Introduktion

Jag som skriver det här heter Jörgen Adolfsson och arbetar som forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv.

En dag i somras satt jag i det vid den tiden ödsliga lunchrummet på Torsgatan och pratade med en kollega. Vi kom att prata om musikaliska förebilder och favoritmusik. Jag pratade glatt på och kom efter en stund på att om jag nu ska skriva något till den här bloggen så kanske det ska handla om mina musikminnen och min väg in i musikens värld. Irrfärder, stickspår, tillfälligheter och krokigt värre ibland.

Hur började det?

Radion var i princip den enda kunskapskällan under mina första år (1950-talet) och ofta var det Povel Ramel som fastnade i huvudet; Ittma Hohah med dom underliga ljuden och Thomas Funcks Kalle Stropp-excesser i den tidens ljudteknik.

Den första skiva jag köpte själv var en singel med Robertino sjungandes O sole mio vilket var ett förbryllande val så här i efterhand. Året var 1961 och han var ungefär lika gammal som jag så det kanske var förklaringen.

Radion fortsatte även på 1960-talet att stå för musikupplevelserna och inte minst med programmet Tio i topp.

Anita Lindbloms Sån’t är livet blev en favorit och med altrösten kombinerad med en gospellåt så är det förståeligt att jag gillade den men insikten om varför kom långt, långt senare.

Pang, bom, Liverpool nu kom The Beatles och äntligen något som hade ett annat, nytt sound och dom kom till Sverige på sin första ”riktiga” turné utanför Storbritannien vilket ledde till medverkan i TV-programmet Drop In – stoort!

Men … var dom inte lite för snälla?

Räddarna i nöden kom i form av The Rolling Stones, The Kinks och The Who. Nu börjar det likna nå’t!

Skivor började införskaffas och eftersom den lokala skivhandlaren (Högbergs Musik, Karlskoga) inte riktigt hängde med så skickades dom eftertraktade kultföremålen från Stockholm via postorder som paket och hämtades ut på det lokala postkontoret (det fanns många sådana på den tiden).

En vikarierande engelsklärare tipsade om engelska idoltidningar vilket faktiskt ledde till lite bättre ordförråd på engelska.

Inspiratörer tidigt 1960-tal

Vid sidan av popen (som all rock hette på den tiden) så fanns det ju andra milstolpar för mig.

Milstolpe 1: I radion förekom bluesprogram, inte bara Olle Helanders serie I blueskvarter utan även från turnépaketen American Blues Festival i olika årgångar med mängder av både traditionsbärare och mer moderna artister.

Milstolpe 2: Ett radioprogram som gjorde intryck handlade om bluesens rötter och presenterade musik från västra Afrika.

Milstolpe 3: I skolan fanns en utbyteselev från Japan som vid en samling i aulan spelade musik på koto.

Milstolpe 4: Svensk TV visade Pekingopera med en gästande ensemble från Kina. Den ljudbilden fastnade ordentligt i en märkligt mottaglig tonåring.

Milstolpe 5: Lill Lindfors gästade skolan med Bengt Hallbergs trio som komp. Realskoleeleverna fick inte vara med, men det kunde inte hindra en nyfiken typ. Höjdpunkter som Masken Max kunde inte missas. Dessutom autograf!

Milstolpe 6: TV igen och den här gången en konsert med Ravi Shankar och på det sättet kom sitaren in i min ljudvärld. Både Beatles och Stones nappade ju lite senare.

Till historien hör kanske att jag tragglade fiol i kommunala Musikskolan utan någon framgång. Gärdebylåten såg till att mitt hat till dur-tonarter slog rot. Vivaldi var roligare att spela.

När sedan popen kom så var en gitarr helt nödvändig och dessutom ägnades oproportionerligt mycket mera tid åt gitarrspelet än fiollektionerna. Otippat eller hur?

Fler inspiratörer

Lite senare in på 1960-talet var Mahler, Stravinskij, Varèse, Cage, Stockhausen, Ligeti, Nono, Bo Nilsson, Karl-Erik Welin med flera viktiga öronöppnare. Radion bidrog återigen med mycket. Mahler började nu komma i mer rättvisande inspelningar och jag och några kompisar samlade och jämförde olika LP-versioner.

Via Stravinskij, Ligeti och Varèse så hamnade jag ofelbart i Frank Zappa and The Mothers of Inventions ljudvärld fylld av komplexa ljudbilder, ”simpel” doo-wop, blues, improvisationer, mycket strikta kompositioner blandat med extrem ljudkonst. Fantastiskt!

