella skador eller mediespecifika artefakter.

Kvalitet från ett objektperspektiv kan betyda att resurser satsas på att digitisera signalen och annan information så obearbetad och ren som möjligt från bandet eller skivan, och lämna korrigeringar och bearbetning till ett senare tillfälle i den digitala domänen. En sådan digital arkivfil kräver mycket, lagringsutrymme och metadata för att vara användbar i framtiden.

Exempelvis innehåller 78-varvare ett större frekvensomfång än vad epokens grammofoner kunde återge och knaster är lättare att reducera i efterhand om det registreras med hög upplösning. Ljudband kan innehålla ohörbara frekvenser som går att nyttja i restaureringsarbete och videoband kan innehålla metadata i form av tidkod.

" "

En grammofonskivas spår kan scannas och sparas som en bild

Kvalitet ur ett autenticitetsperspektiv kan betyda att den digitala avbilden ska ge en upplevelse så lik den avsedda som möjligt, inklusive uppspelningsapparaturens egenheter. En autentisk återgivning kan skapa förståelse för hur lyssningssituationen såg ut vid tidpunkten för inspelningen. Detta perspektiv innebär ofta förlust av användbar information eftersom det alltid finns mer information lagrad i materialet än vad historiska reproduktionsmaskiner kan återge.

" "

Autentisk (?) återgivning av en 78-varvare

Hantering av defekter i materialet:

Alla medier har defekter, vissa uppkommer redan innan inspelningen är gjord, andra uppstår över tid. Reproduktionssystem är ofta anpassade för att till en viss del kompensera för defekter i materialet, efter en tid kan även nya defekter uppstå som inte hanteras av uppspelningsmaskinen. I denna situation uppstår ett etiskt dilemma: skall man vid digitiseringen kompensera för defekter i mediet, eller istället skapa en så autentisk reproduktion som möjligt. Grundregeln är att endast korrigera för de fel som innebär förlust av information, och lämna eventuell retusch till framtiden.

Skadade grammofonskivor kan behöva olika metoder för att få nålen att följa spåret genom tvång eller baklängesavspelning. Viktigt är också att spara information om hur skador ser ut, exempelvis kan en låt på en grammofonskiva vara avsiktligt repad, eller anvisningar finnas markerade med penna på fotografisk film som riskerar att tvättas bort vid scanning.

" "

Ibland är skador avsiktliga och en källa till information i sig

Specifikation av metod och leverans:

En specifikation är nödvändig som fastställer hur arbetet skall utföras för varje steg i processen, vilka val som teknikern behöver ta ställning till (subjektivitet bör undvikas), samt hur besluten dokumenteras i databasen. En mall för nödvändig metadata fastställs. De olika parametrarna för de färdiga filerna för långtidslagring och dagligt bruk måste också specificeras: tex. bitdjup (dynamik), samplefrekvens (frekvensomfång), codec (hur den digitala informationen är kodad) och container (filändelse).

Kvalitetssäkring-kvalitetskontroll, riskmedvetenhet:

Förutom tydliga specifikationer bör kvalitetssäkringen innehålla utbildning och kompetensförsörjning, tekniskt underhåll med regelbunden service, dokumentation av processen samt kvalitetskontroll.

Kvalitetskontroll betyder att man samlar information om när resultatet inte motsvarar specifikationen för bevarande, finna källan till felet, samt förändra systemet så att felet inte uppträder igen.

Exempel på fel som kan uppträda på grund av den tekniska utrustningen är många: komponenter, tex. kondensatorer åldras och kan leda till intermittenta fel eller att maskinen ej lever upp till specifikationerna. Apparater kan ha konstruktionsfel som leder till störningar. Slitage på mekaniska delar kan ge en smygande försämrad återgivning. Exempelvis kan det kan vara svårt att avgöra exakt vid vilken tidpunkt ett tonhuvud eller en nål är för sliten för att användas.

" "

Normalt (?) slitet tonhuvud på en rullbandspelare

Människan är annars en ofrånkomlig faktor. Efter ett stort antal repeterade handgrepp uppstår alltid misstag, och de val som måste göras för att matcha inspelningen till uppspelningsutrustningen ger ständigt en möjlighet till felaktigheter.

Till exempel kan felaktig inspelningsnivå leda till att den digitala signalen klipper (överskrider sin maximala utstyrning). En dåligt centrerad grammofonskiva svajar, videoband uppspelade med smutsigt videohuvud ger brus i bilden och knastrigt ljud, och digitala inspelningar på band som ej är synkroniserade med inspelningsprogrammet ger knäppar och hack. Val av fel uppspelningsmaskin kan leda till att flera inspelningar som ligger på olika spår på bandet hörs samtidigt. Band kan av misstag spelas upp i fel riktning (baklänges), eller i fel hastighet.

Här har bandets baksida vänts mot tonhuvudet vilket ger dålig diskantåtergivning (Zyklus av Karlheinz Stockhausen):

Här är ett exempel på en inspelning, (Vittringar av Bengt Emil Johnson), som har digitiserats utan rätt brusreduktionssystem inkopplat (DBX):

 

Återkoppling från kvalitetskontrollen måste ske snabbt innan en stor mängd fel uppstått, och redan när systemet är under uppbyggnad. Kontrollpunkter längs produktionslinjen upprättas så att inte ytterligare arbete kastas bort på felaktigt material. Färdigt material måste kontrolleras snarast medan det ännu finns en möjlighet till reklamation.

Maskinbaserad kvalitetskontroll: kontrollerar allt/missar inget.

Vid manuell provlyssning kan man av erfarenhet avgöra om kvaliteten motsvarar vad man kan förvänta sig från källan. Manuell kontroll av filer är tidsödande och psykiskt tröttande, vissa fel kan bara upptäckas om man spelar upp filen och har tillgång till originalet för jämförelse. Därför kan manuell kontroll endast utföras som stickprov eller vid speciellt krävande material.

Datorer kan i viss mån utföra automatisk kontroll av vissa parametrar såsom filegenskaper och att metadata finns registrad. Eller så kan speciellt utformade program skicka filer med misstänkta fel vidare till manuell kontroll. Visualiseringsprogram är även ett hjälpmedel för att förenkla den manuella kontrollen vid videodigitisering där en mångfald av parametrar i signalen görs överskådliga över tid.

" "

Med anpassad programvara kan man åskådliggöra olika parametrar över tid i en sammansatt signal

Eftersom våra lagringsmedier för ljud och bild blir allt mer kortlivade är det ett ständigt arbete med att bevaka och migrera det audiovisuella kulturarvet. För tillfället ligger fokus på bandbaserade analoga medier. Runt om i världen har det dragits igång storskaliga projekt med att digitisera 1900-talets filmer, videokonst, TV och radio-program samt musikinspelningar. Vissa har satt år 2030 som slutår för obsolet uppspelningsteknik.

Beskrivning av arbetet med kvalitetskontroll på Indiana Universitys audiovisuella samlingar: Quality Control as Risk Management – Media Digitization & Preservation Initiative Blog (iu.edu)

Save our Sounds | Projects | The British Library – The British Library (bl.uk)

En artikel om svårigheterna med digitalt bevarande av filmhistorien: The Lost Picture Show: Hollywood Archivists Can’t Outpace Obsolescence – IEEE Spectrum