Verdi 200 år

Den 10/10 för idag exakt 200 år sedan föddes Giuseppe Verdi i Le Roncole, Busseto. Han påbörjade tidigt musikstudier, och redan som 10-åring vikarierande han för byns organist under gudstjänsterna i kyrkan.

1839 spelades hans första opera, Oberto, på La Scala i Milano. Den följdes snart av flera andra, bland andra Nabucco som 1842 blev den första av Verdis många kommande succéer på operascenerna. Intressant nog gick denna tidiga opera inte upp på Kungliga operan förrän 1965. Den första spelade operan av Verdi i Sverige blev istället Macbeth, som hade premiär den 29 april 1852 med L. Della Santa som Macbeth och E. Normani som Lady Macbeth.

Ur Macbeth av Verdi

MACBETH urpremiär 1847. Kungliga Operan 29/4 1852. Foto från 2:a uppsättningen 15/10 1921 i regi av Harald André, scenografi Thorolf Jansson.
Ruth Althén (Lady Macbeth) & Carl Richter (Macbeth) Foto: Almberg & Preinitz

I Musik- och teaterbibliotekets fotoarkiv finns en hel del scen- och rollfoton från Verdi-uppsättningar genom åren. Förhållandevis få är emellertid från tidiga föreställningar. Jämför man med en annan gigant, Richard Wagner, så väger andelen bilder från tidiga föreställningar klart över i Wagners favör. Orsaken till detta går att spekulera över och möjligen är det så att uppsättningarna av Verdis operor ansågs vara mer konventionella, och mer lika redan befintliga iscensättningar av till exempel Donizetti och Bellini. Medan i så fall iscensättningarna av Wagners verk uppfattades som mer spektakulära, udda och utan andra samtida motsvarigheter, och därför nästan uppfordrade till dokumentation.

I biblioteket finns nu ett urval bilder från Verdiföreställningar i Sverige uppställda till beskådande.

Dewey (DDK) för musikbibliotekarier

2011 inträffade i Sverige en reform som kanske få utanför biblioteksvärlden vet så mycket om. Kungliga biblioteket tog då steget att byta klassifikationssystem; det vill säga det system som nyttjas för att klassificera böcker utifrån deras innehåll, och som möjliggör för en användare att enklare hitta litteratur inom det ämne som intresserar. Tidigare användes det så kallade SAB-systemet, men nu övergick man till Dewey decimalklassifikation (DDK) – ett system skapat av amerikanen Melvil Dewey; flera andra bibliotek i Sverige har följt efter, även om det inte är ett tvingande påbud. Bland många skäl till denna förändring kanske ett av de viktigaste har varit en ambition att anpassa sig till omvärlden – SAB är ett inhemskt system som med få undantag har använts utanför Sverige, medan Dewey är ett internationellt och vida spritt system. I och med att katalogposter och biblioteksinformation världen över mer och mer finns digitalt tillgänglig och enkelt kan importeras till lokala bibliotekssystem, blir det en fördel att samma system används av så många som möjligt.

Bild på Melvil Dewey

Melvil Dewey, 1851-1931

I Dewey är musikämnet något av ett särfall – det är sannolikt det mest komplexa och mångfacetterade ämnesområdet, tillika det mest utvecklade. Skälen till detta är flera. Bland annat sticker ämnet ut i och med att det är både musiklitteratur, musiktryck (noter) och musikinspelningar som klassificeras. Det finns också ett flertal hjälptabeller för utbyggnad av klassifikationskoden och avseende musiktryck ger systemet exempelvis möjlighet att skilja på besättning, form/genre, antal och typ av instrument. Att detta är väsentlig information blir tydligt om man exempelvis tänker sig en låntagare som söker noter till sig och sina vänners stråkvartett. Hon eller han vill förmodligen inte ha stråkkvartettnoter i pianoarrangemang, eller som studiepartitur, eller för den delen litteratur om, eller inspelningar av, stråkkvartetter. Deweykoden gör det enklare att hitta det som efterfrågas.

