På Centre national de costumes francaise pågår för närvarande en kostymutställning. Det som visas är nationalscenens, Comédie-Francaise, stora samling av teaterkostymer. Utställningen ackompanjeras av en utställningskatalog som innehåller ett överflöd av bilder och fotografier; eller riktigare är nog att säga utställningsbok, eftersom det är en folio med bidrag från flera författare som berättar och informerar om olika aspekter av kostymhistorien. Boken är dessutom till brädden fylld med kostymbilder, dräktmålningar och skådespelarfotografier, liksom av flera föreställningsbilder från uppsättningar som getts på Comedie-Francaise genom åren; det är en verklig guldgruva för den som intresserar sig för teaterns kostymer och dräkter ur ett historiskt perspektiv.
I ett avsnitt som berättar om hur publiken under 1800-talets början blivit mer och mer medvetna om kostymernas historiska utseende beskrivs hur detta ledde till skenande kostnader för anskaffande och skapande av historiskt korrekta kostymer.
Teatern fick en aning skylla sig själv då den sedan flera år tillbaka uppmuntrat publiceringen av teckningar av kostymer och kläder i den ganska spridda Petit Galerie dramatique, men å andra sidan föll nu heller inte utgiften på teaterinstitutionen utan på den enskilda skådespelaren. 1819 skrev den då välkände aktören Pierre Lafon således följande uppfordrande brev till sin teaterledning: ”Le costume de mon role me peut pas convenir à la pièce de Louis neuf, et je réclame de la Comédie de vouloir bien s’en charger. Des dépenses énormes que j’ai été obligé de faire pour d’autres roles de mon employ depuis deux ans me permettent d’esperer que vous prendrez ma demande en consideration. Ce que je réclamé au rest ne consiste que dans une longue tunique, un manteau double d’hermine et une toque. Je me fournirai tous les accessoires.” [I övers. ungefär: ”Kostymen för min roll passar inte för rollen som Ludvig IX, och jag kräver att teatern hanterar denna situation. De enorma utgifter som jag har haft i samband med andra roller under de senaste två åren gör att jag tillåter mig hoppas att ni kommer att ta min begäran under övervägande. Vad jag begär är i själva verket endast en lång tunika, en hermelinbeklädd rock och en hatt. Jag tillhandahåller alla accessoarer.”]
Tråkigt nog, i alla fall för Lafon och kanske en del andra teatermänniskor, formulerade artikel 3 i teaterns stadgar mycket tydligt att skådespelare med en lön som översteg 2000 frances själva var ansvariga för införskaffandet av lämplig scenkostym till sina roller.
En smula roligt är att Musik- och teatermuseet på ett hörn är representerat i boken. På sidan 33 finns ett stort porträtt av Pierre Lafon – stående i sin loge repeterande en roll ur Tancrède. Originalet i form av en stor oljemålning hänger för närvarande i Musik- och teaterbibliotekets arkivlokaler ute i Gäddviken.
En annan spännande bok är Theatres of Morrocko, Algeria and Tunisia. De gångna året har ju denna region främst förknippats med folkliga uppror och störtande av mer eller mindre despotiska regimer. Men det finns också en levande teatertradition med anor sedan lång tid tillbaka. Förhållandevis litet finns skrivet om teatern och dess förutsättningar och förhållanden i denna region av världen. En av författarna är den välkände teaterforskaren Marvin Carlson.
