Kategoriarkiv: Musik

Danmarks nationaltonsättare 150 år

Postat den av

Carl Nielsen föddes för 150 år sedan den 9 juni 1865 på Fyn i Danmark. Han lärde sig spela fiol av sin pappa och spelade med honom på böndernas fester i trakten. Han spelade också i den lokala amatörorkestern. Pappan lärde honom spela kornett vilket gjorde att han tog anställning som militärmusiker i Odense där han också spelade signalhorn och altbasun.  Senare betonade han sin lantliga uppväxt och sitt tidiga möte med spelmanstraditionerna.

Violinist, dirigent, direktör och äkta man

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen 14 år i sin blåsorkesteruniform i Odense.

Tidigt började han komponera. Han sökte upp den store kompositören Niels Gade (1817-1890) och fick av honom ett intyg som gjorde att Carl Nielsen kunde börja på musikkonservatoriet i Köpenhamn. Carl och skulptören Anne Brodersen gifte sig 1891. Hon var – med den tidens mått – mycket självständig och kompromissade  inte med sitt konstnärliga utövande.  Från 1889-1905 arbetade han som violinist i Det Kongelige Kapell och blev sedan dess dirigent. Mellan åren 1914-1927 var han dirigent för Musikföreningen och samtidigt var han direktör för Musikkonservatoriet.

Byst av Brahms

Carl Nielsen hör tillsammans med Edvard Grieg (1843-1907) från Norge och Jean Sibelius (1865-1957) från Finland till de tre stora Skandinaviska kompositörerna. Hans ideal är Bach och Mozart men också Brahms, som han hade en byst av på sitt arbetsbord. Han hyllade klassicismens former. Beethovens musik var också en inspirationskälla. Formen i Nielsens tredje symfoni och Beethovens tredje symfoni Eroica är mycket lika varandra både till form och tematik. Sidan Carl Nielsen 150 år är fantastisk och innehåller filmer, ljud och text om kompositören.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen

Dimman lättar

Hans kanske mest kända stycke är Dimman lättar som varje flöjtist övat på. Stycket är skrivet 1920 för flöjt och harpa och ingår i skådespelsmusiken Moderen med texter av Helge Rode. I Carl Nielsens verklista finns två operor Saul och David och Maskerade, 6 symfonier, instrumentalkonserter, solosånger och stycken för kör. Ett ofta spelat verk är hans blåskvintett, op. 43 från 1922. Alla hans noter finns tillgängliga på Det kongelige biblioteks webbplats.

Kvickhet och espri

Carl Nielsens musik är utåtriktad och framåtblickande. I programbladet Lyssna beskriver dirigenten Sakari Oramo Nielsens musik som horisontell. Det finns en kvickhet och en espri i hans musik. Dur- och molltonaliteten borde förkastas som otillräcklig att uttrycka den moderna människans tanke- och känsloliv, tyckte han. Carl Nielsen var en flitig brevskrivare men författade även böcker som Min fynske barndom och Levande musik. Du kan hitta dem i bibliotekets katalog.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen från en repetition av operan Saul och David i Göteborg 1928

 

 

 

Musik och jämställdhet

Postat den av

Följande text är det sista i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

80 % män och 20 % kvinnor

När jag förra året studerade musikvetenskap skedde delar av undervisningen i ett bibliotek. Mellan musikböckerna stod små statyer av huvuden på bekanta kompositörer. Haydn, Mozart, Wagner & Beethoven – ja, de flesta var där. Vad som dock slog mig var att alla var män, inte ett enda kvinnohuvud blickade ut i biblioteket.

Igår var det internationella kvinnodagen, en dag som är till för att uppmärksamma ojämlikhet och kvinnors situation över hela världen. En av de branscher som behöver uppmärksammas är musikbranschen, som ofta beskrivs som en så kallad 80/20-bransch. Alltså en bransch som innehåller 80 % män och 20 % kvinnor. Det gäller inte bara artister utan även de som sliter bakom kulisserna i diverse olika musikbranschrelaterade yrken. Kursboken som användes under större delen av första halvan av min utbildning gjorde ett ärligt försök att förändra. Genom att i varje kapitel försöka uppmärksamma även kvinnliga kompositörer som varit inflytelserika på sina respektive områden gav kursboken upprättelse till flera kvinnliga kompositörer som annars inte skulle ha uppmärksammats. Jag är dock ganska säker på att den kursboken var en av få kursböcker som har applicerat ett jämställdhetsperspektiv på musikhistorien utan att närma sig revisionism. Det tycker jag är synd.

Könsfördelningen

Att förändra det som har varit är svårt. Det går inte att retroaktivt få fler kvinnor att komponera, men det går att aktivt uppmuntra kvinnor att ta plats på kulturscenen. I samband med att den berömda brittiska musikfestivalen Reading/Leeds Festival offentliggjorde sin affisch med årets akter publicerade musikbloggen Crack In The Road en bild som visade en annan sida av festivalen. Musikbloggen plockade bort samtliga akter som inte innehöll någon kvinna och kvar fanns då bara ynka nio akter. Det är väldigt fjuttigt för vad som ska vara tre heldagar av musikfestival.

Affischen till Reading/Leeds Festival

Affischen till Reading/Leeds Festival

Musik handlar inte om kön utan om uttryck, men när endast nio akter med kvinnor får spela på en tredagarsfestival är det något som är tokigt. Problemet ligger i min mening inte hos de som bokar akterna själva utan är mer strukturellt. Kvinnor släpps inte fram, något som tyvärr inte är unikt för musikbranschen. En kraft som försöker motarbeta den skeva könsfördelningen i dagens musikklimat är Popkollo, som på sin hemsida skriver att de startade ”med utgångspunkt i att det är betydligt vanligare bland killar än tjejer att spela musik och höras och synas i musiksammanhang.” För att förändra detta anordnar de kollon dit unga får åka och kravlöst skapa musik för att utveckla en identitet som musiker och artist. Ett annat projekt i samma fåra är Women In Jazz Project som arbetar för att synliggöra kvinnliga jazzmusiker. Projektet är internationellt och har bland annat fått stöd av Musikverket. Initiativ som dessa är en god start till ett bättre och mer jämlikt musikliv.

Vad det i slutändan handlar om är att alla ska kunna få chansen att skapa på lika möjligheter och inte dömas utav könstillhörighet. Min förhoppning är att musikvetenskapsstudenter i framtiden får tittas på av både kvinnliga och manliga kompositörer i biblioteket. Det skulle gynna alla.

/Filip Hiltmann

Musik och myter

Postat den av

Följande text är den andra i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

Myten om Orfeus och Eurydike

Grekiska myter har varit ett ständigt återkommande tema inom konsten. Allt från statyer till rockoperor har baserats på gamla myter, med både stor och liten variation från den ursprungliga myten. En av de mer välkända myterna är den om Orfeus och Eurydike, vilkas olyckliga öde har behandlats åtskilliga gånger inom både konst och populärkultur. Orfeus ska enligt myten ha spelat så vackert på sin lyra att både människa och natur stannade upp för att lyssna. När hans äkta maka Eurydike dör efter att ha blivit biten av en orm vandrar Orfeus runt i dödsriket och spelar för att få utlopp för sin sorg. Till slut lyckas han charma dödsrikets härskare Hades, som lovar att göra Eurydike till den hittills enda människan som fått återvända från de döda. Men det ska ske på ett villkor: på vägen när de gemensamt återvänder till den vanliga världen får han inte se på eller tala med henne. Givetvis vänder sig Orfeus om, och förlorar därmed sin andra hälft för evigt.

