Internationalen – från dikt till marsch

1 maj är det svårt att undgå höra Internationalens pampiga melodi på gator och torg. Men var kommer kampsången från och hur har den använts?

Sång och musik har alltid varit viktiga för folkrörelserna. För att sprida sitt budskap men också som samlande inslag vid möten och manifestationer. Här finner vi gemensamhetssånger av olika slag men också marscher och instrumentalmusik. I stort sett alla folkrörelser har använt sig av marschmusik, inte bara arbetarrörelsen utan även till exempel nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen.

Den svenska arbetarrörelsens viktigaste sång var inledningsvis Arbetets söner som skrevs av korkskäraren Henrik Menander (1853–1917) och trycktes första gången i Social-Demokratens provnummer den 25 september 1885. Men den fick snabbt konkurrens av Internationalen som blev den internationella arbetarrörelsens egen signatur – som för övrigt översattes till svenska av just Henrik Menander.

Av naturliga skäl har marscher haft en framskjuten position i arbetarrörelsens musik. Marscher fungerar givetvis bra vid parader och i demonstrationståg. De ofta pampiga melodierna och också den mer symboliska funktionen kan ingjuta mod och styrka i de egna leden. Internationalen har rent musikaliskt stora likheter med en annan symbolisk genre, nämligen nationalsångerna. Internationalen var också nationalsång i Sovjetunionen mellan åren 1917–1944. Men det är inte någon nationaldag som vi förknippar med Internationalen, i första hand är det på arbetarrörelsens gemensamma högtidsdag 1 maj som låten fortfarande spelas och sjungs.

Ursprungligen dikt

Internationalen skrevs ursprungligen som en dikt av den franske transportarbetaren Eugéne Pottier (1816–1887) under Pariskommunens sista dagar. Pariskommunen är namnet på det arbetaruppror där Paris arbetare tog makten och upprättade sitt eget styre över staden under några vårmånader 1871. Eugéne Pottier var själv en av Pariskommunens ledande gestalter och tvingades efter kommunens fall att emigrera till USA för att undgå ett utdömt dödsstraff för sin medverkan i upproret.

Internationalen skrev han som en hyllning till Första Internationalen, den internationella sammanslutning av arbetarorganisationer som leddes av bland andra Karl Marx och Friedrich Engels. Eugéne Pottiers dikt blev snabbt populär bland franska arbetare som ursprungligen sjöng den till redan kända melodier, oftast till tonerna av Marseljäsen. Sin nuvarande melodi fick Internationalen först 1888. Eugéne Pottier, som dog utfattig sedan ha återvänt till Paris 1887, fick alltså själv inte höra den tonsättning av sin dikt som sedan dess blivit den internationella arbetarrörelsens obestridda gemensamma kampsång och som sjungits av tiotals miljoner arbetare världen över.

Musiken till Internationalen skrevs av socialisten och formsnickaren Pierre De Geyter (1848–1933). Han ledde en arbetarkör i franska staden Lille som gav honom i uppdrag att tonsätta Eugéne Pottiers populära dikt. Det var dock ett uppdrag som inte var riskfritt. Trots att han publicerade sin komposition under pseudonym avslöjades snart kompositörens namn och han avskedades från sitt jobb och svartlistades. Följaktligen tvingades han leva under ekonomiskt knappa omständigheter.

Tvist med brodern

Inte heller gav Internationalens popularitet honom någon ekonomisk vinning för egen del. Han tvingades till en segdragen upphovsrättstvist mot sin egen bror, som hävdade att det var han som komponerat musiken. Det var först sedan brodern begått självmord 1916 och i ett efterlämnat brev erkänt att det inte var han som komponerat musiken som Pierre De Geyter fick den juridiska rätten till sin komposition. Under 1920-talet tilldelades han också statspension från Sovjetunionen, som då alltså använt Internationalen som nationalsång, som en slags kompensation för uteblivna royalties.

Internationalen översattes till svenska av Henrik Menander 1902. Trots att andra översättningar gjort sedan dess är det fortfarande hans översättning som den svenska arbetarrörelsen sjunger på första maj och vid andra högtidligheter. Henrik Menander utelämnade dock den femte av Internationalens sex verser i sin översättning. Detta på uppmaning av Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting som tyckte versens uppmaning till väpnad kamp var olämplig.

Lyssna på flera versioner

I Musikverkets samlingar finns många versioner av Internationalen. I Musik- och teaterbiblioteket finns notutgåvor och i Svenskt visarkiv en del klingande exempel. En del av inspelningarna är tämligen innovativa som till exempel när skivbolaget Urspår gav ut en maxisingel 1983. På ena sidan spelar ensemblen Engels konfekt en rockversion och på den andra spelar ett stort antal svenska jazzmusiker i Barrikadorkestern ett arrangemang av Kjell Westling. Urspårs samling ingår sedan 2014 i Svenskt visarkiv.

Här kan du lyssna på klipp ur dessa versioner.