Kommentar: Mothers första skiva recenserades i DN och min reaktion var att den måste införskaffas snarast. Beställning via Stockholm och den kom snabbt, men det var ju bara EN LP! Recensionen beskrev att det skulle vara en dubbel-LP. Det visade sig att i Europa redigerades skivan om till bara en LP där doo-wopen tagits bort.

I och med detta börjar pusselbitarna hamna på plats. Zappa, Stravinskij och Ligeti – vad fattas?

Lugn, 1967–68 hände det mycket, dels i världen och dels i musiken som utvecklades åt många olika håll samtidigt.

Jag drabbades av Terry Rileys musik via både radion och LP-skiva.

Folke Rabe [hans arkiv finns hos Svenskt visarkiv] fick frågan från dåvarande musikradiochefen Karl-Birger Blomdahl om vilken amerikansk tonsättare som skulle vara lämplig att bjuda in till Sverige och Folke Rabe föreslog Terry Riley och helt utan nutidens beslutsångest sa Blomdahl: ”Ta hit honom!”.

I och med detta så sändes det en hel del minimalism i musikradion under de här åren. Utmärkt att göra läxorna till tyckte jag, mina föräldrar var något mer tveksamma.

Minimalismen och speciellt Terry Riley kom att påverka väldigt mycket av den musik jag kom att hålla på med under 1970-talet och Archimedes Badkar (som jag spelade med) hade ofta kontakt med syskonsjälarna i Arbete & Fritid där både Ove Karlsson och Thomas Mera Gartz också var inne på minimalismen.

John Coltrane

Den musiker som kom att riktigt skaka om mig råkade jag höra på radions P3, dvs den lättsamma kanalen på den tiden, och det var saxofonisten John Coltrane. Eftersom jag var ett ”popsnöre” så hade jag stark aversion mot blåsinstrument, elgitarr skulle det va’, men eftersom det som jag fick höra var Coltrane från hans sena period så lät det som inget annat och med en frenesi som genast gick rätt in. Ut och leta skivor! Nu var det dags att trimma upp Högbergs musik med udda beställningar. Skivnummer och distributörernas namn i högsta hugg. Extrabeställningarna stod som spön i backen och där och då lärde jag mig grundkunskaperna om skivindustrins distributionsnät. Det var EMI, det var GDC och det var Electra och allt vad dom hette. Dom små affärerna fick ringa in beställningarna och det gällde att veta hur skivnumren skulle läsas upp två i taget eller tre i taget eller båda varianterna i olika mönster en konst lika försvunnen som telefonisternas virtuositet med proppväxlar.

Några milstolpar till:

Nr 7: Ett radioprogram av Bertil Sundin i jazzradion år 1968 där han lyckades presentera en hel rad av dom europeiska frijazzmusikerna som framöver kom att dominera men vid den här tiden var i det närmaste okända. Namn som Jan Garbarek, Willem Breuker, Manfred Schoof och inte minst Peter Brötzmann och hans legendariska LP Machine Gun naturligtvis inspelad i maj 1968 hur symboliskt var inte det. Machine Gun var en motsvarighet till punken eller Heavy Metal. Här skulle det vara på sin plats med en tumme upp och/eller ”jag gillar” men tyvärr så har jag inte fäjsbuck.

Kommentar: Bertil Sundins manus till flera av hans radioprogram finns hos Svenskt visarkiv.

Stockholm som vattenhål

Milstolpe 8: Skivaffären Kulturcirkeln ingick som ett viktigt inslag i varje kulturresa till Stockholm från den östvärmländska hemorten. Ofta helgresa med buss ständigt ackompanjerad av wienervalser i bussens högtalare. Ytterligare en anledning till min misstro mot durtonarterna. Pröva gärna själv med timma ut och timma in med Strauss och hans gelikar. Väl framme i Stockholm inhandlades skivor med artisterna från musikerorganisationen AACM i Chicago. Anthony Braxton respektive Art Ensemble of Chicago var dom mest kända namnen. I samma veva kom också en skiva med den egensinnige, brittiska gitarristen Derek Bailey. Den lättnad jag upplevde var enorm när jag insåg att äntligen hade någon utvecklat gitarrspelet i en helt ny riktning innan honom var det bara bluesgitarrös som hade fått godkänt av mig.