För att möjliggöra för bibliotekarier som arbetar med katalogisering av musik i olika former att förkovra sig i musikklassificering ger nu Kungliga biblioteket tillsammans med Musik- och teaterbiblioteket en särskild kurs i Deweyklassifikation inom just musikområdet. Som lärare från MTB deltar Susanne Haglund och Pär Johansson och från KB Olle Johansson. Det är första gången som kursen ges, och bland de delområden som kommer att gås igenom finns till exempel instrumentalmusik, vokalmusik och musikinspelningar.

Ett brev betyder så mycket…

Bild på Carl Nielsen1994 började man i Danmark att ge ut en utgåva till såväl praktiskt som vetenskapligt bruk av tonsättaren Carl Nielsens (1865-1931) verk. Projektet avslutades 2009 och därmed var för första gången Nielsens samlade produktion tillgänglig för såväl musiklivet som musikforskningen.[1]

Men Nielsen var mycket mera än bara kompositör. Han var violinist och inte minst dirigent – både i Danmark och i utlandet. Under åren 1918 till -22 vistades han ofta i Göteborg, där han dirigerade orkesterföreningen. Han besökte också Konsertföreningen i Stockholm.

Nielsen var även författare[2] och, inte minst, en mycket flitig brevskrivare. Breven utgör en viktig källa inte bara för historien om Nielsens liv, utan också för studiet av hans verk. De berättar inte enbart om Nielsens verksamhet, utan ger även ett kulturhistoriskt panorama över hans samtid.

Efter ett inledande möte i Köpenhamn 2001 – finansierat av Herbert Blomstedt – kunde arbetet med den vetenskapliga brevutgåvan påbörjas 2002. Arbetet, som totalt omfattar 12 band, kommer att avslutas 2014.  Projektet Carl Nielsen brevudgave är förlagt till Det kgl. bibliotek i Köpenhamn, men finansieras helt av fondmedel.

Brev från Carl Nielsen till Edvin Kallstenius, 1917.

Totalt 12 500 brev har registrerats och kopierats; av dessa är 3 500 skrivna av tonsättaren själv.[3] De flesta av dessa brev finns naturligtvis i Danmark, men utanför Danmark har Stockholm – och då Musik- och teaterbiblioteket – den största samlingen med brev från Carl Nielsen.

Nielsen hade nära och jämnåriga vänner i Sverige, i första hand Bror Beckman och Vilhelm Stenhammar, men även Julius Rabe och Gunnar Jeanson. I Musik- och teaterbibliotekets samlingar är det i först och främst korrespondensen med Bror Beckman som finns bevarad, men här finns också brev till Tor Mann, Ture Rangström och Julius Rabe. Några brev finns också från Nielsens hustru, bildhuggaren Anne Marie Carl-Nielsen och dottern Irmelin.

Bror Beckman (1866-1929) var tonsättare och hade olika anställningar innan han 1910 blev direktör för musikkonservatoriet i Stockholm. Han blev ledamot av Musikaliska akademien 1904 och fick professors titel 1911. Beckmans arkiv med hans kompositioner och brev finns deponerade i bibliotekets samlingar.

Nielsens brev till Beckman är 123 till antalet och sträcker sig i tid från 1892 till 1924. Man kan dock från brev bevarade i Danmark se att korrespondensen fortsatte ända fram till Beckmans död 1929. Beckman och Nielsen är nära vänner och skriver om stort och smått. Nielsen skriver om Beckmans kompositioner (som han i ett brev från 1892 säger är bättre än Stenhammars), 1914 tackar han Beckman för ”Anmeldelsen af min Sonate og dine gode og opmuntrende Ord”, 1917 skriver Nielsen ”at det er dejligt at du er min Broder og jeg er din”.  Men breven handlar naturligtvis också om musik och arbete, i Danmark, Sverige och andra länder.

Brev från Carl Nielsen till Tor Mann, 1927.