Orphée ramenant Eurydice des enfers. - Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)

Orphée ramenant Eurydice des enfers. – Oljemålning av Jean-Baptiste-Camille Corot (1861)

1762 sattes myten upp som opera på Burgtheater i Wien av Christoph Willibald Gluck. Detta var inte första gången myten figurerade i operavärlden, men det är den mest kända och även den första så kallade reformoperan där fokus inte längre låg på sångprestationer som i opera serian, utan mer på det dramatiska uttrycket. Den musikaliska höjdpunkten sker, enligt undertecknad, i och med framförandet av den kända och omåttligt vackra arian J’ai perdu mon Eurydice. Operans libretto skiljer sig från originalmyten och då främst på slutet. Publiken ansågs inte redo för ett så sorgligt slut vilket resulterade i att slutet korrigerades till ett lyckligt sådant.

Orfeus och Eurydike i samtiden

Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor

Skivomslaget till Arcade Fires Reflektor

Ett modernt exempel där samma myt använts som inspiration, dock inte med ett lyckligt slut, finns på den kanadensiska indieorkestern Arcade Fires senaste album Reflektor. Albumomslaget pryds av den franske skulptörens Auguste Rodins tolkning av myten i vad som ser ut att vara ett ödsligt rymdlandskap. Musikaliskt har gruppen dels inspirerats av haitisk folkmusik men även av dansant disco i och med samarbetet med James Murphy (tidigare frontman i LCD Soundsystem vilka spelade discoinfluerad punk). Två spår är direkt döpta efter myten, Awful Sound (Oh Eurydice) och It’s Never Over (Oh Orpheus), och båda har ett textmaterial som indirekt behandlar den tragiska berättelsen. Textvideon till det fantastiska spåret Afterlife har en mer visuell koppling till myten i och med dess användande av klipp från en brasiliansk film som även den är baserad på myten, Orfeu Negro från 1959. Videon har med tiden vuxit och blivit en av mina absoluta favoriter – ett perfekt exempel på hur gammalt material går att göra hippt och modernt.

För mig är det fascinerande hur samma berättelse kan ligga till grund för så många olika typer av verk. Olycklig kärlek är ett universellt ämne som alltid kommer att vara aktuellt att behandla för konsten. Att så många olika konstnärer influerats och tolkat myten påvisar bara hur bra den är, att den trots sin ålder kan omtolkas till en popskiva. Det ska bli ett nöje att se hur samma myt kan komma att omtolkas i andra sammanhang i framtiden, oavsett om det blir som experimentell ljudkonst eller kanske som kortfilm.

/Filip Hiltmann

Länkar:

Arcade Fire

J’ai perdu mon Eurydice

 

Musikaliska samarbeten

Postat den av

Följande text är den första i en serie av tre gästinlägg skrivna av Filip Hiltmann från Musikverkets ungdomsråd. Till vardags studerar Filip medie- och kommunikationsvetenskap samt skriver musikrelaterade texter på Festivalrykten.se.

Musikaliska samarbeten

Musiken har genom historien präglats utav många spännande samarbeten. Två tillsynes olika artisters konstnärliga universum kolliderar i syfte av att skapa något nytt. Vissa har fungerat bra, och andra har inte fungerat alls. Oavsett resultat så har jag alltid funnit skapandeprocessen spännande, när det inte längre är ens personliga skapande som är i fokus, utan när man även måste ta hänsyn till sina samarbetspartners tankar och idéer. Resultaten kan både bli succéer och floppar.

McCartney och hiphop

Det senaste, och ett av musikvärldens just nu kanske mest omtalade samarbeten, är det mellan hiphoparen Kanye West och Beatleslegenden Paul McCartney. Samarbetet har hittills resulterat i två hyllade spår, och i förra veckan meddelade West att hans uppföljare till förra albumet Yeezus delvis skulle vara producerad av McCartney. Det första spåret från samarbetet släpptes på nyårsafton förra året och fick titeln Only One. Låten är en hyllning till Kanye Wests dotter North, sjungen ur hans bortgångna mors perspektiv. Det var dock inte låten i sig som skapade den största kontroversen utan det var samarbetet. Många av Kanye Wests fans påstod sig inte veta vem Paul Mccartney var i en serie tweets på Twitter, och jag tror säkerligen att det var många McCartneyiter som inte hade någon aning vem Kanye West var heller. Deras respektive karriärer låg helt enkelt för långt ifrån varandra för att fansen skulle veta vilka de båda var. Deras respektive publikers åsikter till trots så är det fantastiskt att få ta del av två så olika artisters gemensamma skapande. Två musikaliska ledargestalter ur två helt skilda generationer får möjlighet att skapa tillsammans, det är onekligen spännande.

Kanye West och Paul McCartney

Kanye West och Paul McCartney

Psykedelisk rock och heavy metal

Lou Reed

Lou Reed

Ett annat mycket omtalat samarbete är det mellan rockikonen Lou Reed och metalbandet Metallica. Efter att ha spelat tillsammans under Rock and Roll Hall of Fames 25-års jubileum, ett tillfälle då många udda samarbeten skedde, bestämde sig Reed och Metallica för att släppa en officiell skiva tillsammans – till musikvärldens stora förvåning. Resultatet av detta samarbete blev skivan LuLu, en skiva som konceptuellt bygger på två pjäser skrivna utav den tyske dramatikern Frank Wedekind. Albumet mottogs väldigt skeptiskt av både kritiker och fans. Deras artistiska världar kunde inte beblandas för att skapa något nytt, utan det låter istället mer som att båda gör sin grej utan att tänka på att den andre är inblandad. Lite som om de hade gjort varsin skiva och sedan slått ihop dem. Trots den negativa kritiken försvarade Reed verket och sa att det var till för folk som var bildade. En något elitistisk förklaring av den annars rätt buttre Reed kanske, men den väcker också frågor. Var det ett sätt att försöka rättfärdiga att skivan blev så dålig, eller är LuLu helt enkelt för futuristisk för dagens musiklyssnare och kan istället bli kultförklarad i framtiden? Oavsett hur verket kommer att mottas i framtiden så kommer Lou Reed inte att få uppleva det då han mycket tragiskt gick bort den 27 oktober 2013.

Sunn O))) och Scott Walker

Det tredje och sista exemplet på spännande samarbeten är det mellan dronemetal-bandet Sunn O))) och den forne Walker Brothers-sångaren Scott Walker. På pappret hade detta samarbete kunnat sluta upp ungefär som LuLu, men den som har koll på Walker vet att han sedan mitten av 80-talet har utforskat mörkare ljudlandskap (jag tänker främst på fantastiskt ondskefulla Tilt från 1994). Hans karriär har till exempel beskrivits som om Andy Williams skulle återuppfinna sig själv som Karl-Heinz Stockhausen. På Soused får Walker använda hela sitt sångregister ovanpå Sunn O)))s karga texturer. Det är inte ett verk för alla, men både Walker och Sunn O))) samt deras respektive fans känner sig nog nöjda med samarbetet. Deras musikaliska världar kolliderade, och skapade något nytt.

