Har en avfasad benbit från bondestenåldern använts som nålhus eller visselpipa? Musikarkeologi eller – som en del benämner det – ljudarkeologi är en ung forskningsinriktning som uppstod på 1970-talet.

Måndagen den 2 februari hölls ett seminarium på Svenskt visarkiv där Cajsa S. Lund berättade om ämnets bakgrund och nuläge i ett nationellt och internationellt perspektiv. Historien började 1977, då det första gången hölls ett ”round table” kallat Music and Archaeology vid Berkeleyuniversitetet, USA, och ämnet har utvecklats med en internationell profil från första början. Seminariet hölls inom ramen för Svenska kommittén av International Council for Traditional Music, ICTM.

Cajsa S Lund berättar om musikarkeologiska fynd. Foto: Dan Lundberg

Nu finns det i Europa en ung generation musikarkeologer som har initierat ett omfattande femårigt EU-projekt, EMAP (European Music Archaeology Project)  där Cajsa är Sveriges representant. Hon är numera också knuten till Linnéuniversitetet i Kalmar-Växjö där man sedan ett par år satsar på ämnesområdet musikarkeologi.​

Cajsa Lund, som själv är blåsare, illustrerade sitt föredrag med olika medhavda forntida ljudredskap som visselpipor, flöjter och rasselinstrument.