Dagen för ovanliga instrument är här!

Dagen för ovanliga instrument är här! 

Mer eller mindre ovanliga klarinetter

31 juli är dagen för ovanliga instrument. Dagen till ära bjuder Musikverket på fakta om och bilder på mer eller mindre ovanliga klarinetter. 

Blåsinstrument med enkla rörblad tillhör de mest spridda instrumenttyperna i världen. Genom att skära ut en tunga ur ett gräs- eller vassrör skapar man en enkel ljudkälla – rörets längd bestämmer tonhöjden och med hjälp av eventuella fingerhål kan man få ut fler toner ur instrumentet. Sådana instrument har tillverkats av människor sedan urminnes tider och finns i de flesta kulturer. Utvecklingen mot dagens moderna klarinett med klaffsystem och överblåsningsmöjligheter har gått via tyska instrumentbyggare från slutet av 1600-talet. Johann Christoph Denner (1655–1707) brukar pekas ut som den moderna klarinettens skapare. Denner var instrumentmakare, verksam i Nürnberg runt sekelskiftet 1700. Men om Denner verkligen uppfann så mycket är faktiskt ganska osäkert. Han arbetade som många andra med att försöka förbättra samtida instrument och det troliga är att man på många andra håll i Centraleuropa arbetade med ungefär samma idéer.

De föregångare till klarinetten som Denner och hans kolleger arbetade med att utveckla brukar med en fransk term kallas chalumeau. Termen är ett typiskt instrumentnamn, som helt enkelt betyder vass. Den latinska termen är ”calamellus” och på grekiska ”calamos”. Instrumentet liknar ett slags blockflöjt som försetts med ett rörblad vid anblåsningen. I folkliga traditioner i Europa finns liknande äldre klarinettyper fortfarande i bruk på sina håll. I nordisk tradition finns till exempel flera typer av chalumeau-liknade instrument. I Norge har vissa klarinettyper haft något av en revival under senare år, till exempel Meråkerklarinetten från Nord-Trøndelag nära gränsen till Jämtland och Østerdalsklarinetten som är en rekonstruktion av en folklig klarinett som finns på Glåmdalsmuseet i Elverum. Så vitt jag vet har inga liknande försök gjorts med svenska folkliga klarinetter även om det inte saknas förebilder i museisamlingarna.

Tidig klarinett tillverkad ca 1840 av I. Larshoff i Köpenhamn. Instrumentet är stämt i Bb och har 11 klaffar. Foto: Sofi Sykfont, Scenkonstmuseet.

Ett intressant folkligt klarinettinstrument är också så kallat tunghorn (på norska tungehorn) som använts i herdekulturen i västra Skandinavien. I Sverige har tunghorn spelats i de västra delarna av landet. Belägg finns från Värmland, Dalarna och Jämtland. 1972 spelades hornspelaren Anton Moberg från Rörbäcksnäs i västra Dalarna in av Svenskt visarkivs medarbetare Gunnar Ternhag. Så vitt jag vet är det de enda kända svenska inspelningarna av tunghorn i Sverige. Anton Mobergs hornspel har också beskrivits av musikforskaren Holger Larsen i en artikel i Svensk tidskrift för musikforskning (STM) från 1977.

Klarinettens särdrag

Tunghornen bildar ett slags specialfall av folkliga klarinetter och kanhända borde de inte klassificeras som klarinettinstrument om man följer en strikt definition. Enligt en sådan karakteriseras klarinetten av enkelt rörblad och cylindrisk borrning. Tunghornet har naturligtvis hornets gestalt och har därmed snarast konisk form. De folkliga enkla klarinetterna liksom chalumeaun däremot, stämmer bra med definitionen. Den korta cylindriska formen gör att de snarast ser ut som renässansblockflöjter som försetts med rörbladsmunstycke.

Instrumentbyggaren Liebau har signerat denna vackra chalumeau. Vi vet inte så mycket om Liebau, mer är att han (?) även tillverkade traversflöjter och fagotter. Liebau var troligen tysk och levde på 1700-talet. Instrumentet är stämt i C och har två klaffar. Finns i Scenkonstmuseets samlingar i Stockholm. Foto: Sofi Sykfont.