Denna utomordentliga brevutgåva är alltså inte enbart av nytta som källa för dansk musikhistoria, utan är också av stor vikt för svenska musikforskare. Nielsen hade ett stort inflytande på sina svenska tonsättarkolleger och var även genom sin dirigentgärning av betydelse för svenskt musikliv.

/Veslemöy Heintz


[1] Läs mera om utgåvan här.

[2] En sökning på Carl Nielsen som ämnesord i Libris ger 87 träffar, bl a hans egna böcker och artiklar i nyutgåvor, samt biografier, studier av hans verk m.m.

[3] Nielsens egna brev och arkiv finns i Det kgl. bibliotek i Köpenhamn.  Läs mera om brevutgåvan i förordet till första bandet.

Mars månads raritet

Våren är kommen

Bild på Vårsång på ValborgsmässoaftonMed dessa ord börjar en sångmarsch komponerad av E.J. Arrhén von Kapfelman (1790–1947). Texten är skriven av  C.F. Dahlgren och verket är allmänt känt som ”Vårsång på Valborgsmässoafton”. Det är nog det enda verk av Arrhén som fortfarande framförs i någon större utsträckning.

Eric Jacob Arrhén von Kapfelman var ursprungligen utbildad jurist och arbetade som statstjänsteman innan han 1824 fick tjänsten som director musices vid krigsakademin på Karlberg. Han utbildade sig så småningom till musikdirektör och blev 1841 medlem av Musikaliska akademien. Som flitig tonsättare som skrev både skådespelsmusik, kyrkomusik och en större symfoni, uppskattades han i första hand för sina solosånger och då kanske främst för sina manskvartetter.

Prästen och skalden Carl Fredric Dahlgren (1791–1844) skrev ett stort antal verk på både vers och prosa. Han var med och bildade Bellmanska sällskapet 1824 och hade redan, i Bellmans anda, 1819–1820 gett ut Mollbergs epistlar, blandade texter på vers och prosa. Ur denna samling hämtade Arrhén texten till ytterligare en vårsång kallad Gökpolska (!), tonsatt för harpa eller piano med waldhorn (efter behag). Texten är som följer:

Hej! ha! Våren fröjdar alla:
Hej! ha! De sin vän den kalla.
Mången sorg han dränker,
ger så vackra skänker.
Oh! Oh! Jag dock måste gråta.
Oh! Oh! Ej hans gåfvor båta mig, ty när hans glans är röjd,
Flygtar bort från mig all fröjd.
Kom! Kom! Vackra gosse, åter!
Hej! Ha! Jag ej mer då gråter:
skall blott le och dansa,
Raska gossen kransa, Fallall!
Inga tårar gjuta, Trallall!
Dubbelt öm dig sluta,
När du återvändt i hamn, i min trogna kärleks famn.

I bibliotekets samling finns denna sång i stentryck av C. Müller. Exakt när den gavs ut vet vi inte, men det måste ha varit i början av 1820-talet.  Noter utgivna som stentryck, eller litografi, var då en relativt ny företeelse i Sverige. Krigsrådet (och kronprinsens musiklärare) Olof Åhlström hade genom ett ”privilegium exclusivum” haft ensamrätt på tryckning av noter mellan 1788 och 1818. Han hade fortfarande ensamrätt på notgravyr efter 1818 (fram till 1823), men den nya litografitekniken var däremot fri. Tekniken uppfanns av tysken Alois Senefelder i slutet av 1700-talet, och var till skillnad från gravyr, relativt billig. Noterna ritades med litografisk krita eller tusch direkt på en kalksten, stenen fuktades och tryckfärgen valsades på varefter stenen torkades av. Färgen stannade kvar i den feta krita- eller tuschbilden och stenen lades i en hand- eller maskinpress där bladen trycktes.

Bild på titelsidan

Det första litografiska tryckeriet i Sverige innehades av Friedrich Ludwig Fehr och Johan Carl Müller, som kallats till Stockholm av Carl Johan 1818. Fehr lämnade Stockholm redan 1819 och Müller drev ensam firman vidare under sitt namn. Ett flertal nya litografiska tryckerier etablerades under 1820-talet, många sysslade huvudsakligen med nottryck, medan andra också tryckte illustrationsmaterial och kartor. [1]

Men tillbaka till vårt tryck, Arrhéns och Dahlgrens vårsång. Bokhandlaren Fabian Holmgrén utgav 1823 Euterpe, Musikaliska tidskrift, som var Sveriges första musiktidskrift. Tanken var att den skulle utkomma varje månad, men det blev endast ett nummer i oktober. Det innehöll recensioner och en musikbilaga, och av intresse för oss, en förteckning över ett 100-tal musikalier, utgivna under de närmast föregående åren. I den listan finns Våren fröjdar alla med och därav kan vi dra slutsatsen att den trycktes någon gång mellan 1820 och 1823 och är ett exempel på ett tidigt nottryck från det första litografiska nottryckeriet i Sverige.[2]

/Veslemöy Heintz

Litteratur: Wiberg, Albert, Den svenska musikhandelns historia.


[1] Ytterligare en metod att trycka noter med lösa typer hade utvecklats av förlaget Breitkopf i Tyskland. Flera bokförlag/boktryckare skaffade sig uppsättningar av dessa notstilar för att vid behov kunna trycka noter.

[2] Äldre nottryck har nästan aldrig ett tryckår angivet. Orsaken till detta var rent kommersiell; man var orolig för att musiken skulle betraktas som ”omodern” och därför inte längre säljas.

 

Tusentals verk av kvinnliga tonsättare tillgängliga

En inventering av kvinnliga tonsättares verk i Musik- och teaterbibliotekets raritetssamlingar har ingått i Kungl. Musikaliska akademiens stora projekt  Levande musikarv. Förteckningen över noterna till de över 1 000 verk som har hittats finns på bibliotekets webbplats . Här berättar bibliotekarien Johanna Grut, som gjort inventeringen, om sina fynd.

Jag har hittills hittat 73 kvinnliga tonsättare och förtecknat och sorterat deras verk i ett 112 sidor långt dokument. När jag började inventeringen i september 2012 trodde jag att jag skulle kontrollera tre ställen – personarkiven, den så kallade Z-hyllan med autografer (originalhandskrifter) samt noterna som finns i  förteckningen Serie I. Det visade sig dock under arbetets gång att verk tonsatta av kvinnor fanns på hela tjugo olika placeringar i samlingarna, så det märks att biblioteket samlat på sig noter i över 240 år, med många olika sorteringsprinciper och omflyttningar.

Från A till Ö

Bild på titelblad till Elegie av Valborg Aulin

Ibland blir det tydligt även rent typografiskt hur man har värderat kvinnliga tonsättare. Här är titelbladet till en komposition av Valborg Aulin som brodern Tor Aulin endast har transkriberat, ändå har hans namn dubbelt så stora bokstäver.

För att inte missa något namn gick jag från A till Ö och antecknade hur långt jag kommit på ett papper med sex kolumner, en för varje källa: Eva Öhrströms bok Borgerliga kvinnors musicerande i 1800-talets Sverige, Pia Schmidts Kvinnliga tonsättare i Sverige 1800–1935, arkivregistret, Serie I, autografsamlingen i Gäddviken och DigiLellky. Serie I innehåller 6 000 äldre musiktryck och samlingen tillkom i början av 1900-talet som en snabbåtgärd när noterna skulle sorteras på grund av trångboddhet i biblioteket. I förteckningen är tonsättarnas förnamn bara initialer, så det framgår inte där om det är en man eller en kvinna. I Gäddviken, Nacka, finns Musik- och teaterbibliotekets arkivdepå och där finns en autografsamling som tillhört Musik- och teatermuseet. DigiLellky är bibliotekets gamla kortkatalog för noter som är skannad och sökbar på bibliotekets webbplats.

Jag har både hittat sånt som varit bortglömt, felställt eller okatalogiserat (bland annat några verk i en helt okatalogiserad samling som innehåller 4,5 hyllmeter danser och marscher för piano) men jag har tyvärr också upptäckt att fyra verk som har katalogkort saknas på hyllan och är spårlöst försvunna. Dessutom hade hela 70 sånger av misstag blivit osynliga i den digitaliserade kortkatalogen eftersom 100 kort inte var indexerade. Detta hade drabbat tre kvinnor med efternamn på H – Amalia Hjelm, Thecla Hjort och Emelie Holmberg – som nu åter är sökbara i DigiLellky och inlagda i inventeringen.

Operor, kantater och tillfällighetskompositioner

Bland verken i inventeringen finns bland annat två operor (Fritiofs saga av Elfrida Andrée och I Firenze av Helena Munktell), en operett (Skatten av Helfrid Lambert), två sagospel (Kung Balbunga i Vajavunga av Märta Tham och Skogsstämning av Alice Tegnér), fyra stråkkvartetter, ett 30-tal kantater och några större körverk, men det absolut vanligaste är pianostycken och sånger med pianoackompanjemang.

Somligt är tillfällighetskompositioner, tillkomna av vitt skilda anledningar, till exempel Sång till hennes kongl. höghet Sophia Hertiginna af Östergötland vid dess landstigning den 19 juni 1857 av Constance Brandh och Festmarsch i anledning af ett nyförvärfvadt paraply (fyrhändigt piano) av Valborg Lundberg. Det finns också 15 vaggsånger som jag gärna skulle se i en fin specialutgåva.

Upp ur glömskan

Verken är i de flesta fall sorterade först på besättning, sedan i bokstavsordning på titel så att man snabbt ser alla pianostycken för sig, sånger för sig och så vidare. Både titel och textbörjan finns med, i de fall där de skiljer sig åt, och textförfattarens namn där det framgår.

Jag har hittat levnadsår på (så gott som) samtliga kvinnor, ibland hämtade från kortkatalogen Svenskt musikhistoriskt arkivs biografiska index som finns på biblioteket. Åtta av tonsättarna har avlidit för mindre än 70 år sedan och är fortfarande upphovsrättsligt skyddade, och detta är angivet i förteckningen.

Bild på noter i autograf

Ett roligt exempel ur inventeringen: Automobilgalopp av Lotten af Edholm (1839-1930), hovdam hos änkedrottning Josephine. I det tillhörande brevet står verkets tillkomsthistoria – Hertiginnan av Dalarne hade önskat sig en sådan komposition men då hovdamen sökt förgäves i musikhandeln komponerade hon stycket själv.

Den äldsta tonsättaren, Stephanie Genlis, föddes 1746 och den senast aktiva som biblioteket har något raritetsmaterial från är Carin Malmlöf Forssling, 1916–2006. För alla tonsättare där det funnits uppgift om flicknamn och efternamn som gift (både första och andra gången för vissa) står båda med.

Nästa steg

Steg två i projektet är att utvalda verk Libris-katalogiseras, skannas och blir nedladdningsbara, så att det blir ännu enklare att få tillgång till noterna. För att underlätta detta steg har jag i en särskild kolumn noterat vilka verk som redan är skannade och på de resterande angivit antal sidor.

Det har varit ett mycket intressant och lärorikt projekt och jag hoppas att inventeringen kan hjälpa till att lyfta upp all den här fina musiken i ljuset, upp ur glömskan och ur könsdiskrimineringens mörker.

Förteckningen finns i låneexpeditionen (blädder-ex) och på Musik- och teaterbibliotekets webbplats. Noterna kan man låna eller beställa kopior av genom att kontakta låneexpeditionen.

Läs mer om jämställdhetsstödet från Musikverket som möjliggjorde detta projekt.

 

En skattkista med noter

Svenska operaarior finns nu att låna på Musik- och teaterbiblioteket. Det är en notantologi i fyra band för olika röstlägen. Den innehåller arior utskrivna för röst och piano ur svenska operor. I höstas presenterades antologin på Kungliga Operan i Stockholm:

En skattkista med noter
I Guldfoajén, Kungliga operan i Stockholm, presenterade projektledare Ann-Christin Biel Svensk musiks stora satsning på en antologi med operaarior.