Sunn O))

Konsertbild (San Fransisco, 2007) på Sunn O))

Samarbeten med svensk anknytning

En av Musikverkets främsta uppgifter är att främja samarbeten som de tidigare nämnda. Kanske inte med artister av samma kaliber, men andra som annars inte skulle ha fått chansen att göra ett samarbete. Jag tänker till exempel på Kwaii där svenska hiphopare mötte sydafrikanska i ett unikt samarbete, eller  Svenska kulturkollektivet Femtastic som mötte holländska hiphopkollektivet Dam Dutchess för att förändra bilden av vad urban musik kan vara. I dagens musikklimat är Musikverket mer behövligt än någonsin – för att artisters universum ska kunna kollidera, idéer utbytas och ljuv musik skapas.

/Filip Hiltmann

————————————-

Länkar till musiken:

Kanye West & Paul McCartney

Scott Walker & Sunn O)))

Lou Reed & Metallica

Gubben i lådan

Postat den av

Jag tänkte stämma upp en ’sång till rariteten’ och bjuder därför på en visa om vad som ibland kan hända efter att ett tonsättararkiv upptäckts på en vind i Gamla Stan, ropats ut på auktion, landat i Musik- och teaterbibliotekets samlingar i en läckert rutten amerikakoffert, sorterats, förtecknats för att sedan glömmas bort…

Wilhelm Harteveld

Wilhelm Harteveld (1859-1927)

Det är inte så många som har hört talas om Wilhelm Harteveld (1859-1927), en svensk kompositör som var verksam i Ryssland runt förra sekelskiftet. Ett av hans operamanuskript dök för länge sedan upp på Stockholms Auktionsverk och försvann därefter till en privat köpare.  Dock lade biblioteket vantarna på en hel låda av Hartevelds papper för några år sedan. Jag öppnade den, smått nyfiken, och läste titeln på det överst liggande klaverutdraget: Eugen Onegin : 25 år senare…

Jag var förlorad och såld ’med inkråm’, som ryssarna säger.

Det ryker fortfarande från denna samling som verkar leva sitt eget liv och även röra till i andras, med undertecknad vid rodret, förstås. Varje år blir jag lite febrig inför arkivbildarens födelse- eller dödsdag; det är då han finner lämpligast att påminna om sin existens antingen genom en ny uppgift eller en oväntad kontakt. Gubben kan också bli svartsjuk när jag plötsligt engagerar mig lika eldigt i något annat ämne och bestämmer mig för att ’Wilhelm nu får vila lite grann’. Jag kan nästan se honom sitta och röka nervöst i ett hörn, varefter han slänger fimpen och trollar fram, låt oss säga, en rysk dokumentär från 1918 där man får se honom livs levande i sällskap med Lenins förste minister Lunatjarskij, eller en hälsning från barnbarnsbarnet i Moskva som söker upp mig för att visa sin mormors fotoalbum (mormodern visade sig vara Hartevelds dotter vars mor han hade övergivit i unga år och som jag nästan tappat allt hopp om att komma på spåret ens vad gällde namnet).  För att inte nämna att Hartevelds koffert valde att uppenbara sig – efter många decennier på vinden – strax före ägarens 150-årsdag och vid en tidpunkt då just jag, genom ödets makt, var på plats här i bibliotekets raritetsavdelning som en stalledräng, redo att ge en björnkram till detta svenska kulturarvsgodis i kyrilliska kläder.

Här några anteckningar från min Harte-dagbok (som jag egentligen aldrig fört, men jag låtsas nu som att jag har en sådan):

Biblioteket köpte Hartevelds arkiv i december 2008 och jag sorterade, kapslade in och förtecknade det, men jag ville arbeta mer med materialet: dels för att presentera detta nyförvärv på ett värdigt sätt, dels för att den bråkiga samlingen andades ett så ytterst ovanligt öde att det kändes brottsligt att inte gräva vidare.

Uppgifterna om Hartevelds nästan fyrtio ryska år saknades totalt i musiklitteraturen med undantag för en liten artikel i Sohlmans musiklexikon som, vilket jag strax kom att förstå, byggde på hans egna utsagor vilka, som jag sedermera kommit att erfara otaliga gånger, var de minst pålitliga källorna av alla. Fältet jag gav mig in på visade sig vara ett minfält: det kända falsifikatet ”Marcia Carolus Rex” tycktes vara kulmen på kompositörens genom åren utarbetade och mycket egenartade överlevnadsstrategi.

I april 2009, lagom till 150-årsjubileet, uppmärksammade jag lådan för första gången i bibliotekets tidigare online-serie Månadens raritet.

Jag viftade med det första viktiga fyndet: kompositörens avskrift av napoleontruppernas anfallssignal. Det var den fanfar som han hittade i franska arkiv och använde i sin musik till dramat 1812 varefter han, utan att blinka, stoppade in den i den ’äkta’ karolinska marschen ’upphittad i Poltava’.

Sedan dess har jag inte lidit någon brist på meningsfull fritid och utgrävningarna började på allvar. Ryska arkiv sonderades, till en början på distans, fast jag insåg mycket snart att det skulle bli tufft utan insiderinsatser. Det behövdes helt enkelt en spion!  Som på beställning fick jag kontakt med en Moskva-forskare och inbiten arkivråtta som höll på med att ge ut brev och dokument av den store ryske dirigenten Vassilij Safonov – en samtida med Harteveld. Bingo! Forskaren råkade vända sig till mig angående ett material rörande Safonovs konserter i Sverige.  Jag bidrog med råge. Efter ett femhundratusende tack var det dags att smida medan järnet var varmt: jag nämnde i förbigående mitt ’nuvarande forskningsobjekt’ och rekryteringen var klar. Vi hade turen att hitta ett brev från ’min’ Harteveld till ’hans’ Safonov och det öppnade vägen för denne person att beställa fram alla Harteveld-dokument utan kilovisa förklaringar och intyg om syfte. Den ryske partisanen började skriva av breven i smyg och levererade dem till mig. Han nosade efter Wilhelm Napoleonovitjs kvarlåtenskap i alla arkiv som kom i hans väg, och när jag kom till Moskva ett år senare, tack vare ett bidrag från Tobias Norlind-stiftelsen, kunde jag ägna mig åt studier av notautografer, litteratur och periodika, vilket var mycket mindre problematiskt.

Detta arbete resulterade 2009 i ”Glimtar ur Wilhelms Hartevelds liv återspeglade i hans arkiv i Statens musikbibliotek”. Jag ville så gärna visa vilken raritet den här Wilhelm Julius Napoleon var och den som vill kan ta del av detta här.

Partituret (autograf) till ”Kärlekens triumfsång”.

Partituret (autograf) till ”Kärlekens triumfsång”.

