På Opéra de Bastille i Paris spelas för tillfället bland annat Alban Bergs Lulu. Bergs libretto bygger på Frank Wedekinds båda pjäser Erdgeist och Die Büchse der Pandora. Operan blev emellertid aldrig komplett eftersom Berg aldrig fullbordade den tredje akten. Det skulle dröja ända till 1979 – främst beroende på Alban Bergs änka Helene som förbjöd användandet av det material som ändå fanns – innan den österrikiske kompositören Friedrich Cerha fullbordade tredje aktens orkestration, och en opera med alla tre akterna kunde uppföras. Denna version fick sin urpremiär just i Paris, och musiken framfördes under ledning av Pierre Boulez; Patrice Chérau stod för regin.

Föreställningen som nu visas är en återuppsättning av en inscenering av Willy Decker; en iscensättning som gavs första gången 1998.

Det är en ganska intressant uppsättning som oupphörligt cirkulerar kring en tematik där kvinnan förstås och uppfattas som mannens objekt. Offren är knappast någon av alla de män som får sätta livet till under operans gång, utan här är det Lulu själv som, ganska bokstavligt, hela tiden befinner sig i blickfånget och är den som är ett offer för den manliga blick som till slut tar hennes liv.

Spelrummet är utformad som en arena på vilken Lulu, åtminstone i anden, hela tiden befinner sig; runt omkring finns läktare på vilken den manliga kören rör sig upp och ner för att följa minsta rörelse som hon tar. Symptomatiskt nog börjar också de manliga rollerna i föreställningen som en del av denna opersonliga manlighet: de lösgör sig från de övriga männen och med hjälp av en stege kliver de ner i arenan/spelrummet för att påbörja uppvaktningen av Lulu. I slutscenen är det följaktligen inte bara av kunden, i form av Jack the Ripper, som den nu prostituerade Lulu blir nedstucken. Hela kören av män har tagit sig ner i arenan och lyfter på gemensamt kommando sina knivar och avslutar hennes liv. Tillsammans med den kongeniala musiken är det mycket gripande.