– Ledorden har varit att synliggöra det konstnärliga kulturarvet och att få det att klinga.

Anders Wiklund berättar att fyra personer har ingått i repertoargruppen däribland han själv. De andra är Carin Bartosch Edström, Dorothy Irving och Kjell Ingebretsen.

– Antologin vill spegla den svenska operarepertoaren från 1874 till 2009. Att den börjar med år 1874 beror på att operan Den bergtagna av Ivar Hallström hade urpremiär då och den räknas som startpunkt för den moderna svenska operan. Projektet startade 2006 och vi spelade och sjöng oss igenom den svenska operarepertoaren och vi hittade mycket bra musik. En glad överraskning var att Kurt Atterberg gjort så fin musikdramatik som låter som en blandning mellan Strauss och Puccini.

Svenska Operaarior
147 arior ur 89 operor
Syftet med projektet är att locka till framföranden av den svenska operaskatten. Antologin Svenska operaarior 1874-2009 är i fyra band för sopran, mezzosopran/alt, tenor och baryton/bas, för sång och pianoackompanjemang och innehållersammanlagt 147 arior ur 89 operor av 54 svenska tonsättare. Några av de tonsättare som finns representerade är Helena Munktell, Elfrida Andrée, Karl-Birger Blomdahl, Jonas Forssell, Gunnar de Frumerie, Hans Gefors, Thomas Jennefelt, Lars-Erik Larsson, Paula af Malmborg Ward, Karin Rehnqvist, Sven-David Sandström, Wilhelm Stenhammar och, Lars Johan Werle.

Konsert med operaelever
Sen följde en konsert med sångare från Operahögskolans som framförde arior ur antologin till pianoackompanjemang av Magnus Svensson. Sångare var Maria Demérus sopran, Conny Thimander tenor, Frida Österberg mezzosopran och Thomas Sepp baryton. De sjöng arior av Ivar Hallström, Karl-Birger Blomdahl, Sven-David Sandström, Ture Rangström, Karin Rehnqivst, Klas Torstensson och Hans Gefors.

Vad då – operaskatt?
Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth höll ett tacktal.

– Budgetpropositionen är just inlämnad och litteraturutredningen är på gång. Jag tror att jag har koll på det mesta. Men när jag plötsligt såg en rubrik ”Operaskatt kommer i oktober” blev jag alldeles kall. Vad då – operaskatt? Sen förstod jag att det handlar om att göra kulturarvet tillgängligt. Jag är nog lite yrkesskadad. En våra prioriteringar i alliansregeringen handlar just om kulturarvet – att det ska bevaras, användas och utvecklas. Och det precis detta som denna antologi handlar om. Från Kulturdepartementets sida är vi glada för att vi har kunnat bidra med en del av det arbete som bland annat Musikaliska akademien gör och som handlar om att lyfta fram kvinnliga tonsättare. Det tycker jag är väldigt viktigt. [Musikbiblioteksnytt återkommer om det].

Hon slutar sitt tal med att citera som ett barn på operaverkstaden i Malmö som fick frågan vad opera är ”det är när man sticker kniven i nån och det kommer musik i stället för blod.”

Gustaf Bergel, verksamhetschef på Svensk musik, avslutade med att tacka alla medverkande och erbjuda publiken en gåva i form av en cd med ariorna från konserten.

Texten är tidigare publicerad i Musikbiblioteksnytt 2012 nummer 4

Laura Netzels klippbok

Musik- och teaterbiblioteket har i dagarna avslutat ett samarbetsprojekt med Kungl. Musikaliska akademien, Kvinnliga tonsättare i Sverige : bevarande och tillgängliggörande av ett kulturarv. En förteckning över verk av kvinnliga tonsättare i Musik- och teaterbibliotekets samlingar har sammanställts av Johanna Grut och som finns att tillgå på  bibliotekets webbplats. Förteckningen innehåller verk av 75 kvinnor. Här finns alla genrer representerade: populärmusik, barnsånger, romanser, körsånger, kammarmusik och verk för orkester.

Laura Netzell

Laura Netzel (ur Svensk musiktidning, 1897, s. 88)

En av de tonsättare som finns representerad med många verk, både i tryck och i handskrift, är Laura Netzel (1839–1927). Förutom en stor del av hennes produktion har biblioteket även ett minnesalbum och en klippbok i sina samlingar.

Netzel var utbildad pianist, men hade även studerat sång för Julius Günther och var en av Wilhelm Heintzes elever i komposition. Hon var känd som kompositör under pseudonymen Lago (även N.Lago). Hennes verk utgavs inte bara i Sverige utan även i Tyskland och Frankrike. Bland hennes kompositioner finns körverk, kantater, kammarmusik och musik för orkester, bland annat en pianokonsert.

Hennes  minnesalbum innehåller korta hälsningar, små musikstycken och några små konstverk bl.a. en gouache av August Malmström (1829–1901). Här finns hälsningar från hennes lärare i Paris, den kände organisten Charles-Marie Widor, från operasångerskan Pauline Viardot, violinisten Wilma Neruda och de svenska tonsättarna Adolf Fredrik Lindblad och Ivar Hallström.

August Malmströms bild i minnesboken.

Laura Netzels klippbok innehåller recensioner av konserter där hennes verk har framförts, och av konserter där hon själv framförde egna verk. Klippen är från perioden 1891 till 1911; huvudsakligen är de tagna från franska tidningar och tidskrifter, men det finns även klipp från tyska, spanska, engelska och rumänska tidningar. Under åren 1891–1906 arrangerade Netzel så kallade folkkonserter i Stockholm Dessa finns omtalade bland annat i ett klipp från The Musical Courier (New York), 1905. I ett av de sista klippen i samlingen skriver den franska musikforskaren Eugène Borrel om de svårigheter Netzel har mött (réparties d’une façon trop inégale et souvent injuste) och att en man skulle ha fått ett helt annat bemötande än vad hon fick.

Laura Netzells klippbok

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Nyförvärv musiklitteratur

Några nya böcker i våra samlingar, bland annat några avhandlingar:
”Sang an Aegir” : nordische Mythen um 1900 / herausgegeben von Katja Schulz, Florian Heesch (Universitätsverlag Winter, 2009) Här ingår ett kapitel om Stenhammars opera Tirfing. Se vidare i Svensk musikhistorisk bibliografi

Bardoux Lovén, Cécile. Karl-Birger Blomdahl et Ingvar Lidholm : enjeux mélodiques, tonals et organiques des années 1940 / Cécile Bardoux Lovén (Stockholms universitet, 2013)

Sjökvist, Peter. The music theory of Harald Vallerius : three dissertations from 17th-century Sweden / Peter Sjökvist (Acta Universitatis Upsaliensis, 2012)

Högberg, Fredrik. iOPERA : det virtuella operahuset / Fredrik Högberg (Luleå tekniska universitet, 2012)

Andersson, Anders-Petter. Interaktiv musikkomposition / Anders-Petter Andersson (Göteborgs universitet, 2012)

Bjälesjö, Jonas. Rock’n’roll i Hultsfred : ungdomar, festival och lokal gemenskap / Jonas Bjälesjö (Lunds universitet ; Hammarlin bokförlag, 2013)

 

 

 

Januari månads raritet

Januari

Gott nytt år!
Kläppan tungt i klockan slår:
”Nu är nyår inne”!
Tack du kära gamla år
som så trött på tröskeln står
och är snart ett minne.

Bild på boken Årets sagaSå börjar texten om Januari i Elsa Beskows bok Årets saga. Den innehåller en dikt för varje av årets månader, samt verserna Månaderna, Timmarna och Dagarna i veckan. Boken som publicerades första gången i 1927, avslutas med en sång om Jesusbarnets födelsedag. Tolv år senare, 1939, kom boken ut i en ny utgåva med melodier av Alice Tegnér. Årets saga var det sista av vännerna Elsa Beskows och Alice Tegnérs många samarbetsprojekt. Det började redan på 1890-talet då Elsa Beskow ritade omslaget till flera av Alice Tegnérs små nothäften.  Av alla sångböcker som de två gav ut tillsammans är nog Mors lilla Olle från 1903 den mest kända.

Alice Tegnér (1864-1943), den svenska barnvisans ”urmoder”, föddes i Karlshamn i ett musikaliskt och lekfullt hem. Av ekonomiska skäl fick hon inte söka till Musikaliska akademien, musikbanan ansågs var alltför osäker, utan hon började som 16-åring på Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Men liksom under barndomsåren i Karlshamn fortsatte hon även under seminarietiden att spela och komponera. Hon tog lektioner i pianospel för Herman Berens, Lennart Lundberg och Ludvig Normann. 1885 gifte sig Alice med Jacob Tégner och några år senare flyttade familjen till Djursholm där Alice blev organist och musiklärare. 1892 kom det första häftet av totalt nio med titeln Sjung med oss, Mamma!  Det var i Djursholm hon lärde känna Elsa Beskow som skulle bli en av hennes bästa vänner.

Alice Tegnér skrev inte bara barnvisor, utan även romanser, körverk och kantater och instrumentalmusik. Hennes barnvisor gavs ut på flera språk, inte endast i de nordiska grannländerna, utan även i Tyskland och England.

I Musik- och teaterbiblioteket finns autograferna till alla månadssångerna som ingår i Årets saga. Denna autograf ingår i Alice Tegnérs samling (Gåva från Lennart Reimers)

I Musik- och teaterbiblioteket finns tre samlingar med autografer, manuskript och tryck efter Alice Tégner: Alice Tegnérs samling (Gåva från Torsten Tegnér), Alice Tegnérs samling (Gåva från Lennart Reimers) och Lennart Reimers arkiv. Även Kungl. biblioteket har en samling med autografer, manuskript och annat material efter Alice Tegnér. Vissa av hennes originalkompositioner finns kvar i privat ägo.

/Veslemöy Heintz, överbibliotekarie

Läs mer om Alice Tegnér

Bäckström, Ann-Sofi, Barnvisans kvinnliga pionjärer : en kollektivbiografisk studie ur ett genusperspektiv om en grupp kvinnor som författade, illustrerade och komponerade barnvisesamlingar 1885–1922. – Luleå : Luleå tekniska universitet/Industriell ekonomi och samhällsvetenskap/Samhällsvetenskap, 2006. – 36 s.

Palmborg, Stina, Alice Tegnér. – Stockholm : Natur och kultur, 1945. – 283 s.

Reimers, Lennart, Alice Tegnérs barnvisor. – Bromma : Edition Reimers, cop. 1983. – 333 s.

 

Nyförvärv – orkesternoter

Lite nya orkester- och kammarmusikverk av kvinnliga tonsättare:

IMG_3562

Beach, Amy: Symfoni nr 2 e-moll ”Gaelic”

Boulanger, Lili: Pour les funérailles d’un soldat. För baryton, blandad kör och orkester

Boulanger, Lili: Pie Jesu. För hög röst, stråkkvartett, orgel och harpa

Chaminade, Cécile: Concertino. För flöjt och orkester

Farrenc, Louise: Sextett c-moll. För piano och blåskvintett

… och av några manliga tonsättare:

IMG_3621

Anderson, Leroy: Sleigh ride

Lennon, John m fl: The best of Beatles. Got to get you into my life ; When I’m sixty-four ; Michelle ; Get back

Lennon, John m fl: Beatles medley. Eleanor Rigby ; Yesterday ; Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band ; When I’m sixty-four

Martinu, Bohuslav: Serenad nr 1. För klarinett, horn, violin (3) och viola

Rachmaninov, Sergej: Symfoni nr. 2 e-moll

Stravinsky, Igor: Eldfågeln. Svit från baletten (1919)