Glimtarna gjorde sitt jobb. En av de första som ringde strax efter publiceringen var en svensk dirigent vid namnet Kristoffer Wåhlander. Han blev eld och lågor över att få se partituret till operan Kärlekens triumfsång (1895) och att eventuellt få framföra någonting ur den. Dock fanns partituret inte hos oss, vi missade det ju 2007 och jag gick förstås och smågrubblade över hur man skulle kunna få det till samlingen. Vi visste vem som ägde det: personen i fråga besökte biblioteket för att titta på lådan strax efter köpet; han berättade då att det var han som i sin tur hade köpt partituret och även hade varit en av spekulanterna på lådan. Dirigenten Wåhlander fick tips om mannen från ’en anonym källa’, det vill säga från mig, tog kontakt och blev bjuden på besök.  Med sig hade han en present – en snygg färgutskrift av min artikel. Vinsten från den konspirationsverksamheten överträffade all förväntan: mannen läste min artikel, blev överlycklig och överlämnade partituret till biblioteket, Wåhlander fick kopior till ett Intermezzo med operans ledmotiv och spelade det sedan på en konsert med Lundalands filharmoniska orkester. Han gav även ut en DVD och skickade ett exemplar till oss.

Ok, musiken var faktiskt inget vidare. Jag har förstått varför det lämnades en elak ’rättelse’ på en affisch efter föreställningar av Kärlekens triumfsång i Sankt-Petersburg 1907 – ’Dilletantismens triumfsång’… Harteveld var en evig  abiturient inom den akademiska musikkonsten, men en så festlig sådan, och man fick ju faktiskt höra ett verk av en Raritet!

Affisch till ”Kärlekens triumfsång” inför föreställningar i Irkutsk 1902.

Affisch till ”Kärlekens triumfsång” inför föreställningar i Irkutsk 1902.

Lådan däremot fortsatte att fyllas på. En dag fick jag ett brev från Kärstin Karlgren, ett barnbarn till 1920-talets DN:s redaktör Anton Karlgren. Inspirerad av min artikel skickade hon en kopia av ett brev till Harteveld från Rasputin (ja, självaste hemske Grigorij!). Karlgren fick den från tonsättaren som tack för att han lät publicera Hartevelds självbiografiska noveller i DN:s söndagsbilaga. Historien om Hartes möte med Rasputin kände jag till: den finns sedan tidigare i hans bok Svart och rött : sorglustiga historier om det gamla och nya Ryssland (Stockholm, 1925). Även brevet hade publicerats i DN (frågan om dess äkthet kvarstår). Men jag satt på en uppgift om en annan gåva till samme man vilken barnbarnet inte visste om – den berömda serpentstämman ’från Poltava 1707’, ett fragment av ”Marcia Carolus Rex” i original – Hartevelds hantverk, med andra ord. Kärstin hittade den, inramad och fin, kom med den till biblioteket och berättade att hela familjen var med på att i framtiden donera den till vårt arkiv.

En annan gripande historia: När benen i Moskvas och S:t Petersburgs arkiv var färdiggnagda började mina tankar allt oftare svänga mot Kiev där vår hjälte bodde ett tag i slutet på 1800-talet och då verkade som direktör för ett amatörmusiksällskap. Varför, tänkte jag, har jag ingen farbror i Kiev, så som Misha Berlioz i Mästaren och Margarita har? Den boken är skum, det vet man, otursbringande. Jag läste den på tåget hem. Morgonen därpå fanns det en färdig farbror från Kiev i min mejlbox. ”Så mycken lycka drömde jag inte om!”, – ur hjärtat jublade den fula ankungen… Se det här mejlet i sin helhet och njut av det som jag gjorde då!

Bästa Marina,

Jag har med stort nöje och intresse läst din utmärkta artikel om Wilhelm Harteveld. Efter att i förrgår ha träffat på den för mig nya uppgiften att Kievs operahus invigdes med en kantat av Harteveld sökte jag på internet för att få uppgiften verifierad. Hittade då din fylliga redogörelse, vilket var mycket mer än jag kunnat vänta mig. Jag kände till Harteveld från tidigare, men inte att han hade så stark koppling till nuvarande Ukraina.

Jag har mitt kontor (på Sveriges ambassad i Kiev) tre minuters promenad från aktuellt operahus och besöker det ofta, både privat och i tjänsten. Du skriver i artikeln att det vore intressant att forska vidare i Hartevelds Kiev-tid och din artikel har också väckt min nyfikenhet. Jag kan inte avge några löften, men skulle gärna i den mån jag kan, medverka till detta. Om du vill kan jag kontakta operachefen/arkivet för att höra om de har något material kring kantaten ”Kiev” bevarat. Kanske man därefter kunde undersöka möjligheterna för att få något stycke av tonsättaren framfört här, varför inte i kombination med ett föredrag (av dig) om Harteveld eller liknande. Ambassaden kanske skulle kunna delsponsra (t.ex. flygbiljett) för ett sådant ändamål. Det vore roligt att höra dina synpunkter på ovanstående.

Jag har ytterligare två frågor:

1. Hur bedömer du den musikaliska kvalitén på Hartevelds mer seriösa verk? Håller de för ett framförande idag, annat än som kuriosa? Antar att det inte finns någon inspelning att lyssna till, annat än kedjefångarnas marsch och naturligtvis Carolus Rex (som ju faktiskt är ypperlig musik).

2. Hur kom Hartevelds låda till Statens musikbibliotek? Vem var den tidigare ägaren?

Med vänlig hälsning,
Christian Kamill, ambassadråd
Sveriges ambassad i Kiev

Oturen yttrade sig i, om vi ska tillbaka till vidskepligheterna, att någon föredrags-konsert-bankett på ambassaden aldrig blev av eftersom ambassadrådet Kamill flyttades till Stockholm ganska strax därpå, men jag hann i alla fall med att belöna honom med en lista på nio punkter. Han tog kontakt med alla ställen jag behövde kolla upp och rapporterade resultaten i ord och bild på den högsta diplomatiska nivå.

Hartevelds återtåg till Ryssland skedde minsann ganska parallellt med infosmugglingen därifrån. Att väcka intresse för honom där borta borde ju öppna vägar till mer material, var min tanke. Han fick därför åka med till en IAML-konferens i Moskva 2010 i form av en jätteposter. Jag publicerade en artikel på en rysk musikhistorisk onlinekonferens och i en tidskrift varefter jag fick flera intressanta brev och kontakter. Men den största utdelningen kom 2012: de ryska arkiven fick ögonen på honom och började digitalisera hans manuskript! Först kom musiken till dramat 1812 ut i samband med firandet av 200-årsdagen av segern över Napoleons armé. Och sedan kom mer och mer av bara farten. Hans bok om de sibiriska lösdrivarna, straffångarna och deras sånger (1911) kom ut i faksimil 2011, men den ökande materialtillgängligheten kunde ändå inte bromsa min dårskap och jag slösade glatt bort hundra dollar på originalutgåvan från 1911 och ytterligare ett par hundra rubel på ett reklamvykort från 1908 – med hans porträtt och noter av den i fängelset upptecknade ”Kedjefångarnas marsch”.