Slutspurt

Nu äntligen till saken, efter att ha blivit frälst av John Coltrane så började jag först med att samla på hans skivutgåvor och då främst dom från 1960-talet. När jag sedan hade flyttat till Stockholm sommaren 1970 så kom jag rätt snabbt in i både skiv- och jazzkretsar så efter en tid tipsades jag om några piratskivor, så kallade bootlegs, utgivna här i Sverige. Den enda piratskiva som jag kände till vid den här tiden var Great White Wonder med Bob Dylan och The Band utgiven juli 1969. Historic Performances kallades det svenska ”skivbolaget” och där fanns hela fem LP med John Coltrane egentligen två i Eric Dolphys namn featuring Blue Train och tre i Blue Trains namn.

Kommentar: Blue Train är namnet på en av Coltranes skivor.
Den sjätte LPn på Historic Performances var förstås en med Bob Dylan.

Vad var nu detta? Var kom inspelningarna ifrån? Vem eller vilka låg bakom? Skicka pengar i ett kuvert till en postbox i Bromma, skumt! Många frågor.

Jag tvekade länge om jag ens skulle våga chansa på att beställa skivorna, men frestelsen var för stor. Skivorna kom och mina exemplar saknade helt text på omslagen. En vit, en grön, en gul, en röd och en orange. Efter ett visst detektivarbete så gick det att identifiera vilken skiva som var vilken enligt beställningsblanketten. I efterhand har jag upptäckt att det även fanns varianten med blått omslag eller med handskrivna titlar på omslagen eller varianten med påklistrad tryckt text.

Att inspelningarna var från Stockholms konserthus och från åren 1961–63 då John Coltrane och hans grupp gästade Sverige vid tre olika tillfällen gick att lista ut. Den goda ljudkvalitén skvallrade också om att det måste vara Sveriges Radios inspelningar. Hmm!

Eftersom det här är preskriberat vid det här laget så kan historien berättas:

Sveriges Radio verkar då och då ha haft stora sparkrav och därför är det tyvärr mycket intressant material som har raderats genom åren. Ett sätt att spara var att återanvända de dyra inspelningsbanden. Jazzradiochefen under de aktuella åren konstaterade vid ett gallringsmöte att Coltrane redan var väldokumenterad på skiva så det fanns ingen anledning att spara de här konsertinspelningarna. En ljudtekniker på Sveriges Radio höll inte med utan bytte ut banden mot nya oinspelade band och tog hem dom inspelade. Vem och vilka som var medhjälpare att ge ut det här på skiva ska vi nog fortsätta att hålla tyst om. Mitt tips är att pressningen skedde på Grammoplast vilket var ett av de ledande skivpresserierna i Sverige. Piratutgåvor var vid den här tiden något mycket allvarligt så därför omgavs utgivningen av mycket hysch-hysch.

Många år senare kom de här inspelningarna ut på massor av olika skivbolag i Japan, Frankrike, USA, Spanien, Portugal, Tyskland och ännu fler när CDn kom. Alla var dock kopior från LP-skivorna förutom de som kom ut på ett skivbolag som heter Pablo. Pablo var Norman Granz bolag och han var den som ordnade Coltranes europaturnér. Då gick det till så här att om en radiostation ville spela in konserterna skulle två bandspelare spela in parallellt och den ena ”originalinspelningen” hamnade i Norman Granz resväska. Många, många år senare bestämde han sig för att ge ut en CD-box med ett urval av John Coltranes europakonserter, tyvärr hade han inte bemödat sig med att skriva på bandkartongerna var dom kom ifrån. Diskografer har konstaterat att flera av boxens spår är från Stockholmskonserterna och dom är naturligtvis tagna från Granz parallelloriginal.

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu undrar ni naturligtvis vad dessa förvirrande resonemang skall leda till. Jo! De flesta av de där originalbanden finns hos oss i Svenskt visarkiv samt ett antal välgjorda kopior där resten av konsertinspelningarna finns. Det är med andra ord inte alltid enkla vägar för kulturarven att hitta till arkiven.

P.S. I sanningens namn: Det saknas faktiskt en låt i Svenskt visarkivs samlingar men den har å andra sidan Norman Granz gett ut D.S.

P.P.S. Namnen jag nämner i bloggen går att Googla idag – det gick inte förr D.D.S.

Exempel på min egen musik tillsammans med Tommy Adolfsson under namnet Karl Brothers:

 

 

 

 

 

Karl Brothers på Caprice Records Youtubekanal: