”Till den Allsmäktige vill jag nu tala, jag har lust att gå till rätta med Gud.” Så formulerar sig Gamla Testamentets Job när han för sina vänner förklarar och försvarar sin belägenhet. Gud har drabbat honom med fullaste kraft; hans gårdar och boskap, hans söner och döttrar – allt har tagits ifrån honom och nu klagar han, skriker han ut sin plåga i världen. Till och med hälsan missunnas honom: bulnader och sår täcker hans kropp, och klådan bekämpar han med lerskärvor sittandes i en hög av aska. Men ryggen är rak; Job betraktar sig som oförvitlig; han finner sig inte i det som försiggått och inträffat, och han accepterar inte denna Herrens bestraffning som vare sig rättvis eller rättfärdig: Jag har lust att gå till rätta med Gud.
Något annorlunda är förhållandet i Judiska teaterns uppsättning av Hanoch Levins Jobs lidanden i regi av Philip Zandén. Förvisso drabbas Job även här av alla olyckor och vidhängande fasor men fokus ligger ändå någon annanstans.
Från vänster: Christoffer Nordenrot, Joel Spira, Magnus Roosmann, Erik Magnusson. Fotograf: Siri Isgren.
Föreställningen inleds med en middag där Job och flera av hans vänner under glam och stoj äter och dricker allt vad huset har att erbjuda. Efter en stund kommer Jobs tjänare in och meddelar att en ’eländig tiggare’ står vid porten och ber om mat. Job ber en bön, tiggaren släpps in och börjar gnaga på ett ben nere vid bordets ena ände. Strax senare försvinner han iväg, och skratten ekar återigen mellan väggarna; den goda stämningen tar återigen sin boning i Jobs hus.
Men tjänaren kommer strax tillbaka: ytterligare två ’eländiga tiggare’ står vi porten och ber om allmosor. Job ber en bön, tiggarna släpps in och börjar tillsammans gnaga på samma ben som förut tuggats av den första tiggaren. De försvinner, festen fortsätter, och så är det då dags för ’Den mest eländiga tiggaren’ att banka på porten. Job ber en bön, tiggaren gör entré, och sätter även han igång att bearbeta samma ben som de föregående. Men denna tiggare är tandlös, och han förklarar således vilken lycka det är för honom att benet nu är mjukt och upplöst, att det går att suga i sig detta ben, och att han brukar smyga omkring vid matborden och vänta på att någon ska äta för mycket och kräkas. Då är han genast där och sörplar och slickar. Har man inga tänder så har man inga tänder, och äta måste man ju – vad kan då vara bättre än att få äta den mat som redan idisslats en gång? Pjäsens Job åser och lyssnar till denna utläggning med viss förvåning, och påpekar det fantastiska i att ett enda ben kan livnära inte bara en, utan hela fyra eller fem personer. Gud har sannerligen inrättat denna vår värld på ett både snillrikt och remarkabelt sätt!
Under första halvan av föreställningen följer sedan dramatiken ganska troget händelseförloppet i Bibeln. Även pjäsens Job drabbas av den ena katastrofen efter den andra och till slut stapplar han omkring på scenen i sina bara underkläder – krossad, blodig, sorglig och nedslagen. Hans vänner söker upp honom och försöker i om vartannat tröstande och befallande ordalag få honom att gå med på att det kan finnas en orsak, om än ack så liten och obetydlig, till att han, Job, har drabbats av denna misär. Åtminstone måste han be Gud om tillgift, och be Honom om förbarmande – att få rätt mot Gud kan ingen kräva och är heller ingen förunnat.
Magnus Roosman som Job. Fotograf: Siri Isgren.
Men i föreställningens andra halva förirrar sig Levins pjäs, och Zandéns regi av densamma, mer och mer från bort från den ursprungliga väg längs vilken Bibelns Job vandrade. Istället för prövningen, det vill säga Jobs lidande, hans olycka och hans ovilja att acceptera denna olycka som rättfärdig och rättvis, rör sig föreställningen snarare över till att behandla frågan om Gud finns till överhuvudtaget.
Genom åren har några personer framträtt som experter på just Job. Men kanske expert är fel ord; Jobs bok har nog inte mycket att erbjuda den människa som inte i större eller mindre utsträckning kan identifiera sig, eller mindre krävande: åtminstone känna igen sig i personen Job och de kval som genomlevs. I sin tunna bok Upprepningen skriver således Søren Kierkegaard:
”Också den kan ju ha mist allt, som bara ägt litet, också den kan ju ha mist söner och döttrar, som har mist sin älskade. Också den blev ju slagen med onda sår, som miste sin heder och stolthet, och med den livskraften och meningen. ” (Kierkegaard, Søren Upprepningen Guldsmedshyttan : Nimrod 1995 s.74f)
Som Kierkegaard läser Job, så handlar hela denna historia om att sätta sig upp mot omöjligheten. När Jobs vänner med olika mer eller mindre giltiga förnuftsargument försöker förmå honom att acceptera och finna sig i sitt öde så vägrar han att höra på dem; när de med logiska argument försöker få honom att inse det ohållbara i en sådan barnslig vägran så struntar han i logiken. Blott Gud själv kan till Job, menar Kierkegaard, skänka den förklaring och upprättelse som han kräver. Med andra ord är Kierkegaard Job, eller Job är Kierkegaard. Men detta tema, denna pågående identifikation, är emellertid fjärran från Levins pjäs, för den delen också Zandéns och Judiska teaterns uppsättning. Detta är också naturligt, ty ska en sådan identifikation kunna komma på fråga måste förstås frågan om Guds existens först vara avgjord.
En annan som intresserat sig för Job är den ryske filosofen Lev Sjestov; han formulerar saken på likartat vis:
”Om man i korthet vill sammanfatta innebörden i Jobs tal till sina vänner så blir resultatet det att det inte finns en sådan makt på jorden som skulle kunna tvinga honom att ’godta’ det som har ägt rum med honom såsom något vederbörligt och slutgiltigt.” (Sjestov, Lev Kierkegaard och den existentiella filosofin Guldsmedshyttan : Nimrod, 1994 s.45)
Magnus Roosman som Job. Fotograf: Siri Isgren.
Kort sagt: vilken visdom eller kloka ord de än kommer dragande med så är han inte intresserad av att lyssna. Det som har drabbat honom är alltför vederstyggligt, alltför oresonligt och orättvist, och det finns ingenting som vare sig tillräckligt kan begripliggöra eller på något vis rättfärdiga detta fasansfulla. Istället kräver Job att få sitt tidigare liv åter; han ropar och skriker, vrider sig och vrenskas – han ställer sin egen vilja mot Guds, och menar sig dessutom ha rätt att göra så. Och hur skulle han kunna göra annorlunda? Då vore väl allting förlorat, då fanns väl ingenting kvar? Men detta gäller alltså originalet, den Job som beskrivs i Gamla Testamentet.
Pjäsens Job spetsas för sin del mot slutet av föreställningen på en flera meter hög påle. Och innan döden inträder som en befriare så förnekar han Gud och Hans existens. Istället är det i pjästext och föreställning ’Den mest eländiga tiggaren’ som får utgöra hoppet, och den möjliga vägen ut. Han kommer sist av alla inrusande på scenen, stapplar omkring runt den på pålen uppträdde Job, innan han så faller på knä och öppnar sin tandlösa mun. Precis som en liten fågelunge som stoppar näbben i moderns svalg och matas med den halvsmälta föda hon harklar upp ger han sig så i kast med att lapa i sig de spyor som ligger vid pålens fot; de spyor som pjäsens Job lämnade ifrån sig strax innan han gav upp sin anda. Mätt och belåten utropar sedan ’Den mest eländige tiggaren’: ”Gud finns! Man klarar sig alltid, det gäller bara att ha lite tålamod.”
Christoffer Nordenrot som ’Den mest eländige tiggaren’. Fotograf: Siri Isgren.
Men för Bibelns Job räcker det inte att fortleva med hjälp av andras uppkastningar; det räcker inte att stoiskt möta sitt öde, och resignera inför det som ändå inte kan förhålla sig på annorlunda vis. Han vägrar att erkänna omöjligheten, utan kräver upprepningen och att få sin sak prövad öga mot öga med Herren själv. I slutändan får han ju så också rätt; i slutändan förklarar ju så Gud att det är Job som är den trogne tjänaren, att det är Job som om Honom talat vad både sant och riktigt är. Hur var det nu igen han formulerade saken? ”Till den Allsmäktige vill jag nu tala, jag har lust att gå till rätta med Gud.”