Vykortet med

Vykortet med ”kedjefångarnas marsch”

Wilhelm Hartevelds oroliga själ vill inte finna frid och inte min heller. Kanske ska jag skriva en bok om honom när jag blir gammal. Ännu bättre vore det med en film, tänkte jag en gång och i samma stund blev jag bergssäker: det ska bli en film, det är bara att vänta, signalen är sänd. Tro det eller ej, några dagar senare fick jag ett mejl från en bekant rysk journalist från S:t Petersburg som berättade ’en kul grej’: en svensk kollega som håller på med dokumentärfilm hade hört talas höra om Harte och fastnat för honom rejält…

Jag ska gå och torka damm från arkivkartongerna, för säkerhets skull.

Recuerdos de Castilla: en autograf av Glinka

Postat den av

Att upptäcka en ny, tidigare förbisedd autograf ger mycket glädje och väcker ens lust att återvända till en komposition man får en sådan stilig påminnelse om. Man lyssnar, läser, tänker, gräver ner sig i ett arkiv och plötsligt löser man en gammal klurig gåta.

Just så här gick det till när jag förra året fick syn på ett notblad som gömde sig bland breven i Nissen-Salomans autografalbum i Musik- och teaterbibliotekets brevsamling. Det visade sig vara Michail Glinkas (1804-1857) egenhändiga skiss till den första versionen av Souvenir d’une nuit d’été à Madrid, hans andra så kallade spanska ouvertyr. Manuskriptet var katalogiserat som ett brev från Glinka till en okänd adressat. Kortet dubblerades inte i notkatalogen och därmed blev noten lagom svårupptäckt.

Recuerdos de Castilla/ Souvenir d’une nuit d’été à Madrid / Ouverture Espagnole №2.

Detta orkesterstycke tillkom efter Glinkas spanienresa i mitten av 1840-talet. Den första versionen, Recuerdos de Castilla, ett potpurri över spanska folksånger, var komponerad i Warszawa sommaren 1848 och spelades där av ståthållaren greve Paskevichs orkester. Kompositören var inte helt nöjd med verket och efter premiärframförandet i Petersburg 1850 tog han in det för omarbetning. En ny, reviderad version, blev klar 1851, och det är den man har spelat sedan 1852 och som blev publicerat under titeln Souvenir d’une nuit d’été à Madrid. Ouverture Espagnole №2.

Souvenir d’une nuit d’été a Madrid

Glinkas originalmanuskript av partituret har inte bevarats. Två handskrivna auktoriserade kopior av den reviderade versionen (1851) finns i arkiv i S:t Peterburg och ytterligare en i Paris. En kopia av partitur och stämmor till Recuerdos de Castilla från 1848 upptäcktes i Ryssland i mitten av 1900-talet och publicerades för första gången i Glinkas Samlade verk 1956. Den kopian förvaras nu i Glinkamuseet i Moskva. Värdet av vårt återupptäckta fragment består i att det är den enda autografen som finns bevarad och som således kommer att behöva beaktas i framtida forskning och publikationer. Manuskriptet bekräftar dateringen av verket, vidgar fältet för studier av kompositörens umgängelsekrets. En rad upptäckta diskrepanser i instrumenteringen gentemot de två tidigare kända versioner kan öka kunskapen om Glinkas skapandeprocess.

Autografen består av ett ark med 12 notsystem av formatet 34×26,5 cm. Arket är vikt på mitten och inklistrat över ett albumblad mot rectosidans tomma parti. Den ifyllda delen innehåller ouvertyrens ursprungliga titel Recuerdos de Castilla samt plats och tid: Warszawa, 19/7 juli 1848. På titelbladets versosida står undertiteln Pot-pourri, ouvertyrens fem första takter i orkesterpartitur med alla instrument utskrivna och Glinkas underskrift. Sidan är markerad ’79.’ i övre högra hörnet vilket är en löpande numrering av autograferna i albumet; den är senare tillagd av annan hand. Glinkas egen paginering (1) finns i det motsatta hörnet.

Att säkerställa proveniensen djupare än till de senaste ägarna förefaller i skrivande stund omöjligt. Albumet tillhörde det berömda paret Henriette Nissen Saloman (1819-1879) och Siegfried Saloman (1816-1899).  Det är osäkert när det kom till biblioteket eftersom det saknar accessionsnummer. Eventuellt kan detta ha skett antingen på 1960-talet, när både biblioteket och musikmuseet fick Daniel Fryklunds stora samling som bland annat innehöll en stor mängd brev och andra papper med ursprung från familjen Salomans arkiv, eller ännu tidigare, i slutet av 1800-talet i samband med S. Salomans donation till MAB.

Volymen innehåller 94 dokument, huvudsakligen brev och kort från dåtidens kända svenska och utländska musikpersonligheter, så som Berlioz, Meyerbeer, Liszt, Sjögren, Norman, Lind, Netzell, med flera. Glinkas autograf är det enda notmanuskriptet i denna samling. Albumet lämnar ett intryck av ett ’opus post’: det fylldes inte i efter mottagande utan senare och då utan hänsyn till kronologin. Troligen sammanställdes det av S. Saloman: listan över autografer i albumet är skriven med hans piktur och man vet att han höll på att ordna sin makas arkiv efter hennes bortgång och dessutom gav han ut hennes sångskola L’étude du chant (1881).

Det finns inga belägg för att makarna Saloman kände eller ens träffade den ryske kompositören. Varken Henriettes dagbok, som finns i bibliotekets  samlingar, eller Glinkas tryckta memoarer och korrespondens innehåller uppgifter om en eventuell bekantskap, även om det rent teoretiskt inte vore helt omöjligt. Henriette turnerade i Europa på 1850-talet och Glinka vistades oftast utomlands under dessa år, han dog i Berlin 1856.  Även i Petersburgs musikliv var H. Nissen ett välkänt namn, men hennes karriär tog fart i Ryssland på allvar först efter Glinkas död. Hon flyttade dit med sin man 1860 och 1862 blev hon professor i sång vid det första ryska musikkonservatoriet grundat av Anton Rubinstein. Förmodligen kom manuskriptet i parets ägo via en tredje part: flera brev i albumet är från personer som även tillhört Glinkas vänskapskrets.

Den okända sången Punto moruno

Den andra spanska ouvertyren bygger på fyra folkmelodier: en jota, två seguedillas manchegas och ytterligare en, av Glinka betecknad i partituret som Punto moruno.

”Parto secondo” ur M. Balakirevs arrangenmang för piano, 4h (IMSLP)

Den sistnämnda melodin har hittills inte attribuerats. Den återfinns inte i kompositörens häfte med sånguppteckningar som han gjorde i Spanien och har inte heller nämnts i reseskildringen där han, till exempel, berättar om sina möten med en mulkusk som sjöng de båda segidilljorna för honom. Ett antagande som fått fäste i den ryska ’glinkianan’ är att Punto moruno skulle vara en äldre och mindre känd morisk melodi som han kanske fått höra på teater någon gång. Till ryska översattes titeln till ”en morisk sång” och denna sång brukar komma på tal när man citerar Glinkas upplevelser av andalusisk folklore: ”dessa melodier är rentav arabiska”. En del forskare har påtalat dess utpräglat instrumentala karaktär och att den därför kunde vara nykomponerad. Man har varit överens om att melodin inte använts i konstmusiken varken före eller efter Glinka.