Den cylindriska formen är en viktig akustisk förutsättning. Den innebär att instrumentet överblåses i duodeciman (oktav + kvint). Denna akustiska egenhet skiljer klarinetten från instrument med oktavöverblåsning som saxofonen (som är konisk) och flöjtinstrument med i övrigt samma mensur som klarinetten. Det var också problemen med överblåsning som sysselsatte instrumentmakarna i början av 1700-talet. Med hjälp av en registerklaff och fler fingerhål lyckades man skapa ett instrument med kontinuerligt tonförråd. Klarinetten kräver ett mer komplext greppsystemet än till exempel saxofonen men ger i gengäld ett större tonomfång.

Namnet

Termen ”klarinett” började användas i början av 1700-talet. Ordet är en diminutivform av clarino, som är egentligen är en benämning på ett slags trumpet, av lat. clárus ”klart ljudande”. Utvecklingen under 1700-talet ledde till ett allt större spelregister och det som ”ljöd klart” var naturligtvis klarinettens nya överblåsningsregister. Instrumentet förändrades därmed från ett dovt mjukt tonredskap till ett skarpt genomträngande instrument som kunde användas i olika utomhussammanhang. Från mitten av 1700-talet och hundra år framåt hade klarinetterna oftast fem klaffar. Det räckte för att täcka ett tämligen stort tonomfång. Det är intressant att tänka på att till exempel Mozarts klarinettkonsert i A-Dur från 1791 skrevs för en sådan ”primitiv” klarinett. Under 1800-talet utökades antalet klaffar till över 20 i två skilda utvecklingslinjer, den tyska Oehler-klarinetten och den franska Böhm-klarinetten. Den kanske viktigaste förbättringen kommer från den mekanik för tvärflöjter som utvecklats av Theobald Böhm. På 1830-talet skapade han ett klaffsystem för tvärflöjt för att man med fingrarna i bekvämt spelläge skulle kunna manövrera klaffar på stort avstånd. Den viktigaste innovationen är ringklaffen med vars hjälp musikern påverkar en klaff samtidigt som fingret sätts mot ett fingerhål, tack vare en metallring runt hålet.
Böhms system togs helt eller delvis över av andra träblåsinstrument som oboe, saxofon och klarinett.

Modern Bb-klarinett i Scenkonstmuseets samlingar. Foto: Foto: Sofi Sykfont.

Klarinettfamiljen

Klarinettinstrument har egentligen hela tiden tillverkats i olika storlekar. Under 1700- och 1800-talen har dock instrumentfamiljen kommit att standardiseras. Klarinetter kan och har byggts i alla storlekar och tonarter. Den ”vanliga” klarinetten har Bb som grundton. För att underlätta spel i korstonarter finns A-klarinetten, som ligger en halvton lägre med något mjukare klang. C-klarinetter, en ton över den vanliga klarinetten, används tämligen ofta av svenska folkmusiker. Detta för att anpassa sig till fiolmusiken.

Basklarinetten är stämd i Bb, en oktav lägre än B-klarinetten. En sopraninoklarinett stäms i Ess och altklarinetter en oktav under denna. Ytterligare en medlem i klarinettfamiljen är bassetthornet, som är en altklarinett i F med en ters extra tonomfång på djupet tack vare en förlängning av tonröret med bassettklaffar”. I sällsynta fall används även kontrabasklarinett i Ess eller B.

Gurka med sex fingerhål och cylindrisk borrning. Tillverkad av D. Lundberg 2017. Instrumentet är ekologiskt odlat och har vegetabiliskt tonförråd. Foto: Emma Emanuelsson, Musikverket.

Sammanfattningsvis kan man säga att klarinettinstrument är blåsinstrument med cylindriskt tonrör och enkelt rörblad som ljudkälla. Benämningen klarinett avser oftast instrument med separat munstycke och registerklaff. Med folkliga klarinetter avser man oftast instrument där munstycket är en fast del av instrumentkroppen och där överblåsningsmöjligheter saknas.

Av Dan Lundberg

 

Kommentarsfunktionen är stängd