Med utgångspunkten att användandet av en okänd melodi rimmar dåligt med Glinkas arbetssätt i övrigt, liksom att frånvaron av någon uppteckning i häftet snarare kan tyda på att melodin då var så pass känd att Glinka faktiskt enkelt kunde minnas den efter sina två år i Spanien, gjorde jag ett försök att spåra Punto moruno med Musikverkets ovärderliga samlingar av äldre sångböcker till hands. Mitt envisa bläddrande i antologierna belönades till slut med följande exempel i boken Cancionero (Madrid, 1943):

El paño moruno 

En förlaga till Glinkas Punto moruno visade sig vara en gammal folkmelodi från regionerna  Murcia och Andalusien (där kompositören turistade under en längre tid), även känd som El paño moruno – Den moriska sjalen (The moorish cloth): ”En vacker sjal i affären, befläckad dock och kommer att gå för ett lägre pris, Ay!” En sorglig historia med tydlig metaforisk innebörd.

Efter den upptäckten började även de övriga bitarna falla på plats. Sången finns med i flera tryckta 1800-talsutgåvor, såsom J. Inzengas Ecos d’Espana (1874) och I. Hernandes Flores de Espana (1883). I D. Lazaro Nunes-Robres La Música del Pueblo/Colleccion de Cantos Espanoles i arrangemang för piano solo (1866, 1873) hittade jag två kompositioner, El paño moruno och El punto de la Habana, vilkas otvivelaktiga släktskap blev en behövlig ledtråd till Punto moruno-gåtan.

Det syns tydligt i de här trycken hur sångerna successivt flätades samman i en tradition präglad av komplicerade ömsesidiga inflytanden av indiska, arabiska, afrikanska och spanska element. El punto de la Habana – ett slags durversion av El paño morunos melodi – var faktiskt upptecknad av Glinka i Spanien, men med El paños text!  Han fick säkerligen höra olika varianter av visan men lade på minnet och återskapade i sin ouvertyr just den framträdande mittendelen av El paño moruno med en utvikning i parallelldurtonarten. Inte heller använde han de andra melodierna i Souvenir d’une nuit d’été à Madrid i sin helhet – allt i enighet med idén om att det är reminiscenser från den spanska sommarnatten.

Ordet punto syftar här egentligen på flamencons gitarrspelteknik även kallad punteado (en sorts fingerspelskomp). På 1800-talet blev det vanligt att man ackompanjerade den urgamla andalusiska melodin El paño moruno på gitarr ’a la Habana’, d.v.s. i kubansk stil. En spansk klassisk gitarrist och tonsättare, Julián Arcas (1832-1882), framförde variationer av den här sången för sologitarr i punteadotekniken på sina konserter runt om i Spanien på 1850-talet. Denna komposition med titeln El punto de la Habana y sobre ella fantaseó de la melodia de El Paño kom senare även i tryck.

Fantasia sobre el pano…

El paño moruno inspirerade inte bara Glinka. Den hörs, till exempel, i finalen av E. Lalos Symphonie espagnole (1874), men det mest kända exemplet är förstås Manuel de Fallas version för röst och piano från hans Siete canciones populares españolas (1914). De Falla använde även samma melodi i en av folkscenerna i sin opera La vida breve (1913), och som elev till Felipe Pedrell kände han väl till materialet han arbetade med.

Dock verkade en samtida kollega till honom bara ett decennium senare inte göra det. Den spansk-kubanske tonsättaren och pianisten Joaquin Nin (1879-1949) bjöd 1923 på en Paño Murciano (i 20 Cantos populares españoles pour voix et piano). Under den titeln tonsatte han texten Diga usted, segnor platero (en skämtsam kärleksvisa som emellanåt brukade sjungas till melodin Punto de la Habana) med en melodisk sammanslagning av både El paño moruno och Punto de la Habana. ”Vi vet inte vad man här menar med ordet paño eller om den kommer från sång eller dans,” – infogade han i en liten kommentar, – ”förmodligen blev ordet kvar från någon av de äldsta textversionerna av den här låten, men det är mycket osäkert; och att försöka översätta det är svårt, om än inte omöjligt…”

Det är i så fall föga förvånande att melodin fick en så egendomlig titel av en ryss på en musiketnografisk upptäcktresa. Antagligen hann Glinka aldrig fördjupa sig så pass mycket i den sydspanska folklorens spetsfundigheter för att lära sig att kunna skilja på paño och punto. En av visorna, Las habas verdes (Gröna bönor), stavade han fonetiskt Las avas verdes i sitt uppteckningshäfte. En morisk sjal fick bli en morisk sång: ett litet fel som ledde forskarna något vilse i avgörandet av visans ursprung.

Amanda Maier-Röntgen

Postat den av

Nu har även USA fått upp ögonen (och öronen) för våra oerhört ohörda svenska kvinnliga tonsättare! Mark Starr från Kalifornien har utifrån manuskript från Musik- och teaterbibliotekets arkiv bearbetat och gett ut två verk av Amanda Maier-Röntgen (1853-1894). En violinkonsert, dels i orkesterpartitur och dels för violin och piano. Dessutom en bearbetning av en av hennes sånger, ”Den sjuka flickans sång”, för violin och piano. Som tack för den hjälp Mark Starr fått från oss med skannade noter och biografisk information om Amanda Maier har biblioteket fått ett par exemplar av dessa tryckta noter som gåva.

Namnet Amanda Maier kanske inte klingar särskilt bekant för de flesta av oss idag, men under sin levnad var hon en ganska uppmärksammad och uppskattad violinist som gjorde omfattande turnéer både i Sverige och i Europa. Hon utexaminerades som Sveriges första kvinnliga musikdirektör vid Kungliga musikkonservatoriet i Stockholm. Därefter följde studier i Leipzig där hon också framförde sin violinkonsert med Leipzigs Gewandhausorchester. Samma år, 1876, spelade hon samma stycke med Kungliga hovkapellet i Stockholm.

1880 gifte hon sig med den tysk-nederländske pianisten och tonsättaren Julius Röntgen och i och med giftermålet slutade Amanda Maier komponera och framträda offentligt. Hädanefter begränsades musicerandet till musikaliska salonger i hemmet. Men det måste ha varit strålande tillställningar för bland gästerna kan nämnas Johannes Brahms och Edvard Grieg.

Amanda Maier insjuknade i tuberkulos och dog 1894, bara 41 år gammal. Hon hann inte komponera särskilt mycket och mycket få av hennes verk har hittills funnits i tryck. Därför är vi glada över att nu ha dessa två verk i vår samling. De finns för utlåning och vi hoppas att de ska bidra till att fler upptäcker hennes musik och gör den hörd.

Till sist ett par länkar till musik av Amanda Maier-Röntgen:

Violin Sonata, B-moll 1. Allegro 

Violin Sonata, B-moll 2. Andantino – Allegretto; in poco vivace – Tempo primo

Violin Sonata, B-moll 3. Allegro molto vivace

 

Alla hjärtans dag

Postat den av

Fredag den 14/2 har Valentin namnsdag. Dagen kallas också Valentindagen eller Alla hjärtans dag. Helgonet Sankt Valentin vet man inte mycket om. På Wikipedia kan vi läsa en historia om att Valentin led martyrdöden i Rom på 200-talet. ”Innan han avrättades lyckades han smuggla ut ett kort till fångvaktarens dotter som han var mycket förälskad i – det första Valentinkortet och ursprung till seden att skicka kort denna dag. Valentin sägs även ha haft för vana att plocka blommor i trädgården och ge dem till älskande par. Detta påstås ha givit upphov till seden att ge varandra blommor på alla hjärtans dag”. På Nordiska museets innehållsrika sida om Alla hjärtans dag framgår att dagen går tillbaka på medeltida vårfester, där flickor och pojkar på lek parades samman inför våren precis som man trodde att fåglar i februari sökte och fann sin partner.

Vi vill bjuda er på en spellista ”Alla hjärtans dag” med några fina kärleksmelodier. Listan börjar med Hugo Alfvén (1872-1960 ) ”Saa tag mit hjerte”. Texten är skriven av Tove Ditlevsen (1917-1976 ). Vi har noterna om du vill sjunga själv. Här sjunger Anne-Sofie Otter till ackompanjemang på piano av Bengt Forsberg och hon fortsätter sen med sången ”Ronde d’amour”av den franska kompositören Cecile Chaminade (1857-1944). Filmen Love story kom 1970 och den franske kompositören Francis Lai (1932-) vann en Oscar och en Golden Globe för ledmotivet till filmen. Rebecca Clarke (1886-1979) är en engelsk tonsättare och violaspelare. Hennes stycke ”I’ll bid my heart be still” är mycket vackert. Daniela Kohonen spelar viola och Holger Bluder ackompanjerar på piano. Här ser du en lista med noter som vi har med Rebecca Clarkes kompositioner.

Barbara Strozzi (1619-1677) publicerade sitt första opus 1644. Hon föddes i Venedig och dog i Padua i Italien. Barbara var en flitig kompositör, sångerska och poet. Först hör vi ”Pensaci ben mio core” med Ensemble Galilei och sen följer sången ”L’Eraclito amoroso” op. 2 framförd av Magdalena Kozená. Christina Högman, sopran och Roland Pöntinen, piano framför sången ”Sie Liebten sich beide” av Clara Schumann (1819-1096). Texten är av Heinrich Heine ( 1797-1856). Läs gärna Christina Högmans bok  Marie och musiken : en berättelse om familjen Schumann.  

I slutet av listan tar vi med några klassiker vad gäller kärlekssånger: ”The man I love” med Billie Holiday med musik av George Gershwin och text av Ira Gershwin och Neil Young med ”Heart of gold” från 1972. Sen följer ”You are everything” med Diana Ross och Marvin Gaye från filmen Våra bästa år (The way we were), en klassisk kärlekshistoria regisserad av Sidney Pollack. Som kärleksparet Kate och Hubbel ser vi  Barbara Streisand och Robert Redford. Filmmusiken vann  två Oscar. Därpå följer en populär bröllopssång – ”Håll mitt hjärta” av Peter Hallström med text av Björn Skifs från 2002. Noterna finns i samlingen Kärlekens sånger. Allra sist två klassiker:  ”Your song” från 1970 med musik av Elton John och text av av Bernie Taupin och ”When a man loves a woman” med Percy Sledge, skriven av Calvin Lewis och Andrew Wright.

Mycket nöje!

 

Passioner bland arkivdammet

Postat den av

Statens musikverk inrymmer flera institutioner – förutom Musik- och teaterbiblioteket exempelvis också Svenskt visarkiv, och att, likt mig, arbeta som forskare och arkivarie på detta sistnämnda ställe har sina sidor.  Att ha egna intressen i material som man hanterar är oftast en fördel; besökare kan till exempel räkna med engagerad och initierad hjälp. Men man ska inte blunda för risken att egna latenta lidelser kan flamma upp och leda till handlingar och beteenden fjärran gängse bild av den sakliga och samlade statsanställda tjänstekvinnan. För närvarande har jag visserligen förmånen att ha en del forskning i tjänsten (i projektet Utanförskapets röster, finansierat av Kulturrådet) men inom ramen för löpande verksamhet är mer djupgående bekantskap oftast bara en längtan, ibland med karaktär av olycklig kärlek, till olika intressanta ämnen. Men ibland kan man faktiskt bli attackerad av ett ämne och inte kunna värja sig. Tid eller inte, det finns väl kvällar, nätter och semestrar i så fall. Fritid, privatliv och mental vardagsnärvaro får kanske maka lite på sig. Man har fått vittring på en Större, Oerhört Intressant Sak och när denna blinda grävinstinkt väl är väckt är det tyvärr farväl till sunt förnuft, måttfullhet och omdöme. Låt mig anförtro er ett exempel ur verkligheten.

För ett par år sedan skulle jag skriva en liten artikel till Visarkivets populärvetenskapliga tidskrift Noterat. Tanken var att berätta om ett skillingtryck från 1860 som i både visa och prosaberättelse rapporterar om mordet på en svensk sjökapten på Svarta havet. Incidenten var (som oftast i den typen av tryck) hämtad ur verkligheten, och hade gett upphov till en del diplomatisk korrespondens och skriverier i svenska dagstidningar. Det fanns alltså material om verkligheten bakom visan, och en del av detta hade en släkting (barnbarnsbarnet) till den stackars sjökaptenen just låtit donera till Visarkivet. Att resonera kring detta missdådartryck och de faktiska skeenden som det berättar om kändes som en överkomlig och alldeles lagom intressant uppgift. Här hade vi ett bra exempel på vistryck som nyhetsmedium vid denna tid, helt enkelt.

Mordet var visserligen rafflande. I skillingtrycket står att läsa om hur kofferdikapten Sven Petter Lagerhamn från Misterhult på väg mot Konstantinopel (nuvarande Istanbul) blir mördad ombord på sin egen båt av den grekiske lotsen Nikolos Antonellos. Antonellos hade fått följa med briggen från Sulina, och hans utfall framställs som helt oprovocerat. Utan att tidigare ha visat något agg mot kaptenen vaknar plötsligt blodtörsten, och ”vild som öknens tiger” knivhugger han Lagerhamn till döds en tidig morgon uppe på däck. Mordet inträffade den nionde mars 1859, platsen var Svarta havet, just före inloppet till Bosporen.

Som framgår i trycket lyckades besättningen stänga in mördaren i kajutan och ta båten till Konstantinopel där man kunde slå larm. Det var den svenska beskickningen på plats som fick ta hand om ärendet. Nu utbröt en livlig korrespondens med utrikesministeriet i Sverige. Vad skulle man göra med mördaren? Skulle man hålla rättegång och i så fall enligt vilket lands lag? Kunde man räkna med mer ekonomiska medel för att garantera säker förvaring av fången? Denna skriftväxling fanns till stora delar i det donerade materialet i form av kopior från riksarkivet. I dessa brev framkom också att mördaren så småningom togs till Stockholm för rannsakning i Stockholms Rådhusrätt.

Här någonstans började jag få hög puls. Rådhusrätten, då måste det finnas protokoll bevarade i Stockholms stadsarkiv. Tänk om man skulle ta en titt på dem, om inte annat för tidsfärgen och för att i vittnesskildringarna få lite fler nyanser än vad som rymdes i skillingtryckets svartvita och komprimerade framställning? Tänkt och gjort. Väl på Stadsarkivet beställde jag fram de aktuella protokollen, vilka rymdes i volymen Bråttmålsprotocoll hållne uti Stockholms Rådstufvu Rätts 3:dje afdeln: år 1859 2dra delen.

Jag blev sakta med säkert fast. I takt med att ögonen vande sig vid den juridiska 1800-talsvenskan i vacker men bitvis svårläst piktur förflyttades jag till en rättssal senhösten 1859 och fick lyssna till rådmän, besättningsmän, redare, representanter för svenska adeln – och mördaren själv. I de många förhören rullades en långt mer komplex och pikant historia upp än vad skillingtrycket kunde göra rättvisa, en berättelse om makt och utsatthet, sexuella hot och föreställningar om kulturell skillnad. Vid stängningsdags fick personalen på Stadsarkivet i princip bära ut mig med håret på ända, smått vansinnig uppsyn och svårt frustrerad över att inte ha hunnit läsa färdigt. Det blev flera intensiva återbesök innan jag hade kopierat mig igenom allt relevant material. Det här var dokument som inte gick att bortse ifrån om man ville förstå skillingtryckets selektiva berättande, så mycket stod klart.

Det kunde ha slutat där, som en ovanligt givande utflykt i arkiven. Jag hade fullt tillräckligt av ”verklighet bakom visan” för att skriva den lilla artikeln. Men grävsjukan hade mig nu i sitt grepp. Jag började få svårt att tänka på annat än briggen Magnus Stenbock och dess besättning, på ambassadkvarteren i forna Konstantinopel, på kofferdiväsende och livet i hamnarna.

Det hände sig vid den tiden att jag och min man hade planerat att åka på en barnfri långhelg någonstans. Barnvakt var ordnad och dagarna inmutade, bara resmålet återstod att bestämma. Som av en händelse råkade resmålet nu bli Istanbul (är förresten inte det ett typiskt missbrukardrag, att man lyckas manipulera sina närmaste för att få ägna sig åt sin drog?). Och vissa aktiviteter gjorde vi faktiskt tillsammans. Båtfärd på Bosporen, till exempel (närmare bestämt till dess utlopp i Svarta havet – hur skulle jag annars få en skymt av mordplatsen?) och besök på Sjöhistoriska museet (hur skulle jag annars få någon kunskap om sjöfart och handel i regionen under 1800-talets senare del eller se naturtrogna modeller av briggar?).

På egen hand gjorde jag dock det mest suggestiva: sökte reda på Lagerhamns grav. Var denna möjligen kunde finnas hade varit en av donatorns obesvarade frågor. I materialet fanns hennes brevledes förfrågningar till svensk kyrkogårdsförvaltning men inga klara besked. Själv misstänkte jag att kroppen aldrig hade lämnat Konstantinopel (ni hör, nu var jag plötsligt mordutredare också). Vid besök på Svenska forskningsinstitutet i Istanbul fick jag inte bara reda på att det fanns en protestantisk kyrkogård i Istanbul utan att det också fanns ett begravningsregister upprättat över de jordfästa. Detta manuskript gick runt mellan de nordeuropeiska ambassaderna på årsbasis och för närvarande var det holländska ambassaden som hade hand om det.

Efter tidsbokning och vissa säkerhetsrutiner fick jag ett möte med en tjänstekvinna på ambassaden. När hon fick höra mitt ärende hämtade hon registerboken, men med brasklappen att registret tyvärr hade påbörjats relativt sent. Med darrande händer slog jag upp första sidan och kunde till min lättnad se att första dateringen var år 1858. På samma sida, som ett av de första namnen, stod Lagerhamn antecknad med dödsdatum och gravnummer.

Jag kastade mig i en taxi till Feriköy Protestant Cemetary – en skräckromantiskt vildvuxen kyrkogård i stadens norra del. Vid det laget slog hjärtat som en stångjärnshammare i bröstet och jag hade en märklig (och idiotisk) känsla av att jag var något avgörande på spåren, lite som i Da vinci-koden. En kyrkogårdsvaktmästare hjälpte mig att utifrån registerutdraget stega upp vilken av alla blankvittrade gravstenar som markerade Lagerhamns sista viloplats. Vi hittade den till slut, på schweiziska (!) avdelningen. Jag kunde nu fotografera graven och meditera en stund över mitt kriminalfall. Känslan av tillfredsställelse saknade alla proportioner.

Det blev en artikel till slut, egentligen för lång för Noterat men ett rejält understatement mot bakgrund av allt som hade kunnat berättas. Jag trodde mig ändå vara färdig med hela saken tills jag häromåret var på väg till den grekiska ön Zakynthos och båten passerade Kefalonien. Kefalonien, slog det mig – det var ju Antonellos hemö! Det började susa i öronen, en häftig impuls att gå i land, leta gravplatser, fotografera gamla hus och söka i register blossade upp. Men jag sa högt till mig själv: ”Nu räcker det!”. Fast jag lät ärligt talat inte särskilt övertygande.

Gott nytt orkesterår 2014!

Postat den av

 God fortsättning på 2014 önskar vi på orkester- och blåsmusiksamlingen och vill samtidigt slå ett slag för en diger hop nyanlända noter.

Till och börja med, en räcka material för stråkorkester: Sibelius ”Impromptu” efter två pianostycken op. 5, musiken ur TV-serien ”Downton Abbey” av John Lunn, temat ur Led Zeppelins ”Stairway to heaven” (arr. Bob Phillips) samt Michael Jacksons ”Thriller” (arr. Rod Temperton). Till detta ska läggas Mendelssohns körverk ”Hör mein Bitten”, mer känd under den engelska originaltiteln ”Hear my prayer”, som vi har köpt orkesterstämmorna till. Två små konserter sedan; Franz Krommer ”Concertino” för flöjt, oboe och stråkar och ett ”Konzertstück” för piano och orkester av Cécile Chaminade. För blåsorkester kan vi bjuda på Grofés ”Grand Canyon Suite” i arr. av Douglas E. Wagner.

Vi är jätteglada över att kunna erbjuda Frederick Delius vackra cellokonsert och det skirt lyriska intermezzot ”The walk to the paradise garden” ur hans opera ”A village Romeo and Juliet”, arrangerat av Deliusförkämpen och legendariske dirigenten Sir Thomas Beecham. Den unge popstjärnan Justin Bieber, som var 16 år när han publicerade sin självbiografi, hade 2011 en hit med låten ”Born to be somebody” (musik: Diane Warren, arr. Patrick Roszell) som vi nu kan erbjuda för alla hågade stråkorkestrar.

Nästan alla material är inköpta efter förslag från våra låntagare och vi ser gärna att ni fortsätter med den vanan. På återlånande!